2011-07-31     Visst är det fantastiskt?

Människans förmåga att vända saker och ting i huvudet tills det passar oss menar jag.
Om du är på utflykt med dina barn så ger jag mig tusan på att såfort barnen kommer i säng och somnar så har det varit en helt fantastisk dag, borta är de där obligatoriska "gnäll och skrik" minuterna som inträffar för alla, (även om vi som är över 16 kanske håller det lite mer för oss själva...inte många ungdomar/vuxna som får gråt/skrikattacker på stan när de inte får som de vill.)
Man minns liksom bara allt det fina, soliga, härliga som har hänt under dagen. Allt annat tränger man bort, trilskande ungar som inte alls vill sitta i vagn/barnstol/bilstol, mat som konsekvent tas ut igen och smetas på bästa tillgängliga plats, trotsiga blickar och en svävande hand över syskonets napp/nalle/ansikte..... sånt liksom tonas bort och hjärnan gör hela dagen perfekt. Till största delen brukar ju ens utedagar också vara av det bästa slaget och till 98% är ungarna glada/tillfreds. Men eller hur är det märkligt att när de väl gnäller så känns det, precis då, som om det är det enda de gör, även om det bara handlar om en kort stund men sen när man kommer hem så har det liksom aldrig hänt? Fantasiskt tycker jag.

Idag vill jag slå ett extra slag för påhittighet. En film på Tjoddas som fått låna pappas tumstock och därför kan få fart på sitt älskade vindspel (som inte alls ska hänga i hallen men liksom fastnade på väg till sitt rätta ställe)
Påhittig

Jag vill också slå ett slag för vår älskade lille Loffe som börjar bli ännu större kille och som nu myser och skrattar åt allt som går. Vi lyckades få hans första riktiga "skratt" på film:
Loffeskratt


Ja, och så lite bilder såklart.


Tjoddas första videokonferans med sina morföräldrar, lägg gärna märke till
att det är Koss lurar vi såklart använder.....
(ok, så hur många formade ett L för looser med tumme och pek i pannan nyss?)


Två kompisar tog en promenad, jag fick skoskav så dojorna åkte av....
Man lär sig fort att sätta ner fötterna rätt och "trampa igenom" på asfalt.
Nyttigt, nyttigt. Iallafall i små mängder.



Loffe verkar ta efter syrrans fascination för kameror....



Jag tar notan, tyckte Tjoddas och lånade pappas kort för ändamålet.



Den här blicken betyder antingen: Shit, verkligen? Så dyrt vaf*n var det Belugakaviar i käket eller?
Eller: Men vaddå ge den här skojsiga saken till tanten med förkläde, jag vill ta med den hem fattar du väl.






2011-07-29     Mitt fel

Så nu är det faktiskt mitt fel att det inte blivit något skriva av på flera dagar. Jag har gått och blivit träningsberoende.... tänk att man kan vara så fruktansvärt korkad att man glömmer hur sjukt roligt det är att svettas i flock? Ju mer träningsvärk dessto lyckligare är jag. Enda smolket i bägaren är att det blir mycket körande och vi försöker passa på när vi ändå ska in och handla.
Lilla Tjoddas och Loffemannen har nog åkt bil sin beskärda del för hela livet just nu tror jag.
Så jag får helt och hållet ta på mig denna gången att det är långt mellan blogginläggen.

Loffe växer så det knakar och Tjoddas upptäcker nya saker varje dag. Det ger en sådan otrolig kick för varje liten ny sak man lägger märke till. Det är nu det börjar bli farligt och man får tänka på vad man säger och gör. Som tillexempel att inte lägga av värsta ölraparna, även om Tjoddas skrattar så hon kiknar när jag gör det.... Man ska ju försöka vara ett föredöme....jag borde aldrig fått tillåtelse att åka hem från BB med ett barn, de måste fattat att jag kommer förstöra dem....

