Första dagen

Första dagen på förskolan är avklarad och det var en mycket trött liten tjej som, utan protester, lastades in i bilen när vi skulle hem.
Vi lekte med de andra barnen och var med på fruktstund och morgonsamling med lite sång. Mycket trevligt, när jag uppmanade den ena fröken att sträcka fram händerna mot Tjoddas för att se om hon ville upp, så fungerade det också. Hon var dock lite blyg i famnen men till Tjoddas stora lycka, hade fröken ett halsband med en rolig berlock som man kunde pillra lite med.
I hallen när vi klädde på oss kom första tecknet på att Tjoddas verkligen var trött, det kom lite kink och sen tittade hon glansigt och uppgivet på oss. Såfort vi började köra så däckade hon. Mycket nytt och mycket spännande. Imorgon blir det två timmar och vi får inte vara med. Det blir långpromenad runt samhället. Undrar om samhället verkligen är två timmar stort? Rapport kommer inom snar framtid.


Igår kväll hände en sån där dum grej så att man efteråt tänkte "det borde jag väl kunnat räkna ut, varför lät jag inte bli?" Tjoddas var lite trött och tjurig, vad är bästa botemedlet mot sånt? Jo, bus såklart. Det fungerade jättebra, tills jag satte ner henne på golvet och fortsatte kittla henne....vad hände? Någon som vill gissa? Såklart började hon skratta och för att undgå att bli killad duckade hon för mig, en helt normal reaktion, men.... har ni listat ut det än? Jo,jo...golv möter panna låter inte roligt alls och bulan som uppstod på den tiondels sekunden från att hon slog i tills hon satte sig upp, var lite oroväckande stor. Hon blev inte ett dugg gladare av att jag försökte hålla fast en påse med frusna ärtor mot pannan, tvärtom skulle jag nog vilja påstå. Däremot fungerade hemgjord glass med omedelbar verkan....när jag gav henne det sista med sked så passade jag på att lägga den kalla skeden mot bulan med lite jämna mellanrum. Hon tyckte nog jag var konstig som försökte mata henne i pannan med skeden men sålänge det fanns glass, uteblev protesterna.

Tyvärr så har jag inte kommit iväg på "riktig" träning de senaste dagarna, jag har känt att någonting ligger och lurar i halsen, det stretar när jag sväljer och häromnatten hade jag ett av mina berömda fross och nackspärrs-moments. Det börjar med att man under dagen blir mer och mer stel i nacken tills man knappt ens vågar kika åt sidan med ögonen utan att röra huvudet, sen kommer frossan ungefär lagom tills man ska gå och lägga sig, sen vaknar man mitt i natten av att man håller på att dö för det är bastuvärme under täcket och sen efter det kan man inte somna om mer....
Av erfarenhet har jag lärt mig att måtta är det enda rätta man kan ta till just då. Måttlig träning, måttlig ansträngning.... så man ska alltså hålla igång lite men gå på pass och ta ut mig (som jag älskar att göra) det vore nog ganska dumt just nu. Jag ska tillochmed gå så långt med onyttigheterna, att jag tänker ha en liten, liten tesked med honung i kvällsteet idag.
Det suger att behöva avboka och boka om träningen, speciellt när det betyder så mycket. Det var nog iofs lite nyttigt också att få ett abrupt avbrott, för nu känner jag verkligen hur mycket jag saknar det efter bara någon dag och det skapar ju bara mer begär efter att få komma igång igen.

Hösten är verkligen här nu, den fantastiska hösten är på ingång, jag älskar den minst lika mycket som sommaren, iallafall de där klara dagarna med dammigt solsken som plirar fram genom de mörka trädkronornas bladverk, ni vet, precis innan löven börjar ändra färg så att man lägger märke till det. Grästuvor står som torkat guld i dikeskanterna och det flyger små, mjuka fröhelikoptrar överallt i luften vid minsta bris. En och annan regnig dag är inte heller fel ibland, lite mysfaktor, men mest är det som sagt var de där sista dagarna med oväntad värme i solskenet, som man riktigt försöker klamra sig fast vid innan kylan knackar på dörren.


Såhär bra blir det när Tjoddas vill ta egna bilder...


Lillkillen får hänga med på första parkett när vi "lägger värmen" nere vid dammen.
(Note to self, glöm ej täcka de grå stråna innan dopet...Blake i Dynastin ser schysst ut med grått i håret,
jag? Inte så mycket.)


Svärmor och jag snubblade in i Elsa Beskows förtrollade värld sist vi var ute på
promenad.




En mycket trött liten förskoletjej som verkligen försökte hänga med....överallt!

Vad gör man när man har kalla händer under cykelturen? Kolla in här: "kalla fingrar"

Äntligen har nu en av våra "spådomar" gällande framtiden slagit in, "vi visste det"




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0