2011-08-29     crash n' burn....

Hur kan man vara så dum så man först tränar allt man orkar dagen efter man känner sig helt återställd för första gången efter sin förkylning och sen står kvar utomhus en stund efter träningen med en träningskompis? Alla som tror att jag idag, återigen har jätteont i halsen kan räcka upp en hand nu. Jag är snart 30 år gammal, när ska jag lära mig att mamma och pappa alltid har rätt?

Tjoddas var länge på dagis idag, imorgon är det sista inskolningsdagen och än går allt jättebra, när jag skulle hämta var det myyyycket mer intressant att få vara hos någon av fröknarna istället för tråkiga mamma minsann. Det känns HELT ok. Världens bästa förskola!

Men, jag har förresten en dagens bästa också. Vi tog en snabb shoppingtrip i ett närbeläget shoppingcenter som en gång i tiden var postorderföretag. Det är den närmaste butiken jag vet som säljer tyg och band. Efter att vi nästan var klara tyckte jag mig förnimma en bekant doft ifrån lille Loffes babyskydd. Inget annat att göra än byta, utmaningen i det hela var bristen på våtservetter men bytas och göras rent måste man ju göra i vilket fall som helst. Sagt och gjort. Vi tog den sista blöjan ur bilen och smet in i skötrummet jag och lillemannen. Han log så nöjt mot mig och med tanke på förödelsen jag stirrade på, kan jag förstå att han var god och glad igen. Ingen magknip här inte. Jag tackade min lyckliga stjärna över att det inte krupit iväg uppåt som det har en tendens till att göra, min enda hjälp jag hade var sånt där tunt, läskigt dasspapper som man bara får små hörn av för rullen sitter för hårt spänt i den där nedrans lådan. Efter att ha fått loss lite småbitar och insett att det inte kommer bli så bra, tog jag hela ungen och satte honom i handfatet istället. Det verkade himla skoj och han plaskade lite med fötterna under kranen och flinade stort mot bebisen i spegeln. Inga problem här med mammas lille solstråle inte. Sen var det bara att badda torrt med lite ordentligt handdukspapper istället. Perfekt!
Minsann inte alla som kan säga att de har badat i handfatet på Älvsereds shoppingcenter. Så det så.

Nu blir det en kopp rykande hett te med färsk ingefära i och sen är det sängläge som gäller.

2011-08-27     Andra, tredje dagen och lite till....

Dag två började ungefär som dag ett, efter att jag fått några små psykbryt inombords över huruvida vi skulle komma i tid eller inte, visade det sig att vi skulle ha gott om tid för att hinna till dagis. För gott om tid nästan... jag ringde till maken på hans jobb och frågade om det möjligen fanns kaffe färdigt. Dumt gjort. Jag hann säga "he" i ordet hej, när det plötsligt bubblade väldigt ljudligt jämte mig. Mållös stirrade jag ner på, den nu mycket nöjda, lilla råsa grisen som precis klämt ur sig en veckas maginnehåll ända upp i nacken.
Varför?
Det enda positiva med det här, är när man står jämte och faktiskt hör att det händer. Obehagligt är det när man totalt oförberett ska lyfta upp honom och får hela armen nersmetad.
Ja, det var ju en positiv sak till såklart, det tog precis lagom med tid att byta och tvätta Loffe för att vi skulle komma exakt på klockslaget.
Iallafall, jag lastade ur allt ur bilen, vagn, barn, väskor och extra kläder. Vi blev mottagna i dörren av de snälla fröknarna som stod redo att börja försäkra mig om att det säkert skulle gå bra och jag fick ringa så mycket jag ville för att kolla hur det stod till. "nej" sa jag, jag tänker minsann låta bli att ringa, det är bättre ni ringer om nåt går på tok men jag tänker koppla bort allt och bara gå min promenad. Sagt och gjort, iväg bar det och lille Loffemannen sov snällt i vagnen hela turen. Precis innan jag hann tillbaka till förskolan, så mötte Tjoddasmormor och Tjoddasmorfar upp mig, de ville såklart också se var Tjoddas ska tillbringa tre dagar i veckan framöver.
Det som alltid slår mig när man ser mina föräldrar med barn är hur naturligt de pratar med alla barn, kända som främmande. De liksom hittar till samma nivå på en gång och jag avundas dem detta, jag känner mig alltid så stel och konstig med andras barn om jag inte känner dem väldigt väl. Jag är rädd för att säga eller göra någonting som de kanske blir ledsna av och jag har grymt svårt för att säga ifrån till någon annans barn när jag tycker det går överstyr med någonting. Det är så himla känsligt att "uppfostra" andras barn.
Synen som mötte oss när vi stod och hängde utanför staketet var underbar. Mitt bland alla andra barn, satt Tjoddas med en blå spade i högsta hugg, i full färd att peta och skovla runt i sanden. När hon hasade runt så blev det sköna vågmönster på var sida om henne efter fötter och ben samt en bred "rumprand" i mitten där hon kasade fram.
Vår egna fröken...som vi måste komma på ett namn till eftersom vi kommer skriva om henne och de andra fantastiska människorna ganska ofta... berättade att allt hade gått så bra och de fick nästan ta bort några av de andra barnen för att de ville vara så nära Tjoddas hela tiden. Hon har alltså fått några extra mammor och pappor på sitt dagis. Det värmer mitt mammahjärta.
Jag lämnade också av massor med böcker och teckenblad samt kom med förslag på att skriva ut och hänga upp laminerade bilder med tecken för olika saker. Ex. en bild samt tecknet och det skrivna ordet för "stol" PÅ en stol.