Idag var det spex på stan och Tjoddaspappan vallade runt kidsen i vagn under tiden jag svettades och skakade rumpa till de ljuva latinska toner som strömmade ut ur högtalarna. Det borde vara obligatoriskt med 30 minuter i ett kylrum efter en träning, jag blir alltid totalt knallröd när jag tränar, det ser seriöst ut som om jag somnat i solen några timmar efter att jag smörjt in mig med matolja.
Jag mötte upp resten av min älskade familj utanför gymmet och vi styrde kosan mot parken där det var agility på gång. Tjoddas flirtade med alla hon kom åt och jag föreslog att vi skulle sätta henne i bärstolen istället så hon verkligen kom upp och kunde se sig omkring.
Hon tjoade och skrattade så hon kiknade samtidigt som hon hoppade upp och ner, vinkade till alla och klappade i händerna. Det var uppträde på torget så där stannade vi till lite och diggade musiken, klappade händer och busade riktigt ordentligt.
Vi var hos familjen J igår efter en dag tillsammans lite norr ut med shopping. Jag har fått ytterligare ett beroende till och det är faktiskt ditt fel mamma J, du vet precis vad jag menar.
Som alltid är det lika kul att ses och hitta på saker tillsammans samt att se varandras barn och hur det går framåt för oss alla. Tänder, tecken, prat, motorik....de är väldigt underfundiga våra barn och det råder inte det minsta tvivel om att de har koll på allt och vet hur man vänder saker till sin egen fördel.
Första dagisdagen närmar sig och min ångest har gått över lite för stunden, just nu är det mest spännande och jag tror det kommer bli fantastiskt roligt och lärorikt för den här lilla damen. Det enda jag är ängslig över är att de andra barnen helt kommer köra över henne, hon är en så snäll liten person som gärna ger bort det hon har i händerna och även om det är behjärtansvärt så tror jag hon kommer bli ledsen på dagis när de tar alla grejer och går. Jag hoppas att det inte vänder heller, jag vill att hon ska fortsätta vara den här ljusa, härliga tjejen med solsken i hjärtat som älskar de flesta och gärna delar med sig. Jag vill inte att hon ska formas efter de andra dagisbarnen och slita åt sig allt i närheten för att sedan surt vakta det och protestera om någon vill att man ska dela med sig.....
Men det löser sig nog.

Nu är det dags för Loffe att få en "nattamacka" sen är det hopp i säng.

Idag orkar jag inte pilla med bilder etc så istället bjuder jag på en glad låt med en skön och enkel video till som iallafall alltid får mig på bra humör.

Bruno Mars med The lazy song






2011-07-20     En bra dag

Efter att ha legat sömnlös större delen av natten, vaknat med ögon som brinner och omedvetet haft en stor klump i magen hela dagen..... Så känns allt, så mycket bättre just nu.
Jag tog helt enkelt och ringde en av våra kontaktpersoner som Tjoddas fått på sitt nya dagis och efter bara några få minuter i telefon med denna främmande människa, så står jag nu igen med båda fötterna på jorden och är helt tillfreds. Jag visste inte ens hur mycket ångest jag hade burit på under dagen förrän vi lagt på och jag bröt ihop i mina berömda 30 sekunder. Efter att fått höra underbara saker som: "Vi ser verkligen fram emot att få ha lilla Tjoddas hos oss" och "vi ska göra det bästa vi kan för att hon ska få det bra hos oss" så tog det inte många sekunder efter att vi sagt hejdå, innan de där tårarna trängde upp i ögonen igen. (Jag skyller på obalans bland hormonerna pg.a amning eller nåt annat lämpligt.)


Idag har jag för första gången haft en sk. "Tjoddaspaus" dvs. Jag har varit ifrån min älskade lilla docka precis hela dagen. Idag var en "tjejdag" med några från övriga familjen, därför fick Loffe med sig en kjol idag på vår resa. Men han var lika glad för det.
Visst är det en speciell känsla att komma hem på kvällen och när man kommer in i köket så sitter ens favoritflicka på golvet och studsar av glädje över att se en?
Idag invigde vi dessutom pottisen och lilla fröken satt minsann så fint på den (framför TV'n) hon tittade på TV'n men lyssnade tydligen ändå på sin pappa för hon tecknade lydigt allt han frågade henne om. Nu har vi tecken för: dricka, kisse, gott, trött/sova och hon pekar på rätt kroppsdel/sak när man frågar om mage, näsa, huvud/mössa, strumpor/skor/fot, Patrick, boll, docka, napp och ibland när hon känner för det, även lampa. Holy bananas vad det bara har tagit ett jättehopp på några få dagar. Fantastiskt!

