2011-11-22     Testing testing....

Neeeeeeeeeeejjjjjj, säger jag sakta och lågt. Den lilla armen svajar i luften och stannar till, samtidigt ser jag i ögonvrån en glimt av ett leende. Sakta börjar armen röra sig igen.
Neeeeeeeeejjj, upprepar jag, lika precist och lågt som sist.
Den här gången stannar inte armen upp utan fortsätter sakta, sakta fram till sitt mål, askluckan på vedspisen.
Den lilla handen greppar om knoppen till luckan och huvudet vänds långsamt åt mitt håll med stora oskyldiga ögon. Ögonbrynen vilar strax under hårfästet i en tyst fråga och man ser att det där ligger ett leende på lur någonstans.
Luckan öppnas i slow motion, fortfarande är blicken fastnaglad i min, jag försöker se sträng ut men jag känner hur hela ansiktet darrar av återhållen skratt och hur jag än försöker så fladdrar mina barska ögonbryn som två fjärilsvingar i en snöstorm.
Jag får snabbt titta bort för att försöka samla mig.
Försent.
Nästa gång jag tittar på Tjoddas igen är hand och ansikte svart av aska.

Fasen! Nästa gång, nästa gång ska jag klara det. Då ska jag försöka se sådär vuxet allvarlig ut och hötta med ett finger.

Snällt stänger Tjoddas luckan igen, applåderar åt att hon var så duktig och tittar på mig för att få beröm.
(Precis som när hon knycker Loffes leksaker och sen lämnar tillbaka dem. Så tittar hon uppmuntrande på mig och applåderar stolt. Hon brukar få beröm när hon är snäll.)


Sen börjar vi om igen. Rond 2...


Det har börjat testas mer gränser till höger och vänster, nu när Tjoddas fortfarande är ganska liten så kan det väl vara mer gulligt och roligt än jobbigt och tröttsamt. Jag hoppas dock att det går att resonera mer när hon blir några år äldre, annars ligger vi brunt till. Att slå efter oss när hon är trött och hon vet att nappen innebär att hon ska sova är en helt ny grej. Så blänger hon surt/ storgråter en en stund och så plötsligt har hon däckat.

Jag har också börjat testa gränser, förutom min mans tålamod och gränsen för hans mentala hälsa, så har jag nu också börjat testa mina egna gränser när det gäller tålamod vid symaskinen.
För första gången fegade jag inte ur och stolt kan jag säga att såfort jag har inhandlat passande knappar och fått dit dem, så kommer Tjoddas kunna bära det första plagget hennes mamma har sytt sen syslöjden i mellanstadiet. (Och jag var så kass på den tiden så när slöjdtanten skulle visa hur man gjorde, slutade det alltid med att hon sydde allt åt mig och jag fick titta på. En trend som höll i sig genom hela grundskolan och gymnasiet)
Så i själva verket är detta faktiskt, så när som på två tygkassar och en nåldyna, det första jag har sytt alldeles själv.
För mig är det ungefär lika stort som att Tjoddas reste sig upp och gick med vagnen härom dagen. (Vilket tydligen var  såååå last week, för nu gör hon det inte längre)

Igår testade Tjoddaspappan, Tjoddasmormors gränser  (via mig i telefon) när det gällde att vara slängd i käften, så det ska bli mycket spännande att dela bil med dem imorgon. (Vissa saker KAN ha ändrats i översättningen eftersom jag fick medla mellan dem...icke desstomindre kommer säkerligen morgondagen bjuda på något alldeles extra)

Vi har nu även testat vår nyinförskaffade iPad och så snart vi vuxna har lekt färdigt så ska Tjoddas få börja använda den lite mer.... Vi har laddat hem några roliga applikationer (våga vägra ordet "appar") allt från vanliga pekböcker med ljud, teckenlexikon till bara roliga små saker som plingar och spelar när man trycker på dem.
Själv är jag galet förtjust i att man kan läsa böcker på iPaden i mörkret när de andra sover. Jag har hemliga möten med Viktor Rydberg några kvällar i veckan....jag vill bara varna för att språket kanske ändrar sig på bloggen om några dagar, det är ganska troligt att ord som eljest, emedan och ty, kommer smyga sig in här och där....

Iallafall kan vi tipsa om sajten pappas appar (där kom det ändå) En pappa som testar olika applikationer för barn, föräldrar och även lite olika spel etc. Bra tips för att få snabb koll.



Så några bilder, det var ju ett tag sedan sist.


