Got ink?

Så var det då äntligen dags för en ny tatuering, det var inte en dag för tidigt. 10 år efter min senaste tatuering satte jag så återigen min fot i bläckets och nålarnas förtrollande rike.
Tjejen som skulle ta hand om mig kom och hämtade mitt förslag jag hade med mig, hon var positiv och mycket lätt att ha med att göra, vi småpratade glatt och skojade om bland annat hennes svarta engångshandskar som skrek tysk P-rulle. Allt plastades in och fick en duschning av antibakteriella medel. Vaselin i en kladd på bordet, fast med färgkoppar, testkörning av nålen.... var jag redo?  Jag var redan inställd på att det förmodligen skulle kännas värre än vad det gjort sist, man glömmer ju alltid bort smärta så fort men den här gången, tänkte jag, den här gången ska jag vara förberedd.... så gjorde det knappt ens ont. Vi började prata om lite allt möjligt och tillslut gled vi in på det oundvikliga ämnet, var det någon speciell mening med min tatuering? Jag förklarade att det var min lilla dotter med Downs (jag påpekade nämligen att hon inte fick glömma att accentuera det typiska nackvecket) och hennes älskade Patrick. Hon berättade glatt om ett TV program hon sett där en av tjejerna hade downs och att hon tyckte det verkade vara härliga människor som hade tillförlit till alla.
Efter en stund trillade det in en kille med barnvagn samt en äldre son, de, och ytterligare en annan kille, kom bort till oss för att se vad vi gjorde. När min tatuererska förklarade att jag gjort motivet själv, att det var min dotter och att hon minsann hade Downs syndrom tittade killen på mig. Jag såg alla tankar som snurrade förbi hos honom och väntade lugnt på det där vanliga, ni vet... "aaaaaw men de är ju så söööööööötaaaaaa" och liknande saker som man fått höra ett antal gånger. Istället kom det där jag väntat på så länge, "jaha, eh... hur är det då? Jag menar, är det svårare när de har Downs? Vad vägde hon när hon kom ut? Är det någon som förstår hur underbart det är när folk faktiskt är intresserade av att få veta istället för att göra egna antagande baserade på hörsägnen? Jag hade nästan kunnat krama om honom. Jag visade bilder från bloggen som värsta skrytmorsan och alla tyckte (såklart) att hon var jättesöt (dhaa... gener liksom...) En jättetrevlig upplevelse. Vi pratade om barn i största allmänhet och han skröt vitt och brett om sin tjej som minsann klämde ut den sista (som låg i barnvagn) på 4 timmar från det att vattnet gick. Hon sminkade sig, plattade håret och rakade benen, där har jag ribban till nästa gång känner jag.
Min man kom och hämtade mig en timme senare, han hade hämtat våra vitvaror under tiden. Tjoddas sov gott och alla ville fram och titta på "förlagan".
Tjoddas är till 98% på bra humör nu förtiden tycker vi, det är så skönt med en så, vi ska inte säga snäll för det låter så mesigt men tålmodlig bebis. Visst, hon lackar ur allt som oftast men det är inte svårttröstat eller särskilt länge. Vi provade med smörgås idag igen och det försvinner i en rasande fart när hon ivrigt tuggar på, rätt som det är så slutar hon tugga och tittar en i ögonen. Sen ler hon stort med huvudet på sné och hela munnen full med kladdigt bröd. Älskade unge, vad gjorde vi innan du fanns?
Bildbevis? Var det månne någon som ville beskåda galenpannans förehavande?

Här kommer den egendesignade "Tjoddas med sin älskade Patrik". Det blir lite blänk och annat nu när den är ny. Mamma och pappa.... den är alltså lite uppförstorad här på bilden, den tar inte upp halva ryggen som den ser ut att göra här.


Stort tack till Bexx som gästspelar på Hair of the dog tattoo i Varberg! Jag ber om att få bli sporadiskt återkommande kund.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0