2010-07-31     Fortfarande här....

Nejdå, jag har inte försvunnit, nu har jag ÄNTLIGEN fått tag på en PC och lite internet så nu jäklar blir det åka av igen.
Snabbis uppdatering över de senaste fem dagarna: strålande solsken, inflyttning av diverse prylar till huset bland annat säng så, nu kan man ju räkna oss som inflyttade.
Alla stortrivs trots att enda externa strömkällan till radio, vattenkokare, mikro, kaffekokare etc består av en enda stackars förlängningssladd som blir runtsläpad överallt. Inga handtag på lådorna i köket resulterar i lite pyssel och öppnande av närliggande lådor för att få grepp om kanterna. Hela livet är fortfarande lite mer spännande än vanligt. Stort tack till familjen J som hjälpte till med tapetsering och annat "markarbete" under sin vistelse här. Ikväll var mina föräldrar här och nu har vi helt plötsligt tapeter i hallen. Mamma var med mig och storhandlade på nyöppnade Coop i Varberg. Tjoddas fick åka nyinköpta bärselen (vi gillar sjalen mer men den blir så varm nu på sommaren) Det tog ungefär fem minuter innan jag kände att hon somnat. Hon gillar verkligen att åka sele (och sjal)

Iallafall, en tanke slog mig igår kväll när jag gick igenom papper och rensade ut. Jag läste igenom förlossningsprotokollet och hittade även boken man får hem om hur det är att leva med barn. I den boken, såg jag igår, för första gången en historia om en mamma som fick ett barn vid namn Elsa. Elsa hade också Downs när hon föddes. Några sidor senare började man beskriva det här med CUB och NUPP test etc. Det känns verkligen annorlunda att läsa igenom de där kapitlen en gång till nu när man står på andra sidan tröskeln med massor av nya erfarenheter.
Nåt jag har hängt upp mig på (för jag gör ju det ibland), jag vet med säkerhet att jag inte är ensam... det är allt fingerpekande om att mitt barn är mer benäget till att bli sjukt. Större sannolikhet för öroninflammation, gråstarr, lunginflammation etc... (jag lovar, det tar aldrig slut med allt som är fel när man får ett barn med DS)
Hur skulle "vanliga" nyblivna föräldrar ta det om de vid varje kontroll blev bemötta såhär som exempel: Ja, hur känns det nu när det blev en pojke? Jag menar, han ÄR ju mer benägen till att trilla ner från ett träd och bryta nacken och dö än om ni fått en flicka, det finns ju risk för att han slarvar med kläderna i tonåren och blir sjuk, kanske dricker han hembränt och kör utan hjälm med mopeden. Det finns ju också möjlighet till att han utvecklar prostatacancer när han blir äldre eller att han får en ishockeypuck i pannan under träning och blir totalförlamad......
Jag tror, att de föräldrarna, precis som vi, tröttnat efter ett tag faktiskt. Kanske man skulle be sjukvården att informera om detta med att DS-barnen är mer infektionskänsliga vid ett tillfälle.... tro mig, man kommer ihåg sånt, vi vill inte heller veta allt som är fel varenda gång vi måste till Landstinget.
Det är säkert i all välmening men jag hade inte en tanke på att duscha min unge och sen sätta ut henne naken i en snödriva ändå.
Inte större funderingar på det än någon annan förälder förmodligen har på att göra det eller sätta sitt älskade barn i någon annan situation som förmodligen är skadligt. Det är ju liksom det föräldraskapet går ut på väl? Skydda bäst man kan, eller missade jag någon speciell kurs under graviditeten?

Jag vill varmt rekommendera boken "Jag älskar dig så mitt hjärta brister" ALLA föräldrar borde ha den till sina barn. Den är så genomsyrad av äkta kärlek så jag tror banne mig den kan hålla ihop en familj bara genom att stå i bokhyllan som avskräckande exempel. Anette Skåhlberg heter författaren.

Hösten närmar sig med stormsteg och det blev vi minsann påminda om i natt när det började storma utav bara tusan. Knäppkatten har fått flytta hem till oss igen men hon är väldigt tveksam till lilla Doris. De verkar på sätt och vis acceptera varandra ändå. Hunden tittar lite ledset på katten för att hon inte får gosa med henne och pussa på henne, katten blänger nonchalant tillbaka men varnar om Doris försöker bli lite närgången. Jag ger dem ungefär en vecka till sen kommer knäppkatten sova tillsammans med Doris tror jag.

Jag utlovade en bildkavalkad igen vet jag..... vi avslutar väl med den tycker jag.... håll i er...

Kan också ha tofs


Borstar tänderna och har nya Peltor hörselskydden på.


Lilla Doris vaktar snällt Tjoddas. Alltid vid hennes sida.


Evil eye från lilla Junarn.


Sötaste busungen.


Mönsterpassning och tillskärning i full gång. Min älskade pappa och pappa J hjälps åt på denna bilden.


Hej kompis, får jag ta lite på dig?


Kaffefilter kan också vara roliga. Stackars Tjoddas som har världens knäppaste mamma.


Mammas näsa är ytterst... ska vi säga... greppvänlig?


vafalls.... är maten redan slut?


Min pappa är finast i världen.


Älskade unge, ingen kan möjligen vara lyckligare än jag.


Till syvene och sist, när det kommer till ömtåliga degar, liftare eller helt enkelt bara vardagsänglar, så vet jag precis vart jag bör vända mig. Till hela familjen J, återigen, stort tack för att ni finns, för att ni är precis de ni är och för att vi får vara med ibland och bara "åka med". Vi saknar er såfort ni åker hem.
Ibland vill jag bara peka finger åt ödet och skratta åt hur genomskinligt det är någon har kluddat med spelreglerna och sett till så att vi har träffats. Det finns inget sådant som tillfälligheter, om man inte väljer att ta till vara på dem, glöm aldrig det.

