Fem myror....

Kommer ni ihåg en låt de sjöng i "5 myror är fler än 4 elefanter" som gick såhär:

"Först så går det framåt och 1, 2 och 3, 4.... sen så går det bakåt och 1, 2 och 3, 4.... sen så går det runt en liten stund, sen så går det neråt och sen så är det stopp."

Just precis så har vi det.
Det känns fel på ett sätt att "gnälla" över hur det är, ta ett steg bakåt i sin egen utveckling när det gäller hur man känner som förälder nu när vi kommit en bit på vägen men ibland så dippar humöret och man vill trycka på pausknappen en stund för att få vila ut och slippa det där omedvetna malandet som alltid snurrar i bakhuvudet. Tyvärr finns det ingen pausknapp i det verkliga livet.

Vi har bara varit tvåbarnsföräldrar i strax över 8 veckor och redan märker man en enorm skillnad, inte bara hos det nya barnet utan även hos oss, föräldrar; i förhållandet till det nya barnet.
Vi står och håller andan på alla kontroller och vi blir lika förvånade varenda gång allt "ser fint ut". Verkligen? Vi står båda två med ögonbrynen klistrade uppe vid hårfästet och kan inte riktigt ta till oss att vi precis fått tummen upp. Ord som "präktig" "fin" och "ordentlig" haglar över oss. Tillväxtkurvan är som ett ritat exemplar över hur det ska se ut och allt verkar fungera perfekt denna gången. (Förutom en gasig mage de första veckorna som tärde på oss alla.)
Är det bara vi eller är det normalt att reagera och tänka som, iallafall jag, har gjort de sista veckorna?
Samtidigt som Tjoddas framtid naturligtvis ser ljus ut, så höljs den ändå i ett disigt töcken över vad som kommer att hända i framtiden. Att hon kommer lära sig gå, kommunicera och få börja skolan är jag ganska säker på. Men hur är det med allt annat man så lätt tar för givet med vanliga barn. Egen bostad och möjligheten att bygga sig ett eget liv utan att vi, föräldrar, hänger över axeln och kontrollerar allt? Kommer vi komma dit någon gång och isåfall hur? Jag trodde inte alls att det skulle kännas såhär. Nu, när man själv kan jämföra på ett så nära plan, inser jag hur mycket jag egentligen går och grubblar på utan att jag vet om det.

När vi fick Loffe så kände man en tillfredsställande känsla av trygghet, även om vi aldrig i minsta detalj kan förutspå vad som kommer hända honom, så har vi ändå ett facit att gå efter. En mall vi kan smygkika på när vi känner oss osäkra. Tjoddas uppfostrar vi lite mer "vind för våg".

Egentligen borde man kanske uppfostra alla barn "vind för våg" och låta dem utvecklas på sitt sätt, utan att stå med den pekpinne samhället gav oss redan som barn för att tala om vad som "ska" vara och inte.
Det är ganska jobbigt psykiskt i längden att få samma frågor överallt när det gäller Tjoddas, vi förstår till fullo att det är dessa frågor som samhället, BVC, habilitering etc måste fråga men det känns lika trist när vi svara nej gång på gång. "Kryper hon" "säger hon mamma och pappa" och en av de dummaste frågor jag vet "Jaha, vad säger hon om att ha fått en lillebror?".
Tja, hon säger som sagt var inte mamma och pappa än men igår, efter att hon löst problemet med HIV och världssvält så talade hon om för oss att hon känner sig privilegierad till att ha fått ett så rekorderligt och ypperligt exemplar av en lillebror.  (I verkligheten så tror hon fortfarande stenhårt på att Loffe tillhör resten av djurparken vi bor med, tecknar glatt kisse och vill klappa honom på huvudet.)
Likaså kommer det förmodligen kännas kul att få precis samma frågor när det börjar bege sig för lille Loffe.


I det här "yrket" får man snabbt lära sig att vara stark och hämta styrka djupt inifrån sig själv, man hittar resurser man inte hade en aning om fanns.
Man bör heller aldrig vara rädd för att söka styrka, trygghet och tröst hos sin partner. Glöm dock aldrig bort att ge tillbaka detsamma med råge. Ett förhållande går ju liksom mycket ut på att man aldrig behöver vara ensam.
Min personliga erfarenhet är att självförtroendet stärkts väldigt påtagligt under kort tid. Det kanske är väldigt individuellt men jag känner hur jag har vuxit enormt som människa av alla erfarenheter vi blivit påtvingade och hur stolt man känt sig när man står på andra sidan det där enorma hindret.
Lite tilltuffsad ibland men mest häpen över att det gick, att det svåra är över för denna gången och att man får en känsla av att man är rikast i världen och har vunnit alla förstapris som finns. (Viktigt att komma ihåg och påminna sig själv om med jämna mellanrum)

Vad jag förundras över är ändå hur vi redan från födseln har stakat ut vägen för våra barn och hur uppochner hela världen blir när något främmande dyker upp i livet. Så rädd man instinktivt blir när vi stöter på någonting vi inte kan klämma in i en liten fyrkantig låda med etikett.
Viktigt också är såklart att njuta i fulla drag av barnen när de är små oavsett diagnos, syndrom eller om de bara är helt ordinära. Det spelar ingen roll för min del och jag tänker lägga upp ett enormt lager med slemmiga öppenmun pussar som delas ut just nu med stor förtjusning.

