Lite nytt

Jaha, inget är ju riktigt som det ska fortfarande för själva tillfället att sitta vid en dator med internet är fortfarande ganska sporadiska. Allt det jag kommer på att jag vill skriva försvinner såfort huvudet landar på kudden om kvällen.

Jag ska göra ett försök i att komma på allt som hänt de senaste dagarna, detta samtidigt som jag går bärsärk med flugsmäckan, husflugor har inbyggd väckarklocka som står på 04.30, inget jag riktigt uppskattar....

Vi har haft besök av lilla familjen J, mycket trevligt. Vi försökte oss på lite cross country men fick ge upp pga. dålig väghållning trots difspärrar (deras vagn är inte gjord för svensk natur....stadsbor....)
Med kantarellpåsen i högsta hugg travade pappa J omkring i skog och mark, ingen svamplycka förrän vi nästan var hemma igen dock. Det har diskuterats om tillväxthormon, jag vet att jag har läst om detta någonstans precis i början när vi kom hem med Tjoddas, det är ju inget som man bara stoppar till dem utan det görs ju diverse tester etc för att se om det överhuvudtaget är aktuellt att begagna sig av. Vi ligger så bra till på tillväxtkurvan så förmodligen är det inte aktuellt ens att köra de testerna, det kan man göra samtidigt som man testar ev. mat intolerans etc. Lilla Junarn sitter så fint i sin vagn och det är så roligt att se hur de här små liven funderar på allt. Junarn siktade länge in sig på sittbygeln, sen öppnade hon munnen på vid gavel och tippade framåt med behärskning. Hon smakade länge och väl på hela bygeln, tuggade sin väg fram och tillbaka tills hon var nöjd och helt säker på att allt smakade likadant oavsett var man kände efter. Tjoddas tittade med stora ögon på henne men fick nöja sig med att stoppa Patrick i munnen i stället. Kan man inte sitta än får man minsann vänta med att smaka på vagnen. Vi fick i oss lite fruktsallad och till pappa J's glädje satte vi igång ugnen för att baka lite Maryland kakor också. (Skynda dig storebror, snart är denna batchen slut)
Tiden gick som vanligt alldeles för fort och vi har alla alldeles för mycket att göra för att hinna träffas mer än ungefär en gång i månaden. Kanske bra så vi inte hinner tröttna på varandra?

Det är ingen hejd på vår lilla tjabbemoster nu, det är bara ba, bla, ma, ba, för hela slanten. Ja, och så en massa fniss däremellan såklart för det låter ju så tokigt när jag härmas eller gör liknande ljud med andra vokaler, betoningar eller hårda konsonanter. Hon ligger och pratar hela dagarna igenom, med oss, med sina leksaker tillochmed med nappen i munnen, det måste ju vara bra träning om nåt.


Vi besökte ju Habiliteringen och fick träffa sjukgymnasten, logopeden och vår nya läkare som ska ta hand om oss nu ett tag fram över. Det är så kul att se dem igen och jag smålog lite i smyg för såfort Tjoddas satte igång med en ba,ba,ba-harang så svarade "kören" på andra sidan soffbordet. Vi blev utfrågade som vanligt, sover hon om nätterna? äter hon? vad äter hon? Hur verkar hon annars? Och när vi förklarat allt och talade om att det nog inte kunde bli bättre så var det tyst en stund innan läkaren frågade med skämtsam ton, men NÅT måste ni väl ändå ha som är lite sämre? Nej, faktiskt inte, förutom våra obligatoriska helvetesstunder mellan 18:00 till ungefär 19:00, när det inte ska vara någon mat, ingen sömn och ingen lek bara gråt, skrik och krokodiltårar. Tjoddas hade lindat dem runt fingret efter ungefär...2 minuter, hon tjusade dem och flinade, pratade och viftade med fötterna som värsta primadonnan. Det konstaterades snabbt att hon inte är långt ifrån att kunna sitta själv, lite taskiga reflexer än för att kompensera och hitta balansen när man tippar henne i sidled, det kommer nog också snart.
Sjukgymnasten drog med oss till gymnastikrummet och slog sig ner på en likadan gymnastikmatta som vi fått hem. Hon visade hur vi ska göra för att träna nu och när Tjoddas sa stopp så avslutade vi och bokade upp en ny tid.

