2011-09-30     Minsann

Idag har det hänt grejer minsann, lilla Tjoddas har "premiärdragit" sig upp till stående mot vår kökspall och vi föräldrar stod som två förvånade fågelholkar en lång stund och bara stirrade på henne.
Lille Loffe har återigen bevisat att han är karl för sitt namn och när vi skulle testa lite smakportioner idag var jag helt inställd på det boken sa: Grimaser skulle inträffa och som mest ½-1tsk puré kommer slinka ner. Efter att ha kämpat med en arg, grimasfri bebis som inte tyckte maten kom fort nog så slank 3 dagars smakportioner ner utan problem....bara han inte får ont i magen...

Min dag började med att jag sidledes strök omkring i köket på huk i ungefär 10 minuter...det var fototajm på dagis och jag hade redan mentalt förberett mig på att Tjoddas minsann skulle ha minst en tofs på sitt första skolfoto. Sagt och gjort.. det är verkligen inte världens lättaste att klä på och fixa frisyr på någon som förmodligen skulle kunna slå en ål i en tvålspann när det gäller att slingra sig. Har vi inte haft diskussioner för om bläckfiskar när det gäller liknande ämnen? Jag har starkt för mig att jag funderade på att adoptera en.....nåväl.
Jag var äntligen nöjd och tofsen verkade få sitta ifred, härligt!
Det ska bli väldigt spännande att få se bilderna och en av fröknarna som var med informerade mig om att bilderna minsann hade blivit bra och att vi kanske tillochmed skulle behöva välja bort foton för det var inte helt omöjligt att vi skulle kunna få fler än ett att välja mellan. Vaddå mitt lilla träsktroll är linslus? Det hade vi väl ingen aning om, eller?
Hur gör man egentligen som dagisfröken på fotodagar? Det känns stressigt tycker jag, (jag är så glad att de årliga klassfotona slutade samtidigt som jag fick min studentmössa för ungefär 100 år sedan) jag kan tänka mig att det är lite extra noga med kläder och frisyrer en sådan här dag... så slog mig tanken (nu vet jag att alla barn på vår förskola får precis vad de behöver av den fantastiska personalen och att det inte förekommer sånt där Tjoddas går) men tänk om några andra föräldrar får för sig att vi som har barn med handikapp, liksom....får "gå före" i kön när det gäller allt möjligt och att de känner att vi har det lite extra lyxigt och glassigt eftersom våra barn ofta kanske har någon extra resurs på plats.
Vi blir omhuldade och får saker "gratis". Förstår ni? Man kanske får lite mer förmåner för att det är "synd om en"
Det är ju, i fel och oupplyst sällskap, som gjort för att få snacket att gå och avundsjukan att spira.
Ett steg fram och två bakåt när det gäller att implementeras i det vanliga samhället. Vi vill ju in i samhället inte säras från den mer än nödvändigt.
Förut, om jag har förstått allt rätt, så innebar en resursperson mer eller mindre någon slags hjälpfröken och personlig assistent. Barnet fick gå iväg och öva på saker det borde lära sig, istället för att få vara delaktig med de andra barnen. Barnet blev alltså isolerat istället för implementerat. Idag (återigen) om jag förstått det hela rätt, så ska resursen finnas där som ett bekant ansikte som alltid är på plats när barnet kommer, som finns där för att fånga upp och stötta men som samtidigt finns till för de andra barnen också eftersom barnet i behov av stöd nu ska ingå i den vanliga barngruppen. Jag kan ha fel men såhär har jag uppfattat det. Fortfarande, så glad över att vi valde som vi gjorde med förskola. Har inte ångrat en dag hittills och jag skulle bli mycket förvånad om den dagen kommer.

Sorry, inga kort idag heller. Jag får verkligen försöka bättra mig! Fy mig.







2011-09-30     Nakenhund

Om det är någon som undrar hur en Landseer utan päls ser ut, eller hur en chinese crested (nakenhund) skulle se ut när den är lite mindre i handväskformat och lite mer i hockeytrunk storlek så kommer här en referensbild......


Bättre bilder kommer inom kort men så får man en liten idé av hur det blev iallafall.




2011-09-27     Tillbaka

Vi har varit på resande fot nu i fyra dagar. Vi har halva rötterna i ett grannland nära Danmark och bestämde oss för att vi tillsammans, för första gången på nästan 20 år, skulle ta oss dit igen för ett besök med alla föräldrar, barn och barnbarn. Sagt och gjort. Jag packade mina Y3, diskmedel och grönsvampar, stekte pankisar, kokade kaffe och vek kläder. Maken lekte 3D-pussel och packade in alla vagnar och väskor vi skulle ha med oss i bilen, sen bar det iväg.
Vi hade mycket trevligt, över förväntan får jag nog faktiskt säga och alla instämde när vi i slutet av resan tyckte vi kunde försöka göra om detta trevliga event fler gånger.

