Det är alltid svårast i början

Det är alltid svårt med något som är nytt och ovant. Det här med att börja blogga tillexempel, det finns så mycket att säga så det blir en blockad och ett stort svart hål när man försöker komma på i vilken ände man ska börja. Det här med att skaffa barn var väl inget vi planerat sedan länge, jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna bli med barn och det var väl därför vi resonerade som så att vi testar så kan vi be om hjälp sen när det inte fungerar. Så förvånade vi blev när det tog sig på en gång. Min graviditet var helt utan problem, visst; lite illamående i början och foglossningar men inga större komplikationer. Allt var bättre än bra. Vi såg verkligen fram emot det här.
Så gick vattnet, 2 vekor innan utsatt tid.
jag hade gjort julgodis och varit på Gekås tidigare under dagen. Det var bara att köra in till BB där det konstaterades att: Ja, det är på gång.
Så fort jag fick upp henne på bröstet la jag märke till ögonens uppåtsvägning i ytterkanterna och en kall våg sköljde igenom mig. Jag och min man hade diskuterat vår rädsla för att barnet skulle kunna ha Downs syndrom men vi hade slagit det ifrån oss eftersom det ändå inte är SÅ vanligt och jag hade ju inte åldern inne. Jag påpekade dragen för min man men han sa att han inte såg nåt och sen pratade vi inte mer om det.

På julafton fick vi jultallrik på BB och vi knöt an till vårt barn och till varandra i vår nya roll som föräldrar. Mina misstankar hade fortfarande inte helt lagt sig, som detaljmänniska är jag väldigt uppmärksam på ansiktsdrag och det VAR verkligen nåt som inte stämde. Jag letade efter öronens placering och kikade efter hudveck i nacken... Doktorn kom in och gjorde grundundersökningen som görs på alla nyfödda. Lyssnade, klämde och kände. Sen önskades vi en god jul och blev lämnade ifred.
På juldagen kom så återigen doktorn tillbaka och hälsade på, kikade lite på vår nya stjärna och satte sig på sängkanten med henne i famnen. Så sa hon, nästan fundersamt, med ögonen på vår dotter: Vet ni nåt om Downs syndrom?
Jag kände verkligen hur allt blod drog sig tillbaka från händer och fötter, det blev kallt i nacken och det slog nästan lock för öronen. Jag VISSTE det! Snabbt tittade jag på min man, han såg alldeles svimfärdig ut.
Så gick det till när vi fick veta, efter detta följde en mängd tester och jag vet inte hur många som var och böjde på hennes höfter då man misstänkte att de inte var som de skulle. Hon började dessutom bli gul men inte tillräckligt för att sola, de testade bilirubin tre gånger de närmaste dagarna innan hon hamnade i solarium. Då hade vi dessutom fått gipsa hennes lilla fot som var för sned för att kunna rätta till sig själv.

Edith får sola bort gulsoten med sitt nya fina gips på.


Tack gode gud för att hon iallafall slapp en sådan där ställning de kan få om höfterna inte är stadiga.
Tillslut mådde jag faktiskt illa såfort det kom in någon läkarklädd på rummet. Vad ska de nu hitta, var det enda man tänkte. Alla var så snälla och hänsynsfulla och man försöker verkligen vara stark trots att det är ett stort svart hål innuti en som bultar och gör fruktansvärt ont. Man kan inte önska barnet som kom ut något ont samtidigt som man på nåt vridet sätt hatar det. Barnet vi skulle haft var ju borta, MITT barn fanns inte längre, jag hade fått ett annat barn jag inte kände.
Flickan jag hade glatt mig åt, som jag skulle hitta på en massa bus med, var borta, hon hade aldrig funnits annat än i min fantasi.
Man blir rädd för att man ens kan tänka så mörka svarta tankar som dök upp under den första tiden. Det är fruktansvärt viktigt att man kan prata med sin partner om allt i en sådan här situatuion. Stäng inte inne nåt även om det tillslut känns som du upprepar sig. Gråt, sörj, prata med varandra. Det ÄR faktiskt en krissituation och det kommer hända massor med saker den närmaste tiden efter förlossningen som är utöver det vanliga när man får barn.

Det är lätt att känna sig ensam och utsatt. Det blir inte lättare av alla hormoner som far omkring efter förlossningen heller.

En tanke som hjälp mig väldigt mycket är: Vi väljer inte våra barn, de väljer oss och hon har ju valt oss av en anledning. Det är ändå bara 1 av 5 med Downs som inte resulterar i missfall, redan där har hon visat oss att hon är envis och levnadspigg.



Tänk dig att du köpt en tung möbel. Du håller i din ände och partnern i den andra och du vet att ni måste upp några våningar till innan den är hemma, man håller ut så länge som möjligt men plötsligt skär det in så mycket i fingrarna så man får stanna på en avsatts; andas ut; ta ett bättre tag och fortsätta bära tillsammans.
Så är det att få ett barn som inte är som alla andra. Det måste gå för man måste ju avsluta det man påbörjat. Det går inte att bara lämna den tunga möbeln i trapphuset och låtsas som det regnar. Det skulle man tänkt på innan man flyttade isåfall....

Vår resa har precis bara börjat och det finns redan så mycket mer som hänt än det jag skrivit här. Förmodligen kommer det kanske en bok så småningom. Det är svårt att skriva ärligt om sina känslor, speciellt när de är så starka och nya.



Så vi fortsätter....
En våning i taget balanserandes vår nya, dyrbara, tunga möbel vi inte får tappa.
Nu är hon här, vår lilltjoddas och hon är det finaste som finns.


Runt en månad.









Kommentarer
Postat av: Erika

Hej!

Vad bra du skriver! Jag känner verkligen igen mig i mycket. Elvira kom också i högtids-tider, midsommar.

Fin liknelse med möbeln. "Det skulle man tänkt på innan man flyttade" himla klokt.

2010-02-14 @ 21:15:38
URL: http://www.sotochsnygg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0