2010-04-30     Nu är det slutförklarat minsann

Idag har varit en lång dag med en Tjoddas som har varit lite halvnöjd med allt. Vi började med en god frukost på omelett och fortsatte till ett samtal med psykologen. Det bli faktiskt lättare för varje gång och idag fick jag lite läxa med mig hem.
Nu är det slutförklarat förstår ni. Jag är en av de där människorna som förklarar för telemarketingpersonen varför jag inte vill köpa produkten innan han ens frågat. Jag försöker förklara mina handlingar för alla för att jag är rädd att missuppfattas. Idag fick jag frågan, vad skulle hända om du INTE förklarar utan låter en del saker vara osagt och så får folk runtomkring dig istället acceptera allt för vad det är? Precis så har min syster också sagt vid nåt tillfälle. Tydligen bryr jag mig kanske lite för mycket om vad folk runtomkring tycker.
Jorå, jag är lite som en Marianne karamell.... hård på ytan men mjuk i mitten.

Det är lite spännande får jag lov att säga. Tänk att få vara lite som en fyraåring, rycka på axlarna och svara "därför" om jag känner för det.
Jag tror jag är ganska typiskt kvinnlig när det kommer till saker som att kunna gå omkring med dåligt samvete, känslor av att inte riktigt räcka till, behöva förklara mig (och mina handlingar som sagt var) mycket förmodligen på grund av dåligt självförtroende och självkänsla. Nu är det fegt att skylla ifrån sig men har folk talat om för en, större delen av ens uppväxt i skolan att man är värdelös, så är det ganska lätt att börja behandla sig själv därefter. Finns det en F5 knapp i verkliga livet så man har en möjlighet att "refrescha" sin syn på sig själv? Det är iallafall dags att börja om, vårstäda lite bland både det ena och det andra.

En bra sak man bör göra, som jag lärde mig för längesedan (som kan vara ganska svårt) det är att kapa onödiga band som inte tillför dig någonting. Detsamma gäller sk. "energitjuvar" som tar av din kraft och energi, som kanske får dig att känna dig trött och lite nedstämd när ni umgåtts. Behåll de som tillför nåt är kanske onödigt att poängtera, lite övertydligt men, testa.
Hur många av alla de där 800 personerna du har som kompis på FB är egentligen någon du har relation med, varför envisas vi med att lägga till folk vi knappt känner eller människor vi kände för längesedan som vi ändå inte kommer kontakta? 
Så, om det kommer nåt argt mejl, telefonsamtal eller man får höra nåt via "djungeltrummor".... kan jag nu svara "därför" för det har vår psykolog sagt. Fiffigt va?
Det blir rätt mycket "rantande" idag men det var ju det som var meningen från början, att liksom "få utlopp" via det skrivna ordet.
Vi fick många tuffa, svåra frågor idag. Hur vi mottog beskedet, hur det kändes att berätta för andra, vad vi tänkte och hur vi mådde på BB. Hur uppfattade vi det när folk gratulerade oss?
Det var knepigt att väcka allt detta till liv igen och gå tillbaka in i det gamla. Många tårar föll idag med, jag hävdar bestämt att någon har haft sönder min "av"knapp på tårkanalerna. Nästa gång du träffar mig, stirra mig in i ögonen och fråga med huvudet lite på sned "hur mår du?" så kommer du få se på nåt kul. Att det däremot betyder att man är skör eller labil, tycker jag vore att överdriva. Vi i min släkt är väldigt gråtmilda, det är så vi hanterar saker. Jag börjar lipa när jag blir förbannad också det är liksom inget jag kan hjälpa men jag avskyr det för ingen tar en på allvar när man går och bölar hela tiden.
Jag upptäckte att vi kommit en lång bit på väg, visst, man stör sig fortfarande på hur folk runtomkring en reagerar ibland när de generaliserar eller, min favorit, försöker "släta över" genom att kläcka en massa onödiga kommentarer som de tror på nåt sätt ska hjälpa. Vem? Vem ska det hjälpa när folk får nåt fjärran i blicken och säger: "åååååhhh, de är såååå söta" De? barn då eller?
Mamma J är minst lika trött som jag på att höra: "Åh, det kommer bli såååååå braaaaaa, det är ju de som väljer sina föräldrar" Jo, det kanske stämmer..... men det är ungefär lika originellt som att ringa in till en huvudväxel och antingen sjunga "växeln hallå, hallå" eller, att i samma stund man kommer fram fråga: Kan jag få ett nummer. (Fy, alla ni som ringer in och gör sådär förresten, vi är sjukt trötta på er)

Vi pratade vidare om hur omgivningen kanske uppfattar saker och ting, hur har kompisar och bekanta reagerat osv.
Alla har vi väl en "bekant" som aldrig hör av sig annars, men som när man råkar träffas ute på krogen, slänger sig runt halsen och ropar "Heeeeeeej, men GUD så kul att se dig"? Ungefär så har vi det nu. Folk man inte hört av på aslänge har helt plötsligt börjat pocka på uppmärksamheten. Vad, krävdes det ett barn med lite för många kromosomer för att väcka intresset igen eller? Jag vet att jag förmodligen kommer trampa folk på tårna och att jag har generaliserat nåt enormt men....tja... "Därför".

Lika tyst har det blivit från några håll också. Hur hade man själv reagerat? Hade jag kanske, om jag haft en drös med normalbegåvade barn, tagit avstånd från kompisar som oss? Ett par med ett enda barn som dessutom har en diagnos? Jag skäms nästan lite för att jag mycket väl kan tänkas ta avstånd från en sådan familj. Inte för att jag har problem med ett diagnosbarn utan för att jag tycker det känns hemskt att jag själv haft sån tur och fått "friska" barn. Nån som hänger med? (Nu började jag förklara igen, ajabaja...)
Ett barn med Downs är förresten inte sjukt. Ett sjukt barn har tillexempel feber eller nåt annat fel som öroninflammation, hjärtfel, astma eller vad som helst annat som alla andra också har.
Det blir rätt strängt efter ett tag att man delar in allt i vissa specifika kategorier här i världen.
Jag avskyr kategorier och frågar hellre folk jag vill lära känna, vilken bok de läst, vad de hade som drömjobb när de var små, eller var nästa semester bär av, istället för "jaha, såååå..... vad jobbar du med då?" Varför är indelning så viktigt i våra liv? Många frågor idag men jag får nog säga att psykologen tog fram den stora sleven till bykgrytan idag när han rörde runt.


Så, efter besöket hos psykologen körde vi en liten extra runda för att prata igenom det vi diskuterat idag, det är faktiskt helt ok att få bolla lite med en tredje, utomstående person.
Vi tog en lunch på stan och bara trivdes i varandras sällskap medan det började regna utanför fönstret vi placerat oss vid. Servitrisen hade skjutit ihop två stolar och ställt Tjoddas i sitt babyskydd på dem så vi kunde kika på varandra över bordet. Nåja, hon har mest blängt idag faktiskt.

Planen var ju att besöka "Kom i kapp" men vi snöade in så mycket på att prata vidare när vi kom hem, så det drog ut lite för länge på tiden. Vi beslöt oss istället för att åka och titta på utfyllnad till vår framtida trädgård.
Plantskolan vi besökte var lite rörig men väldigt charmig, det fanns växter, buskar och träd precis ÖVERALLT. Vi kände oss väldigt ansvarsfulla när vi lyckats slarva bort Tjoddas i ett grönt babyskydd bland alla växtlighet inte mindre än två gånger. Så... en unge att hålla reda på kanske är tillräcklig? Jag hävdar fortfarande att ett GPSchip i nacken inte vore helt fel att få vid födseln. JAG vill iallafall ha ett. GSM/GPS om jag får be.
Vi körde och kollade in var FUB håller till, jag är lite stolt över att jag lyckades guida maken rätt efter endast ett tidigare besök, till fots var det ju då också. Vi avslutade Valborg hemma med lite fredagsmys bestående av alla svenskars favorit nämligen tacos. Det enda sättet är på rent svenskt nötkött och massor med god sallad till.
Så, inga brasor idag, varför?..... "Därför"


2010-04-30     Mer promenader

Jag hade faktiskt satt klockan på åtta idag men det är ju så mysigt att få gosa lite innan man stiger upp, det drog dock inte ut allt för länge på tiden för när Tjoddas somnade om för en stund, passade jag på att smyga iväg och pumpa. Jag hann äta frukost innan jag hörde hur hon började vakna till. Hon har ätit lite dåligt idag med får jag väl säga. Mest tuggat på nappen och plirat på annat. Jag började göra oss iordning för dagens promenad med normalmamman, vi skulle mötas upp efter att hon varit på BVC. Eftersom hon hade lite andra planer var vi väl kanske ute 45 min- 1 timme. Jag "släppte av henne" utanför hennes dörr och fortsatte upp mot Willys.
Tjoddas höll sig faktiskt vaken en stund men gav sen efter och var helt borta. Hon sov hela vår tre timmars promenad. Jag hann handla lite frukt, titta på blommor och på hemvägen blev jag glatt överraskad av att cirkus Maximum parkerat alla sina söta djur på fotoavstånd från cykelvägen.
Jag var på strålande humör och nästan studsade fram där jag gick. Det hängde lite regn i luften men vad gjorde det?
Under min promenad fick jag däremot ett SMS som drog ner det hela lite. Junarn har äntligen fått ett bestämt datum för op. Hon ska in redan nu på måndag och jag kan inte föreställa mig än till fullo hur det känns. Hur måste det inte kännas att ha hela helgen framför sig och bara gå och vänta på att det ska bli måndag så man får det överstökat? (Orkar ni följa med oss och titta på fyrverkerier och brasa imorgon är ni välkomna, vi kommer ju dessutom smyga runt i era hemtrakter imorgon efter psykologbesöket)
Sen är det vi kvar, jag bävar men har inte riktigt vågat tänka på det än. Jag har nuddat det i mina tankar några få gånger men slagit det ifrån mig fortast möjligt. Finns det nåt jag är bra på så är det att förtränga saker och stoppa undan det. Jag har börjat framkalla bilder av hur det kommer se ut när de rullar iväg henne och jag inte får följa med, ångesten över att inte veta nåt på flera timmar och inte kunna sysselsätta sig med nåt annat för att inte sitta och räkna upp så många "men tänk om" som det går att komma på. Sen undrar jag vem som var så dum så de bestämde att bara en förälder i taget får sova hos sitt barn på nätterna? Jag vill inte ta ifrån min make hans chans att få sova hos Tjoddas men jag kommer bli knäpp om inte jag får vara där, samtidigt vill jag absolut inte vara utan honom. Jag är stark, jag vet det, men detta är någonting man ska få dela som en familj. Eller har jag fel? Så frågan är då varför man ska splittras upp så den ena föräldern kanske känner lite utanförskap istället?

Nu till roligare saker.
Inspirerad av gårdagen och en ny bra bok jag läser, bestämde jag mig för att jag minsann kände för lite olika sorters frukter till mellis idag också. Tjoddas låg i sin korg på bordet när jag skar upp lite bitar av mango, ananas, äpplen och honungsmelon. Hon låg och tittade på mig så jag satte mig ner med min tallrik och höll fram en bit äppel, hon satte tungan på den och låste mig med blicken samtidigt som hon fundersamt började slicka lite intresserat på äpplet. Vi provade en bit honungsmelon och det verkade också gå rätt så bra. Jag har inga funderingar på att börja ge henne några smakportioner än på ett tag men det var kul att se hur hon reagerade. Nästa gång får det väl bli att provsmaka på lite potatis mosat med bröstmjölk, det dröjer dock ett tag till som sagt var.

Det finns en butik som säljer hjälpmedel när det gäller bl.a utveckling. När man läser om produkterna, verkar det som om företaget i första hand kanske vänder sig mer till autism men, vi ska kika inom där på inrådan av mamma J och stämma av vad de har för kul saker på plats. Jag återkommer efter vårt studiebesök. Naturligtvis tar vi med Tjoddas så hon får provköra grejerna.

Jag vill slå ett slag för en bok jag har köpt hem, jag har hela livet hållit på med lite olika kost, försökt träna mer i perioder etc. Sådär som de flesta gör ett tag, sen tröttnar man och så får man börja om igen.
Den här boken förklara VARFÖR man tänker som man gör, vad som till en viss del styr ens val, de olika kedjorna i beteendet mm. Den är alltså inriktad på den psykologiska biten och det är MÅNGA källor som är refererade hit och dit. Jag har inte kunnat släppa den för den är verkligen intressant. Nu vet jag att böcker kan inte hjälpa mig med min vikt, det kan jag bara göra själv. Men jag kan iallafall läsa om det och ha roligt under tiden.