Vi firade farsdag redan på fredagen den 11:e, genom att gå och äta finlunch
på Laxbutiken.


Loffe var lite mer skeptisk till sin mat.



Loffe ska bli ICA's nya reklamprofil i framtiden....


JAG blir iallafall sugen på att köpa mer av ICA's havremjölk efter de här bilderna.


Först putsar jag dig....


Så kan du pussa, eh, putsa menar jag... så kan du putsa mig sen.


Och nu då min lilla vildvuxna vän? Hur ska du komma ner hade du tänkt?


Myskväll med familjen J som slutade på golvet, de mest lyckade kalasen
brukar ju sluta på golvet av en eller annan anledning.
Tack för en underbar kväll, godisverkstad nästa!!!







2011-11-20     När ens barn är på väg att dö...

Jag fick syn på en artikel i Expressen idag, den handlade om en mamma vars barn föddes med Downs Syndrom. Förutom detta hade pojken även ett allvarligt hjärtfel och lever idag, efter många operationer, med ett halvt hjärta. Hans hjärta orkar snart inte längre pumpa runt tillräckligt med syrerikt blod i kroppen och han tynar sakteligen bort inför hennes ögon.
De har fått lite mer än fjorton år tillsammans, det är inte ens en kvarts livstid.
Hon berättar stolt att hennes son har levt "helt och fullt" och att hennes tröst är att överhuvudtaget ha fått möjligheten att uppleva honom.

Hur hade man själv reagerat om man fått ett liknande besked? Hade man ens orkat stiga upp på morgonen? Hade man sagt upp sig från jobbet för att bara få vara med sitt barn på dygnets alla timmar tills det sista andetaget? Hade man försökt lägga upp något slags "lager" av den mest älskade personen, saker man kan ta fram och hålla i, lukta på och bara ha till hands för att verkligen kunna minnas hur det en gång var? 

Det är så bräckligt och skört det vi har fått till låns.
Tacksamhet, även över de minsta sakerna i livet borde vara på sin plats.

En tanke till alla föräldrar med barn som gått bort i förtid. Ingen förälder borde någonsin behöva uppleva fasan och sorgen i att begrava ett barn. Det är svårt att tänka på rättvisa och meningsfullhet kombinerat med en sådan situation.




2011-11-10     Nu J*vlar....


Enjoy: "holy schmoly"

2011-11-09     I väntan...

I väntan på att det ska gå ytterligare 56 minuter innan Youtube har lyckats hämta och konvertera filmklippet jag försöker lägga upp, tänkte jag passa på att göra en liten uppdatering.
Pinsamt nog får jag erkänna att jag själv måste läsa igenom senaste inlägget för att se ungefär VAD som behöver uppdateras.

Jag kan informera om att björnen i filmen Teckenhatten, inte längre är farlig, däremot är clownen lite läskig nu. Tjoddas stirrar misstänksamt på honom och backar lååångsamt undan från TV'n när han dyker upp med jämna mellanrum.

(50 minuter kvar av uppladdningen, det kan omöjligen tagit mig hela 6 minuter att skriva ovanstående...)

Barnen är ganska roliga nu och man får verkligen se upp med att vända ryggen till. Tjoddas vill så himla gärna kramas, pussas, testa hur hårt lillebrors skallben är kontra den där fina gröna träklossen, eller bara känna efter exakt hur mycket vikt man egentligen kan lägga på någons rygg innan den liksom...går av. Klarar han inte av att få "drop kicks" på näsan heller?
Så märkligt tycker Tjoddas som mer än gärna gör Loffe till sin egen lille "crash test dummie"

Samtidigt så reagerar Loffe på allt Tjoddas gör med att skratta eller le, detta trots att mitt hjärta sitter i halsgropen och man nästan väntar sig att det ska sitta en begravd leksaksbil i pannan på honom vilken sekund som helst. Han tar det med ro helt enkelt.