Barnen var helt fantastiska och vem kan klandra dem för att de kanske gnällde lite någon gång ibland på dit och hemresan? Tänk er själva att sitta fastspänd i flera timmar och däremellan bli uppryckta med jämna mellanrum när man sover? Lilla Tjoddas kämpade tappert i bilen och tecknade glatt smörgås och dricka när hon var hungrig eller törstig. Vi övade också på nyttiga ord som spegel och vovve, spegel gick bra men vovve blir fortfarande samma som kisse. Nu ser man verkligen hur hon betraktar ens handrörelser för att kunna apa efter. Idag kom spontant tecknet för dagis, först greppade hon armen ungefär i armvecket men när hon såg hur jag gjorde så flyttade hon snabbt ner handen till handleden istället. Min duktiga tjej det. Nog tjatat om hur fantaaaaastiskt duktiga mina otroliga underbarn är, tror ni det finns massor med bilder från resan eller? Vi kör väl ett bildrejs istället, här kommer en bråkdel:


So long suckers, Sweden goes bye bye!


På glatt humör när semestern startade, alltid ett gott tecken!!!


pankisarna åkte ner i ett flygande fläng, speciellt när man fick sitta på en egen
"riktig" stol och äta från en "riktig" tallrik.


Ett förtjust "uj,uj,uj" hördes när duschen siktades i badrummet....


Det måste ju undersökas, så här ser det ju inte ut hemma...nästan badkar och dusch i ett.


Jodå, duschslangar fanns i "Düsklant" också. (och toaborstar fanns också, denna städades dock skyndsamt  undan efter att Tjoddas försökt dirigera med den)


En glad liten indian på sitt första besök i Hansapark.


Man kunde också testa att spela lite trummor i indianbyn, perfekt eftersom de dessutom
var självspelande (slinga som spelade i bakgrunden hela tiden). Bara att banka på bäst man ville för det
lät riktigt proffsigt ändå.



Såhär fin var utsikten i bergochdal banans första uppförsbacke.


Tjoddasmorfar får faktiskt bjuda på denna helsköna karusellbilden. Lilla
Tjoddas syns såklart inte här men satt tryggt i famnen på morfar hela resan.


I vikingabyn kunde man provsitta....runhästar....(?)


Och när hälften av familjen befann sig här uppe.....


...Så röstade Tjoddas för en liten välbehövlig paus.


När hon vaknade (två timmar och en stor glass med kaffe senare) så åkte faktiskt Tjoddas karusell igen.
Den här karusellen åkte hon två gånger med mig, en gång med morfar och en gång med maken. En liten men effektiv karusell minsann.
(alla vuxna satt skräckslagna och illamående i ett hörn medan barnen tjoade glatt)


Det var en trött tjej vi packade in i bilen på kvällen.



Nästa dag åkte vi till vårt traditionella semesterställe för att återuppleva
gamla minnen och platser.



Efter en liten tur på piren gick vi lite på strandpromenaden



och spanade in gamla kära turistattraktioner.
(Jag ser att jag är väldigt påklädd och vill försvara Tjoddas brist på kläder i jämförelse med min egen. Jag var ganska risig på hela resan och hade konstant Panodil och halstabletter i händerna. Det var 26 grader i Danmark på vägen hem men jag behöll både kofta och halsduk på då också)



Pass mal auf bitte!!
Jag skulle posta vykort och kunde inte motstå en liten "joyride" på vägen.


Idag, tillbaka i Sverige igen, tog lille Loffe och jag en promenad upp till kontoret för att i vanlig ordning snylta kaffe
när Tjoddas är på dagis. Vi hade brist på vagnar och mössor hemma så det fick bli sjalen och en filt.


Jag hämtade hem en ganska pigg tjej från dagis som snabbt blev en väldigt trött tjej när det bara var
1,5km kvar hem. På nåt sätt lyckades jag få henne ur bilen samt skala av regnkläder, skor och kappa utan att hon vaknade. Hon fick ligga på sin lekmadrass på golvet och signalerade efter några timmar att hon var vaken igen genom att ge diverse leksaker gratis flyglektioner ner för trappan. (Ja mamma, grinden var stängd)











2011-09-22     Pappas flicka

Jag utlovade bilder och begick ett smärre tjänstefel.... jag hade visst bara en bild tagen.
Däremot kan jag minsann stolt säga att Tjoddas nu tecknar "smörgås" för brinnande livet, hon har funnit mycket nöje i tecken som ger sk. "instant reward" som.....ost tillexempel. Ost är mycket gott och först började hon faktiskt med att teckna ost...men tecknar man smörgås så får man ju liksom mackan på köpet och då kan man välja vad man är sugen på för tillfället. Oftast så donerar hon väldigt generöst smörgåsbitarna till Doris och knäppkatten medan ostbitarna slinker ner en efter en. Mycket användbart!
Loffe överaskade idag med att hugga tag i mitt glas när jag bar på honom och ivrigt började han lapa i sig av min banansmoothie, det var med smärre våld jag fick ta tillbaka glaset och det var ganska nära att bli tandagnissel. Så roligt att han är nyfiken på mat. Nästa gång ska jag inte göra chokladbanan smoothie, utan nåt mer....färglöst som inte gör att mitt barn med kläder är alldeles brunt, kladdigt och luktar lördagsgodis....

