Ännu mer väder

Men jag måste erkänna att det är fruktansvärt mysigt att få kura ihop sig under täcket i en redan uppvärmd säng och borra in näsan, precis under örat, på en snusande liten bebis. Då kan det få blåsa och ösregna bäst det vill ute. Klart, det är ju inget roligt "ut och gå väder" men tar man bara på sig ordentligt så ska vi nog kunna lösa det problemet också.

För ett tag sedan la jag ut en fråga på Facebook i en grupp som handlar om Downs syndrom. Det jag ville veta var lite mellan tummen och pek, ungefär hur många som blir rymningsbenägna, jag frågade också lite om när det börjar, när det går över, vad man kan få hjälp med och sådär. Jag är lite sjåpig för även om jag vill veta en del så betyder det inte alltid att jag vill veta absolut ALLT.
Men ställer man frågor får man ju liksom vara beredd på svaren också. Efter att ha fått några halvmesiga, få svar så började helt plötsligt folk tävla om vem som var "värst" någon hade åkt spårvagn själv vid 8 års ålder, någon låste in sig på toaletten, någon låste ute sin mamma i bara nattlinne etc... det fanns ingen ände på det hela. Under tiden man satt och tuggade på naglarna när man läste detta kunde man inte låta bli att tänka "oj är det såhär det kommer att bli" kommer vi få en stökig, överaktiv unge som gör sitt bästa för att försvinna såfort tillfälle ges och därmed kanske tillochmed försöka "göra sig av" med oss genom att låsa in oss? Skulle vi också vara med om det här? Så det var detta som var "typiskt" barn med Downs?
Sen slog det mig.....
Men.....gör inte alla barn sånt här egentligen? (Ok, kanske inte sticker iväg som om det inte fanns någon morgondag utan planer på att återvända)....men jag började helt plötsligt kunna räkna upp kompisars, fullt "normala" ungar som testat både det ena och det andra när det gäller att låsa inne eller ute, hälla schampo i toalett och jacuzzi (både två och tre gånger på raken) Plötsligt kändes det inte så skrämmande och farligt längre.
Ibland är det så himla lätt att stressa upp sig över problem i framtiden som kanske inte ens kommer att finnas.
Mitt nästa tankespöke gäller däremot tyvärr kompisar och andra barn.
Kommer du ihåg när man gick i skolan och det fanns alltid någon eller några som man inte riktigt kanske ville hålla i handen på väg till matsalen? Kanske hade man sett personen peta näsan lite alltför ofta, kanske hade stackar'n vårtor på händerna som såg läskiga ut? Iallafall så fanns det väl nästan alltid någon som man tyckte var lite av en kuf, kanske tillochmed lite äcklig? För första gången har jag nu sett ett annat barn se på mitt barn på det där sättet, med lite äckel i blicken.
Nu är det ju bara att gilla läget och skita i vilket för det spelar inte så stor roll. Det kändes lite,. det erkänner jag, men faktiskt inte så mycket som jag trodde det skulle göra. Kanske känns det lite lättare för mig då hans syster tycker så mycket om Tjoddas.  Men sånt här kommer man ju aldrig undan. Men kompisar i framtiden är också lite av ett orosmoment, det ger ju så mycket om man iallafall har någon annan.

Men nu tycker jag det är dags att skärpa till sig, skrota den lilla "tyck synd om mig" fiolen som spelat så vemodigt i bakgrunden och köra igång med lite roligare grejer. Vi kör en bildkavalkad med text till istället.





Smakportionerna har börjat komma igång bra....


Syskonkärleken frodas


eller...?


Spillningsinventeringsansvarig (chefen över älgbajsräkningen)


Massor med fin bladpersilja fick följa med mig hem från en kompis trädgårdsland och träffa min matberedare.
En "match made in heaven" som resulterade i finfina påsar med frusen hackad persilja till
diverse goda rätter i framtiden.



Det har druckits whisky (inte av Tjoddas hur ledande bilden än må vara)


Det har klappats nytrimmad Jonnytax


Det har jagats


Det har fotograferats på väg in till BVC...detta var så vackert och tyvärr blir det
aldrig detsamma på bild.


Det har körts lite Bobbycar (mest bakåt)


Vi provade tofs i lugg.


Gunghästen blev äntligen klar...


Vi provsatt och provlåg Jonnytax's korg i köket hos Tjoddasfarmor


Loffe hjälper mamma att hålla formen....jupp, ett av de där riktigt låga skämten....


Igår var det studiebesök på brandstationen som gällde. Det är ett annat klistermärke
än det jag fick på min hjälm som liten men annars ser de precis likadana ut.


Och idag var det ju maskerad på dagis. Tjoddas fick gå som prima ballerina
med benvärmare, kjol och klisterstickers.









Kommentarer
Postat av: Junarn

Fina, söta Tjoddas, jag kommer alltid att vilja vara din vän, så det så! Och min mamma och pappa också, med dina föräldrar alltså! ;-)

2011-10-18 @ 19:11:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0