Vi sa hejdå och packade in oss i två bilar, hade en äventyrlig bilfärd hem då de gjorde om vår väg och hade glömt att stänga av den så man fick vända och köra på kostigarna genom skogen... men hem kom vi och så hämtade vi Tjoddaspappan för att fortsätta västerut och fira köttbullens dag.
Ni som bor i trakten vet att det bara finns ett ställe man kan åka till då. Eller hur? Det var precis så gott som vi visste att det skulle vara.


Dag tre: Dag tre var jag inte så involverad, för Loffe och jag fick snällt stanna hemma när Tjoddaspappan bestämt tyckte att "nu är det minsann min tur". Några timmar senare kom en supertrött men nöjd liten Tjoddas hem, hon hade stannat till vilan och fått prova på att äta med de andra barnen. Som alltid när det gäller mat, hade det tydligen gått bra. (Inte speciellt förvånad)
Lite senare på eftermiddagen började vi titta på klockan och fundera på om hon skulle vakna mer under dagen eller inte. Jodå, det gjorde hon men man såg hur medtagen hon var, hon satt och dåsade i bilen till och från, i affären var hon inte heller helt på topp och på vägen hem gav hon tillslut upp igen. Det var inte svårt att få henne att sova gott för natten.

En kul grej som jag skrattar mycket åt, för det är mitt fel.... när nåt händer lite hastigt och lustigt, så har jag den dåliga ovanan att utbrista i ett "oj,oj" eller kanske ett långt "ooojjjjj"... jag har nu lyckats överföra detta till min stackars dotter. Hon har alltid haft massor med ljud för sig och i vanliga fall när nåt knepigt och oväntat inträffat (eller om det blir för mycket att välja på..mat, leksaker etc) så brukar hon låta "huhuhuhuhu"...ett helt fantastiskt ljud.
Nu kommer det ibland istället ett långt, knarrigt, "ujjjjj". Jag tar på mig det till fullo!
I skrivande ögonblick sitter Tjoddas med sin lilla sked i högsta hugg och bokstavligen sörplar i sig spagetti carbonara. Tjoddaspappan sitter och skyfflar in maten med en gaffel från sitt håll och Tjoddas dirigerar honom med sin sked. Hon har nog redan åkt på någon dagisbacill eller om det kanske är jag som smittat ner henne, hon nyser lite då och då vilket resulterar i att vi jagar henne för att få torka näsan. Det är inte bland hennes topp 10 att bli torkad i ansiktet.
Glassmaskinen står och tuggar på köksbänken och vi njuter av att det är lördag idag.

Det började blixtra långt, långt borta igår natt och vi låg och tittade på hur det lyste upp molnen utanför fönstret. Det var på ett sådant avstånd att man bara såg ljuset och mycket svagt hörde något som likaväl skulle kunnat vara flygplansmotorer väldigt avlägset.
Vi vaknade idag av en hög knall och sen har det åskat i princip hela dagen till och från. Riktigt mysväder!
Vi sorterade kort igår, vi låg lite efter med framkallningen kan man säga, så för några veckor sedan damp det ner några kuvert med strax över 700 bilder totalt. Jättekul att sortera (inte!), så vi körde hightech versionen (dhaaa liksom).
Man tar filen med alla bilder man skickade in för framkallning, sorterar dem i datumordning, sen är det bara att manuellt bläddra sig igenom högarna och jämföra så det stämmer. Jättesmart! Aldrig, aldrig mer vänta så länge. Vis av läxan skickade jag igår in lite fler kort...denna gången hamnade det på nätta 120st.....så det var ju tur att det inte var så många att sortera.