Recept på barnens favorit smoothie som också blir sjukt god pinnglass om man har formar att hälla det i.

1 banan
1tsk kakao
2dl havremjölk (eller vanlig mjölk om man inte dricker havremjölk)
4-6 isbitar, om man vill göra en smoothie med milkshake känsla.

Mixa i blender och drick eller som sagt var, frys in och så får man en blodsockervänlig glass utan socker och annat lajlaj i.


Idag framkallade minsann Tjoddas en liten tår (eller två eftersom Tjoddasmormor bröt ihop över telefon när jag ringde och berättade).
Hon tittade gravallvarligt på mig där hon satt som ett litet ljus i soffan. Jag ammade Loffe och som vanligt pratade vi lite om allt pekvänligt och plötsligt när hon klappade "kissen" (aka lillebror) så grabbade hon tag i sitt pekfinger och drog händerna fram och tillbaka, hon tecknade ordet "lillebror"...oj, oj...är det många mammor som bölar när barnen lär sig nya ord? Alltså, om det inte är svärord för då förstår jag om det kanske kommer tårar. Jag är en stor mesplupp hela jag. Jag trodde jag sett fel så jag sa ordet lillebror igen och återigen fattade hon tag om sitt pekfinger och körde armar och händer med hela kroppen fram och tillbaka. Två nya tecken på två dagar. Äntligen har det hänt nåt igen!


Älskade barn så förvånansvärt hårt ni håller mitt hjärta med era små händer.


Men här kommer veckans skönaste på pappas flicka (med kläder och verktyg som mamma har köpt)

"blåkläder" för barn med en IKEA-hammare fastsatt i hällan. Cool tjej!




2011-09-20     Rörigt och mycket

Nu är det så där rörigt igen som jag tycker det blir när jag inte skriver på länge. Så just nu funderar jag på att göra många men kortare inlägg på en och samma gång istället för ett jättelångt. Men förmodligen kommer jag vara för lat så det blir säkert bara ett megainlägg istället...

Det är en hel vecka sedan jag bloggade sist och även om det egentligen känns som en enda lång dag alltsammans så händer det ju faktiskt grejer nästan hela tiden. Det har varit lite stressigt nu med alla födelsedagar och inför vårt stora kalas vi hade i helgen, ett av många återkommande, hoppas vi. (Fast med lite mer värme i luften)

Lilla Tjoddas har ju dragit hem både en och två förkylningar sedan hon började på förskolan och naturligtvis så har ju även jag fått min beskärda del av detta, tillochmed lille Loffe som egentligen fortfarande ska vara ganska immun har varit lite snorig och kladdig i ögonen. Jag försökte vila mig i form och tog, av visdom, i lite extra med tid innan jag försökte mig på någon ansträngande träning (förutom promenader) men jag trillade dit både en och två gånger så just nu håller jag på (igen) att försöka kurera mig med ingefära och allt möjligt lajlaj jag kan tänka mig att hälla i hett vatten och dricka. Men det som inte dödar det härdar ju som bekant.

Festen blev iallafall väldigt lyckad och vi fick många fina och underfundiga presenter. Bland annat fick vi något av en ny familjemedlen som har fått en hedersplats på trappen utanför ytterdörren..... vi fick ost. Ni vet såndär som säkert är jättegod men som luktar så att man knappt vågar provsmaka? Vi försökte verkligen ha den i en påse i kylen men det gick inte.... Så just nu vaktar den huset åt oss i väntan på att det återigen ska bli helg så den kan bli provsmakad tillsammans med kompisarna den kom ihop med i samma korg.

Igår var jag och plockade upp barnens och mitt pass. Det var för det första en fantastisk upplevelse att försöka få en 18 månaders tjej och en 4 månaders kille att intressera sig för polisens passkamera. Dessutom bestämmer inte kontrollanten när kameran ska fyras av utan hon trycker på en knapp och så knäpper kameran bilder några sekunder efter det. Två bilder med några sekunders mellanrum... vi fick ta till alla knep i boken och några till men bilderna blev (efter några försök) faktiskt bra. Tänk så roligt sen när de är vuxna att ha pass från när de är så små. En ny grej som jag faktiskt tyckte barnen skulle ha fått göra också, var att man fick lämna sina fingeravtryck elektroniskt i samband med ansökan om nytt pass. Varför inte liksom? Det är väl jättebra om det händer någonting att barnens fingeravtryck finns lagrade också för säkerhets skull. Fram tills mina barn fyller 18 så är det ju upp till föräldrarna tycker jag och sen kanske i samband med att man blir myndig så kunde man ju få en förfrågan om det är ok att spara fingeravtryck och DNA eller så. Har man bara rent mjöl i påsen så borde det ju mest vara till ens fördel.

