2010-10-28     Nymodigheter

Vi har snor här hemma idag så det är ihållande schema med näsfridan, in med nappen, lite alvedon, torka näsa, hälla i dricka och så börjar vi om igen.
Rätt gnällig liten dam om jag får säga min mening. (Hopp Hatten verkade falla på läppen iallafall.)
Lilla fröken höll mig vaken största delen av natten och maken ligger med skrällhosta på soffan för att inte väcka oss. Sista gången jag stirrade på de elaka siffrorna som talar om att man egentligen borde sova, så var klockan 05.54. Jag brydde mig inte om att gå runt till min sida eller dra täcket över mig, jag bara vek mig ner på sängkanten med näsan rätt in i madrassen och fick otroligt nog sova nästan en halvtimme innan jag vaknade av att jag frös.
Det är inte bara Tjoddas som hållit mig vaken, tyvärr har det ändrat sig lite i magen och nu har jag begåvats med ytterligare en ny aj-sensation som sitter på den andra sidan.... så nu har jag inga sidor kvar jag kan ligga på och ideérna börjar det bli lite ont om.... Men det löser sig säkert. Jag får ju peka och fråga redan nu på tisdag. Kanske är det fler spännande myom?

Iallafall, jag tänkte hålla det kort idag, mest för att det är så jäkla jobbigt när ögonpåsarna trilskas med att fastna mellan tangenterna hela tiden.... men för er som faktiskt tycker det är kul att läsa min blandade sörja av hjärn-mos-svammel..... så har jag nu lagt till möjligheten att prenumerera på oss. Så slipper man surfa in här helt i onödan och bli besviken. (Det ÄR bilderna ni är beroende av.... eller hur?)


<-- Den här lilla skönheten finns på höger sida i bloggen ganska så högt upp. Bitte klicken Sie om du vill prenumerera. (förlåt pappa men det ÄR kul att driva med tyskan ibland)

Tack för påhejningen Mr Java, jajemänsan, du fick precis ett eget alterego på min blogg. Även om du är lite för feg för att skriva fjäskiga kommentarer på bloggen (och mejlar dem istället) så tackar jag för berömmet och jag ska försöka låta det bli ett sporadiskt, stående inslag med en "ode" lite då och då till olika saker.

Fam. J, Ni är bäst, allesammans!!

Broder: Även om du inte är hemma ska jag försöka sköta min del av leveransen.... bli inte förvånad om det står ett paket och en glasslåda hemma imorgon, bör jag gömma det för andra potentiella kakmonster?




Vår lilla badanka.


Mamma J med Junarn, sjukgymnast, Tjoddas med maken och ytterligare en liten kille med sin pappa.
Första gången var det massor med barn på badet.
Lillkillen är 15 månader och kan redan några tecken, kul att se.






2010-10-27     Min hemliga värld

Ok så idag blev det två inlägg på samma dag men jag måste få skriva ett inlägg om nåt som fascinerar och skrämmer många män, nämligen kvinnans handväska. (Ämnet dök upp som hastigast igår)

Många män vägrar helt enkelt att röra sin partners handväska, oftast av ren och skär skräck inför vad som kan rymmas däri, hur länge det har bott där och i brist på information om vad det lever av.

Några män som för längesedan gett upp kan ses stå utmed väggarna i diverse varuhus, hållandes sin frus handväska. Uppmärksamma gärna att dessa män är i undre "kepsåldern" med livsledan skriven i ansiktets fårade,  apatiska veck. (De som är i övre kepsåldern har ibland fått tillbaka livslusten igen och skulle hellre dö än hålla i en handväska, men såklart finns det alltid undantag) Samt att de män som är handväskshållare, oftast har fruar med väskor av den mindre kalibern med axelrem.

De flesta män dock, drar sig alltså för att ens sticka ner handen och leta efter en föreslagen penna, näsduk eller plånbok.


Så idag tänkte jag dela med mig av alla mina saftiga hemligheter jag bär omkring på dagligen för att kunna överleva.