Skönt att Tjoddas hår börjar växa ut igen, nu börjar hon bli sitt vanliga übersöta jag igen med håret åt alla möjliga håll. Inga fler försök från min sida på ett tag, jag tror Rapunsels föräldrar kom på nyckeln till framgång när det gäller sina barns frisyrer. Det kanske ligger nåt i det där med långt hår.. spännen och tofsar kan ju kombineras i all oändlighet och det finns ingen, INGEN, som är mer spegelfrälst och "tjejig" än min dotter. Hon satt i 20 minuter(!) framför spegeln i mitt syrum och provade duschdraperiet jag precis kortat lite. Det var ett evinnerligt "uuh"ande och "aahh"ande framför spegeln, hon trär det över sig på alla möjliga håll och verkligen åååååååmar sig framför spegeln. Väldigt underhållande. Hon vill gärna att man hjälper henne med hårband och sånt, så beundrar hon sig en kort stund, tar bort det, beundrar, räcker fram det igen så man fixar till henne och sen börjar det om.

Lille Loffe ligger och sover i sin vagn utanför och jag funderar på om jag ska rädda honom från regnet jag ser skölja in över skogen. Sommaren börjar nog sakteligen ta slut och eftersom jag är optimist så får jag väl påpeka att vi snart går mot ljusare tider igen. Det ÄR trots allt ganska trevligt med levande ljus, röda löv och ett par riktigt, riktigt snygga höststövlar.....(som man har absolut noll användning av på landet....om de inte är av gummi och utan klack..såklart)

Idag vill jag också passa på att gratulera en av mina klasskompisar från gymnasiet. Grattis till Em som står brud! Jag hoppas din man förstår hur lycklig han är som har dig. Massor med kramar från hela familjen Tjoddas.

Till min bror, jag har fått tummen upp av prästen. Du vet vad men lova att inte säga nåt till mamma.

Mamma, glöm bort att du läste raderna ovanför.....istället kan jag tala om att jag har sytt banden jättefint...tre gånger....sista gången blev också perfekt, synd att jag sydde fast fel knapp och får börja om igen bara. (Men nu vet jag ju hur man ska göra..så practice makes perfect)

Mr Java.... Meep,meep! Nu är bacillerna borta för denna gången och träningen kommer starta med buller och bång igen redan imorgon. Eat my dust!

Familjen J, vi ses snart även om det blir under väldigt formella förhållanden.

Eivor, lilla söta Eivor, ni är alltid välkomna "förbi".





Barnen "leker" snällt med varandra. Tjoddas är oftast väldigt försiktig med
Loffe och han mest bara flinar när hon petar på honom.



"Det är bara lite film" är en klassisk kommentar i filmshammanhang.
Jag är lite besviken på bilden för man ser inte hur mycket foton det egentligen var...
alla gröna paket är ju liksom fulla också.




Och till sist får jag väl göra lite "promo" för den 5 november....

Jupp, jag ska dit och insupa atmosfär, lyssna på kloka ord och framförallt,
träna, träna, träna! Som jag längtar!





2011-08-22     Första dagen

Första dagen på förskolan är avklarad och det var en mycket trött liten tjej som, utan protester, lastades in i bilen när vi skulle hem.
Vi lekte med de andra barnen och var med på fruktstund och morgonsamling med lite sång. Mycket trevligt, när jag uppmanade den ena fröken att sträcka fram händerna mot Tjoddas för att se om hon ville upp, så fungerade det också. Hon var dock lite blyg i famnen men till Tjoddas stora lycka, hade fröken ett halsband med en rolig berlock som man kunde pillra lite med.
I hallen när vi klädde på oss kom första tecknet på att Tjoddas verkligen var trött, det kom lite kink och sen tittade hon glansigt och uppgivet på oss. Såfort vi började köra så däckade hon. Mycket nytt och mycket spännande. Imorgon blir det två timmar och vi får inte vara med. Det blir långpromenad runt samhället. Undrar om samhället verkligen är två timmar stort? Rapport kommer inom snar framtid.


