Shake it!

Så var det söndag kväll och ögonlocken hänger ungefär i jämnhöjd med knäna men eftersom jag suger på att planera in bloggandet tidigare om dagarna så får jag skylla mig själv.

Titeln är tillägnad vår supergoa sjukgymnast som gjort Tjoddas till den lyckligaste marackasbäraren någonsin. Hon släppte den inte för en sekund i går och propsade på att ta med den i sängen. Efter en stund smög jag in med kameran och mycket riktigt, hon låg och skakade den ända in i sömnen. Inte ens då släppte hon taget.

Idag har jag funderat på ytterligare tre ord som poppar upp i vår vardag allt som oftast.
-Risk
-Chans
-Sannolikhet

Jag måste säga att jag är en mycket hängiven dyrkare av ordet Sannolikhet. Det är så mysigt neutralt och skönt. Inte anklagande på något sätt, inte klandrande men inte heller hoppfullt utan bara konstaterande.

Min man fick en oväntad och helt okaraktäristisk snilleblixt idag, "vi kör till dina föräldrar". Sagt och gjort, efter att ha dubbelkollat så en våldgästning vore på sin plats, slängde vi i oss lite lunch, packade in oss i bilen och styrde kosan mot de mörka skogarna. (Mörkare än de vi bor i alltså)
Vilken fantastisk höstdag det har varit idag och tack vare mina älskade solglasögon så blir alla färger extremt framträdande, allt fullkomligt sprakade i gult, orange och rött, himlen var knallblå och man kunde inte låta bli att sucka lite förnöjt där man satt i bilen.
Som vanligt möttes vi av mat såfort vi kom innanför dörren vilket fortsatte med lite mer mat och slutligen kaffe med tilltugg. Mätta, nöjda och glada rullade vi (både bildligt och bokstavligt talat) hem igen med en sovande Tjoddas i baksätet. Hon hade festat loss på kokta brocolibuketter och smörgåsrån, jag förväntar mig ett mindre fiskalas i det närmaste med tanke på att ungen stoppade i sig massor med nyttigheter både hemma och hos morföräldrarna. Innanför dörrarna hann jag hänga undan min jacka, när jag vände mig om i köket stod en glad Doris där och pussade Tjoddas i hela ansiktet, såklart vaknade Tjoddas och stirrade anklagande på mig. Jag förstod, Doris luktar inte så värst vidare i munnen.....

Vi diskuterade en del intressanta saker på väg hem i bilen förresten, bland annat diskuterade vi det här med fosterdiagnostik, det är ju något som med största självklarhet verkar erbjudas till alla över 35 i Svergie men i Halland måste man åka iväg för att göra KUB test (Ett nackuppklarningstest och ett blodprov) Det är alltså det första man gör innan fostervattenprov tas om man väljer att gå vidare med det. Ett nackuppklarningstest mäter nackspalten hos fostret och om man läser på olika sidor här på nätet så verkar det som om det bara är Downs syndrom man är ute efter. Läser man om blodprovet så hänvisar man till ytterligare två trisomiavvikelser som verkar vara mer ovanliga och grava. Överallt är det Downs alla artiklar nämner i förstahand och ibland i förbifarten, som om någon haft lite dåligt samvete, slängs det in ett "och andra allvarliga kromosomavvikelser" inte en gång hittade jag vad det kunde vara för allvarliga kromosomavvikelser. Jag vet att det är trisomi 13 och trisomi 18 de i första hand menar, men det är ju inte så jäkla lätt för alla andra att veta. Eller? Det finns dessutom inte speciellt mycket information på normal svenska om dessa avvikelser, oftare än barn med Downs är de inte livsdugliga, som det så otäckt heter, och kan när som helst under graviditeten dö. Överlever de graviditeten är det inte många som lever till vuxen ålder då det är vanligt med grava missbildningar etc.
Att få ett barn till med Downs Fenomen skrämmer mig inte nämnvärt, att föda ett dött barn sent i graviditeten gör det, att kanske behöva begrava ett barn som bara blev något år gammalt utan större livskvalité gör det. Ändå känner man sig lite som en hycklare för att man ens funderar på att göra KUB. Jag känner mig själv, jag skulle aldrig kunna ta bort nåt. Möjligen om det verkligen, VERKLIGEN var nåt allvarligt som saknad av storhjärna (Acrani) eller nåt annat där det inte finns en chans att barnet överlever. Å andra sidan, det kunde kanske vara skönt att vara lite förberedd och påläst denna gången om det skulle bestämma sig för att bli nåt annat spännande fenomen. Nåja, inget beslut som behöver tas i dagsläget men diskussionen kommer upp med lite jämna mellanrum. Det är så trist bara att det alltid är Downs som hängs ut överallt som ett par skitiga underkläder.