Jag har fått min första, mycket efterlängtade, teckning ifrån dagis. Det var tur att maken var med och körde för jag satt i baksätet, kramandes teckningen, med ett fånigt leende. Detta är en av mina egna stora milstolpar när det gäller vad JAG förväntar mig av mina barn. Många teckningar och pysselgrejer till mamma tack. Annars får man böta med pussar och kramar.
Lilla damen verkar äntligen försöka härmas ganska så på en gång nu förtiden istället för att avvakta och djupt ingående granska den som tecknar eller gör ljud. Tecknar man tillexempel "ko" (man gör horn i pannan med pekfingrarna) så tittar hon på en och är hon tillräckligt modig så försöker hon också, hon lägger båda händerna på huvudet men det tycker jag faktiskt är nära nog ännusålänge när man inte riktigt vet hur saker och ting ser ut. Likaså har hon börjat härma tecknet "ost" fast på sitt eget vis genom att dra pekfingret över sin handflata. Ordet smörgås tecknar hon inte på sig själv än utan hon tecknar det i min hand. Lilla Junarn gör tydligen samma sak med ordet "hoppar" fick jag veta senast igår. Det är väl egentligen ganska logiskt för våra "stora" händer utgör väl kanske en bas där man gör själva tecknet på, ungefär som att vi lärde oss att skriva på linjen i våra böcker i skolan.
Sen stack jag mig minsann på en liten framtand igår. Äntligen kommer det en liten tandabissing till.

När nu vädret suger, som det gör just nu. Så är det ganska mysigt att unna sig lite extra lyx eftersom man oftast stänger in sig hemma. En del bullar upp med gott i soffan, myser med en bok eller tänder lite ljus. Jag däremot, jag smyger ner i vår fuktiga källare och övar på min pianoläxa. Japp.... jag har läxor. Det är första gången sedan 1998 tror jag som jag har pianoläxa. Det är en väldigt pikant känsla och eftersom jag har massor med respekt för den väldigt petita men ack så krutiga damen jag lyckats få tag på, så vågar jag inte annat än att traggla och traggla. Det är så pinsamt att jag spelat så länge tidigare och aldrig lärt mig noter, vad en ters är, olika komp, skillnaden på olika takter och så vidare. Hon gör sitt bästa för att sätta mig på pottkanten och ger mig helt ologiska stycken att öva på. När jag sen klarat dem och får beröm, så känns det ungefär som om jag memorerat en sång på ett främmande språk. Jag kan sjunga den och alla förstår vad jag sjunger....utom jag själv. Jag tog med ett stycke igår som en gammal vän har skrivit. Det är en av mina största sorger att jag själv aldrig kunnat spela det eftersom jag inte förstår hur man gör med noter och takter. Lärarinnan stod en stund med bladen i handen innan hon vände sig om mot mig och lyriskt utbrast att hon minsann aldrig hade sett någon som skrivit så vackert och noga förut. Så jag hoppas att vi någon gång i framtiden kanske ger oss på den, jag minns tyvärr inte ens hur den går längre för det är över 10 år sedan någon spelade den.

Vad mer gör gott för själen?
Att få promenera alldeles ensam utan barnvagn några timmar gör mycket gott för själen. En möjlighet att få reflektera över och även analysera sådan som har hänt, kommer att hända och kanske kommer att hända.
En del saker är som plåster, man borde egentligen riva bort dem så fort det slutat blöda men eftersom det gör ont så låter man det hellre sitta kvar ett litet tag extra och hoppas på att det ska trilla av när klistret släppt i duschen istället...
Hittills tycker jag ändå att vi får så mycket vi kan önska oss av habilitering, förskola och övriga vi är i kontakt med när det gäller Tjoddas, kanske har vi för låga krav? Vi kanske nöjer oss för lätt eller inte har några större förväntningar?
Balansgången är hårfin för ibland måste man ändå stanna upp och fundera över om man kanske hade fått andra resultat om man försökt "roffa" åt sig mer. Hade Tjoddas kunnat gå nu om vi legat på mer, tecknat mer, gjort något annat mer.... förmodligen hade hon väl kunnat det men jag tror ändå att hon får det hon behöver från oss och sin omgivning (möjligen att människorna runt henne skulle teckna mer för vi är verkligen usla på det)
Ingen av oss har iallafall i nuläget känt något behov av mer stöd just nu, vi kanske är lite mesiga för vi vet att de har mycket att tänka på där också just nu med personalbyten.
Ibland funderar jag på om det är något fel på oss som inte oroar oss mer inför framtiden. När vi precis fick Tjoddas så var jag rädd för allt.....som skulle hända om ungefär 15-20 år....pubertet, flytta hemifrån, jobb, färdmedel, kompisar.... och något som man definitivt fått lära sig är att man tar en sak i taget som det kommer. Ibland känns det lätt ibland lite svårare, men det är viktigt att det få vara lite jobbigt ibland även om barnet/en inte längre är precis nyfödda och allt fortfarande är totalt kaos.

Jag kom på en av mina vanliga, absolut absurda, liknelser för det här när jag var ute på ensampromenad i skogen med Doris och tankarna som sällskap.