Förteckning följer under bild:

En påse blandade nötter och fröer
2,5 par osorterade bebis sockor (upphittade på varierande ställen beroende på var Tjoddas har slängt dem)
Ett par bebisvantar
Ett paket näsdukar
Ett läppcerat
En Bebismössa
Ett äpple av typen "Golden Delicious"
Några sega smörgåsrån (och smulor tillräckligt för att panera en schnitzel)
En blöja
En råsa flodhäst
En missfärgad "Lilla Anna"
Ett pkt Emlaplåster
En plånbok
En mobil
En kamera
En extranapp (Två till i jackan)
En nyckelknippa
En udda mudd från en sparkdräkt
Lille Patrick Jr
En nagelfil
En plastsked
Ett pkt tuggumi
En karta Rennie mot halsbränna
En tandborste
En tub tandkräm
Ett Provrör (för urin)
Ett kvitto
En hårnål
Och till sist, en penna som bara fungerar när den känner för det.....


Sådär ja, jag insåg precis att jag måste tagit ur våtservetterna någonstans.


2010-10-27     Aber

Synonymer på aber: oväntat hinder, streck i räkningen, hake, svårighet, stötesten, problem, olägenhet, men, krux.....

Ja, ungefär så känns det just nu. Om min mage kan benämnas som någonting just nu så är den definitivt ett aber. Jag har faktiskt dessutom, för första gången i mitt liv, blivit sjukskriven. Efter kontakten med läkaren och en diskussion senare, hittade han, av en ren slump nästan, ett myom. Han rullade runt en ultraljudssond på min mage för att kika lite vad som fanns där inne och när han körde över ett speciellt ställe på magen, kände jag på en gång att det var något som "bulade" under huden, nåt som inte skulle vara där och då han gick tillbaka för att trycka lite extra, strålade det ut på exakt samma ställen som det gör när en av attackerna kommer.
Så med lite tur är det problemet. Jag kan även ha blivit lite överkänslig mot mjölkprodukter för magen reagerar inte alls som den ska göra i många situationer just nu och den enda gemensamma nämnaren jag kan tänka på är just mjölk. Nu efter några dagar utan mjölk och mjölkprodukter tänker jag testa teorin i praktiken och ge mig ut på en promenad, det är då det brukar köra igång.

I helgen drev jag med vårt jaktlag... alltså, inte som i "ha,ha, där lurade jag er allt" utan mer som i " spring nu alla små älgar så vi får lite rullader" Jag hade, klädledes, förberett mig för att sitta still på pass, så efter någon kilometer måtte folk på avstånd trott att ett vedeldat lok tog sig fram i skogen, för om det INTE stod en plym av ånga efter mig vore jag synnerligen förvånad. Holy schmoly vad varm jag var!
De två mest överraskande företeelserna den dagen var dock när jag: 1. stack ner fingret i en hög med älgbajs för att se om det fortfarande var varmt (nej, bara lite ljummet) och 2. När min stövel, för andra gången i mitt korta liv som medhjälpare i jaktlaget, beslutade sig för att på ett snopet sätt skilja sig från min fot och stanna kvar i gyttjan jag trampat i. Det sista resulterade i ett snabbt, kallt och mycket oförberett bad i en ganska illaluktande dypöl. Jag hann tänka: Fan, inte nu igen. Innan jag stod i yogaställningen "kissande hund" med min strumpklädda fot upp i luften bakom mig. Mitt snälla sällskap fann sig fort och fick snabbt min stövel på plats igen.... jag hörde dock hur han fnissade lite men eftersom det senare visade sig att han snubblat och trillat med hela överkroppen först rätt ner i en stor pöl utan botten innan dagens slut, så kände jag mig lite bättre.



