På skoj och allvar

Så var man hemma med halmen igen då, som det så fint heter. Resan till Madrid och hem igen avlöpte, trots stormväder på hemmaplan, faktiskt ganska odramatiskt. (En spanjor tyckte vi svenskar var konstiga som byggde hus mitt i havet, det var i själva verket tre gårdar som råkat ut för seriös översvämning) Själva vistelsen var fantastiskt kul och det var längesedan jag gick så mycket på två dagar (och gick ut, tummen upp för en Mojito ibland). Jag kan säga att det var inte alls lika roligt eller glamoröst att gå på promenad i strilande småregn med en barnvagn mitt ute i skogen när man kom hem sen.... (TG för P3)
Det var lättare att vara hemifrån än vad jag trott, iallafall tills maken ringde för att prata lite och man hörde barnen i bakgrunden. Sen försvann lite av "glansen" med resan.
Det bästa med hela resan vad faktiskt att få komma hem, att se sin familj och just det där ögonblicket när man kikade genom bilrutan på dem för första gången på några dagar. Tjoddas stirrade tillbaka i vantro och man såg att hon verkligen tänkte "vänta nu, dig känner jag", innan ansiktet sprack upp i ett stort leende. Likaså med lilleman som blev helt till sig och flinande började åla och åma sig i bilbarnstolen. Han höll ett stadigt tag i mitt finger hela vägen hem stackarn.

Lilla Tjoddas har börjat ställa sig på knä med händerna i golvet, sen kommer först ett ben och sen ett ben och så voíla, så står hon i yogapositionen hunden. Vilken yogamäster som helst skulle bli grön av avund på hennes obehindrade teknik. Sen står hon där en liten stund, försöker ställa sig upp men det blir att rumpan möter golvet med en duns ännu så länge. Så skrockar hon lite, säger oj,oj och sen hoppar hon iväg på nya äventyr.
En annan favorit är att placera allt som egentligen går att placera, på huvudet....på lillebror.... Med mycket koncentrerad min staplar hon på och allt som är inom räckhåll testas glatt. Loffe ligger mest i nyfiken beundran och kikar på Tjoddas medan han nöjt finner sig i att bli staplad. Han är tålig vårt minsta träsktroll. Tjoddas vill så gärna pussas och kramas, man får vara med hela tiden för rätt som det är har vi brottningsmatch i världsklass här hemma på köksgolvet. Jag tror banne mig inte han har blivit ledsen en enda gång när hon tjongat i hans stackars huvud i golvet. Såfort han råkar dunsa till själv dock så låter han som om man halvt har försökt slå ihjäl stackaren.


I förrgår hände det förresten, jag nämnde för några dagar sen till maken att, visst hade det varit lite häftigt om någon som är inne på bloggen skulle känna igen Tjoddas på stan. Vi skulle iväg och handla, till det roliga hör, som alla med Downsbarn säkert vet, att Tjoddas mage för en gångs skull fungerade lite för snabbt istället för långsamt. Jodå, tack vare vår specialblandning av gröt så får vi utdelning en gång om dagen i vanliga fall men förmodligen så hade väl tandsprickning eller nåt litet virus satt ännu mer fart på magen. (Ja pappa, jag har intagit Magenbitter med vatten för säkerhets skull, det blir INTE godare bara för att man är vuxen)

En ganska genomträngande doft började sprida sig och göra sig påmind omedelbart efter att vi kom innanför dörrarna till affären.
Du? sa jag tveksamt och tittade på maken. Efter en snabb koll blev det fart på oss och vi stövlade iväg mot utgången.
Maken sprang raskt iväg för att hämta skötväskan ur bilen och eftersom lilla Tjoddas fyllt upp blöjan på både bredd och längd, lyfte jag upp henne så hon inte skulle sitta i det mer. Jag mer anade än hörde att ungen började ta i lite igen och en ny våg av odör spred sig runt oss (stackars liten).
Just precis i detta ögonblick lades en hand på min arm och en annan kvinna tittade glatt på mig. Ursäkta, ÄR det du som är Tjoddasmamma?
Hjälplöst stirrade jag tillbaka på henne i någon hundradels sekund. Det var ju inte såhär jag riktigt hade tänk första mötet med en utomstående läsare... I väntan på en ny blöja samtidigt som Tjoddas fullkomligt svämmade över och stanken...stanken....
Jo, det stämmer. Fick jag fram. Det är nu det sorgliga kommer.
Jag är hemskt ledsen att jag var så fruktansvärt disträ men jag kommer knappt ihåg ett ord denna stackars trevliga människa sa. Det enda jag kunde tänka på var att metropolen för vårt samtal hängde i mina armar med otrevligheter som hotade att börja forsa fram när som helst. Jag minns dock att du berättade att du och mormorJ brukade prata om bloggen på jobbet och att du tyckte den var matnyttig. Jag vill bara passa på att tacka dig för att du kom fram. Det gjorde hela min kväll.