Så vad jag egentligen ville komma fram till är att trots alla tankar som snurrar, trots att man ibland går och vrider sina händer och grubblar sig grön....
Allt kommer att lösa sig till det bästa med tiden, syndrom eller inte; här är vi och vi i den här familjen, tänker minsann alla leva fullt ut på bästa sätt.


Mössavdragning är en hit bland småbarn. Tjoddas min ser lite beräknande ut
på första bilden och iskall på den andra när hon lagt rabarberna på sin trofé.


Det är kul att åka katamaran till Hallands Väderö.
(Fullt insmord med solskyddsfaktor. Hatten hamnade i en vattenpöl av "misstag" och hängde på tork under båtfärden.)


En av dagens skönaste bilder!


Fina lilla Tjoddas i min solmössa som Tjoddasmormor sydde till mig när jag var liten.



Såhär kul var det att bada i havet, kallt men kul.


Vänta nu, den här ser lite ut som min fast ändå inte hm......jag tror jag får provsmaka ändå för säkerhets skull.




Tur Junarn inte blev ledsen när Tjoddas provsmakade hennes napp iallafall.


Tjejsnack innan hemfärd.


Redan dagen därpå besökte jag och barnen återigen stranden medan Tjoddaspappan
var duktig och tränade. Sand var skoj och stenar smakade blä trots upprepade försök att vänja sig.
Sand åkte bara in i munnen en gång innan hon bestämde sig för att det inte var hennes grej.


Myskontot fylls på.


Fantastiskt väder och både kallbadhuset och fästningen syns på denna bild.


Vi passade på att hälsa på en barndomsvän till mig i deras sommarstuga.
Såhär rolig gunga hade de tyckte Tjoddas.


Och en sådanhär supersmidig flytannordning med tuta och ratt fanns att tillgå.
Tjoddas blev precis lika arg som vanligt när vi tyckte det var dags att sluta bada för dagen.




När katten är borta dansar råttorna på bordet......


Eller som det heter här: När pappa är borta hittar mamma på dumheter...
Idag fick Tjoddas nagellack på tånaglarna.... jag var tvungen att testa.


Såhär fint tyckte iallafall Tjoddas att det blev.


Tjoddas hjälper sin pappa att köra truck, det är roligt att ratta själv. "truckförare"




Nu blev klockan sådär mycket igen....





Kommentarer
Postat av: TjoddasPappa

Och det blir ju ännu senare för mig eftersom jag måste läsa bloggen direkt när den är uppdaterad.

God natt....

2011-07-14 @ 00:03:30
Postat av: Mamma J

...vi har stigit in och löst biljett i samma vagn som ni på tåget "leva livet fullt ut" och hoppas få åka många många mil tillsammans med er, att ta varandra i handen ibland gör bara det hela ännu lättare och behövs ibland på färden. Säger bara Gorillapod....(stavas det så?)...ni är underbara kära vänner!

2011-07-14 @ 08:02:27
Postat av: Eivor

Vi hade träff med ds-gänget hos oss i tisdags och vi halkade osökt in på framtida frågor. Det handlade mest om skolstart (avlägset, visst, men vi fastnade i specialskola/vanlig skola jämförelser.) Så vi bestämde oss helt sonika för att boka in en infokväll på specialskolan redan i höst för att få slut på det grubbleriet :)) Man blir så hispig ibland...och nästa dag njuter man fullt ut. Hur ska vi lära oss hitta medelvägen?

2011-07-14 @ 14:05:43
Postat av: Karin

Har du läst den där berättelsen om att man kommer till Holland fast man skulle rest till Italien? Så är det. Det blir inte alltid som man tänkt men man lär sig att det finns fantastiskt mycket att upptäcka även där man såsmåningom hamnar...

UNDERBAR bild när hon snor mössan, förresten :)

Kram Karin

2011-07-14 @ 14:55:33
Postat av: Tjoddasmamma

Tjoddaspappa: kära Tjoddaspappa, blogginlägget kommer även finnas kvar när du stiger upp på morgonen.



Mamma J: Då är det bara att hålla i sig och hoppas på det bästa nu.



Eivor: Det låter förståndigt förmedla gärna vad ni kommer fram till. Medelväg är nog bra i mångt och mycket men det hade blivit trist i längden om det inte hade hänt nåt på färden eller hur?



Karin: Jahadå, den lilla dikten är en av de första saker folk förmedlar till oss föräldrar med lite ovanliga barn. Sören Olsen hade en egen version av den i sin bok "Prins Annorlunda".

2011-07-14 @ 15:03:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0