Igår kväll hände en sån där dum grej så att man efteråt tänkte "det borde jag väl kunnat räkna ut, varför lät jag inte bli?" Tjoddas var lite trött och tjurig, vad är bästa botemedlet mot sånt? Jo, bus såklart. Det fungerade jättebra, tills jag satte ner henne på golvet och fortsatte kittla henne....vad hände? Någon som vill gissa? Såklart började hon skratta och för att undgå att bli killad duckade hon för mig, en helt normal reaktion, men.... har ni listat ut det än? Jo,jo...golv möter panna låter inte roligt alls och bulan som uppstod på den tiondels sekunden från att hon slog i tills hon satte sig upp, var lite oroväckande stor. Hon blev inte ett dugg gladare av att jag försökte hålla fast en påse med frusna ärtor mot pannan, tvärtom skulle jag nog vilja påstå. Däremot fungerade hemgjord glass med omedelbar verkan....när jag gav henne det sista med sked så passade jag på att lägga den kalla skeden mot bulan med lite jämna mellanrum. Hon tyckte nog jag var konstig som försökte mata henne i pannan med skeden men sålänge det fanns glass, uteblev protesterna.

Tyvärr så har jag inte kommit iväg på "riktig" träning de senaste dagarna, jag har känt att någonting ligger och lurar i halsen, det stretar när jag sväljer och häromnatten hade jag ett av mina berömda fross och nackspärrs-moments. Det börjar med att man under dagen blir mer och mer stel i nacken tills man knappt ens vågar kika åt sidan med ögonen utan att röra huvudet, sen kommer frossan ungefär lagom tills man ska gå och lägga sig, sen vaknar man mitt i natten av att man håller på att dö för det är bastuvärme under täcket och sen efter det kan man inte somna om mer....
Av erfarenhet har jag lärt mig att måtta är det enda rätta man kan ta till just då. Måttlig träning, måttlig ansträngning.... så man ska alltså hålla igång lite men gå på pass och ta ut mig (som jag älskar att göra) det vore nog ganska dumt just nu. Jag ska tillochmed gå så långt med onyttigheterna, att jag tänker ha en liten, liten tesked med honung i kvällsteet idag.
Det suger att behöva avboka och boka om träningen, speciellt när det betyder så mycket. Det var nog iofs lite nyttigt också att få ett abrupt avbrott, för nu känner jag verkligen hur mycket jag saknar det efter bara någon dag och det skapar ju bara mer begär efter att få komma igång igen.

Hösten är verkligen här nu, den fantastiska hösten är på ingång, jag älskar den minst lika mycket som sommaren, iallafall de där klara dagarna med dammigt solsken som plirar fram genom de mörka trädkronornas bladverk, ni vet, precis innan löven börjar ändra färg så att man lägger märke till det. Grästuvor står som torkat guld i dikeskanterna och det flyger små, mjuka fröhelikoptrar överallt i luften vid minsta bris. En och annan regnig dag är inte heller fel ibland, lite mysfaktor, men mest är det som sagt var de där sista dagarna med oväntad värme i solskenet, som man riktigt försöker klamra sig fast vid innan kylan knackar på dörren.


Såhär bra blir det när Tjoddas vill ta egna bilder...


Lillkillen får hänga med på första parkett när vi "lägger värmen" nere vid dammen.
(Note to self, glöm ej täcka de grå stråna innan dopet...Blake i Dynastin ser schysst ut med grått i håret,
jag? Inte så mycket.)


Svärmor och jag snubblade in i Elsa Beskows förtrollade värld sist vi var ute på
promenad.




En mycket trött liten förskoletjej som verkligen försökte hänga med....överallt!

Vad gör man när man har kalla händer under cykelturen? Kolla in här: "kalla fingrar"

Äntligen har nu en av våra "spådomar" gällande framtiden slagit in, "vi visste det"




2011-08-17     Ensamma tillsammans....

Vi har hunnit med mycket de senaste dagarna och chocken över att ta hand om två barn helt själv om dagarna har inte riktigt lagt sig för mig än, inte de dagarna allt går åt pipan iallafall. Familjen J var på sobert besök i lördags och flickorna har så mycket grejer för sig. Vid ett tillfälle gick mamma J för att se efter vad som hände egentligen och fann flickorna i hallen, strängt upptagna med att skjuta en potta mellan sig.

Vi har hunnit med en tremånaders vaccination av vår "lille" son, det var, som vanligt, lite tårar och tandagnissel (eller ja, gomgnissel) när sprutorna började kännas. Men efter att ha fått två finfina plåster med "Bilar" och "Hello Kitty" på, för jämställdhetens skull, så fick han lite mat också och sen var livet på den ljusa sidan igen.
Lilla Tjoddas gjorde sitt bästa för att smyga iväg ut i den spännande korridoren, allt ska utforskas och man blir ständigt förvånad över allt smått och gott hon hittar på golvet som man själv inte hade en aaaaaaning om fanns där.