Igår var det iallafall simning och för en gångs skull kunde jag åka med och iallafall titta på när maken plaskade i bassängen med Tjoddas. Jag, som är ett riktigt vattendjur, blir lite lätt avundsjuk när man bara trippar omkring jämte och får titta på hur roligt de andra har. Jag hoppas jag får bada nästa gång och att det inte är så många då heller för det blir lite kaos i omklädningsrummet när vi är flera.
Efter ungefär fyra timmar hemma var det dags att göra om hela resan igen för då var det dags för teckenkurs. Vi hade inte övat någonting så det kändes lite nervöst, eftersom det blev avbokat sist är det ändå fem veckor sen förra gången så man är lite orolig över vad man har glömt och inte.
Det gick bara bra och lilla Tjoddas flirtade förtjust med Pappa J's mamma som satt bakom mig. Hon blev lite blyg och la ner huvudet mot mig och det kändes verkligen så himla gött att hon tyr sig så. Jag har aldrig riktigt upplevt att hon är så värst intresserad av att gosa eller mysa. Det ska liksom hända saker, kramas man måste man vara still. Hon skrattar när man pussar henne på magen för att det kittlas så det räknas väl knappast som mys. Men det kanske kommer när de blir lite större, att de klänger lite mer eller så.


Aber kadaver med magen ur led
Jag vill trolla dig rofylld, på dig är jag vred.
Du har väldigt bråttom och du gör mig så illa
Kan A-fil på burk dig möjligen stilla?

En A-fil sig visade vara rätt fel
Undrar om du nånsin blir lugn eller hel
En vecka med fritt ifrån mjölk och från smör
Då kanske problemet dyker fram, som sig bör.

Men soja och havre och ris är rätt päckel
Fast mage med brådska är också rätt äckel
Så snällt till min gröt jag nu havredyck har
och minst en proviva om dagen jag tar.


Men man vänjer sig väl?



















2010-10-20     Dags igen...

Så var det dags igen, den stora anledningen till varför det är så mycket hopp i bloggningen just nu är inte för att jag inte vill skriva utan för att jag inte kan. Det största problemet är alla andra lägen än sängläge, de mystiska anfallallen kommer med ungefär en veckas mellanrum, sist var det två veckor så....nu är det liksom klippt igen.
Förutom oron över vad det kan vara börjar ilskan och irritationen ta över nu, varför känns det aldrig som om någon lyssnar på en när man är inne? Varför känns det alltid som om folk säger "ja,ja" och klappar en lite nedlåtande på axeln, svarar någonting svävande om vad det skulle kunna vara och sen får man nöja sig med det?
Varför känns det som om jag måste ha med mig min man för att någon överhuvudtaget ska göra nåt för att hjälpa oss? Varenda gång är det han som får framhärda att någonting är fel och hur ont jag har, vad jag, patienten säger, verkar de inte höra.
Så idag, flera besök senare där läkarna varit mer intresserade av att gulla med Tjoddas (vilket jag iofs förstår då hon är sötare och betydligt gladare än vad jag är just nu) så tror jag en liten ven poppade i hjärnan. Jag ringde min vårdcentral med hågen inställd på ett "nu jävlar ska de minsann..." och några minuter senare hade jag lik förbannat godtagit att nejdå, det är inte så akut, jag kan visst vänta i två veckor innan jag får prata med en läkare på min vårdcentral. (Eftersom jag varit inne akut och på efterbesök så har jag ju ingen som "håller" i tåtarna när det gäller det här) Arg på mig själv ringde jag tillbaka igen och bokade om tiden så den kom iallafall en vecka närmare. Efter det ringde jag och "uppdaterade" min patientjournal och hade turen att få prata med en mycket empatisk sköterska i telefon som det verkade vara lite jädrar anamma i. Hon noterade det som hänt, ställde egna frågor och sa tillslut till mig vad hon tyckte jag skulle göra. Hon lovade att haffa läkaren jag haft för konsultation och även ringa tillbaka till mig oavsett vad läkaren sa.
Så, nu är tiden hos min vårdcentral avbokad, jag har istället fått en ny tid där en överläkare som är specialist på området ska hjälpa till tillsammans med en annan kontakt som är duktig på området. Genast känns det bättre.
Men jag har gjort framsteg. I förrgår gick jag runt huset, det tog nästan 10 minuter men jag gjorde det och idag har jag, sittandes på en låg pall, klarat av att sätta igång en maskin tvätt alldeles själv. Yeahy me!