Att (för mig iallafall) få ett handikappat barn är lite som när man var barn själv och man skulle gräva ett hål med en liten spade i jorden.
Du börjar gräva, först är det bara ett litet grunt hål, plötsligt börjar det regna lite och det kommer ner vatten i hålet, eftersom det fortfarande är ganska grunt så fylls det på ganska fort. När du bestämt tar några spadtag till så gör du hålet djupare samtidigt som du gräver undan vattnet. Nästa gång det börjar regna så fylls det mer långsamt och du kan lätt få bort det med ytterligare ett spadtag.

Från början står du alltså där utan erfarenhet alls och allt bara svämmar över för dig, det blir för mycket, av allt, på en gång. Men undan för undan blir du tryggare i din situation, du får mer erfarenhet och för varje gång det känns svårt, så känns det ändå mindre svårt än förra gången... man kommer lättare tillbaka till den ljusa sidan igen.

Ja....ytterligare en bra anledning till varför man inte ska ge sig på att skriva "tankekorn" när hjärnan fortfarande är någon slags backventil för näsan.... men jag äääääääälskar flummiga liknelser man knappt fattar (och parenteser). Ja, och mina barn såklart...och min man. Jag älskar naturligtvis min man också. (Min egna virila version av en tysk trädgårdstomte med fint skägg och allt)


Jag får gottgöra med Tjoddas och Loffe bilder nästa gång, för jag tror jag drack bort kameran i lördags (trots att jag höll mig till vatten och läsk) Min man tog hand om den och nu har han lagt den på nåt bra ställe där jag inte kan hitta den.


Tack fantastiska människor som kom för att äta, dricka, frysa och umgås! Tack fantastiska svärmor och svägerska för all hjälp, jag hoppas jag kan återbetala er på något sätt i framtiden! Tack fantastiska Tjoddasmorfärldrar för barnpassning!
Fam J, Eivor och Keka....ni var saknade!




2011-09-12     Kalas i massor

I onsdags var Tjoddas första bad för den här terminen. Det var en lycklig men trött tjej som käkade middag på stadshotellet efteråt. Lille Loffe och jag gjorde stan men ett stopp på BVC för att "tanka" och även fylla på förrådet av D-droppar. Presenten jag hade tänkt till min man på hans födelsedag, fanns inte kvar längre och svetten började rinna i nacken. Min man har inga krav alls på någon present så det är faktiskt väldigt svårt att köpa någonting vettigt till honom. Kläder är ju sådär kul att ge bort när det i vanliga fall ändå är jag som (av någon anledning har åkt på) att köpa ekipering på herravdelningen med jämna mellanrum. Visst, visst en girsåg hade väl varit kul att ge bort, likaså en kärnborr men problemet är då att det ska jämföras och mätas och divideras, diskuteras och inte minst funderas över vilken som är bäst..... så jag hade förmodligen ändå valt fel.....
Men nu, nu har jag äntligen kommit på lösningen och allt är fixat och klart....nästan....
Den stora utmaningen på väg hem från stan var att hålla Tjoddas vaken hela vägen, vi skrattade så vi tjöt tillslut för hon var så trött, så trött. Hon satt bara och log lyckligt med ögonen i kors, alldeles salig. Såfort vi slutade tjoa och sjunga så föll ögonlocken ihop och vi ropade ett samstämt "nej, neeeeej" innan vi började om med "vipp på rumpan affär" När vi körde upp på vår infart spelade det inte längre någon roll vad vi gjorde för hon stirrade bara tomt på oss och ögonen föll ihop utan pardon. Maken lyckades bära upp henne till hennes säng och så fick hon sova några timmar.

I Torsdags var vi hemma själva alla små barn och jag. Precis som vanligt får man egentligen ingenting vettigt gjort för antingen skall båda ha tillsyn samtidigt eller så får man köra med en vaken unge i taget.....varför sover de då aldrig samtidigt kan man ju fråga sig?
Tjoddas och jag lekte ute en stund medan vädret tillät det, när det började bli tråkigt så var det ändå dags för lunch och maken kom hem.
Lille Loffe har minsann kommit på hur man tar sig runt till magläge nu och samtidigt som man så gääääärna vill hjälpa honom att komma runt (han blir så arg innan han kommer över från sidan) så måste han ju få fixa det själv. Men såfort magen nuddar golvet är det som att trycka på en knapp och han flinar så stort att man nästan kan se frukosten. Lyckliga barn som inte har större krav på glädjande ämnen än att kunna rulla över på magen.

I fredags fyllde som sagt min älskade make år och han fick en halvdag på spa...i november...så att jag kan följa med....egoist, javisst skulle man väl kunna säga. Då kallar vi hit insatsstyrkan från två håll som får ta hand om våra små träsktroll.