Nu ska jag ta igen lite missad sömn.
Tack älskade familj för en helt underbar dag och tack bästaste vännerna för att ni finns!





2011-07-20     Besviken

Idag blev jag faktiskt för första gången väldigt besviken, ledsen och faktiskt rätt arg också, när det gäller folket runtomkring oss som ska "hjälpa" till och fostra Tjoddas och skjutsa på lite när det gäller utvecklingen.
Den största anledningen till att vi valde förskolan vi gjorde, har valt att sluta där och börja på ett annat ställe. Det är bara att gratulera till det nya jobbet men jag önskar att jag fått veta det direkt från personalen och inte behövt läsa det helt apropå via Facebook. Det är med ens många frågor som väller upp och jag är inte sugen på att sitta här strax innan klockan tolv på natten med massor av obesvarade frågor som förmodligen kommer hindra mig från att sova. Fy tusan, jag känner mig sviken och det är inte någons fel, det gör mig dubbelt arg för jag har ingen att peka finger mot och skylla på heller. Det suger!

Mitt humör blev inte bättre av att läsa om hur våra grannar i söder verkar göra allt för att utrota Downs Syndrom. Nu tror jag iofs att artiklarna är lite färgade och man ska ta det med en nypa salt. Det diskuteras hejvilt på bloggar runt om huruvida Downs är en sjukdom eller inte och att vi föräldrar till barn med Downs ska tagga ner.
Jag tror jag ställer mig lite utanför allt det där, jag bryr mig faktiskt inte så mycket om vad Danskarna gör och inte gör, mitt mål här i livet är att se till så mina barn får allt det bästa jag kan ge dem, med eller utan Downs. Jag känner mig lite kluven inför frågan om jag inte hellre hade velat ha ett "friskt" barn (vad nu det egentligen är i dessa tider då alla verkar ha diagnoser och bokstavskombinationer sprutandes ur öronen).... i några avseenden hade det kanske varit enklare om de där kromosomerna funnits där de skulle...å andra sidan, tänk på allt jag hade missat. Alla fantastiska människor jag aldrig fått möta och min älskade dotter som jag aldrig hade fått uppleva.
Det enda jag någonsin kommer begära av mina barn är att de ska försöka leva så fullt ut som det går, så de inte missar något roligt och att de ska göra så bra de kan med det de väljer att ta sig för. Då spelar det väl mindre roll vilka kromosomer som sitter var. Så mitt råd till alla föräldrar därute i samma båt som vi.... stäng ögon och öron, läs inga kommentarer på artiklar om handikapp. Det kanske låter inskränkt? På så sätt slipper man bli ledsen i onödan iallfall och många gånger skriver faktiskt folk bara kommentarer för att få ösa ur sitt eget svavel. Jag säger inte att alla gör såhär men många som kanske inte fått vara med om det vi är, på så nära håll, förstår nog inte helt till 100% hur det egentligen är. Å andra sidan kan jag ibland tröttna på oss föräldrar med speciella barn som hela tiden ska hålla på och tala om för alla andra vilket FANTASTISKT liv vi har och hur rikt det blivit sen vi fick våra barn (även om det faktiskt oftast känns just så bra). Ibland, ibland känns det lite väl översvallande och klingar bara en aning falskt. Innerst inne vet vi att vi, iallfall ibland, iallafall till 0,00001% gärna skulle sluppit allt "lajlaj" som blir runt ett speciellt barn. Den där lilla fyrkantiga lådan med etikett och tillhörande facit är skrämmande lockande efter halv två på natten när man VET att man borde sova för hjärnan börjar tänka tokiga och mycket ologiska tankar.
Men i slutänden så skär det sig ändå, för ekvationen går aldrig ihop när man börjar räkna in den enorma, massiva kärleken till det barnet man har där i sina armar. Jag skulle aldrig i hela världen byta bort det dyraste jag har. Förstår ni? Det är fysiskt omöjligt att tänka hela kedjan ut. För med MIN Tjoddas kommer det Downs Syndrom och få får det vara så, annars hade det inte varit hon och hur skulle jag inte kunna vilja ha henne?
Därför gör jag det enda jag kan. Jag rycker på axlarna åt "kriget" som visslar förbi där ute i cybervärlden och i media. Jag lägger hellre min tid och energi på min familj och mina närmaste vänner, för det är de som är viktigast i mitt liv. Sen får alla andra göra som de vill. Men i korthet var mitt råd iallafall....sköt dig själv och skit i andra. Lite väl svenskt kanske men fungerar bra i många lägen.


pust......