Nu, te, sen, läggdags i min provisoriska säng och med vinden vinande genom fönstren som ännu inte tätats. Det är rätt underbart att vara jag just nu.



2010-07-24     Mångt och mycket

Det verkar bli längre och längre mellan gångerna jag sitter här, just nu beror det mest på att klockan blir så mycket innan vi kommer in, att man inte får sitta ostört och att sängen känns som en underbar hägring.
Min man måste vara det mest fantastiska som gått i ett par skor tror jag, jag är helt övertygad om att det inte finns någonting han inte klarar av. Han gör makalösa insatser när det gäller husbygget.
Nu är det snubblande nära och tapeterna kommer förhoppningsvis upp på lördag. Idag fick vi vatten, vi har testspolat överallt. Jag var nära på att göra en dum dummare för den som vet vad det är.... 
Den 1/8 försvinner mitt lilla förråd i stan. Dags att börja rensa ut så mycket som möjligt. Planen är att bara ta med det man vill ha och sen lämnar vi resten till de bättre behövande och det som blir över får vi skicka på tippen.
Tjoddas verkar fortfarande inte ta illa vid sig av värmen. Peppar, peppar men inga insektsbett ännu sålänge. Jag sover med ett ben utanför täcket så de hellre ska sticka mig än henne..... löjligt va? Hon är så rolig nu, bara skrattar såfort man tittar på henne och just nu verkar pappa vara favoriten. Såfort maken tittar på  henne så nästan kiknar hon och det verkligen lyser ur ögonen på henne av förtjusning. Hon gör det lite svårt för oss när vi vill arbeta för somnar hon i vagnen tar det bara en kort stund efter att man stannat, innan hon vaknar igen och tycker det är hyfsat trist att behöva ligga där alldeles ensam. Ingen uppmärksamhet, ingen som tittar på en och skrattar åt en. Det verkar just nu vara det som är meningen med livet. Jag kan ha henne jämte mig och klagolåten är igång sålänge jag inte tittar på henne. Såfort vi får ögonkontakt så tvärtystnar och och börjar flina upp sig. Knasiga rackarunge.

Idag, en hel dag efter att jag började skriva detta inlägg, så har vi verkligen jobbat precis hela dagen. Fy katten vad duktiga vi har varit båda två. Eller alla fyra om man vill det.... Doris har burit sitt strå till stacken genom att agera flis och tuggar lyckligt upp allt brädspill som ligger utanför huset, när de var slut gav hon sig på gipset men då fick hon följa med mig ner i källaren istället. Tjoddas har skött sig exemplariskt idag. Det är första gången någonsin som vår älskade unge inte verkar ha känt på sig att vi är lite stressade och därför satt hälarna i backen. Hon har sovit mest hela dagen och däremellan varit nöjd som få. Så himla skönt!
Mina händer känns som rispapper och det har både spruckit i skinnet och lossnat lite större bitar efter allt mitt tvättande med starkt såpvatten idag. Just nu, när jag svettats så mycket att skinnet i nacken lossnar om jag kliar mig, så känner man sig tillfreds och mycket nöjd. En dusch vore helt på sin plats nu innan det är dags för sängen, annars kommer det ligga en skugga på lakanet imorgon när jag reser på mig. Usch.

Tjoddas ändrar sig som sagt var från dag till dag och jag älskar när vi vaknar på morgonen, hon ligger och tittar på mig genom spjälorna, sen sträcker hon ut en hand för hon vill hemskt gärna känna att man är där. När hon inte nöjer sig med det längre, så får man lyfta över henne och vi börjar dagen med att ta av skorna, hon hjälper gärna till och pillar fascinerat på kardborrebanden. Nästa punkt på morgonritualen är att ligga och säga "ojojojojojoj" med nappen i munnen och Patrick i ett fast grepp, ögonen ser ut som om hon nästan skulle vilja somna om igen men vi vet båda att det är dags för frukost så få måste man sträääääääcka på sig och skruva sig lite i sidled innan man kan bli nerburen och få ny blöja och frukostvälling.
Pannkaka är smaskens, det kan man äta nästan hur mycket som helst. Omelett går också ner men det är inte lika gott, macka med messmör funkar fint men aprikospurén verkar inte vara någon större hit. konstigt, den som är så söt. Hon fick en gurkring idag (en tjockare bit gurka med mitten urgröpt så man kan trä fingrarna igenom den) det var spännande och hon slickade länge och eftertänksamt på den.
Vi provade sittdelen på vagnen idag, det gick lika bra att sova i den som i liggdelen konstaterade vi efter ungefär 1 minut på vägen. Att sitta i Bumbon och titta på när mamma och pappa jobbar verkade också roligt en bra stund, speciellt eftersom Doris kom och hälsade på ibland, pussades lite och la sig sen snällt ner för att bli klappad. Tjoddas blir alldeles till sig när Doris kommer och vill bara gräva i pälsen, helst hade hon nog velat smaka lite också men där går min gräns. Jag försöker hålla pussandet nere lite snyggt också utan att det ska kännas som ett förbud, vill inte att det ska bli fel mellan Tjoddas och Doris men oj, oj, oj... vi har haft riktig tur, jag VISSTE väl att hon hörde till oss.
Nu ska vi försöka sova, imorgon kommer helt säkert bli en väldigt lång dag och jag ska försöka laga mat, grilla och fixa efterrätt med hjälp av ingenting och en tom klotgrill. Blir en utmaning.
Ska försöka klämma in lite fler inlägg lite oftare och en drös med fina bilder snart!
Mamma och pappa, kör försiktigt.
Pappa J, det blir jag som hämtar dig.... ta med rena kallingar, imorgon blir det räser!
Mamma J,..... jag bara skojar...
Samtliga ovanstående, jag längtar efter er allesammans, vi ses snart.

Dusch och sen säng!


2010-07-17     Vädergudarna har fått spatt!