Bloggen finns fortfarande för att jag själv behöver den. Kanske inte lika mycket eller på samma sätt som i början. Först var den min hjälp i terapeutiskt syfte, därefter ett sätt att få kontakt med andra och att hålla de närmaste uppdaterade. På nåt sätt spred det sig sen vidare och människor jag aldrig någonsin trodde skulle läsa min blogg, uppenbarligen började göra det. Jag har blivit svartmålad för att jag har visat bilder på Tjoddas som folk tagit illa vid sig av, jag har blivit tillsagd att jag ska skriva dagbok istället för att lägga ut allt på nätet men mest av allt, mest av allt har jag fått så mycket positivt tillbaka från människor runt om i hela norden. Det hade jag aldrig kunnat drömma om. Lilla jag som bara har koll på onödigt vetande och inte speciellt bra heller. Jag kanske har gjort någonting som kan hjälpa någon annan där ute att må lite bättre över sin situation.


I början blir det så intensivt med att försöka lära känna sitt nya barn, samtidigt som all stackars vårdpersonal verkar, i ren välvilja, ha någon inbyggd funktion som gör att de vill tala om allt som rimligtvis skulle kunna gå fel mer med barnet. När det första sorgearbetet är över, (för det ÄR ett sorgearbete) man lär känna sitt barn och inser att det är lika lätt att älska som vilket annat barn som helst. (Jag tänker inte säga de klassiska orden "till och med mer" för det är ett tveeggat svärd det där)
Då kan det hända att man råkar ut för folk som "vet bättre", de som har äldre barn med samma eller liknande svårighet.
Är ens egna barn fortfarande väldigt litet kan det här te sig mycket skrämmande, särskilt som många med äldre barn verkar försöka pracka på "grönglingarna" lite bitterhet i smyg på nåt vis.
Jag har iallafall upplevt att en del sitter med påklistrade leenden, nickar och försöker övertyga en om att allt är så himla bra, på samma gång smyger de in någon deprimerande anekdot som inte alls behöver stämma in med ens egen verklighet om några år. Det är viktigt att komma ihåg!
Det här, ovanstående, är alltså också en av punkterna till varför bloggen fortfarande lever. Jag vet att när jag var liten läste jag en artikel om att folk som var rädda gärna sjöng eller småpratade för sig själva i en trängd situation för att känna sig tryggare och mindre ensamma. Bloggen fungerar på samma sätt. Samtidigt som jag vill försöka få fram att det här livet också det är ett härligt liv att leva, måste jag ibland försöka övertyga mig själv om det samma. Sjunga in mig i min egen trygghet för att hålla lite vanmakt och skräck på avstånd.
Jag och min man har ju inte heller den blekaste aning om var vårt ack så spännande liv kommer hamna om några år och precis som alla människor är man lite rädd för sånt man inte vet något om, råder över och kan luska ut i förväg. Det är naturligt och inget att skämmas över.
Men:
Din familjs verklighet är din familjs verklighet.
Bara för att någon annan haft problem med habilitering, öroninflammationer, uteblivna barnkalas eller simskola som inte fungerar, så betyder det inte att ni automatiskt måste halka in på samma bana. Jag vet många med downs som ger sig på sånt jag aldrig skulle göra. Som att baka kladdkaka när jag var 11 år, lista ut vilken buss som går hem till Kungsbacka från Göteborg när jag var 16 eller fråga en vilt främmande människa om hjälp med att hitta vägen hem för det är mörkt, halt och läskigt att behöva gå själv.

Vi försöker köra lite med attityden "jaha" och så blir det genast mycket lättare att leva.

Folk gnäller till höger och vänster över att habilitering/vården/specialisterna aldrig hör av sig och att de inte får stödet de behöver.
Jag förstår att det känns hemskt när man inte riktigt vet vad man ska göra och de som borde veta inte hinner ge en det stödet man förväntade sig.
Vi har tur, vi antar att habiliteringen hör av sig om de vill nåt och däremellan så väljer vi att tro, att de tycker vi klarar oss tillräckligt bra själva.
Andra vill ha så mycket bara för att det finns. Det ska ansökas om allt som går och har man inte fått veta alla sina val och möjligheter så tar det hus i h*vete. Gratis är gott.