Igår var vi på ett extrainsatt besök där Tjoddas ska börja försola, vi hade med oss vår SpecialPedagog som styrde upp det lite när det gällde frågor man kanske borde ställa och sådär. Saken är ju den att vår tidigare kontaktperson tog tjänsteledigt lite hastigt och lustigt utan att vi fick någon information om det, så vi bestämde oss alla för att det skulle kännas lite tryggare och bättre om vi fick börja om, fast med våra nya kontakter då såklart.
Sagt och gjort.
Det första som slår mig varenda gång jag går in genom dörrarna på förskolan är, vilken underbar stämning där verkar vara, hur tryggt och ombonat det känns och att det är "riktiga" människor som arbetar där, inga "bandelonpoloterapeuter" som vi tyvärr har råkat ut för också ibland.

Vi satte oss inne i lekrummet och gick igenom lite av varje, personalen verkade genuint intresserade av allt som har med Tjoddas att göra och vi fick även se deras, smått imponerande, lager av teckenmaterial som de städat fram ur skåpen. Vår SP godkände materialet som livsdugligt trots några år på nacken och de hade även blivit rekommenderade att köpa "Kom igång med teckensång"
"Sånghatten" och "Kom igång med teckensång" är ju båda förträffliga material som man lätt implementerar bland alla barnen. Det är ju meningen att Tjoddas ska vara mitt ibland dem istället för att bara gå på samma förskola som de.

Jag vet att jag många gånger har lagt märke till, famförallt på babysimmet vi går på... där är vi, ett 20 tal personer med tillhörande barn som har olika funktionssvårigheter, alla har vi, på ett ungefär, gemensamma erfarenheter, tankar och till en viss del, en halvoviss framtid.
Detta borde ju vara en brobyggare kan man ju tycka, vi borde hålla ihop, iallafall lite grann men tyvärr är sanningen en helt annan.
Där är vi, som sagt var, ett 20 tal vuxna med tillhörande barn och alla är vi ensamma... tillsammans.
Små, små öar av familjer som håller sig till sitt och ogärna släpper någon annan inpå sig. Det är svårt att få kontakt och prata, ens några ord, ingen vill. Ingen verkar vilja veta hur någon annan har det, som om de är rädda för att någon ska ha det bättre, eller kanske sämre än de själva. Hu tacklar man någon annans fram och motgångar när man har fullt upp med sina egna?
Lite helsvensk offerkoftakänsla över det hela.
Får något barn lite extra sprutt eller någon kanske kinkar mer än vanligt så ser man hur föräldrarna, lite smått generat försöker tysta och lugna ner sitt barn, varför? Är det några som de INTE behöver vara generade inför så är det ju oss, alla vi andra som sitter och ror i båten.

Jag skäms inte för att säga att jag ibland har tyckt det känns lite extra jobbigt när Tjoddas fått totalfnatt offentligt för att hon är övertrött och man stressar upp sig över vad folk kanske står och tänker. Det är lätt att glömma de stunderna att ALLA barn, världen över, kinkar ibland. Men just då skäms man och tänker "nu står de och säger att hon gör sådär för att hon är efterbliven". Samtidigt blir man arg på främlingarna (som kanske inte ens tänker på att Tjoddas ser annorlunda ut men tittar till lite för att någon för ett sånt fruktansvärt liv) och man tycker de glor onödigt mycket, att de är dumma och att mitt barn inte är nåt jädra cirkusdjur de behöver glo på.

Men för att komma tillbaka till badet.....
Vi är ju där av en speciell anledning allesammans så varför är det så fult och skrämmande att prata med någon annan förälder om deras diagnoser och bokstavskombinationer? Varför får man bara kyliga blickar eller skeva leenden när man söker kontakt? Så himla trist.
De små isolerade öarnas dans runt varandra kommer förmodligen fortsätta till hösten. Vi får se om jag kommer på nåt bra sätt att få alla att bryta isen..... om jag gör kanonkulan under samlingen så kanske stämningen skulle lätta lite?


Och sist men absolut inte minst.... Länge leve Börny.... Börny blev namnet på min nya symaskin, Örny's efterträdare. Denna fantastiska skapelse är komplett och jag sitter nu med ett fånigt leende på läpparna samtidigt som jag trycker på alla fina knappar. Idag är första gången jag fått tillfälle att provsy lite med den och ännusålänge är han alldeles fantastisk! Vi lär säkert bli ovänner ibland men bråkar man aldrig så lär man aldrig känna varandra ordentligt heller.

Jag ligger alltid i strid med mig själv och det finns (tyvärr) ingen som känner mig bättre.




Eftersom det fanns önskan om denna bilden så kommer den (uppenbarligen) här...
varsågod lilla mamma.