Vad håller de på med, de där som bestämmer vilket väder det ska vara, har de fått lite solsting eller är det bara jäkligt svårt att besluta om det ska vara regn eller solsken. Just nu har det ju verkligen varit allt på en gång.
Det har egentligen inte hänt så mycket. Tjoddas växer och frodas, just nu känns det lite som om det händer nya saker hela tiden.
Så... eftersom jag börjar bli trött men egentligen har massor jag kunde skriva om (men inte borde, för det blev sent igår när maken och några andra stackare lyckades låsa in bilen i ett parkeringsgarage och därför inte kom hem förrän halv tre på natten...smidigt) så bjuder jag på inte mindre än 3st små filmsnuttar. Det var mest sentimentalt drabbel ändå.
Vill man skratta riktigt mycket ska man titta på "Ba,ba,ba" de andra båda är nog kanske lite mer för oss föräldrar och för mor/farföräldrarna.

Macka är gott

Tvagningstajm

Ba,ba,ba

Må väl.

2010-07-15     För varmt

Wow vad varmt det har varit. Vi har haft 34 grader här och JAG FÅR INTE BADA! Jag har försökt uppdatera bloggen men vi sitter husvakter just nu. Det är ett hårt och slitsamt arbete som innebär att man måste grilla varje kväll när det är fint väder, på så sätt gör man klart för alla som kör förbi att, här finns det minsann folk så det är ingen mening med att försöka smyga i trädgården eller kika in i fönstren. Väldigt tröttsamt som ni förstår. Det ingår också att man måste förse sig med precis vad som helst som finns hemma, annars får man nog veta att man lever när svärmor kommer hem igen. (Tack snälla, rara för allt!)

Det var som sagt var några dagar sedan och främst beror det på att jag mest velat krypa ur skinnet pga värmen och knotten. Knott verkar ha köpt GPS billigt någonstans med mig som enda tänkbara slutdestination. Det finns inte en obiten tå på mina fötter, de har tillochmed bitit mig i hålfötterna. Eksemen florerar också gärna när det blir lite varmt och svettigt. Det blir snart bättre igen.

Tack snälla mamma AO, ditt fina långa mejl på Facebook var mycket omtyckt. Man måste vara lite objektiv och förstå att andras sanningar och värderingar kanske inte alltid behöver vara ens egna. Jag bygger ju vår verklighet varje dag genom många  av mina val. Vi har inte funderat på avlösare alls för än har vi inte haft behov av det och korttidsboende har jag inte heller brytt mig om att läsa på. Jag har väl lite ställt in mig på att så långt jag bara kan ska jag försöka, med alla mina barn får jag tillägga, ha så kul som möjligt. Leka och lära hemma, träffa andra barn när man kan och bara låta allt som vill, hända. Såklart får vi väl göra någon slags avstämning och se vad som är möjligt och inte. Kanske att man ändrat många värderingar om några år och inte tycker det är något speciellt märkvärdigt med en avlösare. Vem vet? Jag får återkomma i ämnet, ge mig några år bara.

Idag har jag haft en helt underbar dag. Egentligen började allt igår för vi fick mycket trevligt besök. Familjen J kom på besök och vi blev överösta med fina presenter. (Jag kan inte hjälpa att jag skäms de gångerna jag inte har något till er.... ett paket diskmedel i all ära, jag får ta i lite mer nästa gång.) Vi grillade (för det var man ju tvungen till som husvakt minns ni väl?) det blev lammkarré och kycklingfilé. Till efterrätt hade jag fuskat ihop en Gino, det är pinsamt enkelt men ack så gott. Till lite glass är det riktig kungamat tycker jag. Vi promenerade ner till vårt nya hus och kikade lite. Förvånansvärt nog fick vi önskemål om att få hjälpa till med tapetsering för mönsterpassning var tydligen kul.... alla har vi våra speciella intressen här i livet får jag säga. En del gillar hästar, andra matlagning och några fastnar för mönsterpassning.
Det hade varit lite ambivalent väder hela dagen (SMHI hade utfärdat klass 1 gällande åska, det såg vi inget av) Men på vägen hem från huset började det faktiskt regna. Tiden flög och det var dags att säga hejdå för denna gång. Mätta och nöjda med dagen gick vi och lade oss.
Idag har som sagt också varit en riktig pangdag. Vi gick ner till en av grannarna som haft loppis i helgen, jag hittade några fina potentiella köp men, ja, hon skulle kolla med sin man först innan hon började sälja hans saker också. Mycket förståndigt tyckte jag. Sen packade vi in oss i bilen och körde iväg för att hitta på lite. Vi hamnade i Spannarp och gick nästan vilse bland alla fina saker. Jag hade en mycket strikt lista med mig över saker jag skulle titta efter.... någon timme senare kom vi ut med händerna fulla men ingenting på listan var med ut. Förvånansvärt. Vi var mycket nöjda ändå. Jag hittade bland annat ett jättefint spetsband som skulle passa väldigt fint på en liten flickas örngott eller kanske påslakan. Förvirrat la jag ner rullen i babyskyddet och några minuter senare såg mitt barn ut som ett exklusivt paket med rosett. Hon var mycket nöjd och sög glatt på bandet. Vi bytte så hon fick mina solglasögon istället. Hon tittade lite på mig, sen stoppade hon snabbt in dem i munnen och slickade grundligt på glasen.

Vill du ha kaffe? Frågade min man mig lite pillemariskt. Ja, varför inte tyckte jag. Kaffe är nästan aldrig fel. Så vi hamnade i gröngräset på Öströö fårfarm. Alla andra satt så fint vid borden med sina fikakorgar (helt fantastiskt, man får en söt korg med sitt kaffe i termos, muggar och tillbehör) Men jag slängde mig ner i gräset och la Tjoddas på ett lakan jag hade med mig. Där fick hon ligga och lufta rumpan lite. Precis när maken klappade henne lite på magen och sa: nu kissar du väl inte på lakanet, så gjorde hon en perfekt kissbåge som snabbt bildade en stor blöt fläck på lakanet. Diskret flyttade jag henne till kanten av lakanet istället och hon kontrade genom att kissa en gång till, fast på gräset denna gången.
När vi fikat klart gick vi och hälsade på lammen. Sen körde vi i lite kringelkrokar hemåt.