Helgen bjöd på inte mindre än två kalas och nu är vi tillbaka i vardagen igen. Tjoddas sov lite oroligt i natt så hon fick lite sovmorgon idag istället (till skillnad från hennes mamma), vi kom lite senare till förskolan och det var nog ingen dum idé. Barn är så fantastiskt roliga om man tar sig lite tid och kommer ner på deras nivå. Idag skojade jag med några av barnen när Tjoddas skulle lämnas och de sög sig fast som magneter på ett kylskåp. Min favoritdel av dagen var när jag skulle hämta igen och samma två barn började bläddra i pekböcker, tydligt ljudandes vad som syntes på bild och försökte (mycket pedagogiskt) peka och visa Tjoddas bilderna mitt framför näsan på henne. "Naaaaaaalleeeee" sa barnen, pekade på bilden och tittade koncentrerat på Tjoddas för att försöka få henne att också säga nalle. Tjoddas tittade förundrat på barnen, utropade ett bestämt "dä" med tillhörande pekfinger och sen var det tydligen dags att kramas och pussas istället.
De höll på en stund och sen försökte barnen kittla Tjoddas, en liten pojke fick syn på ärren efter drän och pacemaken och frågade sin fröken vad det var för någonting.
Så vi visade det stora ärret också och så berättade jag att hon hade haft ett trasigt hjärta med ett stort hål i när hon var liten men att en doktor hade lagat det och att de små vita prickarna var hål där de hade haft lite slangar för att hjälpa hjärtat att slå så länge. De tittade storögt på mig och sen turades de om att lite försiktigt röra vid det stora ärret ytterst med ett pekfinger. Så lilla Tjoddas har minsann två "fosterföräldrar" på dagis nu. Häromdagen stod en av de lite äldre tjejerna innanför dörren och riktigt studsade när vi kom gående. "Tjoddas... Tjoddas kommer, Tjoddas kommer" hörde man hur hon tjoade inne i entrén. Oj, oj, oj säger jag bara. Det är tur man inte är lättrörd och börjar lipa då eller hur? (Jag klarade mig nästan ut till bilen)

Idag gjorde jag en annan spännande sak, jag gick min första pianolektion sedan 1900-talet. (holy schmoly, en rullator någon, ge mig en rullator...) Det var spännande och ganska nervöst. Samtidigt sitter man och skäms lite över vilka gigantiska hål det är i ens kunskaper, speciellt när läraren sitter jämte och säger "hm, intressant" med lite jämna mellanrum och ber en prova massor med olika saker..... då är det lätt att hålla sig för skratt kan jag lova. Men spelas, det ska det banne mig göras. Mina stackars föräldrar plöjde ner mycket pengar i det där med pianolektioner när jag själv var ett litet träsktroll....13 år....kan jag noter? Näpp. Kan jag vad en hel eller halvnot är? Näpp.... det var inte mycket jag kunde när det väl kom till kritan. Däremot var hon irriterad över att om jag klarade mig igenom en melodi, så var det för att jag fortfarande kom ihåg hur man spelar dem ur minnet... så varenda gång jag fick beröm egentligen så hade jag absolut inte gjort mig förtjänt av det eftersom mitt "fuskande" satte mig i den här sitsen förra gången också. Nu är det väl kanske ingen nackdel att kunna spela på gehör heller men det blir faktiskt ganska fattigt i längden.

Imorgon börjar det om igen med lite förskoletajm, det är ont om bra uteväder nu på dagarna....det är mycket väder för tillfället men inget som kanske lämpar sig för småknoddar att sitta ute i för länge. Stormen Katja härjar hejvilt här hemma och vi har gissningslekar i soffan om vad det är som sitter löst och dunkar utanför. (Ingen orkar gå ut och titta så än så länge är det väldigt oavgjort)

Nåja, lite bilder och en liten film.

Här visar Loffe att även om mamma gärna hade velat hjälpa till så kan han själv. "Kan själv"


En liten Loffe som fått ta över rollen som fotomodell när syrran är på dagis.


Kela kanin.


Intresset för kameran och andra teknikprylar är minsann redan väckt.


En kavat liten kille som lyckats rulla runt själv.


En födelsedagsbukett till maken, pelargoner passar förvånansvärt bra som snittblommor.
Några Tagetes som extra färgklickar skadar inte heller.


Min nyaste favoritbild på Tjoddas (som äntligen fick visa sin nuna i dagens inlägg)


Killekill på dig lillebror.


Man ser det kanske knappt men blixten slog ner i ett träd inte så långt hemifrån.
Det klövs och långa "spetor" låg spridda på ett ganska långt avstånd från trädet.


Knäppkatten var lite sugen på en mysig stund i lillmattes knä.


Samma knäppkatt blev trött och jätteledsen på förra promenaden och ville ha lift hem....