Länken till Adlibris där det finns mer info om boken kommer här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127119211


Dagen avslutades med att jag och maken gick på ytterligare en liten promenad när han kom hem, vi var ute i gott och väl en timme innan vi blev hemringda av grannarna som vi bjudit hem på kaffe. Det ÄR ju en fördel om vi är hemma när de kommer på besök. Så, rask takt hem och så hann jag göra en ananaspaj till kaffet.

Imorgon bär det av till psykologen igen för ytterligare ett möte.
Nu, sova!



2010-04-29     De bästa promenaderna

De bästa promenaderna är ändå de som görs i lite halvregn när det inte blåser för mycket eller är för kallt. Idag fick jag sovmorgon igen. Som jag älskar de dagarna när Tjoddas somnar om hos mig i sängen efter att maken dragit iväg till jobbet. Hon har ätit lite dåligt och mest tuggat på nappen, kikat runt lite på annat. Tar man flaskan så blir hon ändå lite vrång men så börjar hela kalaset om igen och hon verkar väldans svårflörtad. Hon har gjort såhär innan vet jag och sålänge hon verkar pigg annars så tänker jag inte oroa mig. Jag och mamma J hade bokat in en promenad med lite fika på slutet idag så jag packade ihop alla Tjoddastillbehör och gav mig av.

Jag har kommit på en ny bilåkarlek man kan göra när man sitter i bilen och kör (eller åker). Man bestämmer själv antalet reflexstolpar man ska räkna, de där vita som står utmed vägen, sen kniper man utsatt antal och slappnar av utsatt antal. Perfekt när man fått barn dessutom. Efter halva resan var jag nästan lite andfådd men jag kommer ha grymma knipmuskler om jag fortsätter vara såhär duktig. Likadant är det lite av en tvångstanke att köra pilatesandning när jag är ute och går med vagnen. Det stärker magmusklerna väldigt bra och fungerar perfekt att göra samtidigt som man promenerar.
Mamma J hade tillochmed börjat springa lite nu och verkar kunna hantera vagnen samtidigt. Måste prova, undrar var mina löpardojor har hamnat dock.....

När jag kom fram stod hon redan i trädgården redo att ge sig av och så snart jag fixat ur min, minst 2 ton tunga, vagn ur bilen och smusslat in lite mjölk i deras kyl så gav vi oss av. Det är så skönt att hittat någon det inte känns konstigt eller uppstyltat att prata med om allt möjligt. De är ganska ovanliga ändå, de där man känner sig trygg med på en gång. Jag kommer knappt ihåg hur eller var vi gick men jag fick se FUB's lokal som låg jättefint. Vi plöjde igenom mycket som handlade om våra barn, om syndromet, operationen och massor av annat.

Junarn vaknade efter en stund när vi kommit in igen men Tjoddas låg kvar och tog sig en långlur.
Vi smaskade jättegod och fräsch fruktsallad till en god kopp kaffe.
Det är så roligt att se hur sprallig och bubblig Junarn är, hon sitter och plirar så underfundigt på en med helt klarblåa änglaögon, luggen på svaj och ett leende på lur hela tiden. Armar och ben fäktar konstant och hon bara pratar på.
Kanske är det för att stället är obekant men när Tjoddas väl vaknade så gjorde hon nästan som sist och bara tog det lugnt. Är det inte alltid så? På BVC tillexempel när man tycker att, nu, nu kan du väl ändå visa hur du brukar vara hemma, plocka saker och försöka stoppa dem i munnen, spralla runt och banka med skenan? Nää, då ska man ligga som en stenstod och bara stirra rätt upp i taket. Ja,ja.

Junarn har hittat Tjoddas hand och Tjoddas har fått syn på kameran.


Just nu känns det nästan som om man skjuter upp saker och livet ska liksom börja igen när operationen är klar, det känns lite svårt att planera nåt eller få nåt gjort just nu. Ungefär som när man ska flytta eller byta jobb, man VET att det oundvikliga är påväg men man måste vänta på själva signalen innan man får börja bära lådor eller städa ur sitt skrivbord. Det är den väntan som är den värsta, den där när man vet exakt vad som måste göras men man FÅR inte ta itu med det än. Vi har inte ens fått ett datum än men vi har ju iallafall fått ny tid för kontroll.

Jag fick tips om deras rytmikgrupp som ska börja till hösten, jag har själv spanat in en här även om vi ska flytta men det var kul att bli lite påpuschad (ha, nytt ord) att söka till deras grupp så Junarn och Tjoddas kan gå ihop.
Det är så mycket man kommer på när man kommer hem att man glömde fråga eller ta upp under dagen, tiden bara flög iväg och trots att jag visste att de skulle bort på kvällen var jag fortfarande kvar när pappa J dök upp från jobbet. Planen jag haft var att jag redan skulle försvunnit tidigare så mamma J skulle fått en chans att andas ut.

Maken hade tagit hojen till jobbet idag och tackade mig när han kom hem för att jag tvingat honom ta på sig underställ. Det var inte speciellt varmt idag men en dusch brukar lösa det mesta.
Jag fick ett ryck och drog iväg på ytterligare en långpromenad ikväll, Tjoddas somnade gott i vagnen och det blev nog runt en 5km till nu, detta i såpass rask takt så min man faktiskt lät lite andfådd när vi pratade. I vanliga fall brukar jag halvspringa jämte honom och ta två steg när han tar ett men idag var jag verkligen igång.
Imorgon väntar ytterligare en promenad med normalmamman och på fredag kommer det minsann frukostbesök.

Nu har jag glömt mitt te någonstans i bokhyllan igen, det är hög tid att sörpla i sig den sista härliga bottensatsen där allt det gottaste singlar runt i vattnet som har kallnat.


Tjoddas ser alltid lika frågande ut när systemkameran åker fram.









2010-04-26     Annars då?

Idag har varit en lugn och skön dag, det var vid ett tillfälle runt 20 grader ute, inte strålande solsken men härligt ljummet i luften. Perfekt promenadväder. Dagen började med ett trevligt telefonsamtal. Tjoddas hade varit uppe för en "nattamacka" runt fyra tiden så medan maken matade, passade jag på att pumpa. Detta resulterade i att jag inte ens hörde när hans klocka ringde i morse utan jag snusade gott vidare. Jag blev väckt (vilket jag inte erkände då) av mamma J som ringde för att tacka för presenten. Så kul att överraskningen blev omtyckt. Jag kan tala om att igår var jag nervös när vi stod utanför huset och blåste upp ballonger, jag funderade på om vi skulle strunta i allt och åka hem igen. Vilken tur att jag vågade. Det känns kul att ge nåt man gjort själv, samtidigt är man rädd att personen man ger det till inte ska tycka om det eller ta det som skryt på nåt sätt. Det är ju inte alla som uppskattar hemmagjorda saker, speciellt inte när andra har gjort det.
(Däremot hängde jag faktiskt inte med idag om du hittat presenten på måfå eller om du lyckats tolka min "skattkarta" Trollhätteriktning var såklart garageuppfarten där SAAB'en bor. Underjorden är källaren och långt vatten är såklart trädgårdsslangen.... stort grattis, igen!)
Tack till min älskling också som lämnade en söt lapp på sin huvudkudde idag på morgonen. Det uppskattades.

Jag gick en promenad och hade ringt en väninna som kommer bli min granne snart. Hon och två av hennes barn var vid "Tjärnen" som ett ställe heter. Jag fick en snabb förklaring av hur man tar sig dit och styrde kosan mot sagd plats. Jag är inte helt säker men jag skulle kunna tänka mig att jag orsakat hjärnskada på min stackars bebis idag. Eller så skuttade hon sig själv medvetslös när jag skumpade runt med vagnen på den sönderkörda skogsstigen. Sov gott gjorde hon iallafall och jag kunde inte hjälpa att jag gick och småskrattade tyst för mig själv när jag såg henne hoppa omkring i vagnen helt lealös och totalt väck i sömn (eller medvetslöshet). Ikväll när hon skulle sova la jag henne på mage tvärs över min mage och bröst så hon lutar huvudet mot min arm och kan titta på mig. Hon stirrade ut mig en liten stund sen började hon flirta och slutligen skrattade hon till några gånger. Då började jag själv skratta, jag skrattade så där skönt som man kan göra när det helt enkelt inte går att sluta. Hon tittade läääääääänge på mig med allvarliga ögon och sen flinade hon lite igen innan hon provsmakade min tröja.


Nu är det dags att återintroducera en av familjemedlemmarna som bara fått några få rader och oftast inga positiva sådana. Vi har en knäppkatt som vi döpt efter en krydda. Det är en katt men hon borde räknas som tolv. Efter moget övervägande, bestämde vi oss för nästan exakt ett år sedan att, katt, det vore väl skoj. Eller? Vi hittade vår kisse på blocket och fastnade för henne därför att hon kostade 20:- och då fick man en kloställning på "köpet", jag tyckte det lät förjävligt med tanke på allt positivt de skrev om henne så vi gick dit för att kolla. Det visade sig att killen som hade henne var lite av en skummis. Han hade köpt henne från ett katthem (hon kom från ett hem där de misskötte sina djur nåt gruvligt) för att ha henne som sällskap till sin egna kisse. Sen verkar det som om skummisen råkat ut för lite tråkigheter, i mina ögon är det inte helt friskt för en 40+are att bo hemma hos sina päron. En kvalificerad gissning är nog att han blivit av med sitt jobb eller sin lägenhet och fått "flytta hem" igen. Iallafall, katten var helt underbar och vi bestämde för att vi ville ha henne. Hon praktiskt taget slängde sig på oss och ville bli klappad och älskad. Skummisen sa förresten att en kompis köpt katten och sen skulle avliva den, då hade han tagit över den men kunde bara ha en katt så det var därför han sålde den. Konstigt, katthemmet sa nåt helt annat när jag ringde dem.....
Vår katt:
Kommer på inkallning, vet vad ordet nej betyder men struntar i det om man inte är där, apporterar hårsnoddar som hobby och gömmer de sen under valfri matta, sover mellan husses fötter om natten, hoppar upp på din rygg om du råkar sitta på huk, älskar att bli killad på magen, snar att förlåta, kräver uppmärksamhet som få, älskar att tugga på allt som har med plast att göra, stor fan av tejp, vill gärna kela med Tjoddas men har inte riktigt kommit på hur man tar sig förbi skenan än utan att få den i huvudet, vet precis när hon gjort fel och springer vid minsta ljud, sover i helt omöjliga ställningar, lägger sig alltid utanför korgen/handduken man placerat i soffan, tycker strumpor är lajbans och hämtar gärna själv i tvättkorgen rena som smutsiga, är inte helt smidig då vi sett henne hänga från utsidan av balkongräcket, vägrar att äta räkor, korv, kräftor, gillar däremot tydligen öl, kaffe, te och sockerkaka (hittade henne ståendes på spisen där hon ogenerat gluffsade i sig min tårtbotten)
Så här kan jag hålla på en bra stund. Istället kommer några bilder som talar för sig själva.


Imorgon är det BVC som gäller, ska även provsjunga i kören så det känns lite nervigt. nu är det te, pumpa och nanedags, i den ordningen.