Jag tog en snabbrunda ner till Gekås för jag missade en grej där sist. Jag letade efter en korg att slänga min galge i (vill inte ha med dem hem), när jag tittade upp såg jag att tjejen som satt precis jämte korgen hade DS. Uppenbarligen väntade hon på sitt sällskap. Hon var runt 25 skulle jag gissa. Hon gäspade jättestort och sen tittade hon förbigående på mig. Oj, sa jag, det var minsann ingen dålig gäspning det där. Då fnissade hon okynnigt och såg lite generad ut, sen såg man hur det blixtrade till i ögonen på henne och hon började febrilt rafsa bland kläderna som låg jämte henne. Stolt som en tupp lyfte hon fram en häftig T-shirt med ett färgsprakande tryck på. Så fin, sa jag, är det du som ska ha den? Hon nickade och sken upp som en sol, dinglade lite extra med den för att jag verkligen skulle se hur FIN den var.
Jag vet inte vem som var gladast av oss båda när jag gick därifrån. Jag för att hon återigen har bevisat för mig hur det kan vara, eller hon för att hon fick visa upp sin fina tröja hon skulle få. Tänk så underbar världen hade sett ut om man bytt ut många av de "tråknissar" som finns, mot en handfull sjukt sköna tjejer och killar som förgyller allt de rör vid genom att bara finnas till. Hade jag fått välja så hade det inte varit svårt.
Gör jag fel när jag inte kan låta bli att gå fram och prata lite? Lägga mig i och för en kort stund få "vara med på ett hörn"? Jag försöker bara agera så som jag önskar att andra ska göra mot Tjoddas, istället för att tissla och tassla bakom ryggen. Eller är det tillgjort och överarbetat?

Lite foto uppdateringar kommer här på vår lilla sjuslagare.





Jag läser mammas kokbok från BVC. Nåt gott måste här ju finnas.


Åh nej, hon kom på mig. Bäst jag ler och ser söt ut!


Välkommet besök.


Jag ser att du inte glömde kameran idag heller mamma.....


Blöjlös unge i gröngräset. Spana in fikakorgen i bakgrunden.


Aaaaaaaaaa, är en fin och användbar vokal som gör sig på bild också.


Fingrar är gott och kameran är intressant.


Lite tankfull.


Solhatten kom på med brättet på sniskan. Att få ha hatt var lite roligt.


Lammen var lite nyfikna på Tjoddas.


Puss på dig! Nästa gång får vi ta med en napp till lammet också för den försökte ta vår.


Jag läste "köttbad" på skylten, det hade vi lite roligt åt. Men kan någon förklara
varför det heter "konferens och slakteri"?
Näe, vi kände att Nisse gjort sitt här på företaget, så vi tänkte avsluta konferensen med en överraskning i år. Vi berättar vad det är över middagen ikväll....






2010-07-10     Got ink?

Så var det då äntligen dags för en ny tatuering, det var inte en dag för tidigt. 10 år efter min senaste tatuering satte jag så återigen min fot i bläckets och nålarnas förtrollande rike.
Tjejen som skulle ta hand om mig kom och hämtade mitt förslag jag hade med mig, hon var positiv och mycket lätt att ha med att göra, vi småpratade glatt och skojade om bland annat hennes svarta engångshandskar som skrek tysk P-rulle. Allt plastades in och fick en duschning av antibakteriella medel. Vaselin i en kladd på bordet, fast med färgkoppar, testkörning av nålen.... var jag redo?  Jag var redan inställd på att det förmodligen skulle kännas värre än vad det gjort sist, man glömmer ju alltid bort smärta så fort men den här gången, tänkte jag, den här gången ska jag vara förberedd.... så gjorde det knappt ens ont. Vi började prata om lite allt möjligt och tillslut gled vi in på det oundvikliga ämnet, var det någon speciell mening med min tatuering? Jag förklarade att det var min lilla dotter med Downs (jag påpekade nämligen att hon inte fick glömma att accentuera det typiska nackvecket) och hennes älskade Patrick. Hon berättade glatt om ett TV program hon sett där en av tjejerna hade downs och att hon tyckte det verkade vara härliga människor som hade tillförlit till alla.
Efter en stund trillade det in en kille med barnvagn samt en äldre son, de, och ytterligare en annan kille, kom bort till oss för att se vad vi gjorde. När min tatuererska förklarade att jag gjort motivet själv, att det var min dotter och att hon minsann hade Downs syndrom tittade killen på mig. Jag såg alla tankar som snurrade förbi hos honom och väntade lugnt på det där vanliga, ni vet... "aaaaaw men de är ju så söööööööötaaaaaa" och liknande saker som man fått höra ett antal gånger. Istället kom det där jag väntat på så länge, "jaha, eh... hur är det då? Jag menar, är det svårare när de har Downs? Vad vägde hon när hon kom ut? Är det någon som förstår hur underbart det är när folk faktiskt är intresserade av att få veta istället för att göra egna antagande baserade på hörsägnen? Jag hade nästan kunnat krama om honom. Jag visade bilder från bloggen som värsta skrytmorsan och alla tyckte (såklart) att hon var jättesöt (dhaa... gener liksom...) En jättetrevlig upplevelse. Vi pratade om barn i största allmänhet och han skröt vitt och brett om sin tjej som minsann klämde ut den sista (som låg i barnvagn) på 4 timmar från det att vattnet gick. Hon sminkade sig, plattade håret och rakade benen, där har jag ribban till nästa gång känner jag.
Min man kom och hämtade mig en timme senare, han hade hämtat våra vitvaror under tiden. Tjoddas sov gott och alla ville fram och titta på "förlagan".
Tjoddas är till 98% på bra humör nu förtiden tycker vi, det är så skönt med en så, vi ska inte säga snäll för det låter så mesigt men tålmodlig bebis. Visst, hon lackar ur allt som oftast men det är inte svårttröstat eller särskilt länge. Vi provade med smörgås idag igen och det försvinner i en rasande fart när hon ivrigt tuggar på, rätt som det är så slutar hon tugga och tittar en i ögonen. Sen ler hon stort med huvudet på sné och hela munnen full med kladdigt bröd. Älskade unge, vad gjorde vi innan du fanns?
Bildbevis? Var det månne någon som ville beskåda galenpannans förehavande?