2011-09-04     Dopparedagen

Så var det då den stora dopdagen, vi var uppe sent igårkväll för att hinna få klart så mycket som möjligt tills idag och därmed slippa stiga upp smärtsamt tidigt.
Dagen kunde inte avlöpt bättre och själva dopet gick finfint. Lilla Tjoddas satt och halvsov i makens knä, pillade lite på Patrick under gudstjänsten och gungade lite i takt när psalmerna spelades. Loffe somnade i min famn och vaknade knappt ens när prästen hällde vatten på honom. Vi höll alla andan för vi trodde han skulle bli jättearg men avgrundsvrålen uteblev.
Han kikade lite fundersamt när prästen höll upp honom, annars var det inga invändningar alls från Loffes sida. Junarn och Tjoddas skötte sig båda exemplariskt och följde prästen med stora ögon.
Min stora överraskning som jag inte talat om var att jag skulle sjunga, jag vill väl inte direkt hänga ut mig själv som någon som skulle kunna riva av "nattens drottnings aria" för skojs skull direkt, jag sjunger hellre än bra så att säga men kantorn tyckte det skulle vara en utmärkt idé om mamman ville sjunga lite för det är alltid så fint när mammorna sjunger för sina barn på dopet.
Jag tror mitt största dilemma var att inte brista ut i spontan och snorig gråt för att jag var så rörd. Som tur var lyckades jag nästan komma igenom hela låten innan rösten brast. Skönt att det är avklarat. Nu kan allt återgå till det normala igen och jag behöver inte klippa murgröna och andra konstiga växter (att pynta med), halv ett på natten, med en ficklampa i munnen, i mina svärföräldrars trädgård, samtidigt som man är skräckslagen för att någon kanske ska slänga av ett skott med en hagelbössa för de trodde det var en inbrottstjuv.
Jag hittade ett helt bestånd med nässlor också....när jag klippte "pyntegrönt".... inte lätt att se dem när det är becksvart.
Imorgon är det dagis för lilla Tjoddas igen och Loffemannen och jag får väl ta det lite lugnt efter dagens eskapader. Kanske en långrunda i vagn skulle passa om vädret tillåter. Den seriösa träningen är fortfarande lidande tyvärr, jag är livrädd för att få ytterligare ett återfall. Det blir ju så fruktansvärt långdraget och så får man ju börja om med att vila upp sig. Nej, bättre att avsluta förkylningen en gång för alla.
Tack alla för allt idag! Tack för bakningshjälp, blommor, bröd och presenter. Ja, och för att ni kom och var delaktiga.


Såhär fin var storasyster med ny blus och nya finskor på.
Idag var första gången hon själv släppte taget om, först den ena handen och sen den andra när hon stod upp.
Hon lutade sig förvisso lite mot mig men hon vågade och testade iallafall.


Mamma J och Junarn i finstass.


Jajemänsan...han sover. Det kom ett litet knorr när pappa J lämnade över honom, annars var det tyst.


Den nydöpte kikar lite förnärmat på församlingen. Skön stil med handen i värsta funderar-"pose".


Klanerna samlade.


Gudstjänsten är över och allt gick bra.


Doptårtan med mitt stackars försök i att modellera med sockermassa....
man ser dopljus och dopbevis i bakgrunden, även den fantastiska dopskålen
vi fick av faddrarna som Loffe döptes i syns på bilden. En mycket originell och uppskattad present.






2011-09-01     Skynda skynda!

Först står man där i fönstret och försöker komma på vad som är fel, eller rättare sagt annorlunda. Sen slår det en. Sol...det är sol ute idag. Det betyder närmare bestämt att det inte regnar och om det inte regnar är det ganska trevligt att gå ut, speciellt om det är sol ute. Två dagar i rad har jag lyckats (efter en hel del ansträngningar får jag säga, kidsen är INTE speciellt samarbetsvilliga när de gör allt efter varandra så det tar massor med tid) få ihop till lite korta promenader. Min förkylning är varken till eller från bättre, det halsonda är på väg bort men hela huvudet är som en sockerbulle...alltså fylld med en seg, gulaktig, geggig, sörja. (Sådärja, hur många kommer aldrig mer äta sockerbulle?)
Men en promenad är minsann aldrig fel....om man lyckas valla barnen mot samma mål....samtidigt....
Iallafall, poängen var att man verkligen får sno sig på som tusan för att få ihop det om man vill komma ut när det äntligen är uppehåll, väntar man förlänge så börjar hela karusellen om igen...eller så börjar det regna.


Idag kom Tjoddas på den mycket kreativa lösningen på var smörgåsen bör ta vägen när magen är full, det helt uppenbara och helt logiska svaret är....Doris.
Doris är numera en väldigt stor anhängare av Tjoddas och dyrkar marken hon kasar på. Främst är det ju såklart för att Tjoddas lyckligt matar Doris (som förmodligen är ännu lyckligare) med leverpastejsmörgås medan katten avundsjukt iakttar det hela på avstånd. Idag försökte Doris tillochmed ligga i Tjoddas knä när hon satt på golvet. Hon slängde sig ner jämte och buffade upp sitt huvud i knäet på Tjoddas som glatt grävde in sina påläggskletiga fingrar i öronen på vår överlyckliga hund (som Tjoddas fortfarande tror är en enorm kisse). Så, alltså har Doris äntligen fått någon som vill kela med henne, lyckan är total hos båda parterna.