Vi är fortfarande förkylda, snoriga och hostiga. Nu har jag tyvärr också börjat få lite "kill" på kvällarna som resulterar i hosta men förhoppningsvis går det snart över igen.  (42 minuter kvar)

Idag var vi och badade med habiliteringsgruppen, de var ju förresten på besök hos vår förskola, bara för några veckor sedan, det verkade ha varit ett bra möte och det känns så skönt när personalen får så mycket beröm av habiliteringen. För första gången sen semestern fick jag ju en chans att prata med vår sjukgymnast, det var bara beröm och framförallt till Tjoddas stödperson som hade gjort lika mycket intryck på sjukgymnasten som på oss andra runt Tjoddas, sjukgymnasten poängterade att vår kontakt verkligen "såg barnet" och det är precis så vi har känt det också. Hela personalstyrkan kändes ivriga och engagerade. Bara guldstjärnor för hela slanten alltså.
(33min kvar men nu var jag uppe och gjorde te några minuter)
Tjoddas plaskade på i bassängen och jag hade förutseende nog tagit med en yogamatta att sitta på tillsammans med Loffe. Efter en kort stund kom sjukgymnasten fram för att hälsa på Loffe och frågade om inte han fick vara med och bada? Jodå tyckte jag, det går så bra så. Vi hämtade Tjoddas extrapar med badbyxor och en mycket lycklig liten kille fick för första gången bada i bassäng. Det sprattlades och sparkades en hel del kan jag tala om.

Två mycket trötta och lyckliga barn slocknade i bilen på vägen hem, den lille fick mat när vi kom hem och somnade om efter en liten stund. Min favorittjej och jag hjälptes sen åt att göra pankisar, en variant av pannkakor utan gluten och mejeriprodukter. De är helt klart goda och inte så "tunga" som vanliga pannkakor kan bli.
När Tjoddas fått mäta kryddor och havremjölk, smaka på allt hon kom över, knäcka ägg och även vispa smeten, så nöjde hon sig med att tömma ur några lådor i köket under tiden jag stekte pankisarna. Hon fick bli förste provsmakerska (finns det ordet?) och sen ville hon ner och hoppa runt på golvet istället. Hon letade snabbt upp lite av det hon slängt ner och av en impuls fick hon en ren skål och visp av mig. Mycket riktigt. Det skulle vispas.
Jag försöker låta bli att göra allt själv och istället låta henne hjälpa till en del. Det blir mycket roligare så. Äta själv, laga mat/baka, borsta tänderna. Allt sånt kan man ju hjälpas åt med på ett eller annat sätt. Hittills fungerar det bra iallafall. Jag gör först och visar, sen hjälps vi åt. Då blir hon sysselsatt samtidigt som vi gör något tillsammans och kanske att hon lär sig nåt på kuppen. (Jag lärde mig iallafall att man får hålla bestämt i barnahänder när det ska mätas upp flytande varor i decilitermått idag...)
(24 min, jag tror Youtube har nåt fuffens för sig...)

Då var det förresten fars dag på söndag. Tjoddaspappan har redan fått en present av Tjoddas, ingen av oss vet dock hur det ser ut, vi antar att det är en tavla och den följde med hem, inpackad och klar, från förskolan häromdagen. Ska bli spännande att se.
"Snart är det jul" som mamma J uttryckte det förra söndagen inför en suckande skara människor som förmodligen började känna paniken krypa som en kall kåre utmed ryggraden.
Tur vi är hemma och kan ta det lugnt, en underbar chans att skapa egna traditioner, lite av det bästa från bådas barndom och sen lite eget också. Är det väder för det, så planerar vi att grilla till lunch. Häftigt, eller hur? Sen kanske det blir pepparkaksdekoration eller nåt annat pyssel för att umgås lite, Kalle på TV för att vi föräldrar känner ett inre tvång när det gäller detta program. Vi är rädda att inte julen ska infinna sig annars..... och sen kanske tomten kommer på besök.... vem vet?
Tjoddas önskar sig säkert en kevlardräkt till sin lillebror så att han blir sparksäker tror jag....och kanske nåt fint att ha på sig själv skulle jag tro.
Loffe önskar sig med största sannolikhet (en hjälm kanske?) ett eget piano eller liknande.
(17 min kvar)

Så besvikna de kommer att bli....
Vi hade nämligen tänkt skaffa en sån här:

Minus främmande barn och hund då såklart.... tänk vad läskigt om skrindan hade
levererats med ett barn och en hund.... och vilket stort paket det hade blivit....


I övrigt tycker vi fortfarande att det händer saker varje dag, det som inte kändes så självklart igår är Tjoddas mycket säkrare på idag. Som att resa sig och sätta sig tillexempel. "Äpple" är ordet som används mest just nu, "smörgås" slängs in ibland med lite nonchanlans när hon upprepat "äpple" för ofta. Eller som när Tjoddaspappan ställde fram sin frukost och hon fick syn på osten. (Tjoddas är totalt galen i ost) Då tecknas det "smörgås" på löpande band minsann. Extra roligt är det om man själv får hyvla ost med lite hjälp av mamma.