2010-04-26     Nässlor, städning och skattletning

Vi körde upp till huset idag för att röja lite och få undan allt skräp som blir när man bygger. Jag packade in Tjoddas i vagnen och rullade henne med mig ner bakom ladugårdsresterna där jag tänkte leta nässlor. Hon bara sov och sov, nässlorna var inte så stora än och det lär komma en omgång till så jag får återvända om ett tag och plocka mera. Maken var superduktig och röjde undan, körde med truck och tippade i olika högar beroende på om det var brännbart eller inte.
Vi tog pauser var tredje timme för jag vill få igång mjölken ordentligt igen så jag har börjat pumpa oftare än på länge. De känns som två öronlappar på en mössa just nu men förhoppningsvis sätter det lite skjuts på produktionen.
Nässlor har tyvärr samma egenskap som hallon när de plockas, de sjunker ihop undan för undan så det känns som om man har ett hål i botten på påsen för det blir aldrig fullt. Det blev så sent innan vi var hemma så de står och väntar i sin papperspåse ute på balkongen ännu sålänge.
Efter en kort fika på kaffe och en bit smarrig men tydligen misslyckad, kladdkaka, körde vi ner till huset igen och jag försökte hjälpa till men Tjoddas hade helt andra planer, det blev till att försöka underhålla lite istället men, några gipsrester lyckades jag iallafall kånka iväg med.
När Tjoddas protesterade allt för mycket tog jag vagnen och körde ner bakom huset och ut över ängen som är på baksidan. Det skumpade på grästuvorna och två sekunder senare så sov hon. Jag slogs av stillheten som hängde i luften och bara njöt av känslan och utsikten. Det är så fantastiskt att stå helt stilla och höra hur tyst det är, förutom vinden och lite fåglar såklart. Man ser sig omkring på allt som vill slå ut, de små krypen som ilar omkring i fjolårsgräset, på huset som ruvar högst upp på kullen och så börjar man fantisera och planera lite smått för allt roligt man ska göra när man väl bor där. Var ska man börja?
Vi fick jättegod middag innan det var dags att börja dra sig hemåt. Vi höll på att konspirera och invänta mörkret för vi skulle halvt om halvt leka inbrottstjuvar kombinerat påskharar. Mamma J fyller nämligen jämnt och vi ville lämna ett avtryck. Pappa J har också precis fyllt jämnt så det får bli en överraskning till dem båda.

Så, om du eller din man inte hittat presenten än: "Ni bör leta i Trollhätteriktning där man kommer upp ur underjorden och har tillgång till långt vatten."
Ni kommer fatta ledtrådarna för skattletningen när ni ser var den står.
Vi ska nog vara tacksamma att era grannar INTE ringde polisen för tanten som bor tvärs över gatan några hus längre ner hängde som ett plåster i fönstret när vi parkerade där. Kanske inte så konstigt när det hoppar ut två svartklädda människor på gatan som förstulet börjar se sig omkring och smyga iväg i skymningen.....
Iallafall.... stort grattis på födelsedagen, jag hoppas presenten passar och vill bara påpeka (eller ursäkta) att det är längesedan sist och det är alltid lättare med äldre objekt.
Många kramar från alla oss med katt och allt.

2010-04-24     Ortoped och sexparty

Så, vi körde ner till ortopeden och fick prata en kort stund med Dr barnbensspecialisten, detta efter att vi fått vänta en stund över vår tid och han hela tiden verkade dras mot dörren för att försöka försvinna så fort som möjligt. Lite störande tycker jag som förälder, jag hade gärna velat ställa lite frågor i lugn och ro men istället känns det som om man stör honom. Det var bara positiva nyheter och vi fick faktiskt ett slutdatum för skornas användande dagtid. Så, nu kryssar vi i kalendern varje dag fram till den 10:e Juni. (Såklart är jag lite flytande med det där datumet själv för det är ju ingen jätteomöjlighet att de flyttar lite på datumet om ett tag, sånt kan ju hända trots allt.)  Han uttryckte också att eftersom hon har Downs och därför är mjukare i lederna (detta medan han bände och böjde på hennes fingrar) så kanske vi inte alls behöver ha skenan tills hon är tre år, det kan liksom bli för mycket då. (Yeahy isåfall)

Vi fortsatte om KRAUTA på vägen hem för att inhandla lite golv och väggar till badrummet, personligen tycker jag det är trevligt med golv och väggar i badrummet, så det blev ett lite mörkare brunt kakel som hette Marone till golvet och en ljusare, nästan beige, variant till väggarna. Snajsigt värre. Hittade också en vardagsrumstapet som jag känner jag skulle kunna leva med utan vidare. Nu så rullar det på minsann.

På kvällen tog jag äntligen itu med att skriva ut massor av fina foton på Tjoddas, rama in och ställa på "snälla ge mig en vägg att hänga på" kön som brukar bildas med jämna mellanrum inne i vardagsrummet. Jag kan inte hänga upp tavlor, jag har inte ens en tumme mitt i handen, den har emigrerat utomlands, odlat mustasch och lever under falskt namn... ungefär så händig är jag. Så, jag tänkte lägga huvudet på sned och blinka lite sött till min man som verkar ha massor med tummar på båda händerna.

Mamma J fyller strax jämnt och jag har en plan..... mer än så säger jag inte utan jag återkommer nästa vecka.

Nåt underbart har inträffat nu totalt tre gånger, jag blir dimmig i ögonen varenda gång. Tjoddas tittar på mig, spricker upp i ett stort flin och börjar sen skratta! Hon verkligen skrattar "ha,ha,ha" det känns helt otroligt och som det värmer. Jag sitter och ler fånigt bara jag skriver om det.

Vi var på besök nr 2 hos psykologen igår, det kändes lite bättre men jag tycker det är lite otäckt och faktiskt ganska jobbigt när han ställer frågor som slår huvudet mitt på spiken. Han ställde en väldigt svår fråga igår och för att hinna samla mig lite istället för att börja storböla (som jag har alldeles för lätt för) så tittade jag på honom och ryckte lite lätt på ena axeln, genast var han där och frågade vad den axelryckningen betydde. Jobbigt! vi kom igång lite mer denna gången och efter att han försökt sammanfatta allt på slutet så sa han till oss: "Det är ju i sig en kärleksförklaring att ni är här och det märks väldigt tydligt hur djup er kärlek är till varandra."
Det kändes väldigt skönt och bekräftande att få höra det.

Jag mötte upp Normalmamman som ringt till BVC och frågat efter mitt nummer. Vi hade faktiskt en riktigt trevlig 3 timmars promenad i snålblåst och våra barn sov som stockar hela rundan runt. Innan vi skiljdes bestämde vi att vi skulle försöka träffas nästa vecka också. Det ser jag fram emot.

På kvällen drog jag upp till svärisarna och hälsade på innan jag skulle vidare till sexpartyt jag var inbjuden till. Det är alltid lite knasig stämning när några känner varandra och några är helt nya, speciellt när alla är nyktra. Efter ett tag lossnade det dock (några flak öl och kannor vin senare) och när snopptanten kom dit med sin stora väska inledde hon hela besöket med vad hennes hund gjort, som resulterat i att hon fått hysta en del saker på tippen, sen var isen ganska så bruten.
Ju mer öl och vin det flödade bland tanterna (jag säger tanter trots att åldern var från 19-40år) desto lösare blev snacket, folk verkligen gick in i detalj och diskuterade vad man kunde stoppa var, hur och vad man skulle använda som tillbehör..... jag är inte speciellt pryd i vanliga fall men vid det här laget satt jag och stirrade djupt ner i mitt vattenglas. Man behöver ju inte säga allt rent ut, en del kan ju få vara lite hemligt eller antydande. Plötsligt reste sig en upp och visade 19 åringarna med handen hur man skulle använda en av de största lila sakerna, om man nu ville köpa den....
Sen kom karlarna..... efter några minuter kände jag att nu var det nog läge att köra hem. En av mina blivande grannar var också med på festen så jag erbjöd henne skjuts hem.
På vägen hem fick jag dock veta vad hon köpt till sin man så nu ska jag försöka kunna se honom i ögonen utan att bli alldeles illröd också. Jag fick en guidning av deras hus, mycket innovativt och fantasifulla lösningar som man gärna själv kanske hade kunnat spinna vidare på. Jag fastnade vid dörren när hennes man kom hem och vi stod och pratade allesammans en bra stund till. Jag visade dem bloggen eftersom de inte träffat Tjoddas vaken och deras dotter inte träffat henne alls. Så nu har vi barnvakt ungefär när vi känner för det.

Idag bär det av på födelsedagskalas till mutter und vater. Det verkar vara fint väder så med lite tur, om vi kommer iväg i tid, så kanske det kan bli en härlig skogspromenad idag.








2010-04-21     Två år och en dag

Igår firade vi två år tillsammans. När jag steg upp stod det ett träd i köket. Min älskade man hade köpt ett familjeträd till mig i present. Om några år blir det äppelpaj från egen skörd minsann! Vi åt frukost och packade sedan in oss i bilen för att påbörja en dag tillsammans. Efter en runda vid huset, där vi plockade ur vårt nya badrum ur bilen, körde vi upp och tiggde lunch hos svärmor. Vi hade tur, det var pyttipanna med stekt ägg. Plötsligt, när jag kikade ut genom fönstret, såg jag svärfars nya valp ligga och tugga på nåt tvärs över gården. Råttgift var det tydligen, nåja, iallafall behållaren till råttgiftet. Svärfar kom fram till att hon inte svalt något genom att mata henne med en sked salt och göra så hon kräktes.
Vi satte oss i bilen igen och styrde mot dagens mål nämligen Påskliljornas Mekka. Vi visste att de inte skulle slå ut än på ett tag men vi ville ändå båda två köra en långtur, se oss omkring och ha ett mål. vi får köra upp igen när värmen hållit i sig lite längre.
På kvällen hade vi barnvakt och gick till Harry's för att fira lite själva. Vi beställde plankstek och mådde gott. på vägen hem tilltog regnet och det var lite snö i det. Trist att det ska behöva komma tillbaka igen. Väl hemma satte vi på lite kaffe och bjöd svärmor på hembakad äppelpaj som tack för hjälpen med barnpassning.
Min mamma fyller faktiskt år också så från restaurangen slog jag en signal och sjöng lite för henne i telefon.
Grattis mamma lilla. Jag har följt dina uppmaningar när det gäller present. Hoppas det passar in någonstans, vi ser fram emot att hälsa på till helgen!

Tjoddas vaknade vid fem idag på morgonen och tyckte det var frukostdags. Jag MÅSTE gå och lägga mig tidigare. Nu var det iofs maken som steg upp och matade men... ok så VI borde gå och lägga oss tidigare....
Jag blandade ihop dagarna och fick prompt för mig att det var IDAG vi skulle till ortopeden. Sån tur att jag ringde min man i nåt annat ärende för annars hade jag stått och stampat i dörren på jobbet idag. Jag hade väldiga ambitioner med den här dagen men som vanligt struntade vi i det mesta och tog en tur med vagnen istället. Det var väldigt snålt i blåsten och jag fick bara ihop knappt 7,5km idag, hade lite tidspress. Igår köpte vi ny navkapsel med tillbehör till vagnen, då jag eller maken, tappat en navkapsel på en promenad. Så nu har vi totalt lagt ner 950:- på vår barnvagn för ett nytt set med navkapsel och övriga pinnar, kostade skrämmande 150:-. Smålänningen i mig ryser av obehag.
Innan vi drog iväg fick jag iallafall till en liten fotosession med dopklänningen på. Stackars Tjoddas (och övriga, framtida eventuella barn) som har en fotogalen mamma. Jag plockade fram hela arsenalen och strödde objektiv i sängen. Jag avgudar att fotografera i dagsljus. Studioljus i all ära men det är nåt särskilt med vanligt dagsljus som faller in genom ett fönster.

En hastig flörtis skymtar förbi på bilden.


Fingrar är mumma!


Provar om man kan ha fingrar i munnen och spreta med de andra samtidigt.

Jag visade prov idag på hur dålig jag kan vara som mamma också genom att lämna mitt barn sovande i ett hörn av soffan. Rätt som det var hörde jag hur hon började gråta men jag reflekterade inte så mycket över det utan tänkte att hon kanske var ledsen för att hon var ensam så jag ropade till henne som vanligt att jag var på väg. Helt plötsligt ändrade gråten karaktär och lät dämpade, som om någon höll nåt över munnen på henne, då fick jag fart vill jag lova, mina tankar flög nämligen till katten. När jag kom in låg Tjoddas på mage, på GOLVET jämte soffan. Nu har vi en väldigt mjuk ryamatta och efter att jag oroligt petat, klämt, känt, fått henne att följa fingrar med blicken etc så lugnade jag ner mig och började istället vara lite glad. Det är ju ett klart framsteg att hon kan "ta sig fram" nu har vi flyttat upp en division och hädanefter ska jag aldrig lämna henne obevakad om hon kan trilla ner.
Vi tog en sväng om GeKås ikväll och jag passade på att köpa mig en "barnvakt" till soffan.


En stor hundkorg med höga kanter i soffan är bra att ha.