En väldigt stor myrstack i trollskogen där vi bor.



En liten nakenchock...alldeles gratis!



Tjoddas fick lite fina flicksaker, här med tjusigt pannband.



...och här är min favvis med de fina hårsnoddarna och halsbandet.




Så här trött blir man av att gå på marknad...




Stor kille i väntan på sina första sprutor.



2011-08-10     Konsten att skynda långsamt

En stunds stillhet råder just nu och den kommer inte vara speciellt länge, min fantastiske man aka "Byggare Bob" himself, är precis uppe med trucken (tjänstebilen, som vi kallar den) och hämtar hem lilla Tjoddas ifrån farmor. Loffemannen sover i köket och jag passar på att smyga mig in till datorn en runda.
Jag beklagade mig idag över att vi inte har någonstans att ta vägen om vi vill passa på att leka lite utomhus sålänge vädret tillåter det. Eftersom vi bor på en byggarbetsplats är här mest lera, hundbajs och tvåtumsspik utanför huset ännu sålänge....ja, det finns lite makadam och hönsbajs här och där också men that's it. Vad gör min make? Han bygger en altan till mig, bara sådär, huxflux. Allt inom loppet av kanske tja, två timmar i runda slängar (tror det var lite kortare tid faktiskt)

Örny is no more, ni som kommer ihåg mitt lilla inbördeskrig med poltergeistsymaskinen kan nu ta en lättnadens suck. Demonmaskinen är nu såld till sällare jaktmarker och hans efterträdare står i sin kartong uppe i syrummet. Jag återkommer med namn på den nye familjemedlemmen men först ska jag lusläsa manualen och lära mig allt utantill.

Igår var vi produktiva lilla Tjoddas och jag. Medan lillebror låg och sov hann vi, efter frukosten med, att titta på "Nasses stora film", samtidigt som vi klippte oss, målade tånaglarna och fick manikyr. Efter att ha beundrat min dotters frisyr i några sekunder insåg jag ganska snart att jag förtjänar ett rejält kok med stryk som ens försöker klippa henne själv efter mina tidigare försök. Jag lär mig visst aldrig eller hur? I några sekunder kliade det efter att få hämta trimmern från källaren och "jämna till det" bara liiiiiite liiiiiite.... Men eftersom det är 10 år sedan jag lämnade tonåren och därmed borde slutat vara "dumspontan" = "Äh, det blir nog bra om jag gör...såhär"....ansträngde jag mig till det yttersta för att bromsa mig själv och INTE skapa mer arbete = virka/sy mössor som ska täcka olycksplatsen jag råkade skapa på min dotters huvud.
Det växer väl ut igen hoppas jag....och nästa gång.....

Kommer ni ihåg "Toad" i Mario spelen.... min dotter har samma form på sitt huvud som honom nu. För er som inte är nördar (och därmed kan namnen på karaktärerna)/ har spelat Nintendo någon gång, kommer här en referensbild...

Toad...aka Tjoddas nya frisyr....
förra gången såg hon ut som Jim Carrey's karaktär i "Dum dummare"
undrar vem jag ska försöka klippa henne som nästa gång... Keith i The Prodigy kanske?

Eller kanske inte..... charmig kille....

Jag fick förresten en present i pottan igår, ja... det du tänkte på också förmodligen, men på toppen låg lite oväntat en stor gul plastsol som är en kylskåpsmagnet. Den hade hon, väldigt lägligt, lyckats "tappa" ner i pottan under tiden hon satt där. Genast blev det mycket roligare att rengöra pottan som förälder. Undrar vad för spännande pryl jag kommer få tvätta, koka och doppa i handsprit nästa gång.

Vi har nu även infört två lägen av "jag vill upp, lyft mig"
1. Den inte så fullt akuta är när Tjoddas tittar upp på dig och sträcker armarna högt över huvudet. Detta läge intas när man befinner sig inom en meters radie.

2.Den akuta versionen innebär att man sitter för långt ifrån för att omedelbart bli upplyft och därför sträcker armarna, inte rätt upp (för där står ju ingen) utan mot personen som befinner sig närmast och så tar man i när man sträcker sig så att armarna riktigt skakar för att man spänner alla musklerna man har från tårna och upp.

3. Den ur-akuta versionen Se punkt 2 men lägg till tårar, darrande underläpp eller hjärtskärande gråt beroende på vad som hänt sekunderna innan.