Vi diskuterade också det här med att så många gör fosterdiagnostik och sen trillade vi in på ekonomi och vad det kostar samhället för att så många nu för tiden gör fosterdiagnostik och kanske en del gör abort som påföljd. Ingen av oss tyckte det var speciellt uppmuntrande att diskutera vad ett barn med Downs egentligen kostar samhället i allt det fantastiska stöd vi får just nu och vad som händer senare i livet..... sen drog jag ett parallell exempel och föreslog att lille Kalle (förlåt alla som heter Kalle) föds med alla kromosomer och allt annat där det ska vara. Lille Kalle får sitta på dagis i X antal timmar i veckan och hemma är det ingen som bryr sig, lille Kalle lever i sin egen bubbla med spelkonsollskontrollen fastlimmad i näven varenda ledig och vaken minut, han umgås aldrig med vänner för han har inte så många och han bryr sig inte heller. Han kommer efter i skolan, också för han frågar aldrig om hjälp och hemma är det fortfarande ingen som bryr sig om hur det går för lille Kalle.
Sen kommer Kalle in i tonåren och lär sig att snatta på Konsum, röka cigg och sno sprit ur föräldrarnas barskåp. Snart slår lille Kalle ner en jämnårig för en mobiltelefons skull och tio år senare sitter lille Kalle i fängelse för misshandel, våldtäkt, narkotikabrott, bilstöld etc..etc..... (så.... jag tror jag behåller min lilla samhällslast faktiskt om det är ok. Jag jobbar ju ändå ihop till hennes del och hon ska banne mig få jobba en hel del själv också.)
Det är långt ifrån alla men fler och fler ungar verkar ju bli osedda idag, men om man nu ändå inte vill bry sig om sina barn...varför skaffar man några då?
(Fortfarande så pekar jag inte finger på någon, däremot HAR jag sett med egna ögon föräldrar som sätter sin 8 åring vid ett bord på en restaurang och ignorerar honom samtidigt som de hänger över BlackJackmaskinen...hur stor chans har den ungen då?)
Att det ens existerar att två snorungar tar med ett gevär till skolan för att hota sin lärare tycker jag säger en hel del. Jag vill inte vara pessimistisk men jag tror vi har en hel del fram för oss som kommer få det där sista att verka som småpotatis.


Nu däremot, erkänner mig själv just som en stinkade, självisk småbarnsmorsa som lite i skymundan är glad för att jag minsann alltid kommer vara liiiiiiiite mer behövd (hoppas jag) än alla vanliga gamla tråkmammor. (Sådär ja... då kan jag undvika alla inkommande telefonsamtal och mejl ett par dagar....)

Sedan känner jag mig tyngd att söka med ljus och lykta efter vart moralen i vårt stackars, förtvinande samhälle måhända har flytt ty jag har publicerat en bild av Tjoddas som pussar sin älskade gummihopphäst.... inga rytande, dräpande pläderingar om tidelag? Jag är MYCKET besviken på Eder, ack Du kära Teliaanvändare (vars IPadress jag har sparat till en regnig dag när jag inte har nåt annat att göra än att  skicka in det till Kling och Klang för förtal.)
Jag hänvisar: "Person som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt handlingssätt kan göra sig skyldig till förtal.

Brottsbalken 5 kap, 1§:
"Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar."



Vi kanske ska hoppas på en solig höst i år....





Lusten att rymma ut en stund med kameran tog överhanden i morse...vår "bakgård"
syns här.... en del av den iallafall.....


Jag tänker på drottningen i Alice i underlandet med sin spira... "off with their heads"!


Så på nära håll bekräftas då plötsligt det jag så väl redan vet.
I en hastig glimt, de tusen och en små, glittrande, stjärnor som bor i hennes ögon.
Först då förstår jag i den skarpaste av klarheter med ens,
hur en enda varelse, kan lysa upp allas vår existens med outsäglig lycka och rikedom.










Kommentarer
Postat av: Jennie

Hej, läste nyss på familjekiv att du ville pubk´licera texten om hirschsprung.. Men det är inte jag som skrivit den från början. Det är en som heter Sari som är mamma till Andre med H som skrivit den , jag har fått tillåtelse av henne att publicera den .. Försök få tag på henne och fråga.. Sari Marie anderberg ..Hon har själv översatt en massa engelska texter om H.. Man måste ange att det är hon som skrivit texten i vilket fall ... Lycka till /Jennie

2010-10-16 @ 22:01:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0