Kriget där hemma...

Lilla fröken Tjoddas är på gång att pottränas lite försiktigt, hittills har det lett till några framgångar och härligt röda ringar i rumpan efter pottans kant. På pottan kan man också hitta på massor av roliga saker under tiden, man kan titta på TV (samtidigt som man pillar på naveln), man kan greja med bollar, pussel och pekböcker. Det har rasslat till lite på utvecklingskontot igen. Jag har nu bevittnat hur hon eftertänksamt vänder en sida i taget och ibland, även tecknar det som visar sig på bilden....ok, så alla djur blir "kisse" men ändå. Idag upptäckte vi kylskåpsmagneters fantastiska förmåga att, på ett helt magiskt sätt, fastna på kylskåpet. Varenda gång! För att försöka förstå exakt hur detta underbara fenomen gick till, började vi därefter glatt stoppa in alla magneter under sagda kylskåp så att mamma fick hämta pappas tumstock och pilla ut alla magneterna....
Detta uppskattades väldigt eftersom man då kunde börja om med att pilla in alla magneter igen.
Jag gav upp efter några gånger och nu när jag rensade under kylen igen så låg halva leksakslådan under kylskåpet, allt som storleksmässigt gick in låg ordentligt intryckt.

Det har varit några fantastiskt hektiska dagar, jag har nu tagit över dagarna här hemma med två kids att hålla reda på medan mannen äntligen börjat jobba igen. Det betyder alltså att jag, eftersom jag har två barn, i teorin borde vara 200% mammaledig och därför skulle hinna göra massor av saker......NOT!
Idag gav jag faktiskt upp och stekte korv till middag, jag skäms lite över det och jag ska försöka lova att det aldrig ska upprepas igen. Man får planera dagarna noga, stiga upp innan barnen vaknar för att inta frukost, om man tycker frukost är nödvändigt....annars får man snällt vänta tills lunchtid. Sen börjar man med den minste och ger honom mat medan Tjoddas fortfarande sover snällt. Då vet man att om man har tur så somnar Loffe om nästan tills det är dags för Tjoddas att sova middag. Ibland fungerar planen men oftast inte.... jag har två underbara barn och jag är väldigt glad i dem men ibland vill man bara långt hemifrån en stund. Någonstans där det är tyst gärna. Det är väl en fråga om rutin, något jag inte hunnit få in än på en vecka, men just nu känns det lite som att jobba i kvicksand och allt annat husarbete blir lidande. Barnen kommer först, i mitten och sist. På kvällarna kanske man får en chans att vika lite tvätt eller plocka undan från bordet. Ni vet, det där bordet där man bara skjuter sakerna längre och längre ner för att få plats med nästa måltid....? Tur vi har ett stort bord.

Vi har haft lite ma(k)tkrig här hemma några dagar. Tjoddas plockar ut det hon har i munnen och slänger det demonstrativt på golvet. Vi tror inte på att byta till någon annan maträtt för att testa om det går bättre utan här äter man det som bjuds och det går ingen nöd på henne. Så, efter att morgongröten började kana hit och dit under stolen, bestämde jag mig för att det var dags att ha ett allvarligt snack oss emellan. När handen åkte in i munnen tog jag bestämt tag i den och tecknade strängt "Nej" för att understryka ordet, "så gör man inte" fortsatte jag. Tjoddas tittade storögt på mig och det gick bra två, tre tuggor. Sen kom den lilla handen upp mot munnen igen, samtidigt tittade hon forskande på mig. "Nej" tecknade jag igen samtidigt som jag sa ordet och talade om för henne att, det är inte ok att kasta maten så. Hon tittade med jättestora ögon på mig några sekunder, sen såg man hur antydan till ett litet leende var på väg i ögonen och jag var tvungen att nypa mig själv för att inte le tillbaka.  Leendet försvann och plötsligt dök den befarade underläppen ut....Underläppen med stort "U" som kommer sekunderna innan tårarna börjar rinna. Jag hann tänka "Shit vad har jag nu ställt till med, jag får inte skratta, inte skratta,inte skratta, inte skratta......" tillslut vände jag bort huvudet någon sekund för att få ansiktet under kontroll igen. Hon är ju så förbannat söt när hon kör alla sina knep. Sakta började två stoooooora krokodiltårar rinna utmed kinden och hon sträckte upp armarna för att få komma i mitt knä.... ungefär här gick mitt hjärta sönder och vi avslutade frukosten med att äta upp gröten, sittandes i mitt knä med armarna runt min hals.
Så poängen gick nog fram ändå.

Sen var det lugnt i två dagar....tills idag.
Jag delade en smörgås i mindre plockbitar och efter några få bitar tyckte jag att det började åka rätt mycket på golvet så återigen talade jag om för Tjoddas att maten ska stanna i munnen. Man ser så tydligt i blicken på barn vad de tänker även när de inte säger nåt.
Hade Tjoddas varit lite äldre så hade hon helt klart tänkt "Det skiter väl jag i....kärring" men eftersom hon inte vet vad de orden betyder så var det förmodligen något precis lika illa, fast på bebistankesätt istället.... då så, sa jag, då kanske du inte är hungrig?  Jag började ta av henne haklappen. Plötsligt verkar det som om ett ljus går upp för Tjoddas, hon fullkomligt slänger sig raklång över bordet och börjar moffa in alla smörgåsbitar hon kommer åt innan jag lyfter ner henne. Resultat? Ett barn med kinder som en hamster. Men ner åkte det iallafall.

Ni vet sagan om humlan som inte vet att hon egentligen inte ska kunna flyga så det är därför hon kan det ändå? Precis så fungerar barn kontra gravitationskraften....varför bajsar alltid barn uppåt? Och, varför är det alltid 10 minuter efter fått nya kläder som de prompt måste göra det största lasset i mannaminne? Tror de månne att vi föräldrar uppskattar det?

Kära mamma....jag provade dopklänningen på min son idag...det sket sig, jag får försöka modifiera dopklänningen då det såg ut som ögonblicket när Hulken blir just Hulken....min tremånaders son ligger en storlek under sin storasyster i kläder just nu...vi förväntar oss att han kommer fråga om lov att få låna bilen nästa vecka....



Jag växer så det knakar!


Lycka! 10 minuters paus innan karusellen började om igen.


Det ska ju vara godare att äta ute, Loffe tyckte visst handen smakade bäst...



Tjoddas spelar äventyrsgolf med pappa i Tylösand.


Konstgräs ger bra glid och så fanns det skojiga saker att plocka med.


Hallå....Herr Ober? Zahlen bitte!






Kommentarer
Postat av: Eivor

Been there, done that! Jag vet hur det är, Amanda var 2 år o 2 mån när Lucas föddes. Och stora storebror 4. Djiisus! Nåväl, det är bara att ta First things first. Så undrar man ju smått vilken nummer man själv har på kö-listan? Det var en gång en tid då man hann se sig i spegeln... Men vet du, Det Kommer!! Jobbigt nu, men om ett år eller två minns du inte hur det var. Sätt upp kaffe nu så kommer jag med dammtrasa o förkläde som ditt hembiträde!! Behöver ingen lön, bara underhållning av Tjoddas :) Varför bor ni så långt borta??

2011-08-07 @ 00:03:37
Postat av: Tjoddasmamma

Söta Eivor, det är ni som bor för långt bort...

Du får komma hit och coacha.

2011-08-07 @ 00:57:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0