Triggad

Så skönt det är att vara i nya huset, man vill inte tänka på att det snart är dags att försöka tömma lägenheten också. Visst här är massor att göra, tapeter som ska upp, garderober som ska byggas, utöver allt det där så tillkommer de vanliga sysslorna med barnpassning och hushållsskötsel. Men, vi är ju redan vana vid "det där lilla extra", eller hur? Det rullar på och favoritstunden är när vi sitter ner vid vårt enorma köksbord, dricker lite te, sammanfattar dagen och kommer fram till att det är inte så tokigt att vara vi ändå. Lilla Tjoddas verkar då inte direkt må dåligt av flytten, hon är så nöjd och glad så man får nästan skämmas.

Hon ligger på sin älskade gymnastikmatta och rullar runt så man får titta till henne, ibland har det blivit tokigt och hon kommer ju inte tillbaka på rygg riktigt än, gör hon inte det fast hon hemskt gärna vill, då blir hon vrålarg tills någon vänder tillbaka henne på rygg igen.
Hon ligger på mage och sträääääcker sig efter saker, benen går som två små paddlar och jag ger mig fasen på att hon smygålar sig "combat style" för igår fick hon banne mig tag på mitt hår när vi låg och pratade lite med varandra.
Jag minns bestämt att jag lagt det utom räckhåll för små kladdiga barnahänder men ack vad jag bedrog mig och attans vad ont det gör att nästan bli skalperad av en 7 månaders bebis med järnnypor. (Alltid när man som minst anar det eller ser åt ett annat håll.)
Hon sov väldigt oroligt i natt och grät några gånger utan att direkt vakna, det är svårt att stå emot sin innersta vilja att ta upp och trösta. Jag såg ju att hon sov så jag försökte putta in nappen och hon höll mig en stund i pekfingret istället. Det är så roligt när hon får nappen och är lite trött för då låter hon lite bekymrat "ojojojojoj" i olika tonlägen.
Istället, lackade hon ur efter morgonvällingen, så jag la henne i sängen och hon sov ytterligare tre timmar innan hon vaknade och var på lite bättre humör. Idag vankades det en jätteportion med kycklingfilé och sötpotatis. Shit vad arg hon blev när det var slut. Eftersom vi inte har hittat pipmuggen efter flytten så får hon vatten i en liten nappflaska än, vatten verkar hon iallafall ha börjat tycka om nu, det var också lite tveksamt till en början. Känns ofta som om det är lättare att få i henne saker som inte är så söta, kan det ha att göra med glukoset man får i samband med nåt otrevligt inom sjukvården? Vi har aldrig märkt speciellt mycket av att det har lugnat henne att få det.
Jag tycker man upptäcker nya saker nästan varje dag nu, det är lättare att få henne att skratta än tidigare, däremot flinar hon hellre oombedd upp sig mot sin far än mot mig. Nån sekund blir man väl lite putt eftersom det, av naturliga skäl, blir jag som ser henne mest, men förmodligen är det ju just därför den skäggige lurven är roligare att titta på.
Ikväll tog vi ett litet dopp i köksvasken, det är roligt. Speciellt när man får nåt att plaska med, då blir man så exalterad så man råkar slå sig lite i huvudet med leksaken, men det glöms lika snabbt bort igen och vattnet stänker lång väg i hela köket.

Jag fick en ny spännande (ok, nördvarning utfärdas) applikation till min telefon idag som talar om, hur fort jag går, hur många steg jag tar, var jag är och hur många kalorier jag bränner..... när vi "testkörde" den så gjorde jag mig minsann förtjänt av två tomater. En liten, grön, android gubbe stod och höll i ett par för stora byxor och berömde mig på telefonens display.Det är inte illa det!
Nu vågar jag snart ge mig ut på okända vägar med barnvagnen om jag har telefonen i fickan för med GPS borde jag lära mig att hitta hem på ett eller annat sätt. Tar man bara med lite vatten och vällingpulver så har man gott råd att gå lite vilse innan man kommer hem igen. Annars får jag kanske be snällt om en snitslad bana av svärmor och svägerska? (Sprejmåla lite lätthittade markeringar på träden eller nåt när ni ändå tar er en tur)

Till diverse släktingar som inte verkar komma och hälsa på annars vill jag bara tala om, att det finns en hel batch med Marylandcookies i frysen nu....  alla övriga släktingar och o-släktingar är naturligtvis också välkomna.










Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0