Bland björnar och huggtänder

Det är ingen rolig period här hemma just nu, eller jo, det är det väl egentligen också samtidigt....det beror på hur man ser det. Det är mycket som händer men det blir förskräckligt lite sömn för min del, det brukar ju alltid straffa sig i längden och jag bävar inför nästa förkylningsattack som jag förmodar ligger på lur.
Lilla Tjoddas har fått, inte mindre än, två tänder precis samtidigt. Det har varit snor, det har varit kink och det har varit andra ännu mer otrevliga biverkningar på detta. Men ut ska de så "bring it on" liksom. Samtidigt har lille Loffe också fått för sig att "tänder...det vore ju grejer det" bara för att vi helt säkert inte ska vara sysslolösa. Problemet är bara att Loffepojken också blivit snuvig och hostar illa, dag som natt. På nätterna hostar han och blir lite ledsen för att han vaknar till när det händer. Så, summa summarum...Tjoddasmamma får väldigt lite sovtid och är numera uppe strax efter klockan sex på morgonen. Den oanade konsekvensen av detta är att jag blir rastlös och städar hela dagarna (!) DET har nog aldrig hänt förr. Inte såhär nitiskt varenda dag tror jag inte. Tyvärr syns det ändå inte på kvällarna och på morgonen får man helt enkelt börja om igen.
Tjoddas har nu iallafall utvecklat sig ett "huggtandsbett" som gör att man absolut INTE ska försöka känna efter med ett finger hur långt det har gått med tänderna. Gör man det får man uppsöka vård och försöka sy fast fingret igen.

Nu börjar jag också på allvar förstå vad sjukgymnasten menade med att det kan gå långa perioder när det inte händer någonting med varken det motoriska eller språkliga och sen helt plötsligt kommer det massor på en gång.
Vi har också sett något helt nytt, häromdagen började plötsligt den älskade filmen Sånghatten fungera igen och ingen blev gladare än lilla Tjoddas när clownen på TV glatt ropade "Nu börjar det". Vi har väl sett den ungefär en miljon gånger nu. Rätt som det är, efter en stund. Så hörs det ett skräckslaget illvrål ifrån TV-hörnet och jag släpper allt jag har för händer och rusar in, i tron att hon fastnat, klämt sig, slagit sig eller liknande.
Stora skräckslagna ögon, vitt uppspärrade pejlar in mig och med underläppen darrande sträcker hon ut armarna och slänger sig efter mig.
Jag förstår ingenting.
Sen börjar sången på TV om igen, det är "Björnen sover" och i Sånghattens version har de en handdocka i form av en björn som håller för ögonen. På slutet så tittar den sig omkring och morrar några gånger..... Tjoddas borrar in huvudet under min haka och sitter som en igel på mig, hon kikar lite försiktigt på björnen och borrar sen in huvudet igen.
Jaha... det var nåt nytt.
Vidare så tar hon nu själv stoooora kliv om man håller henne i händerna/under armbågarna, hon går gärna en ganska lång sträcka och vill upp nästan meddetsamma igen om hon satt sig ner. Dagis informerar om att Bobbycar'en nu även fungerar framåt (och inte bara bakåt som förra veckan) Hon har börjat resa sig upp mot möbler spontant nu och inte bara i sin säng och i kundvagnar.

Vad som slår mig ibland är att hon är så selektiv med saker. Det ska bli spännande att se om Loffe är det också eller om Tjoddas är "känsligare" det verkar som om att, bara för att hon kan sätta sig ner i sin säng och vid en speciell pall, från stående...så gör hon inte det på alla andra ställen också. Likadant är det med att resa på sig och jag minns att hon kunde sätta sig upp nästan överallt förutom när man bytte blöja.

Det verkar som om hon ibland tecknar det hon ser på bilder, innan har hon gärna pekat i böcker och funderat men först nu snappar hon liksom upp att där var en minimal pipmugg i bakgrunden, eller ett halvt äpple som ingen annan såg.

Men Loffe då? Jodå, förutom att han minsann har en liten tand på väg så rullar han nu runt tills han fastnar på möbler som "står i vägen" och så blir han jättearg.... tills man tittar på honom, då nästan dör han av skratt. Det går även lite runt, runt, han vrider sig med hjälp av händerna, lite bakåt ibland och igår verkade det nästan som om det gick lite framåt också. Så vi får väl se.

Det största i min värld, just tillfälligt, är iallafall att äntligen är mitt älskade piano hemma, efter många års väntan så har det äntligen anlänt! Tack alla inblandade för all hjälp, de enda jag spelar för är min mamma, min man och min pianolärare. Mamma för att hon gillar det, min man för att han ändå inte hör när jag spelar fel och min lärare...tja, lite för att jag måste eftersom jag betalar för det....

Konventet närmar sig med stormsteg och det är redan nu på lördag, det ska bli spännande och jag är faktiskt lite nervös men samtidigt väldigt taggad. Jag klarade av ett minimål häromdagen dv.s att springa en viss sträcka utan att stanna en enda gång. Detta iförd kjol och vinterjacka med barnvagnen framför men vad tusan. Vi bor på landet så vem bryr sig. (Jag hade planerat att tillfälligt promenera om det kom en bil men jag kom hela vägen hem)
Tant Keka var på besök och lämnade som vanligt efter sig mersmak och presenter. Tjoddas var lite blyg i ungefär två sekunder och sen flirtade hon allt hon orkade tills Keka skulle hem igen. Loffe satt bara och flinade nöjt som vanligt. Jag kan fortfarande inte fatta att jag ska våga flyga iväg alldeles ensam för att hälsa på Keka i Madrid. Hur ska detta gå? Jag som nästan går vilse ner till brevlådan? Jag skojar inte, var det någon som försvann på orienteringen så var det jag. Utan undantag!

Min man brukar säga att det heter inte att man är vilse, man bara ser sig omkring lite.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0