Mitt hjärtas fördomar

Fördomar, vi bär alla på dem även om vi kanske inte alltid erkänner det ens för oss själva. Så i mörka stunder kanske det kryper fram, det där vi egentligen skäms för, som vi vet är fruktansvärt dumt men vi kan inte hjälpa det.
Det största försvaret vi har mot fördomar är kunskap och vishet.

Jag vet människor som automatiskt tror att en rullstol betyder att man är dum i huvudet också, eller att en CP-skada innebär ett dräglande kolli. När jag var riktigt, riktigt liten... kanske inte mer än tre, kanske fyra år, så höll jag faktiskt andan om jag passerade någon som var lite annorlunda för jag trodde det kunde smittas. Det skäms jag för idag men jag kan kanske skylla lite på min ålder också hoppas jag.
Så varför tar jag upp detta idag? Jo, därför att efter bara 9 månader har Tjoddas gång på gång spräckt alla gränser för mina inbyggda fördomar.
Det finns obetydligt mängd fakta om just bebisar eller barn med Downs, eller har jag kanske letat på fel ställen? Jag vet att jag grät på BB när jag febrilt sökte runt på nätet med min makes laptop bara två dygn efter förlossningen och hittade en tidningsartikel om en familj vars dotter var si och så gammal och hon kunde inte lyfta huvudet själv eller rulla över på magen. Hon låg som en säl på golvet. Alla som pratat med oss om hur vanligt det är med sondmatning, apati, dålig tonus, alla sjukdomar som skulle komma och knacka på dörren så fort vi kom hem, alla fel allt som skulle bli fel, allt hon inte skulle kunna.......
Tillslut är det kanske inte konstigt att tankarna börjar vandra sina egna vindlande vägar på fantasins mörka, kladdiga, spökstigar?
Man ställer in sig på det värsta och därifrån är allt en svindlande seger.
Jag vet att vi tänkte på hur hon sökte oss med ögonen, log och visade att hon kände igen oss, mamma och pappa. Att hon kunde följa en leksak med ögonen, sträcka sig efter den och hur det kändes som en lättnad att "hon iallafall kunde det" Oj, oj kan jag säga.... Jag vet inte riktigt vad vi hade tänkt oss, kanske ett vindögt, mähä som bara skulle ligga och drägla i ett hörn utan minsta kontakt med omvärlden? Som bara fick sjukdom efter sjukdom och som sakta skulle tyna bort ännu mer?
Istället idag har vi ju den finaste lilla flickan i världen, hon sträcker sig girigt efter sina kex på bordet och gör sitt bästa att få tag på så många som möjligt samtidigt för att stoppa i munnen. Trillar nåt ner på golvet så kommer Doris och då är Tjoddas snabb som blixten med att gräva ner båda händerna i pälsen och kvittra förtjust. (Doris står ut sålänge hon får kex, hon skiter i oss nu och går direkt på guldgruvan när det gäller att tigga mat) Vår lilla tjej sitter stadigt i sin gunga och tar i förbifarten tag i alla leksaker hon når när hon sträcker sig, smakar på dem och testar sen en ny, såfort något rör sig eller hörs så vänder hon sig efter det för att se om det är något spännande (eller möjligen ätbart) idag, när maken dammsög i källaren, så brusade det lite ur uttaget i köket (Vi har C-dammsugare) Hon spände blicken i uttaget och betraktade det som för att klargöra att det inte var något farligt. (Detta samtidigt som hon gungade så huvudet gick fram och tillbaka för att kunna hålla kvar blicken) Vår tjej pladdrar och pratar, testar sin röst, skrattar så det bubblar, rullar runt på mage och vet precis vad hon vill. Kommer någon hon tycker om och tittar på henne så spritter hon glatt och nästan studsar och hon ler med hela ansiktet.
Det märks att hon har börjat lära sig räkna ut saker (vrålar jag så kommer någon och hämtar mig tillslut.... aha, det är på detta hållet nappen ska vara...) varenda dag har nya saker som gör att bitar av gamla fördomar trillar bort hela tiden.
Vad som är viktigt är ju att på nåt sätt få ut till andra, hur det verkligen är, hur bra det kan vara. Det finns ju inga gränser för hur långt hon kan komma, kanske hon axlar min roll som president över hela världen när hon blir stor istället för mig? (Som enhällig diktator röstade jag fram mig själv till det på livstid....)
Jag tror att det är viktigt att göra våra barn "verkliga" för alla andra, att visa de som inte redan vet, att våra barn är minst lika perfekta som alla andras även om de kanske går lite senare eller inte pratar rent på en gång. Att de är barn, först och främst och att de kommer bli odrägliga tonåringar som man önskar man kunde låsa in i källaren, slutligen kommer de bli vuxna och vilja flytta hemifrån, skaffa en flick eller pojkvän, tycker mamma och pappa är skittöntiga som leker "gulabilen-leken" när föräldrar egentligen bara ska diskutera nyheter eller väder med varandra.....
Ett av mina många motton här i livet är: "Det blir vad man gör det till" och det gäller ju i alla riktningar såklart, både positiva och negativa. Ett annat som jag fått mycket nytta av är: "Det spelar ingen roll hur mycket du kämpar mot strömmen, det som ska hända kommer att hända, det är lika bra att bara flyta med och se vad som händer"

Jag blev så glad när jag såg att SVT började sända Glada Hudik-teatern med Elvis. Man får följa sjukt underbara personer med en blandad kompott av "handikapp", anledningen till fnuttarna runt handikapp är för att en del av de som är med borde knappt ens behöva klassas som handikappade eller funktionsnedsatta.
Här är en direktlänk till deras hemsida: Glada Hudik. Mats "Melon" Melin, även känd som "ICA-Jerry" (Som för övrigt var med i FUB tidningen sist) är ju en av stjärnorna i ensemblen och han berättade bland annat om sitt arbete som vaktmästare på sjukhuset, vi fick följa honom när han och hans tjej åt middag med mammorna. Flickvännen refererade till Mats mamma som "kärmor" istället för svärmor, bara för att hon tycker det låter bättre.