Vi var hos kardiologen igår med Tjoddas och hon är så rolig ibland lillstumpan. Hon fick en egen elektrod att leka med, den åkte rätt in i munnen såklart, en kort stund senare hade hon lyckats klistra fast den på kinden. När vår nyaste kardiolog anlände var inte Tjoddas sen att tycka: OH, ditt stetoskop ser fint ut, ge mig! Varvid hon tog ett stadigt tag i det hon kom åt och drog till hårt några gånger. Det måste ha känts i öronen, stetoskopet sitter ju liksom lite fast i öronen när man ska lyssna.
Sen kom vår vanliga kardiolog och det är svårt att inte vara på bra humör när hon dyker upp, tänk om alla inom vården hade varit som hon, vilken fantastisk värld det hade varit då. Vi har massor med bra vårdkontakter och de flesta är urgulliga men vår kardiolog spelar liksom i en helt annan liga. Hon försökte busa lite med Tjoddas och visade olika leksaker samtidigt som Nya kardiologen gjorde UL. Tjoddas struntade blankt i alla bjärta leksaker som plingade eller spelade och borrade in blicken i ansiktet på vår kardiolog. Det var faktiskt riktigt roligt att se, hon rörde inte huvudet men ögonen följde med oavsett hur kardiologen rörde sig. Tillsist gav hon med sig när hon fick hålla i en liten bläckfisk som blinkade i olika färger.
En mycket nöjd tjej satte i sig, inte mindre än, 9(!) små plättar när vi kom hem, ni vet, från ett sånt där järn med 7 små rundlar i? Det är så löjligt roligt att se vad som händer när man slänger fram lite plättbitar framför henne och hon prompt försöker få in ALLT i munnen samtidigt. Doris satt och dräglade på ena sidan och knäppkatten vaktade under hennes stol. Självklart trillade det ner bitar till dem och återigen slog det mig att jag skulle gjort dubbel sats så alla djuren fick lite pannkakor också.
Vi har en liten intern strid om vad som är plättar och vad som är pannkakor. Är det formen som skiljer dem åt bara eller har man annan mängd ingredienser i någon av dem? För jag säger av vana alltid plättar och eftersom min älskade man är ingenjör så rättar han mig alltid och talar om att det är pannkakor.... Jag TROR inte det blir någon skilsmässa på grund av detta men det börjar bli lite uttjatat.
Att få hem en bebis som luktar räkost varje dag börjar också bli lite vardagsmat, hon sätter, med glädje i sig två smörgåsar med mjukost på till frukost nr 2. Att hon dessutom äter dem själv råder det inga tvivel om, visste ni att räkost bildar en skyddande hinna på huden, fungerar som hårgelé och även förlänger ögonfransarna?

Och till sist, ett rungande grattis till vår lilla ettåring Doris som fyller år idag, nu kan man väl inte kalla henne för valp längre ändå? Hon har redan firat med tre överblivna varma mackor till frukost.




I väntan på plättar kom självaste Moder Theresa förbi och underhöll oss med
fina visor på sin maraca och tillhörande sång.



Många elektroder är det....


Jag framställde ett par bröstvärmare till en ammande kompis, jag tycker
verkligen jag fått fram illusionen av "blodig stek"....eller hur? Råsa var
det enda direktiv jag fick...kanske hon tänker efter nästa gång?








2010-10-11     Shake it!

Så var det söndag kväll och ögonlocken hänger ungefär i jämnhöjd med knäna men eftersom jag suger på att planera in bloggandet tidigare om dagarna så får jag skylla mig själv.

Titeln är tillägnad vår supergoa sjukgymnast som gjort Tjoddas till den lyckligaste marackasbäraren någonsin. Hon släppte den inte för en sekund i går och propsade på att ta med den i sängen. Efter en stund smög jag in med kameran och mycket riktigt, hon låg och skakade den ända in i sömnen. Inte ens då släppte hon taget.