Annars har vi haft en toppendag som började på habiliteringen tillsammans med vår specialpedagog. Vi gjorde MPU utvärderingen idag, det kändes faktiskt inte alls så farligt och mycket beror på att det börjat gå lite framåt här hemma (bokstavligen) så nu känns det lite lättare igen. Ok, vi kan inte massor med tecken men man märker tydligt att lilla fröken förstår mycket mer än man tror, att hon KAN fler tecken än de hon gör och att man inte behöver säga allt det man tecknar för hon förstår tecknen i sig också och lyder även ordlösa uppmaningar. Kardemumma!
Vi drog oss hem igen för en andningspaus och lite mat, på eftermiddagen packade vi återigen in oss i bilen och körde till IKEA för att försöka skapa reda i kaoset. (Min man har inte fått mäta garderober på länge) Loffe sov sig igenom nästan hela besöket och Tjoddas kvittrade på och tjöt förtjust så fort vi passerade en spegel (eller någonting med reflekterande yta) Efter en stund började hon bli trött och jag måste, med varmt hjärta, säga att jag gillar en av de nyaste sakerna hon har börjat med (än iallafall). Hon sträcker krävande upp armarna för att bli upplyft på momangen och får hon tag på en så drar hon pockande i det hon kommer åt för att bli upplyft. När man väl tar upp henne så lägger hon sitt huvud mot ens axel, borrar in sig vid halsen och klappar snällt och uppmuntrande med sin lilla hand där den råkar hamna. Så himla mysigt!
Nu sover båda barnen och det är frestande att bli uppe en liiiiiiiiiten stund extra, bara för att det är så tyst och skönt.



Mysigt med regnskyddet på. Vagnen blir som en koja.


Fått provsmaka lite glass av pappa. (titta noga på pippilotterna för idag kom hon på
hur man "tar bort" dem själv, så det här var förmodligen sista gången på länge.)



Svaret på hur man får en liten tös att sova middag?
Låt henne trötta ut sig framför spegeln såklart.



Lyckad dag på IKEA. (För Tjoddaspappan..."alla" (2st) sakerna jag ville ha, var såklart slut.)



Tänk vilken chock folk på motorvägen fått om det suttit en liten tjej jämte
"Baby on board" skylten i bagaget... man kanske skulle hänga upp en bild i naturlig storlek?

Nyaste tecknet "gott" som i "mums", som morfar lärt henne (såklart) hon får provsmaka sin pappas milkshake
(för att besvara mamma J's fråga tidigare idag....ja, Donkan. Ingen milkshake för Tjoddasmamman, ej heller någon mat från sagda "restaurang" med stor betoning på fnupparna över ordet restaurang.)
Så lilla frökens "milkshake" upplevelse.






2011-07-13     Fem myror....

Kommer ni ihåg en låt de sjöng i "5 myror är fler än 4 elefanter" som gick såhär:

"Först så går det framåt och 1, 2 och 3, 4.... sen så går det bakåt och 1, 2 och 3, 4.... sen så går det runt en liten stund, sen så går det neråt och sen så är det stopp."

Just precis så har vi det.
Det känns fel på ett sätt att "gnälla" över hur det är, ta ett steg bakåt i sin egen utveckling när det gäller hur man känner som förälder nu när vi kommit en bit på vägen men ibland så dippar humöret och man vill trycka på pausknappen en stund för att få vila ut och slippa det där omedvetna malandet som alltid snurrar i bakhuvudet. Tyvärr finns det ingen pausknapp i det verkliga livet.

