Ibland så....

Dagen startade med en massa oväsen ungefär vid 05.30. Jag låg still en stund och funderade över det märkliga high pitch ljudet innan jag fattade att det var knäppkatten som mjauade upphetsat gång på gång. Jag satte mig upp och stirrade ut i köket där hon plötsligt uppenbarade sig, stolt som en tupp med svansen rätt upp i vädret och den största, fetaste sorken jag någonsin sett hängandes ut ur munnen. "Dump" lät det när hon brutalt släppte den i golvet jämte min madrass och hon satte sig ner jämte den, duttade lite på den med tassen och tittade storögt på mig för att få beröm. Jag tog ett djupt andetag och kikade ner över kanten på sängen..... nej, den rörde inte på sig iallafall, jag slapp slå ihjäl stackaren. (Jag har en stor sten utanför dörren just för detta grymma ändamål) Ja, du ÄR duktig! Jag klappade katten lite uppmuntrande och tackade för presenten. Sen, ytterst, mellan tumme och pekfingret, greppade jag tag i ett bakben och så började sorkens sista färd. Jag kastade ut den en bit från altandörren och stängde till så pass att katten inte skulle kunna springa ut och hämta tillbaka den. När jag kom tillbaka in i sängkammaren igen fnös jag förvånat till, men...vafaan..... Knäppkatten hade varit flitig minsann, jämte min säng låg en prydlig liten hög av diverse gnagare som definitivt inte hade legat där när jag gått till sängs igår kväll.... katten tittade upprört på mig när jag slängde ut resten av fångsten genom altandörren igen. Dessutom låg det en liten stackare på altantrappen idag på morgonen. Maken var vaken när jag kom tillbaka så jag frågade högdraget i förbifarten, innan jag drog täcket över huvudet. "Vaddå, får inte du några presenter?"
Han flinade lite, vände på sig och somnade om.
Baababaaaa,ba,ba,ba,baaaaaaa hördes det då från spjälsängen. Upp igen, hämta Tjoddas, av med skena och skor (Gör så ont när hon sparkar med den, ett par mjuka fötter är MYCKET trevligare som sängkamrat) Efter vad som kändes som ungefär hundra år, bestämde hon sig äntligen för att somna om hon också.

Nu kommer en kort lista med saker man ibland önskar att man kunde byta sitt barn mot.

Vid blöjbyten.... skulle man kunna byta mot en bläckfisk, doppad i flytande smör, såpa och barnolja.... det skulle fortfarande vara lättare att handskas med bläckfisken.

Vid helvetestimmen.... tja, en bläckfisk låter rätt tyst och trevligt tycker jag. Sålänge man håller dem lite blöta så är de ju ganska kramgoa och mjuka också.

Vid "äta själv" stunden....vad som helst som inte beter sig som en väderkvarn, har hår som saker kan kleta fast i och gärna hålkänsla för att faktiskt pricka gapet med maten.... den där bläckfisken lät ganska attraktiv igen.

Vid sovdags.... ja, här kan jag faktiskt inte klaga. Det räcker nästan att man visar ungen sängen så somnar hon bums.... men på morgonen skulle nog inte en bläckfisk börja dagen halv sex med att säga baba baaaaaa, tror inte jag....

Vid "åh, jag vill bara ta dig i ansiktet med mina kladdiga små händer" Hm... det är ju iofs ganska mysigt, även om man får hela fejjan full med messmör eller halvätna majskrokar.

Vid "wow, vilket mysigt hår mamma har, undrar vad som händer när jag drar i det (läses:om det håller för min vikt ifall jag testar att lyfta mig själv i det) eller stoppar det i munnen"... fyll i valfri tingest som inte skulle göra så.... kan man, kan man adoptera bläckfiskar? De äter väl inte hår? (Note to self: slå upp bläckfiskars vanor på wikipedia vid tillfälle)

Sen vill jag raskt göra en kovändning och ta upp två ord (nääää, skulle lilla JAG störa mig på nåt? Jag skulle väl aldrig......?) som jag tror alla föräldrar med ett barn som har någonting utöver det vanliga (vad det än månne vara) måste lära sig leva med oavsett om vi vill eller inte.
"Men" är det ena ordet och "ändå" är det andra..... hur många nickar instämmande nu?
Jag kan på rak arm ge exempel på meningar som innehåller båda två efter att man tillkännagivit läget och de där trevande försöken att "släta över" kommer.... ni vet... för det gör det alltid eller hur? Alla de där, oh, men jag känner någon, eller alla försök att övertyga med hjälp av "men jag har minsann"-sagor där personen i fråga nästan snubblar på sig själv i sina ansträngningar i att försöka övertyga mig om att det är helt ok, helt ok att ha ds och hur synd det nästan är att inte alla har DS.
Iallafall.... här kommer en standardfras: "Men, hon/han är ju jättefin/er lilla prins/prinsessa ändå.." alla som hört den förut räcker upp en hand......nu! Alla dessa "Men" och "ändå" varför inte istället använda sig av ordet "och"? Som i "hon/han har ds OCH hon/han är ju jättefin/ er lilla prins/prinsessa" märkte ni skillnaden?..... bara en notering....

Sen har jag några lösa förfrågningar, jag har ingen aning om hur många som är återkommande hit och läser om oss (vilket också hade varit jättekul att få veta såklart) däremot skulle jag gärna vilja veta hur just DU hittade hit, var det jag som skvallrade, hann du se det på FB innan jag tog bort det igen, är jag länkad från någon annan mamma eller hittade du mig av en slump på nätet? Är du en stalker och har testat att googla på mig eller har du blivit tipsad på annat sätt? Mejla gärna till mig och berätta, jag har en förfågan till och efter den kommer adressen.

Finns det någon, antingen förälder eller på annat sätt relaterad till någon underbar liten eller stor med downs, som skulle tycka det vore ok att jag gjorde en kortare "intervju" där du får svara lite på frågor och att jag sen publicerar det här, med ditt godkännande såklart. Antingen mejlar jag över lite frågor, ringer dig eller så får vi helt enkelt ta och ses.

För att kontakta oss går det bra att skriva till: Tjoddasmammasnabelagmailpunktcom (ni fattar va? Jag vill inte bli spammad av sökrobotar som ligger och luskar rätt på mejladresser via nätet... jag klarar mig utan penisförstoringar eller persiska fruar) annars så är det bara att lämna en notering i "kommentar" så svarar jag ödmjukt och tacksamt.

Nu är det åter dags för mamma J's fantastiska harmoni te som jag önskar jag kunde klona fram flera kilon av så det aldrig tar slut.

Kommentarer
Postat av: Jörgensen

Ehh, minns inte hur jag hittade bloggen. Såg det nog på Fejjan och blev sen påmind igen av Linda S. Läser rätt regelbundet, du skriver ju så bra. :) Det går trögt med min egen blogg, men å andra sidan har jag inte mycket att skriva om.



Om vi ses nån gång framöver så kan vi snacka lite om min faster som hade DS. Det lilla jag minns. :)

2010-08-18 @ 21:39:34
URL: http://alieningeneve.blogspot.com
Postat av: Anna

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade hit, du kanske kommenterade hos mig? Hursomhelst, nu ligger du i min rss-feed så jag läser det mesta men inte så ofta.

Du får gärna fråga mig frågor, det går så bra så.

/Anna

2010-08-29 @ 11:10:50
URL: http://iannashuvud.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0