Idag har jag funderat på ytterligare tre ord som poppar upp i vår vardag allt som oftast.
-Risk
-Chans
-Sannolikhet

Jag måste säga att jag är en mycket hängiven dyrkare av ordet Sannolikhet. Det är så mysigt neutralt och skönt. Inte anklagande på något sätt, inte klandrande men inte heller hoppfullt utan bara konstaterande.

Min man fick en oväntad och helt okaraktäristisk snilleblixt idag, "vi kör till dina föräldrar". Sagt och gjort, efter att ha dubbelkollat så en våldgästning vore på sin plats, slängde vi i oss lite lunch, packade in oss i bilen och styrde kosan mot de mörka skogarna. (Mörkare än de vi bor i alltså)
Vilken fantastisk höstdag det har varit idag och tack vare mina älskade solglasögon så blir alla färger extremt framträdande, allt fullkomligt sprakade i gult, orange och rött, himlen var knallblå och man kunde inte låta bli att sucka lite förnöjt där man satt i bilen.
Som vanligt möttes vi av mat såfort vi kom innanför dörren vilket fortsatte med lite mer mat och slutligen kaffe med tilltugg. Mätta, nöjda och glada rullade vi (både bildligt och bokstavligt talat) hem igen med en sovande Tjoddas i baksätet. Hon hade festat loss på kokta brocolibuketter och smörgåsrån, jag förväntar mig ett mindre fiskalas i det närmaste med tanke på att ungen stoppade i sig massor med nyttigheter både hemma och hos morföräldrarna. Innanför dörrarna hann jag hänga undan min jacka, när jag vände mig om i köket stod en glad Doris där och pussade Tjoddas i hela ansiktet, såklart vaknade Tjoddas och stirrade anklagande på mig. Jag förstod, Doris luktar inte så värst vidare i munnen.....

Vi diskuterade en del intressanta saker på väg hem i bilen förresten, bland annat diskuterade vi det här med fosterdiagnostik, det är ju något som med största självklarhet verkar erbjudas till alla över 35 i Svergie men i Halland måste man åka iväg för att göra KUB test (Ett nackuppklarningstest och ett blodprov) Det är alltså det första man gör innan fostervattenprov tas om man väljer att gå vidare med det. Ett nackuppklarningstest mäter nackspalten hos fostret och om man läser på olika sidor här på nätet så verkar det som om det bara är Downs syndrom man är ute efter. Läser man om blodprovet så hänvisar man till ytterligare två trisomiavvikelser som verkar vara mer ovanliga och grava. Överallt är det Downs alla artiklar nämner i förstahand och ibland i förbifarten, som om någon haft lite dåligt samvete, slängs det in ett "och andra allvarliga kromosomavvikelser" inte en gång hittade jag vad det kunde vara för allvarliga kromosomavvikelser. Jag vet att det är trisomi 13 och trisomi 18 de i första hand menar, men det är ju inte så jäkla lätt för alla andra att veta. Eller? Det finns dessutom inte speciellt mycket information på normal svenska om dessa avvikelser, oftare än barn med Downs är de inte livsdugliga, som det så otäckt heter, och kan när som helst under graviditeten dö. Överlever de graviditeten är det inte många som lever till vuxen ålder då det är vanligt med grava missbildningar etc.
Att få ett barn till med Downs Fenomen skrämmer mig inte nämnvärt, att föda ett dött barn sent i graviditeten gör det, att kanske behöva begrava ett barn som bara blev något år gammalt utan större livskvalité gör det. Ändå känner man sig lite som en hycklare för att man ens funderar på att göra KUB. Jag känner mig själv, jag skulle aldrig kunna ta bort nåt. Möjligen om det verkligen, VERKLIGEN var nåt allvarligt som saknad av storhjärna (Acrani) eller nåt annat där det inte finns en chans att barnet överlever. Å andra sidan, det kunde kanske vara skönt att vara lite förberedd och påläst denna gången om det skulle bestämma sig för att bli nåt annat spännande fenomen. Nåja, inget beslut som behöver tas i dagsläget men diskussionen kommer upp med lite jämna mellanrum. Det är så trist bara att det alltid är Downs som hängs ut överallt som ett par skitiga underkläder.