Jag blev så glad idag för sköterskan från BVC ringde mig (jag passade på att fråga om Tjoddas flygfärd men vi konstaterade båda två att det inte var någon fara med henne) en av mammorna från föräldragruppen hade ringt idag och frågat efter mitt nummer. Så äntligen får jag kanske en promenadkompis, det hade varit roligt. Det är skönt att få promenera själv också men ibland är det trevligt med sällskap. Då återstår bara att se hur vi går ihop och hur det känns att vara ute med en "normal" mamma. Kanske det krockar, kanske inte.
Idag började jag räkna efter. Tjoddas fick sina skor den 10/3, det borde väl ändå betyda att hon slipper skorna dagtid lagom till midsommar? På så sätt känns det inte som att det är så lång tid kvar. Härligt! Snart, snart, snart!

Har jag talat om att vi fick presenter från mina släktingar i Kanada?

En kanadensisk älg, (såklart)
Två haklappar som var väldigt smidiga att använda. Bara att trä på.
Ett trepack med söta bodies
Ett sött set med byxor och tunika.

(Thank you so  much for the perfect gifts. I'll be sure to send you a letter with some photos of the baby girl really soon.)

Nu är det banne mig nanedags igen. Dagarna går som ett jehu. Så, vik hädan nu förbenade vädergudar som försöker göra mer snö. Vi mammor försöker faktiskt ta oss ut och gå här va.




2010-04-19     Strålande dag

Vi har skruvat skenan de sista 5 graderna och Tjoddas har inte glömt bort att påminna oss om detta. Maken är på bättringsvägen iallafall och det känns ju bra. Vi missade tyvärr dopet pg.a sjukdom och sömnlöshet men man styr ju inte över allt här i världen. Vi sov ut allt vad vi kunde och på eftermiddagen körde vi faktiskt till Kållered för att inhandla ett av våra nya badrum. Serien heter Flåren och är ljus och fräsch. Vi kommer köra över lite vit lackfärg på möblerna för att de ska se handmålade ut. Jag är ingen jättefan av IKEA möbler men det här var faktiskt ok.
Tjoddas skötte sig bra hela tiden, det är skönt att hon trivs så bra i sitt babyskydd och i sjalen när man hänger henne i den.


Tjoddas myser med pappa.


Idag tog jag en härlig tre timmars promenad. Blåsten var ganska bister men såfort det blev lä så var det riktigt varm och skönt. Jag började med en tur till Fynda där jag hittade födelsedagspresent till mamma, 2 års present till maken, en bonuspresent till en god vän samt garnet jag letat efter. Jag har fått en idé om en "utvecklings" leksak man ska kunna öva lite motorik på, delar som går att addera, de ska vara utbytbara beroende på svårighetsgrad. Jag återkommer om den senare. Vi var på HLR utbildning idag. Det kändes lite kantigt och konstigt. Vi skulle dela upp oss om tre. Det blir lite knasig dynamik när man splittar ett par och tussar ihop de "halva delarna" med ett annat par. De jag hamnade med var inte speciellt intresserade av att småprata eller göra någonting med någon annan än sig själva. Hade jag inte pushat på själv så är jag osäker på om jag fått prova heimlich manövern eller att lägga någon i framåtstupa sidoläge. De hoppade på provdockorna först och sen när det var min tur så gick de därifrån och knappade med killens mobiltelefon istället. Ja,ja, jag var inte där för att socialisera utan för att lära mig nåt men, det kändes lite skumt ändå.
Här är en länk till HLR för barn. Gå en kurs om du har möjlighet! http://www.vardguiden.se/Tema/Barn-och-foraldrar/Barn-och-olyckor/Livraddande-forsta-hjalp-till-barn/

Vår snälla granne passade Tjoddas idag när vi var iväg på utbildningen. Vi fick låna med oss en leksak in som hon fastnat för.


Många färger och rörliga delar.

Hon tar tag i den, kör in händerna mellan pinnarna, tar tag i de små figurerna, snurrar dem, stoppar den i munnen och är HELT fascinerad av den. Den är nog lite överstimulerande för det dröjer inte länge innan hon blir lite ledsen när hon hållit på med den. Eller så vill hon göra nåt med den hon inte klarar av än. Vem vet. Det fungerar iallafall att ta den från henne. För att hoppa lite i ämnena här. Nu har Tjoddas utökat sin repertoar ytterligare en smula. Medvetet eller inte vet jag inte men mysigt är det. Hon kan ibland skratta till istället för att bara le stort. Det är inte långt ifrån att tårarna börjar svämma över när man sitter och ploddrar med henne och hon flinar tillbaka eller skrattar lite.

Maken packade ner Tjoddas i sin vagn och gick ut en runda själv idag för att jag skulle få göra lite saker själv här hemma. Det blev lite panikkänsla istället för jag visste inte vad jag ville börja med... det slutade med att jag satt och virkade framför TV'n och tyckte det kändes väääääääldigt konstigt och lite för tyst när ingen Tjoddas finns som tjoddar runt. Nämnde jag att när jag skulle ta en dusch innan HLR utbildningen så höll sig Tjoddas lugn ungefär tills jag fått in mitt "schampo" i håret. Sen blev hon helt vansinnig. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag står fortfarande fast vid att de där små känner av när man är minsta stressad. När jag var klar och tog upp henne var det som att vrida på en strömbrytare. När jag skulle pumpa var jag ju tvungen att lägga henne igen och då började hon om. Jag har lärt mig att få in ett enhandsgrepp nu på flaskorna (kör ju dubbelt) så man kan hålla på lite med henne samtidigt, det underlättar.

Vi fick ju en bumbo i doppresent. Den ska inte användas innan de kan hålla huvudet själva för annars skadas ryggen. Vi testar korta stunder under sträng övervakning ibland bara för att hon ska vänja sig vid idéen. Hon håller huvudet hyfsat men inte tillräckligt bra än.


Vafalls, ska jag sitta i den här själv?


Vilken härlig färg, jag bara MÅSTE smaka på den!

Imorgon firar vi vår tvåårsdag. Vi har hunnit vara med om mycket på bara två år. Renovering av lägenhet, Husbygge/renovering, bröllop och barn. (I den ordningen ungefär) Ibland måste man bara stanna upp och känna efter men det känns fortfarande väldigt bra. Min man han kan han! Du är mitt allt mellan solen och månen, det har du varit sedan vi träffades.
Du följde mig hem, delade en pizza med mig och sen stannade du kvar i ett nästan halvår innan vi officiellt flyttade ihop.
Mycket har hänt sedan dess.... kommer du ihåg?



Stanna hos mig för alltid är du snäll. Jag vill ha många, många fler foton att dela med mig av innan vår resa är över.









2010-04-18     Dagen efter?

Idag vaknade vi båda två med känslan av lite "dagen efter" maken är dunderförkyld och jag trippar ängsligt omkring för jag vill helst inte bli smittad.
Vi skulle ju åkt till önh igår, varför vet vi inte för det stod inget på kallelsen. Ungefär en kvart innan vi skulle köra (efter den ordinarie tidens matning, pumpning, blöjbytning, medicinering, nerpackning av allehanda saker, påklädning etc...) så ringde telefonen. De visste inte varför vi skulle komma så de ringde och avbokade vår tid. Så seriöst det kändes... Eftersom vi ändå var klara till att åka iväg, bestämde vi oss för att det var en finfin dag att hämta lite dörrar och andra attiraljer till huset. Det blev innerdörrar, handtag och foder till dörrar och fönster (allmogelister)
Glada i hågen ställde vi sedan kosan mot, det som någon gång inom förhoppningsvis ganska snar framtid, vårt hem. Vi lastade av, hämtade saker som "blivit över" och körde sedan samma väg tillbaka för att returnera sånt som inte gått åt. Eftersom jag har minne som en senildement guppy på prozac är detta ungefär allt jag kommer ihåg av gårdagen just nu. Man har alltid massor med brillijanta tankar man tänker att man ska skriva ner men just nu är det bara ett monotont sus i huvudet för jämnan.

Åter till idag. Maken mår som sagt inget vidare och medan jag satt och kläckte en ny idé jag ska testa till Tjoddas, satte han upp lister i köket. Jag satt och kikade på Tjoddas som låg och sprallade i sitt nya babygym som en galning. Jag googlade mig själv idag och insåg att folk faktiskt har börjat lägga till min blogg på sina egna sighter. Lite rädd men samtidigt väldigt hedrad!


Full koncentration!


Hon har skorv så jag duttade på henne lite barnolja igår, jag började kamma henne idag och förstod rätt snart att det skulle ta lite tid att få bort så mycket som möjligt. Med lite olja i håret kan man forma det mer eller mindre hur man vill insåg jag ganska snabbt och tog tillfället i akt till att göra lite spikes på henne.


Yeah, tuff brud med frisyr som värsta Lisbet Salander.

Hon provsatt sin gunga idag igen och nu verkar det som om hon trivs bättre i den. Korta stunder ännu sålänge eftersom inte är helt stadig än men hon verkade väldigt nöjd.

Ser sig själv i spegeln på magen av nyckelpigan.

Oh, logopeden var förresten förbi en runda igår kom jag på (förrgår egentligen men ni vet ju min lag om att man måste gått och lagt sig för att "ny dag" ska gälla) Vi diskuterade gomplatta och jag frågade om det var nödvändigt, om man skulle kunna tänka sig träning med sugrörs sugning och såpbubble blåsning istället? Vi ska nog prata med specialisttandläkaren ändå men det verkade positivt om man ville hoppa över det iallafall.

Vi var ju hos mina föräldrar idag och fick god mat ihop med trevligt sällskap. Jag fick en chans att smyga iväg till mitt älskade piano och satt där förnöjt i min ensamhet en stund. Jag fick ge upp ganska snart för det var så kallt i gammelstugan så fingrarna gjorde ont efter ett tag. Jag har fått in en skiva med favoritmusik i bilen också, det gör att man känner sig som en helt ny människa. Att få sitta och skråla med för full hals är väldigt tillfredsställande och man blir komplett som människa, (Tack gode Gud att min man är totalt tondöv) man känner igen sitt gamla jag och hittar tillbaka till en identitet man inte trodde fanns kvar för en stund. Det finns mycket jag hade klarat mig utan men musik känns nödvändigt.

Här följer några foton som resultat av mitt dåliga minne. Jag vet att jag hade mer jag ville skriva men det börjar bli sent och jag kommer ärligt talat inte ihåg ett smack just nu. Jag ska köpa ett anteckningsblock... om jag inte glömmer bort det.


Fingrar är gott. Nom, nom!


Värsta flörtisen.


Jag är alltid för snabb eller för långsam för att få med den där härliga höjdpunkten i leendet.


Ögon som ser in i själen.



Imorgon står det dop på schemat.


2010-04-15     Ny dag nya tag

Jepp... note to self: inte blogga halv två på natten efter fyra klunkar vin. 
Idag tog vi en långpromenad jag och Tjoddas, vi var på Kappahl och inhandlade lite sommarnytt till henne. Sen vandrade vi vidare till Röda korset, jag var på jakt efter en kökslampa, en kruskavel, mandelkvarn och en kaffekittel man kan ställa på vedspisen. Jag lyckades nästan hitta allt. Kitteln fick inte godkänt av maken. Kökslampan är helt otrolig! Jag knäpper en bild av den när jag får tillfälle men det är en stor sak av mässing med tre gröna glaskupor, helt perfekt! Efter en stunds letande efter tavlor på Agape blev jag trött på röran, det blinkande lysröret och de skyhöga priserna. De vet att ta ut med råge. Röda Korset har snällare priser och det känns lite mer motiverat att stoppa en extra peng i bössan som står framme vid kassan.

Vi köpte förresten ett litet babygym igår till Tjoddas, det är en båge på fötter med tingeltangel som hänger ner. Den spelar lite olika melodier när man slår till figuren i mitten. Tjoddas löste det på sitt sätt och med hela skenan i högsta hugg gav hon sig in i arbetet med att banka det värsta hon kunde på den stackars oförargliga plastmogrejen. Hon har börjat med det mycket nu, hon ligger på rygg och drar upp skenan så hon ligger i en 90⁰'s ställning, sen tar hon i och saftar ner benen med skena och allt i det hon råkar ha närmast. Kanten på skötbordet, sänggaveln, min näsa fick sig en omgång men jag får skylla mig själv lite..... det är kul att se hur stark hon är och hur allt ändrar sig.

