Det susar i säven....

Skulle man väl kunna säga och påstå en katastrofal underdrift. Det var en mycket spännande dag att ta en joggingtur i skogen på, det kan jag tala om. Oj, oj.
Men träden där jag sprang stod snällt kvar tills jag sprungit förbi och både Doris och jag kom hem igen med hälsan i behåll.

Orden har börjat hagla här hemma. Skor, ut, snäll, blå och massor med andra ord som bara dyker upp helt plötsligt när man själv råkar nämna dem i den, ännu så länge ganska ensidiga, dialogen jag och Tjoddas har när vi busar.
Sjunger vi imse vimse spindel, så ligger hon en hundradel före sången med sina rörelser och man får snabba på för att hinna med. Loffe ser bara sådär överlycklig ut, skrattar och klappar händerna för fulla muggar. Får han bara vara med på ett hörn så finns det ingen som lyser upp ett rum mer än Loffe.
Lilla fröken klättrar upp och ner ur soffan på dagis och även i en av fåtöljerna här hemma, om man lägger locket till fotpallen nedanför....då når hon upp. Öppna frysen har hon lärt sig också...kan ju vara bra att kunna, nästa mål är att lära henne hur micron fungerar, sen kan jag väl lämna henne ensam hemma skulle jag tro. Eller?
Det går undan nu.

Äntligen har saker och ting börjat lossna lite på habiliteringens bad också, jag började, som alla mammor förmodligen gör, prata; lite förmanande, med hög röst åt Loffe i omklädningsrummet och innan jag visste ordet av så fick jag kontakt med en av de andra mammorna och vi enades om att ingen som är där känner någon annan, kan deras namn, barnens namn eller handikapp. Ett stort framsteg tycker jag! Synd att det var sista gången för denna terminen bara.

Nu är det fullklottrat i kalendern ända fram till den 1 Januari 2012 vill jag lova. Känslan är lite densamma som när man gick i skolan och alla tentorna skulle klaras av på en vecka. Tajt men väldigt befriande när perioden är över.

Det börjar bli dags för julklappar, jag har koll på vad jag ska köpa men inte när det kan bli av...."vissa" sitter ju som nåt nedrans kardborre och låter en aldrig komma iväg på egna inköpståg.
Jag skulle kunna påstå att jag inte är nyfiken på vad jag kanske får i julklapp (får jag inga så har jag kanske inte varit så snäll, men jag har haft roligt iallafall) Men visst är det roligast när man inte riktigt vet vad det blir? Som när man var liten och ens föräldrar hade kommit ihåg någonting som man intensivt hade önskat sig från ungefär juldagen föregående år. Det var lycka på julafton det.


Nu har vi börjat fundera mer på persontecken till alla som finns runt Tjoddas. Farmor och farfar fick sina igår.
Farmor = cykla
Farfar = jaga

De kändes mest givna. Nu är det bara resten av släkten och umgängeskretsen kvar...











Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0