Tjoddas är väldigt nyfiken på sin lillebror, hon vill så gärna prova hans napp och hans snuttekanin men hon lämnar faktiskt tillbaka sakerna efter bästa förmåga. Sen att sakerna kanske inte hamnar där de ska, det är ju en annan sak. Hon testar försiktigt att lägga nappen på hans huvud, det ÄR ju iallafall i närheten liksom. Kaninen går bättre, den kan ju inte hamna så jättefel. Hon hämtar så gärna sina egna leksaker och vill visa upp dem, lägger dem jämte honom, klappar lite på honom (och petar i ögonen om man inte passar på henne) undersöker öronen, pillrar lite med händerna och på tårna. Kollar in läget liksom. Han ligger mest och ler mot Tjoddas, det är en godmodig liten kille vi har fått. Fantastiska ungar båda två.
Efter en lång förmiddag så stupade Tjoddas på mållinjen och orkade inte ens protestera när jag la ner henne i sängen efter vår promenad. Loffe blev hysteriskt ledsen på vägen hem och det enda som fungerade var att bära, det skär i mammahjärtat när storasyster blir ledsen och också vill komma upp för att lillebror hänger över axeln och tar plats. Det skär ännu mer i hjärtat när ens lilla bebis gråter hysteriskt i flera timmar utan att någonting hjälper. Svetten börjar rinna i nacken när alla barn gråter samtidigt, ingenting hjälper och man vet att man måste laga mat till den stora och att den minste också borde vara hungrig snart.... Jag har lärt mig några nya saker idag

1. Barnsockor försvinner förvånansvärt lätt in i centraldammsugaren, det säger bara "moff" så är de väck...(verkligen, moff)

2. Av någon anledning slutar båda mina barn gråta om man slår på dammsugaren...betyder det att jag dammsög lite för mycket under tiden de fortfarande låg i magen och att detta är ett tryggt ljud som de känner igen?

3. Tydligen kan jag laga spagetti och köttfärssås med en hand samtidigt som det hänger en dräglande bebis i kolikställning över den andra armen.

4. Bebisdrägel är människans motsvarighet på spindelnät i styrka och seghet.

5. Ett djungelvrål utanför ytterdörren är rätt medicin för nerverna när allt brakar samman samtidigt.

6. Jag har, på Facebook, blivit klassad för tvångssyndrom eftersom jag grundligt gnuggar pottan ut och invändigt med handsprit efter varje Tjoddasbesök....

7. Ju mer man gräver i marken på en gammal gård, desto mer elände kommer upp som man måste ta hand om.

8. Grus smakar tydligen olika beroende på var man sitter, annars hade ju hela idén med att provsmaka lite här och där varit helt meningslös...eller?

9. Det krävs minst 4 hönor som tittar på, om man ska klara av att borra igenom en betongvägg med en kärnborr.

10. Vi har sjukt stora daggmaskar här.

11. Hundar äter verkligen allt.

12. Tjoddasfarfars grävmaskin har många roliga spakar och knappar... och så växer det gräs i hytten också.

13. Kvadratroten ur Pi är 1.7725

Familjen Tjoddas spenderade eftermiddag och kväll i "trädgården" maken med att försöka få ihop alla rör och grejer så man kan återställa "trädgården" så gott som möjligt och jag med att försöka skapa en där jag vet att ingen (jag nämner inga namn) kommer "bröta" omkring med sin stora grävmaskin inom de närmaste åren.
Tjoddas kuskade glatt runt på uppfarten med en pinne och en råsa plastkratta (i nästan 3 timmar, underbara unge). Provsmakade lite grus, sög på stenar, tuggade på pinnar och pekade upprymd på alla saker hon såg samtidigt som hon glatt deklarerade för alla som ville lyssna att "dä" och "dä" minsann.. så det så och hör sen.

Så nu kommer det lite bilder...såklart.


Klappa snällt...det känns som man snart tjatat hål i huvudet på stackars Tjoddas
med dessa orden.


Jag bjuder på en liten försmaksbild när det gäller dopbilder utan att egentligen "förstöra" någonting genom att visa upp lille Loffe i finstassen. Här syns ju egentligen inte så mycket mer än de underbara blå och den söta lilla dubbelhakan. Kunde inte låta bli.
Det gäller ju att passa på när ljuset är bra, eller hur?


Stenar är smaskens. Jag har minsann provat vilka sorters grus omgivningen har att bjuda på, syns det?


Doris vaktar på sin nya skatt.


Ökenormar är väldigt ovanliga i Sverige så bli inte rädd när du ser ett sånt här spår.
Det är bara Tjoddas som är på genomfart.


Två praktfulla myggbett i pannan och fortfarande en hel del grus i ansiktet.....
Men lika lycklig för det.


Man behöver en sån här....

(närbild)



....för att göra en sånhär... tadaaa, vår källarvägg i genomskärning.


En medhjälpare och några nyfikna höns underlättar också när man borrar och grejar.


Oj så mycket kul grejer...

undrar vad den gör...


eller den....


Hm....det här måste vara missilavfyraren.....


Nepp, det hände inget....huset står fortfarande kvar, vilken besvikelse...


Don't mess with me...



En kort paus i grävmaskineriarbetet innan det blev dags för kvällsmat,
en grundlig tvagning och sen sänggående.
















RSS 2.0