CTRL+ Z

Jag vill införa Ctrl Z i det verkliga livet. Två knappar som kan ångra det sista som skett. Jag vill åberopa garanti, öppet köp, reklamation och tillfällig sinnesförvirring. Missförstå mig inte, jag vill inte byta bort lilltjoddan i sig men jag vill ta bort hela den här dagen, backa bandet till när hon fortfarande fanns i min mage och deleta allt ont hon fått som vi behöver ta oss igenom nu. Hade jag vetat hur stark man måste förmå sig att vara och hur det kan värka inuti kroppen på en när man lider för någon annans skull, hade jag förmodligen fortfarande spankulerat omkring och aldrig funderat på att skaffa några barn. I ett tillstånd av sinnesförvirring måste jag glömt bort mina tidigare ideér och nu sitter man här vackert idag med svullna ögon och ett hål i bröstet.

Idag skulle vi ner till ortopeden för att undersöka huruvida det skulle bli någon operation av hälsenan eller inte. Jag ringde ju till avdelningen i förrgår för att prata med någon och försäkra mig om att inget ingrepp skulle göras idag, vi ville vara förberedda, prata om smärtstillande efterbehandling och kanske komma med en fråga eller två.

I sin fina klänning från bonusmoster Keka. Tjoddan i sin nya fina klänning. Strumpbyxorna med ankstjärt är redan avplockade.

Knappt hade vi hunnit bli visade in till ett undersökningsrum av en trevlig sköterska innan det kom en annan och började embla tjoddans häl. Men, vad är det här? Frågade vi oss båda två, det skulle ju bara bli en utvärdering? Nja, eftersom doktorn inte är här så ofta så är det lika bra att embla. Kommer han fram till att ingrepp är nödvändigt är det ju lika bra att vi gör det på en gång.

När hon gått ut började tårarna spruta på mig och jag drog i ren frustration näven i väggen. FAAAN! Jag är så jävla trött på allt som har med det här att göra nu, det är vi båda två. Hur länge ska man behöva vara stark och orka med att det ligger nya kallelser och remisser på hallmattan varenda förbannade dag? Kan vi inte bara få vara ifred?

När läkarna stod där och klämde, kände och förklarade fick vi helt plötsligt helt ny information. Så snart ingreppet är gjort och hon har haft sitt gips i 3 veckor ska hon ha på sig ”Dennis Brown skor” dygnet runt i ca 4 månader och efter det, nattetid tills hon är runt 4 år. Detta för att inte senan ska krympa och dra upp hälbenet igen.

En bild från nätet på hur skorna kan se ut. Så här kan ett par Dennis Brown-skor se ut med skena.

Jag funderade allvarligt på att skita i allt, lämna rummet, sätta mig i bilen och bara köra hem igen.

Det var liksom droppen. Varför hade inte någon förberett oss inför det här, nämnt något? Jag avskyr att känna mig maktlös.

Armarna och händerna kändes tunga som bly och jag bara såg framför mig allt extra jobb som lades på hög inför framtiden. Jag zoomade helt ut ifrån verkligheten och la istället huvudet på britsen jämte mitt gråtande barn och försökte prata lite tyst och uppmuntrande med henne.

När jag är på väg att krackelera så är det värsta jag vet när någon tar på mig och försöker trösta mig. Jag kände mig som en stor get på ett barnzoo för min man och båda läkarna stod och klappade mig lite förstrött på axlar och ryggen. Mitt i alltsammans kickade galghumorn igång och jag gjorde som jag brukar när det blir för mycket. Jag börjar skämta. Jag frågade om någon någonsin kallat vår vanliga läkare som inte var där idag för ”Bosse bendoktorn”. Det blev helt tyst innan de började fnissa lite och erkände att de brukade referera till honom som ”Farbror Bosse” Efter det spårade allt ganska fort ut och det kändes lite bättre när man fått dra på smilbanden.

När ingreppet var gjort (Det var VÄLDIGT högljutt, inte för att hon hade ont utan för att hon avskyr när man håller fast henne) och benet hade blivit gipsad så överraskade jag dem igen, de känner inte min lilla tjoddis så jag var tvungen att fråga. – Hur gör vi med gipset om vi har haft en bajsfestivalhemma?
Det blev helt tyst bland de tre läkarna och fyra systrarna som var där, den yngre tittade osäkert på mig och började forma ordet ”bajs” helt tyst för sig själv...
Ja? Poop party? Försökte jag. Har du inga egna barn? De KAN trotsa tyngdlagen och bajsa uppåt också vettu, jag tittade övertygande på honom och nickade för att understryka det jag sa.

