Tiden går

Ja, jag vet att jag tjatar lite nu men jag har fått en seriös nostalgitripp, stå ut med mig.

Jag kan knappt förstå att det verkligen gått ett helt år sen Tjoddas blev verklig för oss. Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur det kändes när vi fick bekräftat att hon har Downs Syndrom, hur blodet bara försvann rätt ner i fötterna och huvudet blev alldeles tomt.
Jag minns också de där första veckorna när man pendlade mellan ett väldigt spektra av olika känslor, många ljusa och en del nattsvarta. Alla frågor man hade, inte bara om Downs utan också alla raka, otäcka frågor man var tvungen att ställa till sig själv och bearbeta i sitt stilla inre samtidigt som hormonerna rasade i kroppen.
Kommer jag älska det här barnet mindre nu? Kommer jag kunna ha tålamod? Finns det någon skuld att lägga någonstans? 

Jag minns hur det undan för undan tonades bort mer och mer, hur fokuset istället hamnade där det kanske borde vara. På lilla Tjoddas, ett levande bevis på att det ibland händer små saker i livet som inte blir som man tänkt sig, det får, om man låter det, en större inverkan än vad man tror och man skulle aldrig kunna tänka sig ett liv utan.
Så, vi hamnade i Holland istället för Italien, som Emily Perl Kingsley så vackert skriver i sin dikt Welcome to Holland där hon försöker förmedla hur det är att få ett barn som inte är riktigt som alla andras. En dikt jag gång på gång har snubblat över när jag i min jakt på mer information, har surfat runt hos andra mammor och pappor med unika barn. Bloggen startades ju för att jag inte själv kunde hitta någonting om vardagslivet hos familjer med små barn i samma situation. Det fanns nästan bara medicinsk fakta. Sen var det ganska skönt i rent terapeutiskt syfte att få ösa ur sig vad som händer och hur det känns. Inte trodde jag att någon annan än kanske mamma och pappa skulle vara här och kika lite på bilder ibland.
Det har känts riktigt kul och ibland också lite hämmande att veta, att det är många fler som är inne och tittar ibland. Stundtals har jag faktiskt funderat på att låsa bloggen eller helt enkelt lägga ner den men samtidigt så är det lite beroendeframkallande att hålla på med det här. Jag var helt emot bloggar innan jag själv startade en och jag har också fått höra "om du så gärna vill skriva en dagbok behöver du väl inte göra det på nätet då" och jag har faktiskt inget försvar på det egentligen....
Det enda jag möjligen skulle kunna ha som motargument till när människor stör sig på att man skriver publikt och öppet är isåfall, läs kommentarerna jag får, alla underbara kommentarer som jag hade gått miste om ifall jag hade köpt en dagbok att skriva i. De som stöttat oss, tänkt på oss och framförallt de som talat om hur glada de blir när de varit här och läst lite om oss, som själva finner tröst eller lite stöttning. Det om något är värt att fortsätta.


Vi har lärt oss mycket i år, jag tror jag kan säga vi... JAG har iallafall lärt mig massor i år (min man är ingenjör och kan därför redan allt som finns att kunna).
Vi har tvingats in i situationer vi aldrig skulle behövt fundera på om vi fått ett normalstört barn.
Vi har, ibland, tvingats vara lite mer olyckliga och rädda, tillexempel när det gäller hjärtoperationen, PEVA'n och alla dessa miljoners miljarders extra undersökningar, utredningar och provtagningar.
Men för att det ska kunna finnas skuggor så måste det finnas ljus. Det sista har minsann inte varit någon bristvara det heller.
Visst kämpar vi ibland men jag tror aldrig jag har skrattat så mycket och varit så fullkomligt lycklig som det senaste året.
Jag kan faktiskt känna att jag är inte ett dugg avundsjuk på föräldrar till normalkromosombarn.
Jag har ju nåt som inte de har och jag tror, nej, jag VET att, finns det några föräldrar som verkligen INSER vad de har och håller på med, innan barnen helt plötsligt är vuxna och borta, så är det just vi! Vi får umgås mer med våra barn, vi får gotta oss länge åt alla framsteg, hur små de än är och ju längre man väntat dessto mer firar man, vi har helt plötsligt hamnat i en privat liten exklusiv klubb där samtliga medlemmar är helt fantastiska!

Vad jag vill få fram är, hur mycket jag älskar mitt barn, min alledeles egna dotter och hur hon under sitt första år har fått mig att växa som människa, hur hon har lärt mig att se saker omkring mig på ett helt nytt sätt, visat en helt ny dimension av total tillit och kärlek och att det aldrig verkar ta slut.


Nu har jag nästan börjat svamla igen, det är lätt hänt i min värld.
Hälften av tiden är jag tacksam över om någon förstår nåt alls av det jag försöker fram.
Ibland funderar jag nästan på att bli politiker.... då sätter jag mig ner en stund och väntar tills det går över.











Kommentarer
Postat av: Pauline

Du skriver så bra! Kjekt å lese!

2010-12-13 @ 12:42:04
URL: http://www.paulines.net/wordpress
Postat av: Tjoddasmamma

Tack Pauline, du hamnar på min länklista.

2010-12-13 @ 14:32:10
Postat av: Eivor

Härlig läsning! Jag skriver under allt! (utom ingenjören, ha, ha!)Jag är ibland ännu inne i upp och ner stadiet, men ser ljust på tillvaron för det mesta. Och vi som har yngre barn behöver absolut dina skriverier! Så du skulle bara våga sluta, då kommer jag med riskvasten! Härlig adventstid till dig och de dina!

2010-12-14 @ 07:55:32
Postat av: logoped-Anna

Hej,

har såklart inte fattat förrän nu hur man kommenterar din fantastiska blogg...



Jag önskar er alla en god jul och ett härligt 2011.

2010-12-16 @ 16:46:08
Postat av: Tjoddasmamma

Då kan du stolt gå till sängs ikväll med känslan av att idag, idag har du minsann lärt dig någonting nytt.

God jul och Gott nytt till dig och de dina också.

2010-12-16 @ 16:53:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0