Här kommer den egendesignade "Tjoddas med sin älskade Patrik". Det blir lite blänk och annat nu när den är ny. Mamma och pappa.... den är alltså lite uppförstorad här på bilden, den tar inte upp halva ryggen som den ser ut att göra här.


Stort tack till Bexx som gästspelar på Hair of the dog tattoo i Varberg! Jag ber om att få bli sporadiskt återkommande kund.

2010-07-08     Mycket på gång alltså

Jösses, jag ligger efter med... ja, med ungefär allt känns det som just nu. Jag fullkomligt avskyr att känna mig sådär vilsen och inte ha full koll på läget (sjukt kontrollbehov med en del saker.) Jag tycker inte om att glömma bort saker och jag ogillar skarpt när jag kommer ihåg att jag glömt bort någonting, jag kommer bara inte på vad det var.
Tre dagar sedan sista inlägget och hjärnan är som om du tagit en geléburk och rört runt grundligt med en sked. (oaptitlig, dallrig och i obrukbart skick) Så vad har hänt sen sist då... kortfattat så har jag badat lite till, fått några fler knottbett, Tjoddas har haft lite poo-problems, Doris har kissat på mattan.....igen (mea culpa) jag fick boka om min tatueringstid och vi är just nu kattvakter. Det fina vädret verkar ju hålla i sig och när det inte gör det så blir det bara värre. Kvalmigt och kladdigt är inte riktigt min grej, speciellt inte när vartenda blodsugande flygfä i hela socknen tycker det klart och tydligt står "buffé" i pannan på mig med blinkade neontext. Be gone suckers!!! bokstavligt talat.
Livet lunkar på och vi är på "nya jobbet" varje dag, promenaderna har blivit lite lidande för jag får så dåligt samvete när jag lämnar Doris hemma (hon får ju inte gå så långt än) så, jag försöker hålla igång lite extra på hemmaplan istället. Några ljuspunkter dessa dagarna har det varit, en av dem var när lilla Tjoddas fick äta jordgubbar för första gången. (Finns på bild längre ner)
Hon såg ut som en liten naken massmördare innan vi var klara, men nöjd var hon.
Hon har varit lite hård i magen så vi har tryckt i henne så mycket frukt vi bara kunnat och blandat ut vällingen med lite extra vatten och olja. Jag försökte ge henne vatten på sked mellan måltiderna men den blicken hon gav mig fick mig att skämmas. Jag testar med rent vatten igen om ett tag, just nu får hon ju i sig vätskan ändå.
Idag åt vi lite smörgås med mjukost, det var tydligen jättegott och hon mumsade utan prut i sig en ganska stor bit (skalklös och i småbitar såklart, hon tuggade duktigt med gommarna, hör du det nu vår lilla logoped?) sen smaskade hon i sig söndermosad ananas, det föll också lilla damen på läppen för hon skrattade förtjust och öppnade munnen på vid gavel såfort hon fick syn på skeden. (Den är röd och jättefascinerande, ibland glömmer man bort att äta för den är så fin att titta på.)

Det är så jäkla roligt nu när hon rullar runt på bordet och flirtar med alla karlarna som jobbar där. Sen kommer vovven och springer förbi, då måste man titta på den, eller så rör sig nåt annat och måste studeras med stor koncentration.
Jag har så svårt att förstå, när man tittar in i de där klara små barnaögonen som genomskådar mig, det är så svårt att komma ur sin egen lilla bubbla och inse att, där många andra mammor är just nu med sina jämngamla, dit har vi inte kommit än och kanske inte gör på ett tag heller.... Jag har lite hängt filten över huvudet just nu, jag får erkänna mig feg eller svag jag vet inte men jag drar mig faktiskt för att träffa andra mammor med jämngamla småbarn som förmodligen ligger två parsek före oss.
Det känns jobbigt att tänka på det, därför gör jag inte det så ofta. Det tjänar ju ändå ingenting till. Hon sitter när hon sitter och lär sig allt annat i sin egen takt liksom.
Men, ibland bränner det lite extra i bröstet och man kan inte blunda för att allt kanske inte är som det ska riktigt, i nästa sekund har man glömt bort det igen...... för att citera en väldigt god vän:
"Sen tittar man in i ett leende ansikte som säger till en att "här är ju jag mamma" och då blir man så lycklig"
Helt underbara och sanna ord från någon som vet precis vad jag menar. Jag tror du och jag många gånger gömmer mycket för varandra, kanske för att vi inte tror att den andre känner likadant? Oftast tycker jag vi visar prov på att vara väldigt välsynkade får jag lov att säga.
När det väl kommer till kritan brukar jag rycka på axlarna åt allt och tänka att Tjoddas förmodligen kommer lära sig både krypa och äta själv innan hon fyller 18, hoppas det för hennes skull iallafall för annars blir det nog lite begränsat med arbetsplatser skulle jag tro. Undrar om det finns några konditori som vill anställa en mänsklig gräddsprits? Undrar om föräldrar får rabatterade priser på bakelser och fikabröd isåfall.....