Vi diskuterade också det här med att så många gör fosterdiagnostik och sen trillade vi in på ekonomi och vad det kostar samhället för att så många nu för tiden gör fosterdiagnostik och kanske en del gör abort som påföljd. Ingen av oss tyckte det var speciellt uppmuntrande att diskutera vad ett barn med Downs egentligen kostar samhället i allt det fantastiska stöd vi får just nu och vad som händer senare i livet..... sen drog jag ett parallell exempel och föreslog att lille Kalle (förlåt alla som heter Kalle) föds med alla kromosomer och allt annat där det ska vara. Lille Kalle får sitta på dagis i X antal timmar i veckan och hemma är det ingen som bryr sig, lille Kalle lever i sin egen bubbla med spelkonsollskontrollen fastlimmad i näven varenda ledig och vaken minut, han umgås aldrig med vänner för han har inte så många och han bryr sig inte heller. Han kommer efter i skolan, också för han frågar aldrig om hjälp och hemma är det fortfarande ingen som bryr sig om hur det går för lille Kalle.
Sen kommer Kalle in i tonåren och lär sig att snatta på Konsum, röka cigg och sno sprit ur föräldrarnas barskåp. Snart slår lille Kalle ner en jämnårig för en mobiltelefons skull och tio år senare sitter lille Kalle i fängelse för misshandel, våldtäkt, narkotikabrott, bilstöld etc..etc..... (så.... jag tror jag behåller min lilla samhällslast faktiskt om det är ok. Jag jobbar ju ändå ihop till hennes del och hon ska banne mig få jobba en hel del själv också.)
Det är långt ifrån alla men fler och fler ungar verkar ju bli osedda idag, men om man nu ändå inte vill bry sig om sina barn...varför skaffar man några då?
(Fortfarande så pekar jag inte finger på någon, däremot HAR jag sett med egna ögon föräldrar som sätter sin 8 åring vid ett bord på en restaurang och ignorerar honom samtidigt som de hänger över BlackJackmaskinen...hur stor chans har den ungen då?)
Att det ens existerar att två snorungar tar med ett gevär till skolan för att hota sin lärare tycker jag säger en hel del. Jag vill inte vara pessimistisk men jag tror vi har en hel del fram för oss som kommer få det där sista att verka som småpotatis.


Nu däremot, erkänner mig själv just som en stinkade, självisk småbarnsmorsa som lite i skymundan är glad för att jag minsann alltid kommer vara liiiiiiiite mer behövd (hoppas jag) än alla vanliga gamla tråkmammor. (Sådär ja... då kan jag undvika alla inkommande telefonsamtal och mejl ett par dagar....)

Sedan känner jag mig tyngd att söka med ljus och lykta efter vart moralen i vårt stackars, förtvinande samhälle måhända har flytt ty jag har publicerat en bild av Tjoddas som pussar sin älskade gummihopphäst.... inga rytande, dräpande pläderingar om tidelag? Jag är MYCKET besviken på Eder, ack Du kära Teliaanvändare (vars IPadress jag har sparat till en regnig dag när jag inte har nåt annat att göra än att  skicka in det till Kling och Klang för förtal.)
Jag hänvisar: "Person som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt handlingssätt kan göra sig skyldig till förtal.

Brottsbalken 5 kap, 1§:
"Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar."



Vi kanske ska hoppas på en solig höst i år....





Lusten att rymma ut en stund med kameran tog överhanden i morse...vår "bakgård"
syns här.... en del av den iallafall.....


Jag tänker på drottningen i Alice i underlandet med sin spira... "off with their heads"!


Så på nära håll bekräftas då plötsligt det jag så väl redan vet.
I en hastig glimt, de tusen och en små, glittrande, stjärnor som bor i hennes ögon.
Först då förstår jag i den skarpaste av klarheter med ens,
hur en enda varelse, kan lysa upp allas vår existens med outsäglig lycka och rikedom.










2010-10-07     Höst på allvar

Så var det då dags för en liten summering igen då eftersom jag är laaaaaaat och inte har skrivit på några dagar (igen).