Min man, som är lite smått besatt av diagram och allt man kan mäta, har snart tummat sönder våra BVC böcker och jämför nästan på daglig basis deras tillväxtdiagram. Jag brukar stänga av efter en stund eftersom jag anser att båda mina barn växer i sin egna perfekta takt var och en för sig.
Däremot kunde jag inte undgå att höra att min tremånaders son tydligen är lika stor som en "normal" halvårskille. Ni får ursäkta att jag fortsätter tjata i ämnet om hur förbluffad jag är över att "normala" barn växer i raketfart. Herregud, vad är det för fel på att ta det lite lugnt? Tagga ner lite...

Har vi inte lärt oss att det hårdaste virket kommer från skog som fått växa långsamt? Perfektion tar tid? Hela samhället bygger ju idag på att allt ska gå så jäkla fort. Snabbmakaroner, snabbkaffe, snabbköp etc. Jag tror inte jag har kört bil en enda gång utan att det ska ligga någon nedrans drullputt 40cm bakom och försöka knuffa på min bil bara för att jag inte kör 20km över rekommenderad hastighet.... Kan vi inte bara slå av lite på takten och göra som vi själva vill och mår bra av istället. (Ok, nu hatar jag alla som ligger under hastighetsbegränsningarna och söndagskör, någon måtta får det vara.) Mest rädd blir man ju när man ser folk som kör bil i 170 på landsväg och smsar samtidigt. Sånt får håret på armarna att ställa sig upp....undrar hur många sådana man möter varenda gång man är ute? Nåja...

Jag vill iallafall återigen, tjata och poängtera att mitt i vår superstressade värld, finns det sådant som förr eller senare tvingar oss att slå av på takten. I många fall kanske det är pga av någon tråkig orsak som utbrändhet eller liknande men vi, vi som är föräldrar till barn som inte har lika bråttom som andra barn, vi får vår lilla handbroms helt gratis i förtid.
Tids nog kommer min lilla Tjoddas också bli stor tjej, (förmodligen efter lillebror) men våra barn tvingar oss på ett mjukt sätt att ta tillvara på alla stunder vi kan. Skulle du vilja byta?
Våra barn har en unik förmåga som inte många längre har idag och som de flesta inte kan lära sig förrän det är för sent.
Våra barn är nämligen födda med konsten att skynda långsamt. För, perfektion tar tid, helt enkelt.



Mina tre största favoriter i familjen.


Loffe hade modevisning sittandes i Bumbon.



Nästa gång ska jag försöka när hon sover.


Coolaste lilltjejen i skogen.


Min "altan" en högtryckstvätt och en gummiskrapa, sen är den redo.



2011-08-05     Kriget där hemma...

Lilla fröken Tjoddas är på gång att pottränas lite försiktigt, hittills har det lett till några framgångar och härligt röda ringar i rumpan efter pottans kant. På pottan kan man också hitta på massor av roliga saker under tiden, man kan titta på TV (samtidigt som man pillar på naveln), man kan greja med bollar, pussel och pekböcker. Det har rasslat till lite på utvecklingskontot igen. Jag har nu bevittnat hur hon eftertänksamt vänder en sida i taget och ibland, även tecknar det som visar sig på bilden....ok, så alla djur blir "kisse" men ändå. Idag upptäckte vi kylskåpsmagneters fantastiska förmåga att, på ett helt magiskt sätt, fastna på kylskåpet. Varenda gång! För att försöka förstå exakt hur detta underbara fenomen gick till, började vi därefter glatt stoppa in alla magneter under sagda kylskåp så att mamma fick hämta pappas tumstock och pilla ut alla magneterna....
Detta uppskattades väldigt eftersom man då kunde börja om med att pilla in alla magneter igen.
Jag gav upp efter några gånger och nu när jag rensade under kylen igen så låg halva leksakslådan under kylskåpet, allt som storleksmässigt gick in låg ordentligt intryckt.

Det har varit några fantastiskt hektiska dagar, jag har nu tagit över dagarna här hemma med två kids att hålla reda på medan mannen äntligen börjat jobba igen. Det betyder alltså att jag, eftersom jag har två barn, i teorin borde vara 200% mammaledig och därför skulle hinna göra massor av saker......NOT!
Idag gav jag faktiskt upp och stekte korv till middag, jag skäms lite över det och jag ska försöka lova att det aldrig ska upprepas igen. Man får planera dagarna noga, stiga upp innan barnen vaknar för att inta frukost, om man tycker frukost är nödvändigt....annars får man snällt vänta tills lunchtid. Sen börjar man med den minste och ger honom mat medan Tjoddas fortfarande sover snällt. Då vet man att om man har tur så somnar Loffe om nästan tills det är dags för Tjoddas att sova middag. Ibland fungerar planen men oftast inte.... jag har två underbara barn och jag är väldigt glad i dem men ibland vill man bara långt hemifrån en stund. Någonstans där det är tyst gärna. Det är väl en fråga om rutin, något jag inte hunnit få in än på en vecka, men just nu känns det lite som att jobba i kvicksand och allt annat husarbete blir lidande. Barnen kommer först, i mitten och sist. På kvällarna kanske man får en chans att vika lite tvätt eller plocka undan från bordet. Ni vet, det där bordet där man bara skjuter sakerna längre och längre ner för att få plats med nästa måltid....? Tur vi har ett stort bord.