Vi är väldigt trötta idag både jag och maken, vi stannade uppe till halv fyra och pratade med varandra. Ibland fastnar man liksom och det är inte lönt att försöka sova innan man har luftat lite. Vi insåg ganska snart att en stor anledning till varför jag kanske inte har fullt med folk som dräller runt mig är för att jag vanligtvis drar till mig "trasiga" människor och sedan när jag "lagat" dem så börjar de om med ett nytt liv då de mår bättre, har bättre självförtroende och vill komma ut i livet. Då vill de inte ha kvar något av det gamla, speciellt inte den som vet alla hemligheter och som EGENTLIGEN vet hur hela bilden ser ut. Så, då blir jag vackert kvar tills det kommer ett nytt "projekt" intrillandes som behöver räddas och lagas. Det har väl gått så långt så jag vet inte riktigt hur man gör annars. Jag har börjat inbilla mig att jag inte har något riktigt egenvärde när det gäller att umgås UTAN att behöva leka hobbypsykolog. Jag tycker jag känner igen det hela och det har upprepats ganska många gånger från det att jag var runt elva och min bästa kompis kunde ringa mitt i nätterna. Då var det bara att cykla tvärs genom hela stan och försöka dyrka upp låset till toaletten där hennes mamma ofta hade låst in sig efter att trillat piller och druckit vin. Vi gjorde vårt bästa att försöka få tag på någon vuxen som kunde hjälpa oss och även avstyra slagsmål med hennes storebror. Jag har bland annat tagit en skohylla i ryggen för hennes skull, tröstat i tid och otid samt försökt få henne att sluta skära sig. Ändå, när vi skulle gå på tivoli ringde hon och sa att hon inte kunde, när jag gick dit själv så var hon redan där med två av sina andra kompisar. Hur många känner inte jag som stått på randen till självutplånande för att de gett upp hoppet om andra människor? Ingen av dem finns kvar i mitt liv idag. De skäms. De skäms över allt jag vet om dem, deras mörka snuskiga hemligheter om fotoalbum på nakna onenightstands som de samlat likt pokemonkort kort. Otrohet, dåliga hemförhållanden, svek, lögner, mobbing etc etc. Det är slut med det nu. Jag har kryssat fram i livet som en av de vita bussarna man hade under WW2. Jag kommer förmodligen inte kunna låta bli om jag råkar på någon som behöver hjälp eller är ensam men jag ska banne mig försöka att leva lite själv också. Eloge till mina föräldrar som utfodrat större delen av skaran med hjälplösa fågelungar sålänge jag bodde hemma.

Nu tillbaka till verkligheten igen. Imorgon är det åter dags för ett läkarbesök. Denna gång till ö-n-h i Vbg. På eftermiddagen kommer logopeden och jag funderar på om jag ska försöka göra nåt smaskigt vi kan fika på när hon kommer hit. Hittade både äpplen och rabarber i frysen under min jakt på fisk idag. Paj kanske?

Här kommer två användbara teckenbilder som man kan passa på att lära sig.





Tjoddas somnade på soffan efter en utmattande shoppingdag.


2 söta bodies, en retroklänning med mamelucker och en brodyrhätta till.
(Fick frågan från två föräldrar häromdagen: "Är det en pojke eller flicka?" så... lite mer girly stuff är nu inhandlat.)

Hoppas det blir bra väder imorgon trots vulkanaska från Island, vill promenera längsmed havet imorgon. Det rensar om nåt.


2010-04-14     BF 4 ever?

Idag vill jag förvarna för att det blir lite mer grådaskiga ältande tankar och jag hoppas att ingen känner sig träffad av saker jag skriver för det är bara "draget över en kam". Anledningen till att jag skriver är fortfarande för att få ur mig det värsta, kunna gå tillbaka senare i livet och se över hur vi hade det samt på nåt sätt, försöka hjälpa andra som är i samma sits. Det kanske stärker någon annan att läsa just det här, få känna att fler mår dåligt och tillåter sig att göra det ibland. Jag har bra dagar och dåliga dagar. Idag var en dålig dag trots strålande solsken.


Jag började fundera mer idag på träffen med andra mammor igår, jag har försökt få tag på en promenadkompis i ungefär 3½ månad nu utan att det verkar vara någon som vill nappa på det. Allra helst ska det ju vara en som också bara har ett barn i ungefär samma ålder så att man ligger på samma nivå.
Jag har börjat känna mig mer och mer isolerad och ensam trots att det nu går att promenera varenda dag.
Sådana här stunder suger det verkligen att man flyttat hejvilt över hela landet och inte brytt sig speciellt mycket om att skaffa vänner.

Jag fick som sagt var ingen respons igår från de andra mammorna, är de kanske rädda att mitt barn ska smitta deras barn med efterblivenhet? De mumlade bara nåt vagt båda två och sen var det ingen som sa nåt mer om det.
Eller är det bara jag som gör ett jävligt dåligt intryck på folk? Jag hoppas, så mycket, varenda gång det är dags att träffa nya människor,att det ska klicka, att man på nåt sätt ska få återuppleva lite av den där bästa kompisen man hade som liten, där man kunde prata och fnittra om allt, bråka ibland men ändå veta att man alltid blev sams igen och höll ihop. Någon som finns där i vått och torrt, som aldrig tröttnar på en eller byter ut en mot en bättre kompis.
Varför måste sånt ändra sig när man blir vuxen? Det är ju nuförtiden man behöver en god vän som mest.

Ska jag behöva göra som alltid förr och stänga av för att inte bry mig och hålla alla på avstånd, inte fästa mig vid någon, allt för att inte behöva vidröra den där kalla, kladdiga känslan som inger en ångest inför att vara ensam med sig själv? Jag har gjort det förr och jag kan säkert göra det igen, iallafall ett tag.
Hur ska man vara för att få vänner idag och behålla dem? Var börjar man?

Vi har ett hektiskt liv jag och min man, vi väntar dessutom på en operation av ett litet hjärta. Vi vet inte hur det kommer gå med vår familj, vi vet ingenting om framtiden eller hur vi ska hantera den, vi vill ha fler barn båda två men är osäkra på hur det skulle gå med situationen som den är nu. Vi försöker ta oss utanför hemmets väggar, antingen tillsammans eller var och en för sig, vi har blivit varse hur viktigt det är att inte skjuta upp saker till morgondagen. Just nu försöker vi ta reda på så mycket det bara går om kommande operation, egentligen bara för att kunna kamouflera oss och gömma oss bakom fakta, menlösa ord som egentligen inte betyder nåt när det är ens eget barn som ligger där men på nåt sätt känns det ändå bättre.

Min man är en underbar, intelligent, älskvärd människa men det ÄR inte och kommer aldrig att bli, samma sak att diskutera med honom som med en annan kvinna.
Min enda räddning just nu är faktiskt BVC, utan dem hade jag inte haft någon att ärligt ventilera med. Vem annars orkar lyssna på allt medicinskt dravel som rusar omkring oss som en skenande karusell? Dessutom är det ju bara upprepningar och ältande hela tiden. Jag blir också trött på mig själv och mitt orerande om samma återkommande, förbannade ämne.
Jag känner hur jag, sakta håller på att förvandlas, till en prettomorsa som maktgalet ska ha full kontroll på allt medicinskt mitt enda barn kommer i beröring med. Till vilken glädje?
Jag har faktiskt en väninna här, där jag bor, vi ses sällan då hon har två barn, många vänner och mycket i görningen, den äldsta är runt 2 år, så hon har även där, lite andra förutsättningar.Hon har fullt upp med sitt och jag får faktiskt säga att, på ett sätt; känns det som bortkastat med tid att försöka prata om ett sånt här problem med någon som har "normala" barn. Man kan på sin höjd få empati eller sympati men de kommer aldrig riktigt förstå och iallafall jag känner mig obekväm med att ta upp ett sådant allvarligt ämne. Varför svärta ner någon annans vardag vars största problem är att deras 4 månadersbebis suckar och verkar ha tråkigt?

Eftersom vi speciella föräldrar inte direkt växer på träd så blir det istället att man sväljer och sväljer och sväljer det man går och bär på. Jag behöver föräldrar med ett lika speciellt barn som det vi har fått, som vet vad det handlar om, som förstår alla förbjudna tankar man haft, oron inför framtiden och samtidigt den strålande glädjen för alla små framsteg som vanliga föräldrar tar som en självklarhet.
Det är ungefär lika enkelt som att försöka räkna ut kvadratroten ur pi för hand. Inte lätt men det går säkert.
( Kvadratroten ur Pi är ungefär 1.7725, om någon skulle vara nyfiken)

Jag hoppas bara inte psykologen läser min blogg någon gång snart för då får jag säkert ett samtal om att han vill boka in enskilda samtal med mig. Jag har väldigt svårt för att prata och gråta samtidigt.







2010-04-14     3 i 1

Klockan ringde okristligt tidigt idag, jag kunde fortfarande se tiden projiceras i taket vilket betyder att det nästan var mörkt ute. Nåja, vi hade persiennerna vridna också men ändå. Att behöva stiga upp kl 6 som småbarnsförälder och VÄCKA sin bebis känns helt klart onaturligt. "Don't poke the bear", är ju ett vanligare sätt att försöka hantera de där minimänniskorna. Jag lyckades, med ett öga öppet, lokalisera mina kläder och hoppade på ett ben ut i hallen med byxorna halvvägs på. In med frukost, pumpa, maken matade Tjoddas och sen bar det av till dagens första möte av tre.
Vi stolpade in i psykologens minimala rum och han fick röja plats för att vi skulle få in vagnen. Av någon anledning kände jag mig lite halvfientligt inställd och gjorde mitt bästa för att dra på ett riktigt pokeransikte. Jag ansträngde mig för att lägga band på mig och inte svara för ofta på frågorna utan för att ge maken en chans också.
Vi började med att rita tre små cirklar på ett papper, jag antar att det var en cirkel för varje familjemedlem. Sen fyllde vi på med alla vårdkontakter vi haft de senaste tre månaderna. Innan vi var klara var pappret knökfullt. Min man verkade överrumplad men jag kände inte att jag tyckte det var så speciellt mycket egentligen. Det måste vara onormalt egentligen. Jag SÅG ju hur många kontakter vi hade men det känns inte som det är så många. Kan det vara för att jag "ställer undan" de vårdgivare vi inte "använder" för tillfället tills det är dags att plocka fram dem? Kanske det. Han verkade hänga upp sig ganska mycket på att vi ibland tittade på varandra och log lite ironiskt när vi berättade saker som till exempel att vi minsann lyckats pricka in klumpfot också som inte har ett smack med Downs att göra.
Ärligt satt jag mest hela tiden och kämpade med att inte låta tårar tränga fram, jag kom på att jag faktiskt avskyr att på ett sätt bli lite tvingad att prata om vår situation just nu med någon som kommer analysera oss.
När vi var klara, lite drygt en timme senare, kände jag mig nästan irriterad och lite besviken. Det var förvisso bara ett introduktionsmöte men jag hade nog förväntat mig mer iallafall. Samtidigt kände jag mig lite stolt över att jag minsann klarat av att hålla masken och lura honom att tro att jag minsann mår prima liv.

På vägen hem tog vi en omväg på 2 timmar. Vi försökte prata lite själva men som vanligt splittras ämnet och allt försvinner för vinden. Det var helt underbart väder!

Klart man passar på att sova i två timmar när man kört full föreställning hos psykologen.

Vi hann hem och äta innan det var dags för nästa aktivitet. Ner med Tjoddas i vagnen igen och så iväg på föräldragrupp. Vi var 4 personer exklusive BVC sköterskan och samma psykolog som vi träffat på morgonen. Ironiskt nog handlade mötet om depressioner och att verkligheten kanske var något annat än man förväntat sig när man skaffat barn.
Efter att ha suttit och lyssnat på när de båda andra mödrarna klagat och gnällt över att det inte kändes som det blev någon kvalité på deras bebisprat med sina små för att de suckade och blev så lätt uttråkade, höjde jag på ögonbrynen inombords. Jodå, jag tänker inte säga nåt. Man får ju perspektiv på saker och ting får jag väl säga.