Ja, vääääänta du bara föll någon annan in och klappade honom skrattande på axeln. Han skrattade men såg lite orolig ut får jag lov att säga. Det blir nog inga bebisar där på ett tag och det är jag, det levande preventivmedlet Pysselplupp, som förmodligen blir skyldig till det.

Två ledsna tjejer en med bandage om lilla fossingen. Efter ingreppet med hälsenan satt lite utpumpad mjölk på flaska fint.

Den yngre läkaren lägger sista handen vid putsningen av gipset. Väl övervakad av gipsteknikern som gömmer sig utanför bild. Gipsningen är i full gång. Gipsteknikern höll sig utanför bild såfort jag fick fram kameran.

Innan vi gick hem tog de oss i hand, gav oss en remiss till Ortoped tekniska för utprovning av våra första DB-skor och berömde oss för att vi (och vårt barn såklart) var så duktiga idag. Vi fick inte med oss någon smärtlindring för det skulle tydligen inte behövas.

När jag stod jämte bilen, klar för att hoppa in; vällde allt över mig en gång till och det knöt sig hela vägen från magen upp i halsen. Tårarna rann över och hjärtat började slå dubbelslag. Nu får jag för fan skärpa till mig, tänkte jag. Jag måste låta trygg och övertygande på rösten när jag ringer mamma och talar om att vi inte kommer idag. Det MÅSTE låta som om allt är en baggis för det ÄR det egentligen, det är bara jag som är upprörd just nu. De får inte oroa sig. Vi fixar ju det här.

Det är märkligt vad man klarar av saker när man behöver det, inte sant?

Idag har jag kommit fram till att det är bortkastad tid att ens tänka: Jag orkar inte mer, det här klarar jag inte och liknande tankar. Man orkar och man klarar allt det man måste.  Ingen förtjänar det här men det måste finnas en anledning till att det blev just vi.

 

En trött tjoddas som somnade bums hos mamma. Efter lite gnäll somnade hon såfort jag tog upp henne. Det var nog inte så spännande att ligga ensam på en sjukhusbrits.

 

På vägen hem i bilen funderade jag på det där jag skrev om att köpa en möbel i ett tidigare inlägg. Jag får väl göra en uppdatering:

Tänk dig att du köpt en tung möbel på loppis. Du håller i din ände och din hjärtevän i den andra och du vet att ni måste upp många våningar till innan den är hemma, man håller ut så länge som möjligt men plötsligt skär det in så mycket i fingrarna så man får stanna på en avsatts; andas ut; ta ett bättre tag och fortsätta bära tillsammans. När ni väl kommit hem upptäcker ni kanske att det saknas ett handtag men man lär sig leva med det. Plötsligt hittar man någon repa här eller ett jack där. En del saker går att fixa till rätt så bra själv och en del saker får ni ta hjälp av ”händiga människor” för att rätta till. Du är ändå glad över att ni fått upp möbeln i lägenheten för du älskar den precis som den är och tillslut ser man inte felen längre även om andra påpekar det då och då. Ibland när nya "dolda fel" upptäcks, överskuggas dock stoltheten du känner, av bitterhet över att ni inte handlade på IKEA som alla andra gör.

Det är lite mer jobb med en loppismöbel än med en perfekt IKEA möbel (som iofs kanske inte heller alltid har alla skruvar i paketet om du förstår vad jag menar...) Men det måste gå att bära upp den och fixa till den så gott man kan och det kommer vara värt allt slit, man kan inte bara ge upp på halva vägen och lämna den i trappan och låtsas som om det regnar. Det kunde man tänk på innan man köpte den isåfall.

Nästa gång, nästa gång kanske vi åker till IKEA istället....

 


Kommentarer
Postat av: Maria

Hej!

Har just hittat till din fina blogg tackvare mailet du skickade.

Känner så väl igen mig i det du skriver. Alla tankar och känslor i början. Alla besök och alla måsten. Frågor som snurrar, vad blir nästa sak, varför vår Saga, hur ska vi orka, hur mycket ska man orka. Men man orkar! Och det blir bättre. Lätt för mig att säga nu när Saga snart är 2...

Många har sagt till mig att det första året är det tuffaste. Får nog lov att hålla med. Och med handen på hjärtat, jag är glad att vi är förbi det. Försök att njuta av nuet. Snart är er lilla goding oxå 2!



Jag kommer absolut besöka er blogg igen!

Kram Maria

2010-02-19 @ 13:59:48
URL: http://www.varsaga.bloggagratis.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0