När ens barn är på väg att dö...

Jag fick syn på en artikel i Expressen idag, den handlade om en mamma vars barn föddes med Downs Syndrom. Förutom detta hade pojken även ett allvarligt hjärtfel och lever idag, efter många operationer, med ett halvt hjärta. Hans hjärta orkar snart inte längre pumpa runt tillräckligt med syrerikt blod i kroppen och han tynar sakteligen bort inför hennes ögon.
De har fått lite mer än fjorton år tillsammans, det är inte ens en kvarts livstid.
Hon berättar stolt att hennes son har levt "helt och fullt" och att hennes tröst är att överhuvudtaget ha fått möjligheten att uppleva honom.

Hur hade man själv reagerat om man fått ett liknande besked? Hade man ens orkat stiga upp på morgonen? Hade man sagt upp sig från jobbet för att bara få vara med sitt barn på dygnets alla timmar tills det sista andetaget? Hade man försökt lägga upp något slags "lager" av den mest älskade personen, saker man kan ta fram och hålla i, lukta på och bara ha till hands för att verkligen kunna minnas hur det en gång var? 

Det är så bräckligt och skört det vi har fått till låns.
Tacksamhet, även över de minsta sakerna i livet borde vara på sin plats.

En tanke till alla föräldrar med barn som gått bort i förtid. Ingen förälder borde någonsin behöva uppleva fasan och sorgen i att begrava ett barn. Det är svårt att tänka på rättvisa och meningsfullhet kombinerat med en sådan situation.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0