(9min kvar, nu får jag ju nästan skynda mig om jag ska bli klar samtidigt....)


Kidsen på promenad med sin far och vår hund. Vi njuter sålänge sämjan håller i sig.




Den årliga hjärtkontrollen är avklarad. Allt såg finfint ut, bättre än sist.
Kardiologen ansåg att det numera bara kan klassas som ett skönhetsfel och
det känns ju jättebra.



Den stackars sköterskan råkade nypa, en redan trött Tjoddas, med en av
krokodilklämmorna som ska sitta på EKG-klisterlapparna. Såklart att tårarna rullade då.
Skönt att ha pappa i närheten.



På kvällen provade vi hockeyhandskar medan vi väntade på Tjoddaspappan.
Fungerar fint, tycker Tjoddas!



Lille Loffe i syrrans badbrallor, en nöjd kille trots volang och skrikigt rosa.



Lilla Tjoddas fick låna brorsans ring när han klivit upp ur badet.



Såklart var jag tvungen att fråga om hon inte kunde ha den på huvudet,
bestämt placerade hon den där och sen skulle den vara där tills vi gick hem.



Sen ville jag bara visa en av orsakerna till att min man tycker att jag är
"lite väl tysk" ibland. Jag gillar lådor och etiketter. (Excel kalkylprogram är mitt favvisprogram på datorn, många fina fyrkanter där man bl.a kan stapla och ordna och sortera)
Till mitt försvar så har russinburken faktiskt
rundade kanter.....

Så var det ju filmklippet då, det är faktiskt inget speciellt med det men det tar alltid så lång tid när det är filmat med "kompakten" istället för mobilen. Lite högre upplösning kan man väl säga.

Iallafall....med lite god vilja kan man inbilla sig att hon "härmar" från när vi vispade smet...lägg gärna märke till att hon "provsmakar" den inbillade smeten: "Pankisbak"

Sen har jag glömt visa vad hon började med för några veckor sedan. De övar på att blåsa papperstussar och bubblor på dagis. Vi lyckades snabbt få henne att koppla ihop ordet "blåsa" med det hon faktiskt gjorde och hon blev själaglad när hon själv, för första gången, lyckades få ljud i den här: "truddelutt"



Det var alles för idag, nu borde teet vara lagom kallt för att bli drickbart.

















2011-11-04     Jag sa ju det....

Idag är det lite deppigt för jag vaknade med halsont och feber idag och imorgon är det ett träningskonvent som jag längtat efter i "evigheter" känns det som. Mannen är och länsar Apoteket på allt de äger och har. Men som sagt var, jag SA ju det. I det här fallet var det definitivt inte roligt att bli överbevisad av sig själv.


Andra glada nyheter däremot, som min man informerade mig om när jag sakta guppade upp ur min feberdvala, var att lilla Tjoddas (som minsann haft sin mammas lära-gå-skor från tidig juraperiod på sig) hade vandrat omkring med en lära-gå-vagn idag på dagis. Det är minsann inte illa det.

Heja Tjoddas!!


Mage!



Grattis på halvårsdagen Loffeman.

2011-11-04     Bland björnar och huggtänder

Det är ingen rolig period här hemma just nu, eller jo, det är det väl egentligen också samtidigt....det beror på hur man ser det. Det är mycket som händer men det blir förskräckligt lite sömn för min del, det brukar ju alltid straffa sig i längden och jag bävar inför nästa förkylningsattack som jag förmodar ligger på lur.
Lilla Tjoddas har fått, inte mindre än, två tänder precis samtidigt. Det har varit snor, det har varit kink och det har varit andra ännu mer otrevliga biverkningar på detta. Men ut ska de så "bring it on" liksom. Samtidigt har lille Loffe också fått för sig att "tänder...det vore ju grejer det" bara för att vi helt säkert inte ska vara sysslolösa. Problemet är bara att Loffepojken också blivit snuvig och hostar illa, dag som natt. På nätterna hostar han och blir lite ledsen för att han vaknar till när det händer. Så, summa summarum...Tjoddasmamma får väldigt lite sovtid och är numera uppe strax efter klockan sex på morgonen. Den oanade konsekvensen av detta är att jag blir rastlös och städar hela dagarna (!) DET har nog aldrig hänt förr. Inte såhär nitiskt varenda dag tror jag inte. Tyvärr syns det ändå inte på kvällarna och på morgonen får man helt enkelt börja om igen.
Tjoddas har nu iallafall utvecklat sig ett "huggtandsbett" som gör att man absolut INTE ska försöka känna efter med ett finger hur långt det har gått med tänderna. Gör man det får man uppsöka vård och försöka sy fast fingret igen.