Kan man koppla bort sin irritation över att folk hänger upp sig på så sjukt triviala ting och istället luta sig tillbaka med en mental skål popcorn, så kan man faktiskt få avnjuta en riktigt underhållande föreställning, denna handlade om två mammor (som bara har ett barn var men är ändå fullfjädrade experter), försöka lära varandra vad som är bäst att göra när det händer ditten och datten.

Psykologen ställde en fråga som löd: Vad är det bästa och det sämsta med att vara förälder?
De båda mammorna berättade bara det som var sämst. Den ena tyckte det kändes frustrerande att hennes son verkade få långtråkigt ganska lätt och den andras pojk sov dåligt.

Jag svarade aldrig då för ämnet försvann in i nåt annat men jag skulle ändå vilja försöka svara på det, så jag gör det här.

Det sämsta med att ha blivit förälder är: Det man älskar mest kommer göra sig illa, ha ont, vara ledsen. Man kan inte göra någonting åt det.

Det bästa med att ha blivit förälder är: Allt annat.


Båda mammorna och min man var tvungna att försvinna till kl 14.00 så då blev helt plötsligt bara jag kvar. Så BVC sköterskan satte på lite kaffe åt oss, sen satt vi där på golvet med Tjoddas och pratade en stund. Vi vägde och mätte henne, lika bra att passa på och sen pratade vi en lång stund till.
Hemma väntade vår LSS kontakt, hon och maken hade pratat igenom allt som behövdes göras, alla papper som skulle skrivas på etc. Hon är ett riktigt charmtroll vår LSS-fröken. Det är så skönt med sådana människor som man tycker man känt nästan hela livet. Att bara kunna vara sig själv på en gång.

Vi passade på att köra om färgbutiken och spana efter tapeter idag.

Maken visar ett förslag på kökstapeter.


Men Tjoddas var mer intresserad av sin sköldpadda. Tre tapeter senare sov hon som en stock.


Sen övertalade jag min man att ta lite "jag-tid" så jag tjatade på honom tills han krängde på sig sitt ställ och rastade sin MC för första gången i år.
Min lilla röda ögonsten får nog stå kvar i garaget ett tag till dock känns det som. Kanske att jag går med på sitta på bönpallen snart men jag väntar nog lite med att köra själv igen.
Var dock väldigt avundsjuk och knäppte ett kort när maken svoschade förbi balkongen.

Ursäkta den dåliga kvalitén men jag förstorade upp det lite efter att jag beskar det.
Han körde förbi lite snabbare än jag trott han skulle göra.







2010-04-13     På besök

Så igår (tekniskt sett i förrgår men jag har inte gått och lagt mig än så jag räknar det som igår fortfarande) åkte vi först upp en snabbis till huset för att se till så kaklet var på plats tills hantverkaren kommer och börjar lägga golvet. Jag dammsög för första gången i vårt hus igår, det kändes faktiskt ganska coolt.... förmodligen enda gången det kommer göra det men.. ändå. Det var fint väder också så jag och Tjoddas gick från svärföräldrarna och ner till huset, det är bara en kilometer så det går väldigt fort. På vägen ner mötte jag ett härligt mullrande monster till bil med en sörplande V8:a under huven.
Jag hörde när den kom tillbaka igen och förberedde kameran för när jag vände mig om efter den första gången, la jag nämligen märke till en rätt kul grej.

"Big ass truck" kan man lugnt säga!

När vi var klara med att lasta in kakel och dammsuga var klockan redan ganska mycket, vi hade en aning om att vi förmodligen skulle bli lite sena till middagen vi var bjudna på.
Det var bara att skynda hem så vi fick matat och pumpat. Inte ens en blomma hann vi stanna och köpa, det kändes lite kymmigt faktiskt. Det gick förvånansvärt lätt att hitta för det visade sig att jag har haft en kompis som bott på samma gata fast lite längre upp bara. Första intrycket när man kom in var, iallafall för min del, att såhär hade jag också kunnat tänka mig att bo definitivt. Det fanns nog inte någonting som INTE föll mig i smaken tror jag! Vi var ju såklart nyfikna på varandra och på varandras bebisar efter att ha pratat lite löst över mejl bara. Så nu får vi introducera Tjoddas, nästan jämngamla väninna, som kommer gå under pseudonymen "Junarn". Junarn, som också är en liten downstjej med hjärtfel, är ca 3 veckor äldre än Tjoddas och MYCKET mer generös med sina flirtiga leenden. En riktig liten pudding vill jag lova! Föräldrarna får ni lära känna som mamma J och pappa J med lite olika variationer såklart. Jag brukar ju kunna röra till saker och ting.
Som ni ser har Junarn också värsta rebellfrillan på gång.


Tjoddas var mer intresserad av tapeterna än något annat. Junarn rockar loss ordentligt.

Det kändes väldigt avslappnat och naturligt, iallafall för oss från familjen Tjoddabus. Sen, att jag gör som vanligt och bara pratar ikapp med mig själv, är väl nåt jag får fortsätta be om ursäkt för. Det är inte lätt när man inte umgås med vuxna mer än kanske 2 timmar om dagen. Ibland funderar jag på att rita ett ansikte på väggen och försöka prata av mig lite på det så alla andra slipper orddiarrén som flödar annars. Verkligen, alla vänner och bekanta. Jag är hemskt ledsen men jag kontrollerar det inte själv än. (Vi får vara glada åt att jag lugnat ner mig så pass att jag iallafall inte singlar plättar omkring mig längre.... porslin går sönder så det är bättre att kasta plättar.) Å andra sidan är det ju ett bra tecken på att allt inte är som det ska om jag är tyst.....
Vi diskuterade erfarenheter, tankar, åsikter och olika val vår gemensamma kardiolog tagit när det gäller medicinering av våra små skatter. Junarn hade fått något från födseln som skulle hjälpa till att hålla RS-virus på avstånd. Det har inte vi fått, detta trots att man tydligen, enligt kardiologen, gör det som standard inför alla hjärtoperationer på såhär små barn.
Till min glädje och förvåning så kände jag att jag slappnade av och faktiskt inte jämförde våra barn, så som jag trott tidigare att jag skulle göra utan att kunna hjälpa det. Det var en väldans fart på Junarn medan Tjoddas mest låg ganska still. Tydligen jämförde maken mer, bekände han idag. Jag tyckte bara det kändes skönt att veta att ni finns där, att ni verkar vara underbara människor och att det finns fler än vi. Jag hoppas verkligen att vi kommer ses många gånger framöver, jag är inte heller någon "Cafémamma" och det finns säkert tusen andra saker man kan göra så snälla, hör gärna av er, vi är lite fega och osäkra när det gäller att kontakta folk konstigt nog.
När vi kom hem la vi Tjoddas på soffan och knäppte loss skenan.

Såhär skönt kan man sova i soffan. Visst ser det bekvämt ut? En ostbåge nån?


Katten tävlade med Tjoddas om märkligast sovställning, hon tyckte att babysittern var ett bra ställe att vila huvudet på.



Idag blev jag abrupt väckt när det kom instormande en massa människor (de var väl egentligen två stycken kanske) som skulle fixa bredband in i vår bostad. Det ska dras fiber till samtliga lägenheter så det är förberett ifall de boende bestämmer att de vill använda sig av detta. Min man hade mycket tydliga åsikter om VAR kablarna skulle få dras, så han var hemma och lekte arbetsledare idag. Undrar om han får lön från YIT sen?
Så idag satt jag i sovrummet på en hård pall och skötte morgonpumpningen. Pälstofflan blev utslängd idag av en granne. Hon sprang runt i trapphuset, helt lyrisk över att alla grannarnas dörrar var öppna. Alla fick besök av vår katt och en som inte tyckte det var speciellt kul tog vår lilla kisse och slängde ut henne genom entrédörren. Maken fiskade upp henne ur en häck där hon satt och tryckte. Hon får faktiskt skylla sig själv.

Jag blev så glad när posten kom imorse för mina nya akvarellfärger och min nya pensel kom idag. Det var rea på Zinkvit.se så en halvkopp med färg, som i vanliga fall kostar ca 23:- om det är studentmaterial (runt 40:- om det är artistkvalité) de kostade 9:-/st så jag köpte på mig några som jag verkligen ville ha.



Jag hann fortsätta lite på min indiska brud i full mundering, jag gör just nu innan Tjoddas vaknade och lackade ur. Sen fick jag besök och vi tog en promenad med vagnen innan maken kom hem och vi gjorde tacos. Det är aldrig fel med tacos, det är så gott och friskt med alla grönsaker till.
Imorgon är det redan tillbaka till allvaret. Vi ska möta vår första psykolog och det känns faktiskt ganska spännande. sen ska jag på föräldragrupp och maken ska träffa vår underbara LSS handläggare. Så, mer spännande rapporter i morgonkväll.







2010-04-11     Dagen D, som i Dop

En kort resumé av gårdagen:
Steg upp, körde till svärföräldrarna, gick lång runda med Tjoddas och Håkan aka "Ylen",

Schillerstövaren Håkan.

såg groda,

Sitter jag heeeeeeelt stilla så ser hon mig nog inte.


fixade iordning bygdegården, åt pizza hos svärisarna, körde hem.
Ja... sen var jag vaken hela natten för Tjoddas ville inte sova. Tur inte maken och vår andra tillfälliga nattgäst hade några problem med att sova vidare iallafall.....karlar. Hör bara det de vill höra.


Idag var det dags för dop och Tjoddas kände väl av att vi försökte vara lite effektiva idag på morgonen (läses:stressade som fan) så hon slog på sirenen ganska tidigt och höll en stabil och högfrekvent ton en väldigt lång stund.
Folket började trilla in och ceremonin var jättefin. Prästen var helt underbar och Tjoddas höll god min genom alltsammans.
Hon fixerade mig med blicken där hon låg på den ena fadders arm, sen flörtade hon sig genom hela "Fader vår". Jag lånade ut kameran till en väninna, tyvärr visade det sig i efterhand att hon har samma egenskaper som sin man när det gäller fotografering..... suddigt och fotlöst med massor av tak och halva människor.
Grymt besviken!
Så det får bli bilder från dopet när jag lagt rabarber på släktingar och vänners bilder istället.
Här kommer tre bilder jag själv tog. Insåg precis att jag inte tagit ett enda kort på Tjoddas med dopklänningen på förutom denna. Funderar allvarligt på att låna om klänningen av mamma för att få ta några kort till. (Mamma, om du läser detta snart, häng upp klänningen är du snäll så den inte skrynklar sig alltför mycket, du behöver INTE stryka den igen!)


Enda skarpa bilden på Tjoddas i dopklänning som fanns i min kamera.


En av de egenhändigt gjorda bordsdekorationerna. Nejlikor, brudslöja och murgröna.


Gottebordet

En sak jag däremot definitivt insåg idag är att jag förmodligen borde få ett eget gravitationsfält!
Jag var inte direkt liten innan graviditeten och min mage under graviditeten skojade man inte bort men holy schmoly..... Näe, skärpning på allvar!
När jag talade om för min mamma att jag hoppades på att klara av att tappa några storlekar så påpekade hon om för mig att det är alltid svårare att backa saker och ting. Jag ska iallafall försöka.
En träningskompis hade varit kul. (Eller tid att kunna gå iväg och träna) Det är förmodligen inte så sunt att leva på smörgåsar heller så det är väl på tiden att jag försöker få till lite storkok som jag bara kan värma. Hittills har det ju varit platsbrist i frysen pga mjölk.
Vilket tar mig till en god nyhet. Min mjölk gick igenom. Jag gör skillnad! Jag får hjälpa små prematurbarn i Lund. Yeahy me! (Hade jag nått hade jag klappat mig själv på ryggen)
Imorgon bär det först av upp till svärisarna igen, sen drar vi vidare norrut med efterätt för att hälsa på våra nya bekantskaper. (Är det ett ord?) Det ska bli väldigt spännande!

Nu sova och bearbeta dagens händelser.






