Rädslan

Vi var också rädda en gång, det var därför vi blev så ledsna när vi fick veta att Tjoddas hade en extra kromosom. Jag tror det är en helt naturlig reaktion för det är ju samtidigt någonting man kanske inte förstår sig på om man inte redan haft turen att leva nära någon med Downs Fenomen.
De som berättat att de tog det som världens självklaraste sak, är ju oftast de som har någon nära inpå sig redan innan.
Vår resa har inte hållit på så länge, den är inte ens ett år än och vi är egentligen bara två skraja nybörjare på allt det här med blöjbyten, kromosomtest och när bebisar ska klara av att göra ditt eller datt. Men jag vill bara poängtera ändå att man faktiskt får vara rädd, ledsen och ha massor av mörka tankar när man slungas in i nåt som verkar otäckt och främmande, iallafall gjorde det så för oss....till en början, man märker knappt när känslorna byts ut, men det gör de. Tillslut känner man sig som värsta dårpippin och fattar inte varför man tänkte som man gjorde.

Jag känner mig lite extra sentimental idag för jag har precis sträckläst "Eskil riddaren av syrenbersån" vilket jag inte tänker rekommendera någon som är förkyld att läsa, det är ett rent helvete när snoret och tårarna forsar fram samtidigt som man försöker läsa en av de bästa böckerna någon skrivit på länge. För oj vad jag grät. Jag skulle varmt rekommendera den till alla som kanske vill läsa en bok med "fötterna på jorden" som handlar om samma saker som vi föräldrar råkar ut för.
Mitt absoluta favoritcitat ur boken går såhär: "Konstigt att man är som man är när man inte är som man ska" Skulle jag tatuera in någonting i pannan (nej mamma, jag lovar, jag ska inte) men OM jag skulle ha tatuerat in någonting i pannan så är det garanterat mitt nyaste favoritcitat. För mer på pricken än så blir det inte när det gäller mig.

Så, hur är det så egentligen? Tja, jag tror vi var ur gängorna i ungefär två, tre veckor som mest. Värst var nätterna när man hann tänka efter och oroa sig.
Det är ju klart den absolut värsta tiden för man får massvis med information man inte kommer ihåg, nya kontaktpersoner till höger och vänster, folk som hela tiden försöker uppmuntra en, kontroller som ska göras för att det är ett barn med Downs, kontroller som ska göras för att det är en nyfödd liten bebis..... och mitt upp i alltsammans så ska amning fungera, avslaget ska läka, hormonerna ska försöka komma till ro (Holy crap vad hormonerna dansar macarena efter att man fött barn) man ska försöka ta till sig ett nytt barn.... Vi fick ju lite extra tack vare att Tjoddas värden helt plötsligt sköt i höjden för gulsot, hon var svårstucken så det blev några resor till neonatal, samt att vi hade "klumpfot" eller som jag hellre kallar det PEVA "pes equinovarus adductus"... det låter lite mindre 1300-tal att säga PEVA istället för klumpfot. De kunde inte besluta sig heller för om hon hade höftledsluxation också eller inte. Efter att fyra läkare böjt och vridit kördes hon slutligen ner för ett UL så att det skulle klargöras en gång för alla. Efter ett tafatt försök att kissa på doktorn (duktig flicka!!) så kom de iallafall fram till att höfterna inte var några problem.

Några månader senare så har jag fortfarande lite svårt för att tro på alla rosaskimrande berättelser man hör till höger och vänster från föräldrar med lite äldre barn. Kamprop som "stor glädje" "bästa som har hänt mig" och annat kan ibland klinga lite falskt i mina öron. Varför? jo, varför skulle nu detta vara fantastiska superungar då när alla andra snoriga kids blir som förbytta någon gång i tre års åldern? Sätter sig inte dessa "solstrålar" sig på tvären alls? Varför vill inte alla människor isåfall BARA ha massor med barn som har en extra kromosom....vilken fantastiskt värld vi hade levt i då.... eller?

Jag väntar med rysande spänning på trotsåldern, inte för att jag tror att den blir så kul men för att jag då tänker peka finger på samtliga som bara berättat solskenshistorier och tala om för dem att min unge kan vara fördjävlig ibland. Att hon kan tänka ut de mest kluriga grejer för att få som hon vill och då tänker jag vara stolt. Mitt i allt gråtande, tandagnisslande och svett som säkerligen kommer rinna i strida strömmer nerför nacken.... tänker jag vara stolt över att hon minsann kan sätta sig på tvären om hon vill.

