Älskade trollunge

Idag blev det lite fel på morgonen. Pappa missade att framsidan av pyjamasen hade blivit våt av mjölk när han matade henne så det var ju inte så konstigt att hon var missnöjd och ledsen. Det var såklart kallt och blött. Så, jag strippade ner henne till blöjan och kröp ihop med henne uppallad bland kuddar och täcken i vår säng. Efter en stund lugnade hon ner sig och började slappna av.... då ringer tjoddaspappan för att säga att han fick lite dåligt samvete och för att tala om att han hade anlänt till sitt jobb utan några problem på vägen. Så dumt, vi hade precis somnat och i vanliga fall får vi bara ett sms som talar om att tjoddaspappa är ok. Under försök två hände det där underbara som jag myst över hela dagen. Jag vet inte om det var med mening men rätt som det var började Tjoddan åla runt och kava omkring, hon vände sig mer och mer mot mig och halkade på nåt sätt närmare och närmare. När hon tillslut bökat sig fram så hon låg med ansiktet inborrat i min halsgrop. Nöjt drog hon en djup suck och sekunderna efter hörde jag hur hon började snarka tyst. Det är SÅNT som gör det värt alla skrikiga stunder med totalt kaos! Hon har för övrigt varit väldigt mammig idag, ännu så länge tycker jag det är väldigt trevligt men det kommer säkert bli jobbigt i längden. Det är en sådan sällsam känsla att någon som egentligen inte vet VEM man är, tyr sig så till en helt villkorslöst. Om hon är ledsen och jag lägger mig jämte henne när hon gråter och börjar prata med henne så tystnar hon tvärt och börjar lyssna och leta efter mig samtidigt som hon gör de där små grymtningarna bara hon kan göra. Jag älskar att lyssna på de små ljuden hon har för sig, att hon vill hålla i mina fingrar när hon äter, att hon kröker tårna när hon börjar närma sig slutet på flaskan, hur man kan se att det glimtar till i ögonen på henne när hon ler.

Jag fick tag på prästen idag, en helt underbar människa. Vi pratade lite och efter ett tag kom det fram hur allt ligger till med operation etc. Han skickade en liten välsignelse till henne över telefon och talade om att hon säkerligen hade en egen liten skyddsängel, jag blev så rörd så jag hade svårt att fortsätta samtalet efter det.
Nu kan jag äntligen ringa och boka lokalen, börja planera och köpa in papper till inbjudningarna och tackkorten jag tänker göra. Äntligen börjar nåt gå på rätt håll. Idag var det förresten plusgrader ute, kändes nästan lite svettigt. Börjar få lite halsont, inte bra alls.

Jag var hos en bekant idag, vi skulle gå lite i affärer ihop, hon påpekade ett par gånger för mig att hon tyckte det var viktigt för mig att få umgås med någon som jag inte associerar med Downs syndrom. När hon sagt så iallafall två gånger började jag grubbla och var tillslut tvungen att fråga om hon inte umgicks med mig för att hon tyckte mitt sällskap var trevligt, jag behöver inte räddas av någon och det hoppas jag hon förstår. Nej självklart inte, var svaret men sen kom det en gång till. Men jag tänkte det kunde kännas skönt att det finns någon som du kan umgås med utan att behöva tänka på Downs syndrom. Det blir ju lätt att man umgås med människor för att man har någonting gemensamt.
Men....vänta nu. Mitt barn HAR Downs så självklart kommer jag förmodligen träffa fler föräldrar och barn som har detta gemensamt med oss.... är man hästintresserad går man ju till stallet, inte till golfbanan... eller? Dessutom har jag faktiskt vänner och bekanta som INTE har någon koppling till Downs också. Jag tror inte jag riktigt hängde med i den där tankegången.
Jag kommer ju umgås med mina "Downs föräldrar" och barn även när jag får fler "normalstörda" barn. Samtidigt som jag kommer få fler bekanta som har barn utan speciella behov. Jag tycker inte det känns påtvingat iallafall, det är ju nåt jag valt själv. Det är ju JAG som tagit kontakt med nätverket, legat på sjukgymnasten när det gäller tjejen som bor i samma stad etc. Nej, inget jäkla räddningsprojekt här tack. Det har jag ingen lust med. Det var säkerligen inget illa menat men det finns olika sätt att framföra saker på och det här var inte det bästa sättet kanske. För övrigt tycker jag det är konstigt att om jag då ska umgås med någon som inte har min "vanliga" koppling, varför måste just den delen tas upp och spjälkas då? DET om nåt gör ju att förhållandet känns lite påtvingat.

För övrigt hittade jag mycket fina födelsedagskläder att ge bort till minsta kusinen imorgon och jag lyckades "råka" köpa en söt liten marinblå klänning, småprickig med brodyr och smock som Tjoddan kan ha imorgon på kalaset. Hittade till min lycka också likadana jeans som jag redan köpt till Tjoddan fast i strl 68 så hon kan ha dem under hela "sko" perioden. Hängslebyxorna får jag tyvärr lämna tillbaka. Kommer nog inte sitta och pilla med dem så de går att öppna hela vägen. Imorgon får jag finfint frukostbesök. Sen blir det förmodligen en tur in till stan för att byta in byxorna och overallen som inte passade. Hoppas att halsen känns bättre imorgon.

Nu är det nanedags och lilltjoddan sover lugnt i sin säng efter en spännande dag fylld av bilkörning, stora nyfikna schäferhundar som älskar bebisar och sin första shoppingtur på Eurostop.







Kommentarer
Postat av: Maria

Hej!

Förstår dina tankar kring "vänner" och gemenskap.

Jag känner personligen att det är viktigt med "båda delar". Att träffa andra föräldrar som är i samma situation är oerhört viktigt för oss. Där Saga inte blir något speciellt och där det inte är något konstigt att hon har DS.

Samtigit måste man behålla sitt vanliga liv. För jag är ju fortfarande Maria, Jimmy är Jimmy och Isac är samma kille som han alltid varit.

Hoppas du förstår mina tankar.



Önskar er en trevlig helg.

Kram Maria

2010-02-26 @ 12:55:22
URL: http://www.varsaga.bloggagratis.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0