Jag bläddrade även förbi en kanal häromdagen och var tvungen att bläddra tillbaka för jag trodde jag sett fel. Det finns en serie som heter "the secret life of the american teenager" där i finns den här killen: Luke Zimmerman han hade långa dialoger med motspelare och medan jag satt som en handfallen fågelholk i soffan (knogarna nådde ner till golvet och hakan vilade på tv bordet... (Kom igen nu, erkänn att USA inte direkt är speciellt duktiga på att lyfta fram personer som faller utanför ramarna.. allt sånt är ju Guds straff liksom)) stod den här helsköna lite töntiga killen med cockerspanielögon och läxade upp en muskelknutte som var nästan en meter längre och som hade orden "High schools populäraste sportfåne" i det närmaste tatuerat i pannan. Serien i sig suger men 1-0 till dem ändå.

Jag ska försöka mig på ett citat så gott jag kan.... Pär Johansson, som startade Teatergruppen i Hudik sa ungefär så här när han fick frågan om hur de handikappade hade ändrat sig sen teatern startades, eftersom det gick så bra för dem nu. "De har inte ändrats ett dugg, men samhällets syn på dem har gjort det"



Jag vill också vara med och ha ett finger i spelet när det gäller att förändra världens sätt att se på saker som är lite annorlunda.... jag vet vara inte riktigt hur än.....














Kommentarer
Postat av: Maxelina

Hej! Jag har följt din blogg ett tag. I juni föddes vår dotter med DS. Det var omvälvande och jag började leta info på nätet. Jag trillade över din blogg och började läsa och titta på bilder. Du har verkligen inspirerat mig i bearbetningen av allt som har hänt. Du beskriver allt så bra och har hjälpt mig till att inse att det verkligen inte är så "hemskt" som jag trodde från början. Utan mycket handlar om fördomar precis som du skriver i detta inlägg. Jag hade själv mycket fördomar innan vår dotter föddes. Nu kämpar vi med att ändra samhällets syn på vår lite annorlunda dotter. Vem är det egentligen som är annorlunda eller normal!?

Kram till dig som verkar vara en helt underbar mamma till ett liten flicka med DS! =)

2010-09-27 @ 10:16:26
URL: http://maxelina-nordberg.blogspot.com
Postat av: Tjoddasmamman

Tack Maxelina, det du precis har gett mig är nog det finaste jag kan få.

2010-09-27 @ 19:08:04
Postat av: Anonym

Du har en spännande och välskriven blogg men jag blev oerhört besviken över att du kränkte din dotters integritet i ett gammal inlägg. Att visa upp nakna barn på nätet idag är något det varnas för och varför ska det vara så svårt för en förälder att tänka på att skydda sina barn och framförallt respektera dem? DU visar din dotters hårlösa kön i ett inlägg i april och för det skickar jag dig andligen till spottstocken och med dumstrut på huvudet. Du borde skämmas för det!

2010-09-28 @ 09:49:15
Postat av: Mamma J

En fruktansvärd kränkande kommentar om en underbar mamma som gör allt för sin dotter och aldrig skulle utsätta henne för ngt ont eller annan fara. Sunt förnuft, snälla! Klarar inte den som kommenterat av att läsa bloggen ( vågar inte heller underteckna den usla kommentaren ), så välj en annan blogg att läsa då. Man kan inte tro ont om alla människor idag och skulle det inte få förekomma bilder på små nakna bebisar vore det en ond värld. Nej Tjoddas mamma, du är den bästa mamma som finns!

2010-09-28 @ 11:46:19
Postat av: Peter

Damen eller herren som skrivit dessa kommentarer verkar ha levt ett lugnt och skyddat liv minst sedan stenåldern. Jag slår vad om att det är någon som finns i er yttre bekantskapskrets ( tyvärr ). En äldre människa med tanke på språket. Maila gärna IP nummer till mig så tar vi reda på vem det är. ( om inte tjoddaspappa vill ) Starkt att orka fortsätta med bloggen. Du vet vem jag är, jag älskar Dig och Du vet att vi alltid finns för Dig.

2010-09-28 @ 17:59:38
Postat av: flitigalisa

Du hemska männska som skrivit kommentaren under aprilsfool...att ens använda sånna ord tyder på att du inte är riktigt frisk. Att du ens funderar över att man kanske skulle kunna knappt inte alls se något sådant som du skriver tyder på att du inte är frisk. Att anklaga denna fantastiska mamma är vedervärdigt!! Skäms det ska du göra!

2010-09-28 @ 20:26:55
Postat av: Maxelina

Styrkekramar till Tjoddas mamma, ta inte åt dig av den negativa kritiken, den är inte befogad!

2010-09-28 @ 21:17:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0