Men samtidigt förstår jag precis hur de tänker. Allt det där jobbiga försvinner såfort nästa leende visar sig och jag känner redan nu att även om jag inte har nåt att direkt jämföra med så vågar jag säga såhär. "Vanliga" barn, förväntar man sig ska kunna saker inom viss tid, inom vissa normer och standarder men det här är något helt annat. Varje framsteg, varje ny sak betyder så mycket mer än vad det möjligen hade kunnat göra om det hade varit ett "normalbegåvat" standardbarn som delats ut på BB.
Att man blir så mycket lyckligare för varje omöjlig sak som bara tog lite längre tid, GÖR ju att allt det svåra blir som bortblåst. Allt blir ett töcken av glädje och stolthet... (sen försöker man nog släta över lite också för att man tror andra föräldrar som kanske inte förstår, skyller allt som inte är bra på Downs. Jaha, så Pelle var lite skrikig idag... ja men är inte det lite typiskt Downs barn? Förstår ni?) (Lite som att komma till valfri grupp med människor där det ingår fler än tre puckon som kan hålla varandra om ryggen när man råkar nämna att man har ont i magen och det första puckot säger överlyckligt "Vaddå, har du PMS eller?" sen skrattar alla idioterna åt det orginella skämtet som om de aldrig hade hört det förut och tada.... tack vare att jag är kvinna så har jag tydligen PMS 365 dagar om året såfort jag kanske käkat en taco kvällen innan jag inte borde....fler som varit i den sitsen?)


Hela resan, att bli med barn, att få barn, att bli chockad över att "fel" barn kom ut, bearbeta allt och att få lära känna barnet mer och mer för varje dag samtidigt som förälskelsen till barnet väcks, det är ett storslaget äventyr. I min värld och det går inte en dag utan att jag fantiserar om allt vi ska hitta på och som vi redan hittar på. Just nu hoppar vi i sängen när inte pappa är hemma (ok, så jag hoppar lite försiktigt och hon studsar runt samtidigt som hon kiknar av skratt varenda gång hon landar igen) Vi leker tittut med kökshanddukarna och gungar högt i gungan varje dag.
Jag fantiserar om pannkakshus vi skulle kunna bygga i de stora träden på baksidan, sådär som Lotta på Bråkmakargatan hade i böckerna.
När maken och jag går förbi spännande stenar eller på vindlande stigar med en sovande unge i vagnen hittar jag på hemliga sagor om förtrollade prinsar och troll som bara hon får höra när vi är ensamma. Jag har alltid haft mycket fantasi, det vet alla de som känner mig väl.
Min fantasi och kreativitet har blossat upp nåt enorm under de här månaderna och det är bara lilla Tjoddas jag kan tacka för det.

Så, var för allt i världen rädd om du känner för det. Men var det inte för länge för det är ett fantastiskt barn du har fått oavsett om just ditt barn har en extra kromosom, eller kanske en för lite, saknar en arm, har Cerebral Peres eller nåt annat som ni inte hade tänkt er från början.
Det kommer att gå bra och tack vare det barnet så kommer ni få vara med om massor med äventyr och upptäckter ni aldrig hade fått annars.






Kommentarer
Postat av: ullis

Det ät med tårar rinnande jag läser så här på morgonkvisten. Tack för en fin och tänkvärd text. Själva har vi börjat en resa med vår 6-åring, med logopeder, specialpedagoger remisser hit och remisser dit. Vi är på första sidorna av ett nytt kapitel, med blandade känslor hade jag hälst varit i slutet av detta kapitel men det är ändå med spänning jag ser fram i mot vad som komma skall.

Ha en toppen dag!

2010-09-08 @ 07:47:41
Postat av: Maria

Rörande och tänkvärt!

Visst är det en resa man gör. Åker berg och dalbana som alla andra föräldrar men förmodligen på ett litet annat sätt.

Saker och ting är inte längre självklart. Men gud vad man lär sig om mycket och om sig själv. Skulle inte vilja vara utan min Saga en minut.



Kram Maria

2010-09-08 @ 20:28:45
URL: http://www.varsaga.bloggagratis.se
Postat av: Carola

Tänk vilken tur Tjoddas har!! Hon har ju vunnit största stjärnvinsten på föräldrahjulet!

Stor KRAM från Carola

2010-09-11 @ 20:55:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0