Dags igen...

Så var det dags igen, den stora anledningen till varför det är så mycket hopp i bloggningen just nu är inte för att jag inte vill skriva utan för att jag inte kan. Det största problemet är alla andra lägen än sängläge, de mystiska anfallallen kommer med ungefär en veckas mellanrum, sist var det två veckor så....nu är det liksom klippt igen.
Förutom oron över vad det kan vara börjar ilskan och irritationen ta över nu, varför känns det aldrig som om någon lyssnar på en när man är inne? Varför känns det alltid som om folk säger "ja,ja" och klappar en lite nedlåtande på axeln, svarar någonting svävande om vad det skulle kunna vara och sen får man nöja sig med det?
Varför känns det som om jag måste ha med mig min man för att någon överhuvudtaget ska göra nåt för att hjälpa oss? Varenda gång är det han som får framhärda att någonting är fel och hur ont jag har, vad jag, patienten säger, verkar de inte höra.
Så idag, flera besök senare där läkarna varit mer intresserade av att gulla med Tjoddas (vilket jag iofs förstår då hon är sötare och betydligt gladare än vad jag är just nu) så tror jag en liten ven poppade i hjärnan. Jag ringde min vårdcentral med hågen inställd på ett "nu jävlar ska de minsann..." och några minuter senare hade jag lik förbannat godtagit att nejdå, det är inte så akut, jag kan visst vänta i två veckor innan jag får prata med en läkare på min vårdcentral. (Eftersom jag varit inne akut och på efterbesök så har jag ju ingen som "håller" i tåtarna när det gäller det här) Arg på mig själv ringde jag tillbaka igen och bokade om tiden så den kom iallafall en vecka närmare. Efter det ringde jag och "uppdaterade" min patientjournal och hade turen att få prata med en mycket empatisk sköterska i telefon som det verkade vara lite jädrar anamma i. Hon noterade det som hänt, ställde egna frågor och sa tillslut till mig vad hon tyckte jag skulle göra. Hon lovade att haffa läkaren jag haft för konsultation och även ringa tillbaka till mig oavsett vad läkaren sa.
Så, nu är tiden hos min vårdcentral avbokad, jag har istället fått en ny tid där en överläkare som är specialist på området ska hjälpa till tillsammans med en annan kontakt som är duktig på området. Genast känns det bättre.
Men jag har gjort framsteg. I förrgår gick jag runt huset, det tog nästan 10 minuter men jag gjorde det och idag har jag, sittandes på en låg pall, klarat av att sätta igång en maskin tvätt alldeles själv. Yeahy me!

Vi var hos kardiologen igår med Tjoddas och hon är så rolig ibland lillstumpan. Hon fick en egen elektrod att leka med, den åkte rätt in i munnen såklart, en kort stund senare hade hon lyckats klistra fast den på kinden. När vår nyaste kardiolog anlände var inte Tjoddas sen att tycka: OH, ditt stetoskop ser fint ut, ge mig! Varvid hon tog ett stadigt tag i det hon kom åt och drog till hårt några gånger. Det måste ha känts i öronen, stetoskopet sitter ju liksom lite fast i öronen när man ska lyssna.
Sen kom vår vanliga kardiolog och det är svårt att inte vara på bra humör när hon dyker upp, tänk om alla inom vården hade varit som hon, vilken fantastisk värld det hade varit då. Vi har massor med bra vårdkontakter och de flesta är urgulliga men vår kardiolog spelar liksom i en helt annan liga. Hon försökte busa lite med Tjoddas och visade olika leksaker samtidigt som Nya kardiologen gjorde UL. Tjoddas struntade blankt i alla bjärta leksaker som plingade eller spelade och borrade in blicken i ansiktet på vår kardiolog. Det var faktiskt riktigt roligt att se, hon rörde inte huvudet men ögonen följde med oavsett hur kardiologen rörde sig. Tillsist gav hon med sig när hon fick hålla i en liten bläckfisk som blinkade i olika färger.
En mycket nöjd tjej satte i sig, inte mindre än, 9(!) små plättar när vi kom hem, ni vet, från ett sånt där järn med 7 små rundlar i? Det är så löjligt roligt att se vad som händer när man slänger fram lite plättbitar framför henne och hon prompt försöker få in ALLT i munnen samtidigt. Doris satt och dräglade på ena sidan och knäppkatten vaktade under hennes stol. Självklart trillade det ner bitar till dem och återigen slog det mig att jag skulle gjort dubbel sats så alla djuren fick lite pannkakor också.
Vi har en liten intern strid om vad som är plättar och vad som är pannkakor. Är det formen som skiljer dem åt bara eller har man annan mängd ingredienser i någon av dem? För jag säger av vana alltid plättar och eftersom min älskade man är ingenjör så rättar han mig alltid och talar om att det är pannkakor.... Jag TROR inte det blir någon skilsmässa på grund av detta men det börjar bli lite uttjatat.
Att få hem en bebis som luktar räkost varje dag börjar också bli lite vardagsmat, hon sätter, med glädje i sig två smörgåsar med mjukost på till frukost nr 2. Att hon dessutom äter dem själv råder det inga tvivel om, visste ni att räkost bildar en skyddande hinna på huden, fungerar som hårgelé och även förlänger ögonfransarna?

Och till sist, ett rungande grattis till vår lilla ettåring Doris som fyller år idag, nu kan man väl inte kalla henne för valp längre ändå? Hon har redan firat med tre överblivna varma mackor till frukost.




I väntan på plättar kom självaste Moder Theresa förbi och underhöll oss med
fina visor på sin maraca och tillhörande sång.



Många elektroder är det....


Jag framställde ett par bröstvärmare till en ammande kompis, jag tycker
verkligen jag fått fram illusionen av "blodig stek"....eller hur? Råsa var
det enda direktiv jag fick...kanske hon tänker efter nästa gång?








Kommentarer
Postat av: Eivor

Nämen nu börjar jag tycka synd om dig! Håller tummarna för att du snart får nån rätsida på vad som bråkar med dig! Min man höll på länge o plågades med magen innan det visade sig vara gallstensanfall.. Sen var det ju piece of cake att åtgärda:)

2010-10-23 @ 11:37:34
Postat av: Jörgensen

Säg åt din man att plättar heter plättar om man steker dem i en plättlagg, d.v.s. en sån med sju små rundlar. Pannkaka heter det om det är en pannkakslagg, d.v.s. en stekpanna med låga kanter. (Ja, det heter pannkaka om man använder en vanlig stekpanna också.)



Håller du med mig eller är det min mormor och mamma som lärt mig nåt "dalskt" (från Dalarna)??



Stå på dig när det gäller magsmärtan, ibland får man tjata länge innan nån lyssnar. Vet av egen erfarenhet. (Ja, man måste även tjata på sin egen pappa som råkar vara läkare, skomakarns barn har de sämsta skorna vettu...)



Kram på dig!

2010-10-26 @ 19:57:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0