Kom jag till skott att berätta hur bra Tjoddas fot är nu? Doktor barnbensspecialist var mycket imponerad, satt tillochmed ner i några sekunder och kostade på sig ett leende.
Det mina vänner är (för att komma från denne läkare) ett mycket starkt MVG med extra guldstjärna i kanten vill jag lova. Jodå, han erkände att han säkert haft svårt för att peka ut vilken fot det gällde om han inte smygläst i journalen innan han kom in. Nu helt plötsligt känns det så skönt att vi har kämpat på och inte struntat i det som tydligen en del föräldrar gör. Min man ska ha en saftig guldstjärna han också för oftast är det han som får sköta nattningen och därmed även skopådragning.

Min mystiska åkomma fortsätter som en dålig repris och efter att ha ringt och tjatat så tyckte sjukvården att ja, en gång i veckan ÄR kanske ganska ofta att få anfall med cystor som spricker. Jag har alltså varit inne igen (igår) och fått prata med en läkare, min man förklarade för henne att min smärttröskel inte är helt normal och att HAN iallafall misstänkte att det kunde vara njursten även om ingen annan kunde tänka sig det eftersom man tydligen ska ha väldigt ont.... Eh, jo...jag har verkligen njutit av välbehag varenda gång detta har hänt.... (Jag måste erkänna att jag har aldrig varit med om nåt värre, jag tyckte inte förlossningen var så farlig egentligen men när dessa attackerna kommer och man känner att kroppen börjar stänga ner för att försvara sig, då blir jag faktiskt rädd)
Så, hon höll iallafall med om att det kunde vara värt att kolla upp så imorgon ska jag bli röntgad. Jag både hoppas och inte hoppas att de ska hitta något. Det hade varit rätt skönt att få det här uppklarat men samtidigt blir det ju förmodligen någon slags behandling om där nu finns nåt.
Ja,ja, den som lever får se.

Tjoddas har börjat med massor av roliga ljud och testar fortfarande sin röststyrka och olika tonarter. Ofta sitter vi bara och gapskrattar när hon kör igång och klämmer i ända från tårna. Hon skrämmer sig själv lite ibland, så blir hon tyst och tittar snabbt på oss innan hon börjar flina lite skamset.
Ikväll satte hon först i sig ett kvällsmål med välling och sen tryckte ungen i sig en hel våffla alldeles själv. Det syntes tydligt att våfflor är gott och Knäpptkatten samt Doris höll med. Nästa gång får jag göra dubbel sats så det räcker till alla barn och djur också. De är så roliga som sitter och vaktar jämte Tjoddas båda två, såfort någonting trillar så dyker de båda utan tvekan mot samma mål och det är faktiskt inte ovanligt att katten vinner.
Hon har vänt sig tillbaka till rygg nu två gånger men om det var med mening eller av misstag vet jag inte, jag väljer iallafall att tro att hon bara ville visa att hon kunde och sen var hon nöjd med det. Jag tyckte mig skymta ett pincettgrepp också härom dagen men det tänker jag inte karva i sten än. Hon är iallafall väldigt spännande och rolig att umgås med just nu.

Hösten har ju kommit på allvar och nu börjar den där lite tristare delen när det mest är blött och kallt. Jag gillar hösten, speciellt de där riktigt krispiga, färgsprakande dagarna när solen är framme och man fortfarande kan känna värmen om man hittar en plats med lite lä. Just nu är det mest geggigt och Doris får snällt ligga på en filt i källaren när vi varit ute.

Tänk att det i skrivande stund inte är mer än 77 dagar, 3 timmar, 4 minuter och 50 sekunder kvar till julafton.... men vem håller räkningen?


Rudolf (för att den är röd) är nya favoriten, bra leksak ur sjukgymnastisk synpunkt.


Våfflor är inte fel!


Ett av mina nyaste favoritfoton på Tjoddas, morfar är egentligen också med på fotot, så ingen tror att jag har seriösa hormonproblem med tanke på handen i bilden.









RSS 2.0