I målartagen

Det känns nästan nu som om det varit mer lönsamt att slå upp ett tält på bakgården hos svärisarna istället för att ligga och pendla varje dag. Det går framåt med allt, vi målar och gräver, väljer tapeter och funderar på ugnar. Efter min sköna joggingpromenad så har det inte hunnit bli så mycket mer. Hela dagen igår gick åt till att rugga upp mina utemöbler, precis som jag sa så vill jag helst aldrig mer se ett sandpapper mer..... någonsin. Tyvärr så har jag en stor kökssoffa kvar att göra iordning samt en hallmöbel. Allt i sinom tid.
Idag har jag tvättat mina möbler och börjat måla dem. Efter en stunds tvättande insåg jag exakt hur alkaliskt "svagt alkaliskt" egentligen är när man redan har lite nariga händer. Jag visste inte att det var så lätt att få skinnet som ska hålla fast naglarna att lossna, spännande erfarenhet.

Farmor tog sig an Tjoddas idag och jag får faktiskt erkänna, hur skönt det är att kunna fokusera på det man jobbar med.
Svärfar fixade iordning massor i vår blivande trädgård och vi gjorde upp planer för hur det ska se ut utanför huset till en början. Vi fick sällskap av en kompis som skulle hjälpa mig med målningen. När maken och svärfar kom för inspektion stod svärfar tyst en lång stund innan han gav mig en blick som mer än ord sa vad han tyckte om färgen. Vad kan jag säga, jag gillar blått.
Tjoddas har varit lite ledsen nu några dagar och idag förstod vi varför, hon hade bunkrat upp en hel del i sin lilla mage som ville ut idag. Jag får nog köpa lite katrinplommon och göra puré till henne. Någon tesked om dagen efter middagen kan väl knappast skada. Jag gissar på att det är den "fasta" födan som ändrat hennes omsättning lite. För säkerhets skull ska jag ringa och kolla med BVC men jag kan inte tänka mig att det är någon fara att testa med lite katrinplommon? Hon verkar i vilket fall som helst tycka att palsternacka, det är inte så pjåkigt ändå. I övermorgon ska jag testa lite med potatis istället. Det verkar som om mer åker ner nu än ut igen iallafall.

Om vi får finbesök på tisdag ska jag flirta lite för att få Mutti att rulla vagnen så jag kan försöka måla klart. Det är bordet, soffan och en fåtölj kvar. Ja, alla benen på fåtöljerna också..... sen antar jag att allt ska målas två gånger... men sen, sen är det klart.

Jag jobbar på självförtroendet när det gäller att plocka fram min symaskin. Jag är rädd för min symaskin och jag har använt den ungefär tre minuter totalt. Jag avgudade min gamla symaskin som nåt pucko stal ur mitt källarförråd när jag bodde på A-ringen. Nu äger jag ett monster med en miljard läskiga knappar. Man kan sy overlock likvärdiga sömmar med den och det var jag väldigt förtjust i. Jag funderar på att släppa lös min man på den ett tag så jag kan fråga honom sen vad alla knapparna gör. Eller så får jag läsa manualen, igen. Jag var lite sugen på att åka till "tygriket" och leta upp nåt lämpligt till bordsduk i köket, stolöverdrag och liknande.

Så kom en liten dipp igen.
Jag kan inte undgå att lägga märke till en sak som faktiskt får mig att bli lite ledsen eller fundersam. Jag har en bekant som har ett bonusbarn och två egna. Ett av de egna barnen har DS. Hon har, precis som många av oss stolta föräldrar, foton på sina barn i ett album. Vad jag funderar lite över är, att om hon har, låt oss säga 100st foton. Så är endast 5-10st på barnet med DS och resten är på de andra barnen. Tankar som börjar snurra hos mig då är såklart, är det en ren slump eller finns det någon tanke bakom? Vi har inga andra barn (än) och vår stackars kamera är nästan rykande varm varenda kväll när vi kommer hem. Hon är ju den finaste i hela världen, alla våra barn kommer vara de absolut mest perfekta ungarna som någonsin skådats, extra kromosomer eller ej.
Jag är ganska nyfiken, jag ska försöka fråga på nåt snyggt sätt.

Nu är ju inte vår Tjoddas så gammal än och jag har absolut noll erfarenhet av egna barn i övre trotsåldern, ännu mindre av barn med downs eller barn med downs kombinerat med trots. Det verkar som om DS föräldrar, som har fler barn, "tar en paus" ibland från sitt DS barn och bara umgås med de andra barnen ibland. Stämmer det? Jag har läst om avlösare, undrar om det är något som mer eller mindre alla har. Det kan väl inte vara alla som känner behov av det? Speciellt inte när kidsen går på dagis eller är i skolan?

Nu ska jag ta en god, efterlängtad kopp te. Försöka mata min stackars översolade hud med nåt som får den att lugna sig. Sen blir det läggdags, jag kommer bergis drömma om att måla möbler i natt. I går drömde jag allt på tyska, det var väldigt spännande och jag har ingen aning om hur jag gjorde men det lät väldigt bra och jag förstod själv precis allt jag sa. (Det är inte så självklart som det låter... ibland vet jag inte alls vad jag själv menar när jag säger nåt på svenska som är mitt modersmål)

Innan jag virrar till mer...... några foton från igår och idag.



Testsitter nya stolen igen. Denna gången hos farmor och farfar.


Jag ser ganska nöjd ut med att sitta själv. Iallafall en liten stund.


Katten mår som en drottning, så skönt att se henne springa omkring och trivas.


Mina fiiiiiiiina möbler. Inhandlade för en spottstyver. 4 stolar, 1 soffa och ett stooooort bord.


Svärmors tax ville kela, lätt att säga nej till den här blicken eller?

Kommentarer
Postat av: Anna

Hej!



Har nyligen hittat hit och läser lite nytt och lite gammalt blandat. Vilken söt liten Tjoddas ni har!



Såg att du inte fått nåt svar på frågan om avlösare så jag tänkte försöka. Men det blev så långt så det fick hamna på min egen blogg istället: http://wp.me/ptze9-au



Hoppas det ger nåt!



/Anna

2010-06-26 @ 22:18:52
URL: http://iannashuvud.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0