Vi har bara varit tvåbarnsföräldrar i strax över 8 veckor och redan märker man en enorm skillnad, inte bara hos det nya barnet utan även hos oss, föräldrar; i förhållandet till det nya barnet.
Vi står och håller andan på alla kontroller och vi blir lika förvånade varenda gång allt "ser fint ut". Verkligen? Vi står båda två med ögonbrynen klistrade uppe vid hårfästet och kan inte riktigt ta till oss att vi precis fått tummen upp. Ord som "präktig" "fin" och "ordentlig" haglar över oss. Tillväxtkurvan är som ett ritat exemplar över hur det ska se ut och allt verkar fungera perfekt denna gången. (Förutom en gasig mage de första veckorna som tärde på oss alla.)
Är det bara vi eller är det normalt att reagera och tänka som, iallafall jag, har gjort de sista veckorna?
Samtidigt som Tjoddas framtid naturligtvis ser ljus ut, så höljs den ändå i ett disigt töcken över vad som kommer att hända i framtiden. Att hon kommer lära sig gå, kommunicera och få börja skolan är jag ganska säker på. Men hur är det med allt annat man så lätt tar för givet med vanliga barn. Egen bostad och möjligheten att bygga sig ett eget liv utan att vi, föräldrar, hänger över axeln och kontrollerar allt? Kommer vi komma dit någon gång och isåfall hur? Jag trodde inte alls att det skulle kännas såhär. Nu, när man själv kan jämföra på ett så nära plan, inser jag hur mycket jag egentligen går och grubblar på utan att jag vet om det.

När vi fick Loffe så kände man en tillfredsställande känsla av trygghet, även om vi aldrig i minsta detalj kan förutspå vad som kommer hända honom, så har vi ändå ett facit att gå efter. En mall vi kan smygkika på när vi känner oss osäkra. Tjoddas uppfostrar vi lite mer "vind för våg".

Egentligen borde man kanske uppfostra alla barn "vind för våg" och låta dem utvecklas på sitt sätt, utan att stå med den pekpinne samhället gav oss redan som barn för att tala om vad som "ska" vara och inte.
Det är ganska jobbigt psykiskt i längden att få samma frågor överallt när det gäller Tjoddas, vi förstår till fullo att det är dessa frågor som samhället, BVC, habilitering etc måste fråga men det känns lika trist när vi svara nej gång på gång. "Kryper hon" "säger hon mamma och pappa" och en av de dummaste frågor jag vet "Jaha, vad säger hon om att ha fått en lillebror?".
Tja, hon säger som sagt var inte mamma och pappa än men igår, efter att hon löst problemet med HIV och världssvält så talade hon om för oss att hon känner sig privilegierad till att ha fått ett så rekorderligt och ypperligt exemplar av en lillebror.  (I verkligheten så tror hon fortfarande stenhårt på att Loffe tillhör resten av djurparken vi bor med, tecknar glatt kisse och vill klappa honom på huvudet.)
Likaså kommer det förmodligen kännas kul att få precis samma frågor när det börjar bege sig för lille Loffe.


I det här "yrket" får man snabbt lära sig att vara stark och hämta styrka djupt inifrån sig själv, man hittar resurser man inte hade en aning om fanns.
Man bör heller aldrig vara rädd för att söka styrka, trygghet och tröst hos sin partner. Glöm dock aldrig bort att ge tillbaka detsamma med råge. Ett förhållande går ju liksom mycket ut på att man aldrig behöver vara ensam.
Min personliga erfarenhet är att självförtroendet stärkts väldigt påtagligt under kort tid. Det kanske är väldigt individuellt men jag känner hur jag har vuxit enormt som människa av alla erfarenheter vi blivit påtvingade och hur stolt man känt sig när man står på andra sidan det där enorma hindret.
Lite tilltuffsad ibland men mest häpen över att det gick, att det svåra är över för denna gången och att man får en känsla av att man är rikast i världen och har vunnit alla förstapris som finns. (Viktigt att komma ihåg och påminna sig själv om med jämna mellanrum)

Vad jag förundras över är ändå hur vi redan från födseln har stakat ut vägen för våra barn och hur uppochner hela världen blir när något främmande dyker upp i livet. Så rädd man instinktivt blir när vi stöter på någonting vi inte kan klämma in i en liten fyrkantig låda med etikett.
Viktigt också är såklart att njuta i fulla drag av barnen när de är små oavsett diagnos, syndrom eller om de bara är helt ordinära. Det spelar ingen roll för min del och jag tänker lägga upp ett enormt lager med slemmiga öppenmun pussar som delas ut just nu med stor förtjusning.