Nu börjar jag också på allvar förstå vad sjukgymnasten menade med att det kan gå långa perioder när det inte händer någonting med varken det motoriska eller språkliga och sen helt plötsligt kommer det massor på en gång.
Vi har också sett något helt nytt, häromdagen började plötsligt den älskade filmen Sånghatten fungera igen och ingen blev gladare än lilla Tjoddas när clownen på TV glatt ropade "Nu börjar det". Vi har väl sett den ungefär en miljon gånger nu. Rätt som det är, efter en stund. Så hörs det ett skräckslaget illvrål ifrån TV-hörnet och jag släpper allt jag har för händer och rusar in, i tron att hon fastnat, klämt sig, slagit sig eller liknande.
Stora skräckslagna ögon, vitt uppspärrade pejlar in mig och med underläppen darrande sträcker hon ut armarna och slänger sig efter mig.
Jag förstår ingenting.
Sen börjar sången på TV om igen, det är "Björnen sover" och i Sånghattens version har de en handdocka i form av en björn som håller för ögonen. På slutet så tittar den sig omkring och morrar några gånger..... Tjoddas borrar in huvudet under min haka och sitter som en igel på mig, hon kikar lite försiktigt på björnen och borrar sen in huvudet igen.
Jaha... det var nåt nytt.
Vidare så tar hon nu själv stoooora kliv om man håller henne i händerna/under armbågarna, hon går gärna en ganska lång sträcka och vill upp nästan meddetsamma igen om hon satt sig ner. Dagis informerar om att Bobbycar'en nu även fungerar framåt (och inte bara bakåt som förra veckan) Hon har börjat resa sig upp mot möbler spontant nu och inte bara i sin säng och i kundvagnar.

Vad som slår mig ibland är att hon är så selektiv med saker. Det ska bli spännande att se om Loffe är det också eller om Tjoddas är "känsligare" det verkar som om att, bara för att hon kan sätta sig ner i sin säng och vid en speciell pall, från stående...så gör hon inte det på alla andra ställen också. Likadant är det med att resa på sig och jag minns att hon kunde sätta sig upp nästan överallt förutom när man bytte blöja.

Det verkar som om hon ibland tecknar det hon ser på bilder, innan har hon gärna pekat i böcker och funderat men först nu snappar hon liksom upp att där var en minimal pipmugg i bakgrunden, eller ett halvt äpple som ingen annan såg.

Men Loffe då? Jodå, förutom att han minsann har en liten tand på väg så rullar han nu runt tills han fastnar på möbler som "står i vägen" och så blir han jättearg.... tills man tittar på honom, då nästan dör han av skratt. Det går även lite runt, runt, han vrider sig med hjälp av händerna, lite bakåt ibland och igår verkade det nästan som om det gick lite framåt också. Så vi får väl se.

Det största i min värld, just tillfälligt, är iallafall att äntligen är mitt älskade piano hemma, efter många års väntan så har det äntligen anlänt! Tack alla inblandade för all hjälp, de enda jag spelar för är min mamma, min man och min pianolärare. Mamma för att hon gillar det, min man för att han ändå inte hör när jag spelar fel och min lärare...tja, lite för att jag måste eftersom jag betalar för det....

Konventet närmar sig med stormsteg och det är redan nu på lördag, det ska bli spännande och jag är faktiskt lite nervös men samtidigt väldigt taggad. Jag klarade av ett minimål häromdagen dv.s att springa en viss sträcka utan att stanna en enda gång. Detta iförd kjol och vinterjacka med barnvagnen framför men vad tusan. Vi bor på landet så vem bryr sig. (Jag hade planerat att tillfälligt promenera om det kom en bil men jag kom hela vägen hem)
Tant Keka var på besök och lämnade som vanligt efter sig mersmak och presenter. Tjoddas var lite blyg i ungefär två sekunder och sen flirtade hon allt hon orkade tills Keka skulle hem igen. Loffe satt bara och flinade nöjt som vanligt. Jag kan fortfarande inte fatta att jag ska våga flyga iväg alldeles ensam för att hälsa på Keka i Madrid. Hur ska detta gå? Jag som nästan går vilse ner till brevlådan? Jag skojar inte, var det någon som försvann på orienteringen så var det jag. Utan undantag!

Min man brukar säga att det heter inte att man är vilse, man bara ser sig omkring lite.


RSS 2.0