Igår var rond 2 mot flygmyrorna, myrornas krig.... fast på riktigt, inte kul alls. Jag skulle ut med Tjoddas på promenad och när jag tittade upp så myllrade det på hela källardörren. Hela fönstret rörde liksom på sig. Det blev raka vägen hem till svärmor och hämta myrrliknande pulver och myrfångare. Det är fortfarande aktivitet i källaren men inte på långa vägar så mycket som igår.
Inflyttningen går sakta men säkert framåt, det är lite trist mellanläge fortfarande för man har liksom ingenstans att göra av alla saker än. Vi saknar ju dessutom en hel våning och det börjar märkas att det kommer bli väldigt skönt när det mesta är så pass iordning att man inte behöver snubbla på kassar och kartonger som trängs i hallen. Jag längtar väldigt mycket efter min centraldammsugare också, slangen som kom hit fungerade inte så just nu använder jag hantverkarnas monsterdammsugare som jag döpt till Olle junior. Olle Senior är en gigantisk grovdammsugare, ser ut som ett oljefat med slang på... maken har spänt fast den på en stoooor säckakärra som man egentligen använder för att flytta fårvågar med. Han bor tillfälligt ute på uppfarten där han står och ser skräckinjagande ut. Jag har tillfälligt gett upp och låter tumbleweeds av hundhår rulla runt i köket bäst det vill. Om inte annars så har katten nåt kul att jaga. Problemet med grus under fötterna botas snabbt genom att alltid ha på ett par strumpor.... man får inte kolla för noga undertill när man gått en stund bara. (Eller så får man ha lite lätt smutsfärgade strumpor från början)


Jag funderade på hur jag skulle känna om jag blev med barn igen, skulle jag testa? Jag börjar mer och mer tveka på om jag skulle bry mig i det långa loppet. Kanske direkt när barnet kom ut och man liksom fick ett nytt "bakslag" med extrasaker som krävs i vardagen.... men annars, nej.

Här kommer en knasig liknelse men häng med så får vi se om jag kan förklara.
Jag såg ett naturprogram för många år sedan som handlade om schimpanser, dessa bodde i ett speciellt reservat med daglig mänsklig kontakt och bland alla dessa fanns det en liten unge som var föräldralös. Skötarna ville gärna introducera henne för övriga flocken men var lite tveksamma till detta. Schimpansungar har en liten vit tofs vid rumpan som liksom ska indikera att de är små och ömtåliga så de vuxna ska fatta att det bara är barn som man ska kela lite extra med. Saken var den att den lilla föräldralösa schimpansen var vit hela hon och som ni vet så i djurvärlden är det inte alltid lätt att vara annorlunda, oftast är det just de som är annorlunda som blir slagpåsar och hamnar utanför, svälter ihjäl och dör. Vad skötarna inte tänkte på var att schimpansungen var ju en stor vit bebistofs hela hon, det fanns ingen hejd på hur väl alla de andra i flocken ville henne. De slogs om att få hålla henne, mata henne, plocka på henne och se till att just hon fick det allra bästa.
Tappade jag bort någon eller förstod alla sensmoralen i det hela?
Bra, bara smarta människor som läser min blogg, det tycker vi om.
Till alla nyblivna mammor där ute som haft turen att få ett barn med Downs syndrom. Ta allt du läser på nätet med en nypa salt (ja, förutom undertecknades blogg då såklart) Det känns skit och nattsvart just nu men ge det några veckor eller månader. Du kommer inte förstå hur du kunde vara ledsen och tänka som du gjorde de första timmarna eller dagarna. Det finns ingen, INGEN som kommer bli så älskad som just det barnet. Jag kommer ihåg hur orolig jag var för att jag kanske inte skulle kunna älska mitt barn lika mycket, eller ha tålamod, förståelse och acceptans som om det hade varit ett barn med vanliga antalet kromosomer.
Jag förstår inte hur jag kunde vara så dum, men ibland är det ett skönt privilegie att få vara dum så man kan bli lyckligt överbevisad.

Det verkar vara nåt problem med att ladda upp saker till Youtube tyvärr, annars hade jag gärna bjudit på en ba,ba,ba,ba-film där Tjoddas gör alla ljudeffekter alldeles själv. Ni får nöja er med lite foton istället.


Små vänner som håller handen.


Det är så härligt att se när de ska ta på varandra, gärna smaka också om man
bara kom tillräckligt nära.


Tjoddas betraktar den fina hårsnodden ser det ut som.


Fina lilla gullungen!


Lite allvarlig


Min favorit i högen. (Ni som inte fattat det... jag har hittat systemkameran igen..)


Lite förvånad.


Sjukgymnasten hade spännande leksaker, att man tränar snedvridningar i
överkroppen samtidigt som man leker är superbra.


Kommentarer
Postat av: Mamma J

Jag tror allvarligt talat inte att vi skulle tröttna på varandra, varje gång vi ses bubblar nya idéer fram och jag får alltid massa bra tips och idéer av dig , inte minst kloka gåvor och snuskiga liknelser :-)! Vi är så glada att ni finns och tack för att vi får umgås med er den tid vi lyckas hitta tillsammans! Stora bamsekramar från oss!!!

2010-08-14 @ 05:26:18
Postat av: Jenny

Känner precis som du, jag är mamma till Algot med ds som snart är ett år och i början kändes allt jätteskumt men såhär efter ett år tror jag att jag är extra lycklig tack vare extrakromosomen. Svårt att förklara men du förstår säkert...

Kramar från Jenny

2010-08-14 @ 14:55:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0