2010-04-09     Dopfest

Det är faktiskt lite mer att tänka på inför lördagen än vad jag först trodde, inte så att jag direkt känner mig stressad över det, det finns det ju ingen anledning till men det gick liksom upp ett ljus idag. Jag ringde till den lokala floristen och säkerställde att den sortens blommor jag lite hade på lut faktiskt fanns att tillgå just nu, hon lovade vänligt att ställa undan dem till mig. Idag har jag faktiskt hunnit ta fram mitt akvarellblock här hemma och fortsatt lite på projektet jag började med igår. Tjoddas har varit väldigt gemytlig idag och vi låg en bra stund och gosade i sängen innan jag tyckte det var dags för mig att stiga upp. Det är skönt att få kura ihop sig och man ser verkligen att hon tycker om det också. Vi har pratat och flörtat nästan hela dagen idag, övat lite på att ligga på sidan och haft pusskalas. (lätt att låta bli....inte!) Tar man av henne skenan och lägger henne på magen så drar hon upp benen i kryprörelser ett ben i taget. Nu ser tillochmed jag att hon blir lite stadigare i nacken faktiskt. När maken kom hem satte han henne i knäet framför mig och hon höll huvudet ganska bra, hon gjorde en sak min storebror brukade göra när han var liten. Vi tittade på varandra en stund, sen la hon huvudet på sned och gav mig ett jättestort leende. Aaahh, man går i bitar inombords så underbart det är! Man känner de brännande blickarna från henne var hon än befinner sig i rummet, hon följer mig med hökögon och går jag iväg för långt så får jag höra på skönsång, hon tror väl jag försvinner för gott lilltjoddan.
Ikväll när vi åt kvällsmat räckte det att jag kikade lite på henne så började hon le stort, det är ju då man vill ha fotografiskt minne.
Vi fick förresten svar på odligen från hennes öga. Det var vanliga hudbakterier som kommit in och orsakat rödheten runt ögat men allt ser jättefint ut nu så inget mer behövde göras. Det var väl ungefär den första bra nyheten på någon provtagning någonsin när det gäller Tjoddas? Jag har fortfarande inte hört någonting om bröstmjölken eller mitt blodprov.

Nu tycker jag det var längesedan jag fick med en bild på henne så för alla mor och farföräldrars skull kommer det en liten bild på Tjoddas där man tydligt ser hennes goa nypvänliga armar.

Ligger och har det gott i mammas och pappas säng.

2010-04-07     Operation nakenfis

Idag tog vi verkligen dagen som den kom. Tjoddas somnade om efter frukost igen (efter att jag hämtat henne och lagt henne hos mig så vi fick mysa lite) och jag vaknade först vid halv elva. det är kl 10.30 gott folk! Jag är fortfarande lite osäker på om det bör räknas som lyx eller om jag ska oroa mig för att hon kanske börjar bli påverkad av hjärtat? Hon sov på men jag passade på att stiga upp och få pumpning och frukost undanstökad. Jag började baka och njöt av att få gegga lite med deg och hålla på i köket. Precis när första batchen med kolakakor var klar hörde jag hur hon började röra på sig i sovrummet.

Hon fick i sig mat och vi pratade lite om vad vi skulle göra under dagen.... Ja, alltså, jag pratade mest och Tjoddas betraktade mig med sin vanliga nyfikna, busiga blick. Ibland kunde hon falla in med ett gurgel eller ett "woouuu" liksom för att hålla med. Hon har börjat kunna åstadkomma ett litet brumm-ljud nu också men det har bara hänt en tre, fyra gånger sådär. Sen ligger hon med full koncentration och håller ett stadigt tag i sitt klädesplagg eller i Patrick med vänster arm, höger hand är knuten som en knytnäve, tummen ligger under pek och lång men över ring och lill. Ögonen är helt fokuserade på handen som dessutom är utsträckt rätt fram (rakt upp i  luften då hon ligger ner) och munnen är ihoptrutad till en söt liten pussgrimas. Så ligger hon och fäktar med armen och båda benen medan den vänstra handen griper tag i vad som råkar komma i vägen och drar för allt vad den är värd.

Vi gjorde tillslut kolakakor, syltkakor och cupcakes till dopet. Tjoddas låg i sin bönsäck i bara blöjan (och skor) och var fullständigt nöjd med livet. Hon fick vara lite nakenfis hela dagen ända tills maken kom hem. Då skulle det vara ordning och reda med kläder på kroppen.

Idag var sista tillfället med målarkursen och det kommer kännas lite tomt och tråkigt att inte få fortsätta med det. Sommarkursen kommer jag inte hinna gå och eftersom vi snart flyttar känns det inte lönt att ligga och köra nästan 2 timmar t/r för att få måla i tre timmar. Jag kommer sakna folket och den lätt långrandige kursledaren som beskriver saker och ting mycket noga och vääääääldigt långsamt. Jag har satt upp mig på intresselistan IFALL jag får ett infall till hösten och tycker att avståndet inte spelar någon roll.

Vi fick veta att vi kom in på sommarkursen när det gäller teckenspråk och TSS/TAKK. Känns bra, de ville att man skulle kunna handalfabetet innan kursen börjar så jag ska höra efter om maken vill ha hjälp eller om han vill lösa det själv.
För er som vill öva lite kommer här en länk till Sveriges Dövas Riksförbund, Handalfabetet finns att ladda ner som PDF: http://www.sdrf.se/sdr/tmpl/standard.php?pageId=594&rid=0

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte var ute någonting idag i det fina vädret men det kommer ju fler dagar, jag fick iallafall saker och ting uträttade inför dopet. Lyriken är utskriven på råsa papper, det blir "Älska mig för den jag är" musik av Benny Andersson och text av Marie Nilsson. Så ska man klara av att sjunga den utan att börja fulböla också. Lätt....

Så, på lördag är det dop och på söndag ska vi åka hem till några nya bekanta som också har en dotter med Downs. Samtidigt som det ska bli väldigt kul och spännande då de är i samma ålder som vi, så är det samtidigt lite nervöst och nästan ångestladdat, iallafall för mig, det är först gången vi kommer träffa ett annat barn som vi faktiskt kan jämföra Tjoddas med.
Man ska ju inte jämföra barn, inte när det gäller "normalstörda" barn heller men man kan väl inte låta bli. Vad som är viktigt att komma ihåg är ju att barn med downs är, by far, mer individuella än vanliga barn. Det känns ändå läskigt för man vill ju inte bli ledsen och se att ens barn kanske ligger jättelångt efter när det ändå inte skiljer mer än 21 dagar på dem. Vi har ju inte tänkt på eller brytt oss om ifall hon inte kan hålla huvudet helt själv än, vi träffar ju inte så många andra barn så man har funderat på det. Sen vet vi ju om att vi absolut inte kan jämföra Tjoddas med andra barn heller för hon tar ju allt i sin takt..... men nu, nu liksom blir det mer på allvar.
Jag vet att de följer min blogg och jag har ingen aning om de kanske tänker i ungefär liknande banor men.... det är så här jag känner det iallafall. (Ni verkar vettiga så det kommer säkert inte bli några problem)

Vi diskuterade mödrar idag på kursen också, det är fler än en som sagt till oss döttrar att "säg till om jag blir som mormor" det ironiska är att vi kan inte. Vi vill så hemskt gärna kunna säga allt till våra mammor men det går inte för man vill inte göra sin mamma ledsen. Så, man biter ihop istället och försöker att inte lyssna alltför mycket när det blir lite bitskt och cyniskt. Hade det varit en god vän hade man säkerligen kunnat säga ifrån på nåt annat sätt eller förklara hur man uppfattar saker men det är märkligt det där. Såfort det gäller sin egen mamma så får man inte fram orden. Skönt vi är fler. (Jag KOMMER få sota för det här)

Katten tog pumpväskan i besittning idag.

My precioussssssss...............

Sen fick jag en oskyldig blick innan hon spankulerade iväg för att hitta på nåt annat rackartyg.

Kamerasnöret ser väldigt smarrigt ut....jag får prova sen när matte sover.



Nu sover min älskade lilla Tjoddas i sin säng och det är hög tid för mig att följa hennes exempel. (Har förresten använt skorna idag och kan varmt rekommendera dem! Det som känts i svanken under graviditeten och nu efteråt försvinner när man har dem på.)



2010-04-07     Gå på moln?

Ytterligare en spännande, händelserik dag. Vi fick sova ut ganska så länge, tyvärr vaknade jag med samma huvudvärk jag haft när jag gick och lade mig. Maken steg upp och matade Tjoddas innan han försvann till jobbet och jag försökte övertyga henne om att det var HELT ok att somna om igen! Efter att ha lyckats koncentrera sig på sin mamma i ungefär 0,2 mikro sekunder återvände hon till att fäkta runt och veva sina små armar som värsta cheerleader bruden. När hon gett mig smocka nr 2 mitt i ögat så sköt jag henne försiktigt en bit längre ifrån mig. Jag lyckades komma ner i någon slags zombiedvala ett par gånger mellan alla tusen gånger jag fick peta tillbaka nappen in i munnen på henne. Tillslut gav jag upp och ungefär samtidigt ringde min mamma. Vi bestämde att hon skulle följa med pappa upp till vårt hus, så kunde vi åka en liten runda medan han målade klart källaren. Sagt och gjort. En timme senare var jag och Tjoddas på väg upp till skogen. Min dumma stegräknare har slut på batteri, jag gissar på att den blivit för kall i min jackficka så LiJon-batteriet blivit kasst pga. det.

Efter att ha matat och pumpat det första vi gjorde på plats så var mamma och jag redo att ta oss ann dagens första utmaning. Hitta ett par skor som jag kan ha på dopet. Jag är inte direkt nåt modelejon och hade det varit socialt accepterat hade jag förmodligen knatat runt i promenadskor, jeans och underställströja ungefär överallt.... nu måste man helt plötsligt ha klänning och skor som passar till. Iallafall, jag hann innanför dörren till skoaffären, där fick jag syn på precis det jag ville ha, provade dem och gav tummen upp. För nyfikenhetens skull gick jag upp till övervåningen och hittade till min förtjusning skor som bygger på samma princip som MBT skor. (Massai Barefoot Technology) Den äkta skon kostar runt 2'kr men denna hade kostat 1'kr och var nu på utförsäljning för 300 kr. Det ska bli skönt för fötterna. (och knän, rygg etc om man ska tro på reklamen)
Mycket nöjd med mina fynd styrde vi kosan hemåt igen för att se om pappa var färdigmålad.

Tjoddas hade hela tiden uppfört sig exemplariskt. Hon öppnade ett öga och blängde lite på mig när jag parkerat bilen och kikade in på henne genom rutan.

När hon återigen var nytankad och jag nypumpad så plockade jag ut vagnen ur bilen igen, smackade på regnskyddet och började vandra. Svärmor försåg mig med en liten handritad karta så jag skulle hitta tillbaka hem igen. Rätt som det var när jag var ute och gick fastnade blicken på nåt hårigt som låg en bit in i skogen. Fantasin började måla jääääättefina bilder om vad det kunde vara. Det är ju inte sådär jättevanligt att man ser nåt som ligger kvar i skogen.... min enda tanke (förutom, vafan är det som ligger där, det är för stort för en grävling och fel färg för rådjur och älg... är det en död varg?) var att, om det ligger nåt i skogen så lär ju sånt som vill äta det också vara ganska så i närheten. Sen flippade jag ut, beväpnad mig med en fjuttig sten och traskade vidare. Det dök upp oväntade försvars och attack tankar som förmodligen legat gömda sen stenåldern, hur skulle jag egentligen bete mig OM det mot all förmodan hade hoppat fram nåt "farligt" på vägen? Speciellt nu när man har nåt viktigt att skydda. Ska man kasta sig framför barnvagnen eller försöka skjuta undan den så den står skyddat? Välta den så Tjoddas blir svårare att komma åt eller helt enkelt plocka upp henne och försöka skydda henne med sin egen kropp? Sjuka tankar jag vet men... hur gjorde man förr när det fanns mer vilda djur som kanske var farliga? (Vi körde tillbaka med bilen och det visade sig vara ett älgskinn med innanmäte som låg kvar sen sista jakten.)
Efter den lilla promenaden på ca 5km fortsatte jag neråt huset, kom halvvägs innan jag mötte maken och svärfar som tyckte det bestämt var dags för kaffe, tillbaka upp igen och sen hämtade jag ut stövaren så han fick gå på lite promenad också. Vi gick ner till huset och hem. Jag tyckte så synd om vovven som bara fått gå en kort runda, så jag lämnade över Tjoddas i makens vård och tog en extra promenad över stock och sten runt dammarna hos svärföräldrarna. Nu har jag en blåsa under stortån och jag får skylla mig själv.