En mamma till ett annat barn med Downs delade med sig av lite mer än jag frågat efter. Jag hade frågat henne om det där med avlösare, det är egentligen inget vi har funderat på men vi vet att det är ganska många som använder sig av det. (Vill man läsa mer om avlösare så har en annan snäll mamma skrivit ett inlägg i sin blogg om detta bara för min skull: avlösare .... nu menade jag såklart inte att JAG är snäll, jag vill starkt dementera sådana dumheter )
Samtalet fortsatte om hur hennes barn är och jag fick höra att jag skulle inte ha några illusioner, mitt barn skulle bli mer och mer udda ju äldre hon blev, hon skulle minsann inte ha några kompisar eller få komma på några barnkalas. (För det fick inte hennes son) Jag replikerade snabbt att vi bor på landet så det finns inte så många barn att gå på kalas hos där. Först tittade hon på mig och sen började hon prata om att hennes barn inte har något direkt språk än och jag frågade försiktigt om det inte oftast är så att flickor lär sig prata först? (hallå, vi är ju tjejer... det enda vi gör är ju att prata eller hur?) men då fick jag genast smäll på fingrarna igen, för det fanns minsann många tjejer med DS som aldrig lär sig prata alls, bara så jag var på det klara med det. Sen hade hon fått kämpa för ALLT, det verkade nästan som om hon inte fått någon hjälp alls och det enda jag tycker folk gör, så är det just att hjälpa oss i tid och otid. Så olika man kan uppfatta saker och ting.
Vad jag än sa, så vändes det mot mig och jag kände hur mitt hjärta sjönk till botten av magen.
Jag vill bara poängtera också att jag inte vill hänga ut någon men detta är bland annat (får jag tillägga) vad som sades. Så det är bara ren fakta där jag talar om hur det känns och att en del gör så här. Detta är en väldigt rak och öppen kvinna, hon menar egentligen säkert bara väl. Vad hon glömmer lätt är att hon ligger några år före och de hårda kanter hon lyckats bygga upp med åren är fortfarande mjuka hos oss, vi får fortfarande blåsor och skavsår. Det gör fortfarande ont på oss ibland och vi kan inte hjälpa det.

Det var med ett mycket ansträngt leende som jag tog min tomma kaffekopp, sa "hej så länge, vi ses" och gick tillbaka till nästa lektion i TSS, jag är definitivt inte redo för andra mammor som vet bättre än. Min älskade unge ska få storslagna barnkalas mitt i smällkalla vintern och om hon kanske inte får kompisar, så ska vi hitta på massor med låtsasvänner vi kan leka med tillsammans bara hon och jag. Jag ska se till så min älskade trollunge (och alla andra barn som behagar dimpa ner med åren) får den bästa uppväxt jag någonsin kan se till att ge dem, DET tänker jag kämpa för. Familjen är viktigast, inte vad man har rätt till för att man fått ett handikappat barn, det ÄR i första hand ett barn vi pratar om och handikapp finns bara för att samhället säger så enligt vissa normer och riktlinjer. Människor med Downs brukar klassas som dumma, sist jag kollade så hade inte en enda med Downs Syndrom byggt några massförstörelsevapen eller startat onödiga krig och sånt klassar iallafall jag som dumt. Men vad vet jag. Nu ska jag gå och pussa på de båda finaste som finns och imorgon, imorgon är det tatuering som står först på min lista.


Busunge!



Flirtar vilt med pojkarna i verkstan.


Jordgubbar är gott!


Ketchup någon?


Älskade unge med de vackraste ögonen i världen.


Några små filmsnuttar för er som inte bor så nära...

Mmmm, dressing! (16 sek)

Tjoddas nöjd på mage (ca 2 min lång)

2010-07-05     Typ, årets varmaste dag

Bläääää, jag gillar sommaren. Iallafall utvalda delar av den men kom igen, 33 grader är lite väl mycket av det goda och som kaka på tårtan så väller det fram knott och mygg när solen börjar gå ner. Vi var lite slöa igår när värmen slog till, min man utnyttjade det faktum att jag somnade om på morgonen och tog med sig Tjoddas till ICA för att överraska med frallor till frukost. Efter frukost slöade han till och somnade så då smög JAG i min tur iväg till ICA för finns det nåt jag vill ha när det är varmt så är det kall frukt. (Och salt...emellanåt) jag choppade upp: honungsmelon, vattenmelon, nekatriner, färsk ananas och gröna äpplen.
Sen fick vi för oss att, grilla, vad vore bättre att göra när det är 33 grader varmt än att tända en varm mysig grill och äta kryddiga korvar? Vi körde upp till svärisarnas, för kvällen, tomma hus. Det blir så osigt om man grillar i lägenheten....
Doris och jag började med att hoppa i vattnet för att svalka av oss. Hon paddlade tappert på och gjorde sitt bästa för att dränka mig. Rätt som det var fick hon lite slagsida och när magen kom upp så fick jag kvickt som attan vända henne på rätt köl och bär-knuffa in henne till stranden igen. Tjoddas såg lite sugen ut och eftersom det var så varmt så tog jag henne helt sonika i famnen och vi plaskade lite med fötterna. Hon tittade frågande på mig och spretade lite med tårna så jag doppade oss lite mer, hon viftade med armarna och man såg i ansiktet att det var lite skräckförtjusning över upplevelsen för såfort jag ställde mig upp igen så skrattade hon. Snabbt in med henne i en handduk och sen upp till huset för lite välling.
Stor händelse: Tjoddas vände på sig själv och rullade över till mage på bordet så nu får vi se upp med var vi placerar henne.
Vår grillkompis vi ringt in dök upp och vi påbörjade en riktigt trevlig grillkväll med lite blandade korvar (orkade inte marinera kött så vafasen, korv kan vara ok ibland också)
Sen gick vi på de lite tyngre grejerna och slevade i oss glass. Tjoddas blev väldigt missnöjd efter ett tag men med lite välling i magen lugnade monsterbebisen ner sig. Märkligt att hon tagit värmen så bra som hon gjort, älskade unge vad hon är tålmodig de flesta gånger.