Så vad jag egentligen ville komma fram till är att trots alla tankar som snurrar, trots att man ibland går och vrider sina händer och grubblar sig grön....
Allt kommer att lösa sig till det bästa med tiden, syndrom eller inte; här är vi och vi i den här familjen, tänker minsann alla leva fullt ut på bästa sätt.


Mössavdragning är en hit bland småbarn. Tjoddas min ser lite beräknande ut
på första bilden och iskall på den andra när hon lagt rabarberna på sin trofé.


Det är kul att åka katamaran till Hallands Väderö.
(Fullt insmord med solskyddsfaktor. Hatten hamnade i en vattenpöl av "misstag" och hängde på tork under båtfärden.)


En av dagens skönaste bilder!


Fina lilla Tjoddas i min solmössa som Tjoddasmormor sydde till mig när jag var liten.



Såhär kul var det att bada i havet, kallt men kul.


Vänta nu, den här ser lite ut som min fast ändå inte hm......jag tror jag får provsmaka ändå för säkerhets skull.




Tur Junarn inte blev ledsen när Tjoddas provsmakade hennes napp iallafall.


Tjejsnack innan hemfärd.


Redan dagen därpå besökte jag och barnen återigen stranden medan Tjoddaspappan
var duktig och tränade. Sand var skoj och stenar smakade blä trots upprepade försök att vänja sig.
Sand åkte bara in i munnen en gång innan hon bestämde sig för att det inte var hennes grej.


Myskontot fylls på.


Fantastiskt väder och både kallbadhuset och fästningen syns på denna bild.


Vi passade på att hälsa på en barndomsvän till mig i deras sommarstuga.
Såhär rolig gunga hade de tyckte Tjoddas.


Och en sådanhär supersmidig flytannordning med tuta och ratt fanns att tillgå.
Tjoddas blev precis lika arg som vanligt när vi tyckte det var dags att sluta bada för dagen.




När katten är borta dansar råttorna på bordet......


Eller som det heter här: När pappa är borta hittar mamma på dumheter...
Idag fick Tjoddas nagellack på tånaglarna.... jag var tvungen att testa.


Såhär fint tyckte iallafall Tjoddas att det blev.


Tjoddas hjälper sin pappa att köra truck, det är roligt att ratta själv. "truckförare"




Nu blev klockan sådär mycket igen....





2011-07-06     Rumpekas

Det är "Sättet" att ta sig fram på, "dä wann änd åwnly" liksom. Iallafall enligt Tjoddas, hon förflyttar sig så sakteligen (ärligt talat så går det så sakta att man inte hinner uppfatta det, sen sitter hon plötsligt någon annan stans)

Ingenting går säkert längre, allt ska viftas med, smakas på, granskas ingående och bedömas om det är nåt att ha. Sen fortsätter man till nästa spännande sak. Lådorna längst ner i köket är lite för tunga för att Tjoddas ska klara av att öppna dem själv.....än.... men vitrinskåpet, kylskåpet och golvet är tydligen VÄLDIGT slickvänliga. Dessutom går det alldeles utmärkt att spegla sig i de första två. Fantastiskt!!!! Vem behöver väl leksaker när man kan sitta och spegla sig hela dagarna???? Tjoddaspappan är mest nöjd över att hon sitter och slickar på barskåpet, det är hans kicka det, hon ser ju all god wiskey därinne såklart....