På det hela taget en lyckad dag. Tjoddas fick vara med en kort runda i duschen idag igen för att spola av det värsta, först verkade hon tycka det var skönt men plötsligt så började hon protestera. För varmt tror jag knappast att det var, antingen var vattnet lite för kallt eller så var ställningen obehaglig kanske. Förra gången verkade hon ju stortrivas.

Nu ska jag svepa en kopp te och sen ska jag försöka sova bort min huvudvärk som inte vill ge med sig.






2010-04-05     Sömnlösa nätter

Igår letades det ägg hos mina föräldrar och till och med Tjoddas fick ett påskägg. Ja, vi, hennes föräldrar, befriade henne såklart från godiset men hon fick en peng till sin sparbössa och en leksak att titta på när hon ligger i vagnen.
När vi kom hem var vi med om en märklig sak, när hon åt verkade hon inte nöjd utan hon släppte flaskan själv flera gånger och var ledsen. Vi kollade temperatur och flöde på flaskan men inget var annorlunda mot vad det brukar. Väldigt märkligt!


Inatt hade vi en helvetesnatt igen när hon sov max 20 minuter i taget. Det är väldigt frustrerande och man känner sig ganska ensam och otillräcklig när man vankar omkring med henne i famnen utan att det verkar göra någon nytta. Man kan ju inte annat än att tycka synd om Tjoddas också som inte får vila ut ordentligt. Vi låg och drog oss idag istället för att försöka vila ut lite mellan varven.
För att hon skulle få sova lite packade vi, strax efter lunch, in barn och oss själva i bilen och begav oss på jakt efter lite saker till dopet. Hon sov som en stock i bilen och även i vagnen när vi flyttade över henne till den, sen tillbaka in i babyskyddet igen. Hon lackade ur här hemma på kvällen nu igen och har verkat lite rastlös. Maken och jag har båda ordentligt med huvudvärk så just nu sitter jag och skriver med bara ena ögat öppet för att lindra det lite. Hoppas, hoppas hon sover inatt. Maken har också testat att, återigen, tvätta vit tvätt med något rött som fäller. Jag börjar bli ganska trött på det nu för det är återigen sånt man kanske var lite extra rädd om som har blivit förstört. Nu har det bara hänt två gånger sålänge vi varit tillsammans men det är alltid Tjoddas kläder som råkar illa ut.

Jag hoppas sömnen och morgondagen blir bättre.


2010-04-03     Påskafton

Igår var vi runt halva Halland kändes det som, vi letade upp ett köksbord med 10 stolar på Blocket och gav oss av på äventyr. Efter att ha kikat på det och bestämt oss för att, ja, det här passar oss, fick vi åka och hyra ett släp i en supermysig liten affär som sålde allt mellan hjärtmönstrat toapapper, garn, pynt och cykelslangar. (Det fanns bilbatteri också)
Två tanter höll ställningarna i butiken, varav bara en hade alla sina indianer i kanoten.  Vi fick nyckel och sladd till släpet tillsammans med en utförlig vägbeskrivning. När vi kom fram fanns inte det släpet som vi fått nyckel till. Bara att köra tillbaka igen och få ny nyckel.
Efter en stunds stuvande fick vi in vårt nya bord med alla stolar och iläggsskivor. Det blev trångt men det gick. Till vår förtretan lyckades bordet hoppa isär i fler delar på vägen hem tack vare att vi delat på skivorna. Inget att göra något åt och det går att fixa. Vi kände oss mycket nöjda. Det blev en sväng inom svärpäronen för en snabb macka och lite kaffe innan vi skulle köra tillbaka med släpet. (Vi lånade lite plats att ställa av bordet. Vi har snart fyllt deras och svägerskans alla utrymmen med möbler till huset.)
Tjoddas, som haft möjlighet att sova så mycket hon ville hela dagen i bilen, var såklart inte ett dugg intresserad av att sova sen när vi kom hem... såklart.
Efter ungefär 45 minuters ihärdigt sjungande på svenska, engelska och ibland även tyska, lät hon sig övertalas till att ligga ner i sin säng. Hon gäspade lite förstulet och klippte med ögonen men sova, nänä, det hade hon inte tid med. Det var mer skuggboxning och långa samtal som var på tapeten. Hon pratar väldigt mycket nu, hon har alltid pratat mycket men det blir bara mer och mer. riktigt roligt att lyssna på och härmar man henne så härmar hon tillbaka samtidigt som man ser att det glittrar i ögonen på henne. Härligt!


Jag kan ligga på sidan, göra pussmun och hålla fast mig själv i min body samtidigt, det du!



Jag kan också suga in underläppen och få den att försvinna.


Sen trollar jag fram den igen och visar att tungan minsann är på plats.


Här tycker mamma att jag ser ut som en liten älvprinsessa, jag har nästan en liten spets på örat.


Sen kom knäppkatten förbi och hälsade på.


Då blev jag lite förvånad och chockad. (Eller så är jag förvånad över att jag trollade bort nappen och nu ser jag den inte längre... vaaaaaaaaar är nappen?)


Sen somnade jag bland tvätten med mammas sjal i ett fast grepp.


Vi hade lite fotosession idag, (om ni inte fattat det än) Tjoddas låg och kavade runt bland alla rena handdukar jag höll på att vika. Vi övade också på att ligga på först ena sidan och sedan andra. Hon verkar helt tillfreds med detta. (Så du ser att vi övar flitigt, fru sjukgymnast, nu finns det fotobevis)

Idag fick vi finbesök av meine Eltern. Vi hade ett städryck innan de kom och gick så långt att vi till och med piskade alla mattorna. Tjoddas åkte med från rum till rum när jag våttorkade och knäppkatten tassade förstulet omkring och luktade på golvet lite här och där.
Hon är stor fan av citrusdoft, klorin är också väldigt spännande.
Jag hann precis bli klar och ta en dusch innan de dök upp. vi serverade lammstek med klyftpotatis, sommargrönsaker och vitlöksås. Jag ska kräva vuxenpoäng för det där.

Tjoddas tittade koncentrerat på mormors fina svartvita blus idag från soffan där hon låg och några ögonblick senare lyfte hon benen med skor, skena och allt och klämde i för kung och fosterland. Slutprodukten fick maken ta hand om. Ibland är det behändigt med att pumpa så man har nåt att göra vid rätt tillfällen.

Vi var lite sura när vi upptäckte att nån snott en av ventilerna på barnvagnen den stod på fälgen på ett hjul. Stör man sig så mycket på en vagn så tycker jag man kan ringa på dörren. Det är inte så att det bor massor med folk i vår trappuppgång och de flesta har bott här så pass länge så vi känner varandra ganska väl. Så löjligt! Min händige man lånade en ventil från sin cykel och satte den på plats istället. (Jag blev lite besviken nu i efterhand att jag inte fick flera söta små råsa lappar med dubbla understrykningar i istället... det var iallafall lite müsfaktor på det.)
En liten promenad senare var det dags för efterätten. Inte mycket som slår "Gräddkola" från Sia glass. Nom,nom!

Det känns som det håller på att lugna ner sig lite runt Tjoddas för tillfället och vi fått en chans att "bara vara" det är helt underbart samtidigt som man genast får lite extra tid för eftertanke. Jag är ingen stor idol av eftertanke.
Jag tycker det enda jag gjort i tre månader nu är just att tänka efter, det börjar bli ganska tröttsamt för det är ändå bara samma saker som mals om och om igen. Ingen kan ju svara på hur det blir några år från nu. Ingen kan svara på vad vi gör rätt och fel. Jag brukar hamna där och ha lika lätt för att hitta ut som Chevy Chase i filmen "Ett päron till farsa" när han fastnar i en viss världsberömd rondell. Tillslut brukar jag ge upp och packa ner alla tankar i en fin liten svart brandsäker låda jag har i hjärnan, detta ihop med annat bröte jag förträngt genom åren, sen jag låser noga. Ibland öppnar jag lådan lite för att bara få titta på all, rent ut sagt, skit, som samlats på hög där i. Jisses vad jag är bra på att stoppa undan saker jag inte vill ta itu med på en gång.

Min tanke är att jag kan ju ändå inte påverka någonting nu så varför oroa sig i onödan? Man kan ju inte göra mer än sitt bästa ändå och det är ju det enda jag kan göra. Mitt bästa.
Problem brukar lösa sig själva så istället för att kämpa och simma motströms, kan man flyta med och njuta av åkturen istället. På så sätt hinner man dessutom uppskatta omgivningen som glider förbi. Man brukar kunna styra in ganska pricksäkert var slutmålet kommer hamna till sist ändå. Låter jag nonchalant?

Tänk såhär: Det är som det är och det kommer bli som det ska oavsett vad jag gör. Allt är ju redan uppgjort, det är bara de små valen på resan som kommer ändras. Start och slutmål är ju redan bestämda utan att vi kan lägga oss i det minsta lilla.

Hakuna matata!




2010-04-01     Aprils fool

Jag är lite besviken för ingen har tagit sig tid att dra mig vid näsan idag. Jag misstänker starkt att min man inte kommer ihåg att det är första april för han har inte heller lurat mig. Jag fick en äggvärmare istället.

Jättefin äggvärmare i blockhusteknik har jag för mig det heter? Jag blev tvingad att göra en kudde i denna teknik i slöjden.

Vi var på BVC idag för att få våra två sprutor. Den ena var mot fem saker: Stelkramp, difteri, kikhosta, Polio och Haemophilus influenzae typ B, Hib
Den andra var mot pneumokocker. (Alla ni som kliar er i huvudet och undrar vad katten pneuomnågonting är, kan klicka på denna länken: http://www.smi.se/sjukdomar/pneumokockinfektion/ )
Först vägde vi henne och hon följer fortfarande kurvan för "normala" barn väldigt fint.


Nakenfis på vågen med skorna på, ser ni det alla ortopeder? Inget på och avkrängande i onödan här inte. Nänä, vi väger minsann skor och strumpor innan vi klär på vår unge så vi kan leverera en post-it med sko+strump vikt till BVC sköterskan.


Sen kom sprutorna, båda två på samma gång. De räknade in varandra så det kändes lite som "Golden eye" där de räknar in varandra för att kunna vrida om nycklarna samtidigt och starta den farliga satelliten som ska förgöra USA så de tror att Ryssarna...... eh... där tappade jag nog tråden lite. Det är en bra Bond film iallafall.
Tjoddas gick från att vara nöjd till att bli skitförbannad till att bli hyfsat ok igen inom bara några sekunder. Det kändes så taskigt att stå där och jollra med henne innan de stack henne, JAG visste ju vad som var på väg. Så såg man det lilla ansiktet dra ihop sig och bli alldeles rött när de stack. Usch, inget kul alls.
Efter det var det mammasamtal där jag fick fylla i en enkät. Man skulle svara på frågor och kryssa i ett av fyra alternativ som man tyckte stämde bäst in på en själv. Detta för att fånga upp mammor som kanske inte mår sådär jättebra. Sen blev vi sittandes ett tag och diskuterade lite. Det är så skön avslappnad stämning på vårt BVC och man känner att man vågar prata och fråga saker utan att någon ringer socialen så fort man stängt dörren efter sig.
Jag hade fått tag på ortopedteknikern samt lyckats boka in en tid hos ortopedöverläkaren idag, så maken bestämde sig för att stanna hemma och hjälpa mig med matning, transport och handhållning. Överläkaren kikade på Tjoddas små tår som vi tyckte hade börjat kröka sig inåt, vi gissade på skorna. Vi fick tips om att smörja fötterna med tillexempel miniderm för att hjälpa trycksåren att läka. Nere hos ortopedteknikern fick vi hjälp med att ta hål i en av spännremmarna, göra hål i hälen på ett par av skorna så man ser var hälen befinner sig samt i ventilationssyfte, vi fick också en uppsättning sömlösa strumpor i Coolmax material som ska hålla fötterna torra och svala.
När vi kom hem började Tjoddas kinka rätt kraftigt, förmodligen en biverkning av vaccinationen så vi gav henne en alvedon och så kraschade hon på soffan. Vi passade på att försöka prata lite vuxenprat men efter en utsvävning, från min man, gällande matte, slutade det med att jag kurade ihop mig i hans knä framför Star Wars och somnade istället. Lika bra det.

Vi önskar alla en GLAD PÅSK, det är ju idag man drar till Blåkulla. Så också i den här familjen.

Sminket är dit ritat i ett bildbehandlingsprogram, så ingen tror att jag sminkar min 3 månaders bebis.








RSS 2.0