3 i 1

Klockan ringde okristligt tidigt idag, jag kunde fortfarande se tiden projiceras i taket vilket betyder att det nästan var mörkt ute. Nåja, vi hade persiennerna vridna också men ändå. Att behöva stiga upp kl 6 som småbarnsförälder och VÄCKA sin bebis känns helt klart onaturligt. "Don't poke the bear", är ju ett vanligare sätt att försöka hantera de där minimänniskorna. Jag lyckades, med ett öga öppet, lokalisera mina kläder och hoppade på ett ben ut i hallen med byxorna halvvägs på. In med frukost, pumpa, maken matade Tjoddas och sen bar det av till dagens första möte av tre.
Vi stolpade in i psykologens minimala rum och han fick röja plats för att vi skulle få in vagnen. Av någon anledning kände jag mig lite halvfientligt inställd och gjorde mitt bästa för att dra på ett riktigt pokeransikte. Jag ansträngde mig för att lägga band på mig och inte svara för ofta på frågorna utan för att ge maken en chans också.
Vi började med att rita tre små cirklar på ett papper, jag antar att det var en cirkel för varje familjemedlem. Sen fyllde vi på med alla vårdkontakter vi haft de senaste tre månaderna. Innan vi var klara var pappret knökfullt. Min man verkade överrumplad men jag kände inte att jag tyckte det var så speciellt mycket egentligen. Det måste vara onormalt egentligen. Jag SÅG ju hur många kontakter vi hade men det känns inte som det är så många. Kan det vara för att jag "ställer undan" de vårdgivare vi inte "använder" för tillfället tills det är dags att plocka fram dem? Kanske det. Han verkade hänga upp sig ganska mycket på att vi ibland tittade på varandra och log lite ironiskt när vi berättade saker som till exempel att vi minsann lyckats pricka in klumpfot också som inte har ett smack med Downs att göra.
Ärligt satt jag mest hela tiden och kämpade med att inte låta tårar tränga fram, jag kom på att jag faktiskt avskyr att på ett sätt bli lite tvingad att prata om vår situation just nu med någon som kommer analysera oss.
När vi var klara, lite drygt en timme senare, kände jag mig nästan irriterad och lite besviken. Det var förvisso bara ett introduktionsmöte men jag hade nog förväntat mig mer iallafall. Samtidigt kände jag mig lite stolt över att jag minsann klarat av att hålla masken och lura honom att tro att jag minsann mår prima liv.

På vägen hem tog vi en omväg på 2 timmar. Vi försökte prata lite själva men som vanligt splittras ämnet och allt försvinner för vinden. Det var helt underbart väder!

Klart man passar på att sova i två timmar när man kört full föreställning hos psykologen.

Vi hann hem och äta innan det var dags för nästa aktivitet. Ner med Tjoddas i vagnen igen och så iväg på föräldragrupp. Vi var 4 personer exklusive BVC sköterskan och samma psykolog som vi träffat på morgonen. Ironiskt nog handlade mötet om depressioner och att verkligheten kanske var något annat än man förväntat sig när man skaffat barn.
Efter att ha suttit och lyssnat på när de båda andra mödrarna klagat och gnällt över att det inte kändes som det blev någon kvalité på deras bebisprat med sina små för att de suckade och blev så lätt uttråkade, höjde jag på ögonbrynen inombords. Jodå, jag tänker inte säga nåt. Man får ju perspektiv på saker och ting får jag väl säga.

Kan man koppla bort sin irritation över att folk hänger upp sig på så sjukt triviala ting och istället luta sig tillbaka med en mental skål popcorn, så kan man faktiskt få avnjuta en riktigt underhållande föreställning, denna handlade om två mammor (som bara har ett barn var men är ändå fullfjädrade experter), försöka lära varandra vad som är bäst att göra när det händer ditten och datten.

Psykologen ställde en fråga som löd: Vad är det bästa och det sämsta med att vara förälder?
De båda mammorna berättade bara det som var sämst. Den ena tyckte det kändes frustrerande att hennes son verkade få långtråkigt ganska lätt och den andras pojk sov dåligt.

Jag svarade aldrig då för ämnet försvann in i nåt annat men jag skulle ändå vilja försöka svara på det, så jag gör det här.

Det sämsta med att ha blivit förälder är: Det man älskar mest kommer göra sig illa, ha ont, vara ledsen. Man kan inte göra någonting åt det.

Det bästa med att ha blivit förälder är: Allt annat.


Båda mammorna och min man var tvungna att försvinna till kl 14.00 så då blev helt plötsligt bara jag kvar. Så BVC sköterskan satte på lite kaffe åt oss, sen satt vi där på golvet med Tjoddas och pratade en stund. Vi vägde och mätte henne, lika bra att passa på och sen pratade vi en lång stund till.
Hemma väntade vår LSS kontakt, hon och maken hade pratat igenom allt som behövdes göras, alla papper som skulle skrivas på etc. Hon är ett riktigt charmtroll vår LSS-fröken. Det är så skönt med sådana människor som man tycker man känt nästan hela livet. Att bara kunna vara sig själv på en gång.

Vi passade på att köra om färgbutiken och spana efter tapeter idag.

Maken visar ett förslag på kökstapeter.


Men Tjoddas var mer intresserad av sin sköldpadda. Tre tapeter senare sov hon som en stock.


Sen övertalade jag min man att ta lite "jag-tid" så jag tjatade på honom tills han krängde på sig sitt ställ och rastade sin MC för första gången i år.
Min lilla röda ögonsten får nog stå kvar i garaget ett tag till dock känns det som. Kanske att jag går med på sitta på bönpallen snart men jag väntar nog lite med att köra själv igen.
Var dock väldigt avundsjuk och knäppte ett kort när maken svoschade förbi balkongen.

Ursäkta den dåliga kvalitén men jag förstorade upp det lite efter att jag beskar det.
Han körde förbi lite snabbare än jag trott han skulle göra.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0