Vi har haft lite ma(k)tkrig här hemma några dagar. Tjoddas plockar ut det hon har i munnen och slänger det demonstrativt på golvet. Vi tror inte på att byta till någon annan maträtt för att testa om det går bättre utan här äter man det som bjuds och det går ingen nöd på henne. Så, efter att morgongröten började kana hit och dit under stolen, bestämde jag mig för att det var dags att ha ett allvarligt snack oss emellan. När handen åkte in i munnen tog jag bestämt tag i den och tecknade strängt "Nej" för att understryka ordet, "så gör man inte" fortsatte jag. Tjoddas tittade storögt på mig och det gick bra två, tre tuggor. Sen kom den lilla handen upp mot munnen igen, samtidigt tittade hon forskande på mig. "Nej" tecknade jag igen samtidigt som jag sa ordet och talade om för henne att, det är inte ok att kasta maten så. Hon tittade med jättestora ögon på mig några sekunder, sen såg man hur antydan till ett litet leende var på väg i ögonen och jag var tvungen att nypa mig själv för att inte le tillbaka.  Leendet försvann och plötsligt dök den befarade underläppen ut....Underläppen med stort "U" som kommer sekunderna innan tårarna börjar rinna. Jag hann tänka "Shit vad har jag nu ställt till med, jag får inte skratta, inte skratta,inte skratta, inte skratta......" tillslut vände jag bort huvudet någon sekund för att få ansiktet under kontroll igen. Hon är ju så förbannat söt när hon kör alla sina knep. Sakta började två stoooooora krokodiltårar rinna utmed kinden och hon sträckte upp armarna för att få komma i mitt knä.... ungefär här gick mitt hjärta sönder och vi avslutade frukosten med att äta upp gröten, sittandes i mitt knä med armarna runt min hals.
Så poängen gick nog fram ändå.

Sen var det lugnt i två dagar....tills idag.
Jag delade en smörgås i mindre plockbitar och efter några få bitar tyckte jag att det började åka rätt mycket på golvet så återigen talade jag om för Tjoddas att maten ska stanna i munnen. Man ser så tydligt i blicken på barn vad de tänker även när de inte säger nåt.
Hade Tjoddas varit lite äldre så hade hon helt klart tänkt "Det skiter väl jag i....kärring" men eftersom hon inte vet vad de orden betyder så var det förmodligen något precis lika illa, fast på bebistankesätt istället.... då så, sa jag, då kanske du inte är hungrig?  Jag började ta av henne haklappen. Plötsligt verkar det som om ett ljus går upp för Tjoddas, hon fullkomligt slänger sig raklång över bordet och börjar moffa in alla smörgåsbitar hon kommer åt innan jag lyfter ner henne. Resultat? Ett barn med kinder som en hamster. Men ner åkte det iallafall.

Ni vet sagan om humlan som inte vet att hon egentligen inte ska kunna flyga så det är därför hon kan det ändå? Precis så fungerar barn kontra gravitationskraften....varför bajsar alltid barn uppåt? Och, varför är det alltid 10 minuter efter fått nya kläder som de prompt måste göra det största lasset i mannaminne? Tror de månne att vi föräldrar uppskattar det?

Kära mamma....jag provade dopklänningen på min son idag...det sket sig, jag får försöka modifiera dopklänningen då det såg ut som ögonblicket när Hulken blir just Hulken....min tremånaders son ligger en storlek under sin storasyster i kläder just nu...vi förväntar oss att han kommer fråga om lov att få låna bilen nästa vecka....



Jag växer så det knakar!


Lycka! 10 minuters paus innan karusellen började om igen.


Det ska ju vara godare att äta ute, Loffe tyckte visst handen smakade bäst...



Tjoddas spelar äventyrsgolf med pappa i Tylösand.


Konstgräs ger bra glid och så fanns det skojiga saker att plocka med.


Hallå....Herr Ober? Zahlen bitte!






RSS 2.0