Idag var det födelsedagskalas på tapeten och vi började dagen med en ganska långpromenad för att hämta hem en kvarglömd bil i stan. Doris hade tungan nästan släpande efter sig i marken innan vi var hemma igen, jag hade erbjudit henne både dricksvatten och möjligheten att bada men hon fortsatte bara att lunka på. Maken mötte upp hemma, han hade redan hunnit hem med bilen, hämta frysväska och köpt glass på ICA den lilla sötnosen. Lätt att hålla igen när han bunkrar upp med glass och grejer. Vi tog en glass på gräsmattan utanför huset och Doris la till med ögon som fått Bambi att bli avundsjuk. Sen var det dags för dagens puré måltid, min dotter har ganska många karriärmöjligheter nu, clowntämjare, operasångerska, mistlur...... den nyaste karriären borde vara tårtsprits. Hon är en hejare på att göra långa fina korvar av puré som med stor precision formas genom att hålla läpparna i ett litet o. Vill hon var lite mer spontan och modern så tittar hon knipslugt på en innan hon pruttar med läpparna och sprider ett dis av valfri puré på allt inom en meters avstånd.

Hon var världens lyckligaste bebis idag på morgonen när hon fick tag på pappas glasögon och lyckades stoppa dem i munnen. Maken suckade lite beklagande över att han fick putsa om dem men det var ju dags ändå.
Vi satt och åt frukost idag förresten när han tittade på mig och sa, du... du läcker det vet du va? Jag har inte pumpat sen midsommar och helt plötsligt verkar det som om processen satt igång igen, skumt! Så fort jag bär Tjoddas så verkar det sätta igång. Det blev lite jobbigt nu ikväll när vi skulle iväg för helt plötsligt passade varken BH eller klänning längre och det kändes som om tvillingarna var på glid. Trots värmen svepte jag en kofta om mig för det kändes väldigt naket på en gång. Undrar varför det gör sådär.
Nu är det återigen nanedags för längesedan och jag har som vanligt lyckats missa det med flera timmar.


Vi kunde bara inte låta bli. Klassiskt Kodak moment!
(klart jag bringar dig i säkerhet vid eldfara älskling)



Spackelslipningen är äntligen klar, tack lilla Doris för all hjälp. Hade du inte
varit där och granskat allt samt tuggat på sandpappret hade jag nog aldrig lyckats.


Bada lite. Det var lite otäckt men ganska kul ändå.


Så här strålande glad är man när man lyckats vända sig själv på mage!


Välling är tydligen bra för humöret!


Yeah, Tjoddas vs pappas glasögon: 1-0.




2010-07-02     Teckenkurs dag 3,4 & 5

DAG 3:
Får det plats mer? Ja, det får det tydligen. Idag var det lite värre dock. Den första lektionen började lite stapplande med samma lärare som avslutade i måndags. Jag tvivlar inte ett dugg på att hon är skicklig men hon verkar lite osäker på hur hon bäst ska lära ut TSS när hon själv bara håller på med TSP. Humöret sjönk först och jag får erkänna att de negativa tankarna började snurra, det skulle ALDRIG gå att lära sig nåt på denna lektionen eftersom vi blev serverade massor med alternativ på varje tecken som vi i slutänden egentligen inte skulle kunna. Så stolt man kände sig tillslut när alla ord satt, även de man inte behövde kunna.
Det var lite sämre väder men vi envisades med att sitta ute på terrassen. Alla de andra tittade på oss genom fönstret där vi, ensamma, mumsade på vår frukost och pratade om lite allt möjligt.
(Jag vill poängtera till pappa J att en fri tolkning i dans kanske kommer lite fortare om någon kompar till? bara ett tips...)
Efter fikat blev det allvar, vi fick en ny lärare och det märktes tydligt att han verkligen måste vara lärare på riktigt. Vi fick en stencil med uppgifter och vi kände inte igen hälften av det som stod på pappret. Det var massor av ord vi aldrig fått lära oss och modet sjönk lite. Ju mer man lär sig desto mer frustration tycker jag man känner över sitt knappa ordförråd. Han började gå igenom de okända orden med oss och det svåraste ordet jag hittills har lärt mig är tecknet för tidning. Det är förvisso ett ganska logiskt tecken men jag tycker det känns som om det är på "fel håll" på nåt sätt.
Bordsgrannarna viskade till oss att den övningen vi gjorde nu höll minsann en annan klass på med igår och de hade redan gått kursen ett år tidigare så egentligen var övningen inte för nybörjare, tydligen var denna lärarens klasser de svåraste också. Nu efteråt känns det faktiskt helt ok, samtliga tecken sitter fortfarande och det känns som om det faktiskt finns plats för mer. (Nu var det jäkligt nära att jag skrev: och det känns som om det finns lite tomrum kvar i skallen...)
Hela eftermiddagen gick åt till föreläsningar i en väldigt kvav aula. En mamma berättade om sitt beslut att inte träna sitt barn med downs hemma utan lämna över allt till dagis och skolpersonal. Efter henne föreläste en kvinna om sin son som också har downs, vi fick se bilder och hon berättade precis hur HON hade känt det, den där dagen på BB när man får veta att hela ens liv kommer bli en smula annorlunda än vad man trodde från början. Jag satt med tårar i ögonen och lyssnade de första minuterna för, hur mycket jag än älskar min Tjoddas, så blev man chockad och arg just då karusellen satte igång. Hon hade gjort en lång resa med sin kille och tillexempel lyckats kämpa till sig bidrag till en dator för att pojken skulle kunna öva lättare på språk och annat. Hon hade startat upp ett bokförlag som heter: Lilla TL förlag man blev hyggligt inspirerad får jag nog säga.
När det precis kändes som om man inte skulle kunna ta ett andetag till i den varma, syrefattiga aulan, så var det dags att sluta för dagen.
In i bilen, iväg och hämta bebis och hund.