Slåss bara för det som är riktigt viktigt, det finns så mycket att slåss för därute så om man inte prioriterade skulle man inte hinna göra någonting annat.

Ta tidningsartiklar och "besserwissrar" med en nypa salt, speciellt när det står titlar som "Snart har långa landet Nisse utrotat Downs tack vare fosterdiagnostik" Det är ju inte riktigt så det går till, Downs råkar bara vara lättast att hitta, något som alla tidningar glömmer av att skriva.

Var tacksam över det du har fått till låns. Livet är nu uppgraderat några levlar och äventyret kan börja!

Jag har förresten förstått det så att ytterligare några i släkten faktiskt är inne på regelbunden basis? Kul! Är ni och shoppar på "Gula faran" så hör av er, kaffe finns alltid gott om.





En av de mindre paralellgatorna i Madrids centrum.



Själva kärnan av Madrid som symboliseras av Björnen och jordgubbsträdet.
"El Oso y El Madroño" Står på torget som heter "Puerta del Sol" Min tyska guide (Keka)
svävade någonting om att det är adeln och folket som närmar sig varandra.... själv var jag
mer orolig över att ha missat nåt så fantastiskt som ett träd med jordgubbar...ett träd?
Var köper man ett sånt månne?



En mycket vacker och väldigt gammal dörr, vill INTE få den i ansiktet kan jag säga men den
skulle fungera utmärkt som halkskydd nu när vintern nalkas.



Detta är den fantastiska Estación de Atocha, ni kommer väl ihåg attentatet 2004?
Jag har aldrig någonsin varit på en liknande tågstation, någonsin. De hade träd med bananer på!!!!



En mindre sidogata där "El Rastro" förekommer varenda söndag. Det är en blandning
mellan vanlig marknad (med allt vanligt skräp som finns världen över) och loppis (med lite coolare
prylare än tant Agdas slitna moraklocka och nedsuttna IKEA soffa kan jag säga er)



Pappa J.....den här är till 100% till dig. Det är alltså godis, allt, allt, allt på andra sidan fönstret är
godis.



I "Buen Retiro Park" där Madridborna gärna spenderar sina söndagar,
såg vi bland annat spännande, en kille som gjorde enorma såpbubblor.
Barnen var, minst sagt, överförtjusta.



Den här bänken var så vacker men tydligen gick det inte, för fotografen, att få med hela om jag
skulle vara med i bilden samtidigt.....?



Madrid by nightfall....



Till min man....hoppet är inte ute än. Tyvärr var det fel färg och alla röda
var helt försvunna sista dagen i Madrid, så det fick bli en svart....



Glass fanns....



Så här ser flygplatsen ut när solen äntligen är på väg upp.
(Efter att ha väntat några extremt långa timmar i sällskap av svettiga spanjorer, fulla danskar och skrikande ungar)



Testar att stå vid nya bordet i hallen.




My best assets... (Min bästa tillgång)



Testseglar mammas tvättkorg....



Tack vare Jejjamamma (och pappa) så har kidsen en gigantstor kasse med
arvegodskläder och i denna fantastiska samling hittade vi pepparkakskläder...
till Tjoddas förtjusning fanns hennes favoritaccessoar hatten med. Oj, oj, vad det blev prova av.
(Fast denna minen skrämmer mig lite faktiskt.....)



Speglar sig i kylen samtidigt, såklart.



Och där är ju du ju....trodde du inte jag skulle våga va?



Pappa uppmuntrade Tjoddas att titta på hans vältränade mage, Tjoddas
letar fortfarande....(holy schmoly vad ont det här kommer göra men det är helt klart värt det)



Loffeman växer och frodas. Mina barn gör konstiga miner på kort ibland. De ser lite
"Terror på Elmstreet" aktiga ut båda två ibland...



Och såhär kan man ha den....



Hade hatten kommit tillbaka igen så hade nog Tjoddas dött av lycka.
Hattar och mössor är det absolut bästa hon vet, hon kan prova i timtal om
hon får några stycken och en stor spegel.



Varning för övningsstående. Yes alla yoga fan, släng er i väggen!



Och kvällens favorit när det speglar sig i "vitvarorna"...som...är svarta....


Kommentarer
Postat av: Tjoddaspappa

Du är bäst på att skriva älskling

2011-12-02 @ 23:32:51
Postat av: Eivor

Madrid? Wow! Jag var på promenad kring tomten igår...

Oj, vad fint du skrev om inställningen till våra dyrgripar! Kände hur axlarna sjönk ner och en skön suck kom smygande. 10 poäng!

2011-12-03 @ 21:07:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0