Idag har varit en förvånansvärt skön och produktiv dag (igen) ibland visslar det till efter att ha stått still länge. Häromdagen var också en sådan där "ryck" dag när man uträttade massor. Lilla Tjoddas följde med pappa upp till kontoret på besök så lille godsägaren Loffe och jag var på tu man hand. Jag packade ner min lille herre i en vagn och drog iväg på en efterlängtad promenad. Hund och katt i släptåg. (Det dröjer nog inte länge innan hönorna hänger med också) Loffe sov ovanligt nog hela promenaden igenom och det var helt underbart att få sträcka lite på benen. Jag älskar min dotter, men det är stor skillnad på att slippa ha med en 1,5åring som behöver underhållning hela tiden och som prompt tycker att lillebrors napp ser MYCKET mer aptitlig ut än den egna. Efter 150 "nej" så blir man lätt trött på sig själv.

Nu ska vi se, vad har egentligen hänt. Vi har fått trippelspruta, vi har haft besök av favorit morfädrarna som sov över...(men det har jag nog nämnt) Loffe har fått en hemmasydd snutte som ska matcha Patrick, den heter Larry efter Larry Hagman. Den förste Patrick jag kommer på är nämligen Patrick Duffy som spelar Bobby i Dallas och då måste vi ju ha någon annan karaktär till näste snutte också...vem passar bättre än Mr Ewing "him self"?
Vi har provätit kikärtsbiffar, det gick ner, vi har ätit nyttomuffins, det gick ner, vi kan tipsa alla föräldrar till trögmagade barn om att, utöver linfrön, även tillsätta psyllium/loppfrön i morgongröten. Dessutom får Tjoddas torkade fikon hackade i småbitar att pilla i sig själv som sysselsättning vid frukost (så vi andra får äta ifred). Det håller igång systemet minsann.
Jag har guidat min make genom min gamla hemstad och han tappade bort sig, fantastiskt, tyckte jag eftersom det nästan bara finns en enda gata i hela "staden".
Under tiden stannade Tjoddas med mormor och morfar för lite kvalitetstid. Mina stackars föräldrar, jag har installerat en webkamera och ett headset så att de ska kunna "chatta" med Tjoddas. Vi ser fram emot första videokonferansen.
Idag sov lilleman hur länge som helst. Så jag hann faktiskt springa ner och sy en egen amningskudde innan han vaknade, vi testkörde den nästan på en gång när jag stoppat den färdig och sytt ihop den. Tjoddas har kommit på tjusningen med hönorna och vill bli hönsdressör när hon blir stor.
Jag är dock lite rädd när hon sträcker fram sina fingrar för det är inte alls skönt när de ska undersöka om man är ätlig. (Mina tår brukar få sig en omgång)
Idag har vi även varit med om vårt första blodvite. Tjoddas, som ska undersöka ALLT, lyckades välta en pall över sig själv och spräckte därmed läppen. En mycket framträdande fläskläpp pryder nu hennes stackars lilla överläpp. Märkligt nog bar det sig inte bättre än att jag frös in lite överbliven smoothie i isglassformar i går, vi har aldrig pinnglassar hemma och något bättre alternativ än frusen smoothie finns ju inte att ge sina barn istället för glass. Så det var bara att hämta. Det kylde nog skönt OCH smakade gott samtidigt för det försvann illa kvickt.
Sen var det lite ledset till och från resten av kvällen. Inte konstigt, det måste ha gjort jätteont.
Träningsfrenesin fortsätter, idag har jag utmanat mig själv med något som heter bodybalance. Det är en mix av yoga, thai chi och pilates..... det var faktiskt tuffare än vad jag trodde. Ett tag snurrade det faktiskt till, lite skyller jag på värmen också men wow...det var nog effektivt. Så jag har redan bokat upp mig på ett nytt pass.

Imorgon är en ny dag fylld av nya äventyr och massor av alternativa sätt att slå sig på. Zombies'arna i alla skräckfilmer är inte odöda människor, det är småbarnsföräldrar som aldrig får tillräckligt med sömn.





Första doppet ute var poppis, speciellt när vattnet bjöd på eget "tilltugg" i form
av ruttnande vass etc...mmmm vilken liten gourmé.


Hårbanden fick faktiskt sitta kvar men jag bestämde mig i ett svagt ögonblick
för att försöka klippa henne lite.
Tur hon aldrig sitter still för då hade man sett hur snett det blev.


aaaoow....schyssta, bara en liten???








2011-07-02     Dumma ungar....

....som gör det så mycket roligare att fotografera än att blogga.....






























RSS 2.0