DAG 4
Korvstoppningen bara fortsatte, vädret blev iallafall bättre och man ville gärna sitta ute igen. Nu började jag, samtidigt som jag var väldigt taggad, känna att jag tappade ord för att det blev för rörigt för mig. Jag har kollat upp var de närmaste utbildningarna finns för, tolk, det hade varit fantastiskt kul att bli. Eller lärare, tänk att få, precis som en av lärarna vi hade, få hjälpa barn och vuxna att komma tillrätta och göra det lite lättare. Jag känner lite tvekan över avståndet dock, vill ju inte vara ifrån min familj så länge. Tänk så smidigt det hade varit att kunna läsa på distans och få sin utbildning via webben, jag menar det borde ju gå att ordna lektioner via skype/MSN eller andra program där man kan ha headset och en webcam? Jag började bli förtretad över hur svårtillgänglig utbildning i teckenspråk är. Det är ju inte så att det inte finns döva och/eller hörselskadade i varje stad..... om man har kurser i massor av konstiga språk..... varför har vi inte lättåtkomlig utbildning för teckenspråk? borde inte det vara en självklarhet? Trist är det iallafall. Vi framförde våra önskningar idag om att få lära oss mer barnanpassade ord, lekar, sånger, djur och kroppsdelar.... vi KAN en kroppsdel, inget man vill lära ut till barnen dock. Vi gick igenom siffror också och råkade i min iver "säga" att min man hade skostrl 86... eller nåt (det är apsvårt att hålla reda på vilka fingrar man har uppe, vi är ju vana vid att börja räkna på tummen som 1) när läraren tittade förvånat på mig och skrattade lite tecknade jag skamset helt enkelt en paddel och låtsades att jag satt i en kanot (för att man kan ha så stora skor så man seglar/ror iväg i dem) det glittrade lite i ögonen på läraren och han flinade stort. "Humor" tecknade han och skrattade.

DAG 5
Idag var det sista dagen och tecknen fullkomligt sprutade ur öronen på mig, vid det här laget förstod jag ingenting någon tecknade för mig. Jag som känt mig så glad och säker i början på veckan förstod inte ens den stackars lärarens försök att önska oss en god morgon. Jag bara stirrade tomt på henne och funderade på om jag tappat några hjärnceller på vägen upp i trappan. Det blev många nyttiga nya ord idag, snor tillexempel, det känns som ett ord en småbarnsförälder lär få använda lite då och då. Mamma J är bättre än hon tror och Pappa J började på allvar visa framfötterna. Han har viftat som värsta grymma tolken idag, jag och maken står som två tomma fågelholkar och kan på sin höjd teckna avancerade meningar som "den bruna hästen äter gräs". Vi får helt enkelt öva vidare känns det som. Vi fick avsluta dagen med lite lek och föreställning. Leken gick vi ut och gjorde, först fick vi alla varsin ihopvikt lapp, den bytte man med alla man mötte så man fick hela tiden en ny (så man inte kunde fuska och kika i förväg) när läraren klappade i händerna öppnade man lappen och skulle teckna det ordet man hade blivit tilldelad. Sen gällde det att hitta sin "partner in crime", armkroka och huka sig ner. De som blev sist åkte ut till nästa omgång. Riktigt roligt var det, en helt perfekt lek att repetera tecken med på tillexempel habiliteringen sen. Det ska jag försöka lämna förslag på. (Om jag kommer ihåg det såklart)
Lek nr 2 var som viskleken, fast med tecknen. Två lag står i varsin rad och "sista" personen står vänd mot lekledaren som tecknar stafettmeningen. Sen vänder sig en person i taget och blir tecknad för, knackar nästa på axeln och för vidare. "Först" i kön (men sist att få tecknat för sig) ska sen teckna för lekledaren så inte andra laget ser och antingen börjar det om eller så får man poäng. Väldigt roligt, lite svårt för lärarna har alla lite olika dialekter och sätt att teckna olika saker. Vår sista lärare fick en flaska Amarone i present, jag hade stannat kvar nere och pratat med en annan lärare om det här med tolk, på vägen upp blev jag stannad i trappan och fick en kram som tack för vinet. Kul att det blev uppskattat! (Hoppas det smakade)
Sen var det spex i aulan, oj vad vi skrattade hela tiden, det var egentligen ingen ordning alls men det blev jättebra ändå. Prisutdelning för tipsrundan och lite andra bemärkelser. Lärarna fick varsin presentlåda med lite choklad etc. Två lärare hade en kort sketch, en lärare berättade först en historia om cowboys på en saloon och sen om en stackars liten fågel vars träd någon elak människa sågade ner med motorsåg. Det är verkligen helt fantastiskt att se minspel och kroppspråk hos någon som framför teckenspråk, det är så smidigt och mjukt på nåt sätt. Kontroll till tusen!
Allra sist kom allesammans ut på scenen utklädda till det deras grupper hade hetat. Vi letade febrilt efter en nyckelpiga men kunde inte hitta någon. Jag ska kolla igenom filmen en gång till och se, en tjej hade tagit på sig peruk.... kanske hon skulle vara piga och hade en knippe nycklar.....långsökt kanske.....
På det hela taget är jag übernöjd och kan knappt vänta till nästa gång. Med lite tur kanske jag kan få tag på någon som är villig att ge privatlektioner eller så kanske jag får försöka hoppa på någon utbildning någonstans. Den ena är ju så pass nära att det skulle gå att lösa om man sover hos päronen på veckorna och kommer hem till helgen. Motståndet att lämna familjen vind för våg finns där ganska starkt så vi får väl se. Annars får jag väl helt enkelt vänta tills alla tolv barn vi ska ha, blir såpass stora så de kan gå på toa själva och kanske bre en smörgås.
Nu te, inte pumpa längre men te.




RSS 2.0