Rörigt och mycket

Nu är det så där rörigt igen som jag tycker det blir när jag inte skriver på länge. Så just nu funderar jag på att göra många men kortare inlägg på en och samma gång istället för ett jättelångt. Men förmodligen kommer jag vara för lat så det blir säkert bara ett megainlägg istället...

Det är en hel vecka sedan jag bloggade sist och även om det egentligen känns som en enda lång dag alltsammans så händer det ju faktiskt grejer nästan hela tiden. Det har varit lite stressigt nu med alla födelsedagar och inför vårt stora kalas vi hade i helgen, ett av många återkommande, hoppas vi. (Fast med lite mer värme i luften)

Lilla Tjoddas har ju dragit hem både en och två förkylningar sedan hon började på förskolan och naturligtvis så har ju även jag fått min beskärda del av detta, tillochmed lille Loffe som egentligen fortfarande ska vara ganska immun har varit lite snorig och kladdig i ögonen. Jag försökte vila mig i form och tog, av visdom, i lite extra med tid innan jag försökte mig på någon ansträngande träning (förutom promenader) men jag trillade dit både en och två gånger så just nu håller jag på (igen) att försöka kurera mig med ingefära och allt möjligt lajlaj jag kan tänka mig att hälla i hett vatten och dricka. Men det som inte dödar det härdar ju som bekant.

Festen blev iallafall väldigt lyckad och vi fick många fina och underfundiga presenter. Bland annat fick vi något av en ny familjemedlen som har fått en hedersplats på trappen utanför ytterdörren..... vi fick ost. Ni vet såndär som säkert är jättegod men som luktar så att man knappt vågar provsmaka? Vi försökte verkligen ha den i en påse i kylen men det gick inte.... Så just nu vaktar den huset åt oss i väntan på att det återigen ska bli helg så den kan bli provsmakad tillsammans med kompisarna den kom ihop med i samma korg.

Igår var jag och plockade upp barnens och mitt pass. Det var för det första en fantastisk upplevelse att försöka få en 18 månaders tjej och en 4 månaders kille att intressera sig för polisens passkamera. Dessutom bestämmer inte kontrollanten när kameran ska fyras av utan hon trycker på en knapp och så knäpper kameran bilder några sekunder efter det. Två bilder med några sekunders mellanrum... vi fick ta till alla knep i boken och några till men bilderna blev (efter några försök) faktiskt bra. Tänk så roligt sen när de är vuxna att ha pass från när de är så små. En ny grej som jag faktiskt tyckte barnen skulle ha fått göra också, var att man fick lämna sina fingeravtryck elektroniskt i samband med ansökan om nytt pass. Varför inte liksom? Det är väl jättebra om det händer någonting att barnens fingeravtryck finns lagrade också för säkerhets skull. Fram tills mina barn fyller 18 så är det ju upp till föräldrarna tycker jag och sen kanske i samband med att man blir myndig så kunde man ju få en förfrågan om det är ok att spara fingeravtryck och DNA eller så. Har man bara rent mjöl i påsen så borde det ju mest vara till ens fördel.

Jag har fått min första, mycket efterlängtade, teckning ifrån dagis. Det var tur att maken var med och körde för jag satt i baksätet, kramandes teckningen, med ett fånigt leende. Detta är en av mina egna stora milstolpar när det gäller vad JAG förväntar mig av mina barn. Många teckningar och pysselgrejer till mamma tack. Annars får man böta med pussar och kramar.
Lilla damen verkar äntligen försöka härmas ganska så på en gång nu förtiden istället för att avvakta och djupt ingående granska den som tecknar eller gör ljud. Tecknar man tillexempel "ko" (man gör horn i pannan med pekfingrarna) så tittar hon på en och är hon tillräckligt modig så försöker hon också, hon lägger båda händerna på huvudet men det tycker jag faktiskt är nära nog ännusålänge när man inte riktigt vet hur saker och ting ser ut. Likaså har hon börjat härma tecknet "ost" fast på sitt eget vis genom att dra pekfingret över sin handflata. Ordet smörgås tecknar hon inte på sig själv än utan hon tecknar det i min hand. Lilla Junarn gör tydligen samma sak med ordet "hoppar" fick jag veta senast igår. Det är väl egentligen ganska logiskt för våra "stora" händer utgör väl kanske en bas där man gör själva tecknet på, ungefär som att vi lärde oss att skriva på linjen i våra böcker i skolan.
Sen stack jag mig minsann på en liten framtand igår. Äntligen kommer det en liten tandabissing till.

När nu vädret suger, som det gör just nu. Så är det ganska mysigt att unna sig lite extra lyx eftersom man oftast stänger in sig hemma. En del bullar upp med gott i soffan, myser med en bok eller tänder lite ljus. Jag däremot, jag smyger ner i vår fuktiga källare och övar på min pianoläxa. Japp.... jag har läxor. Det är första gången sedan 1998 tror jag som jag har pianoläxa. Det är en väldigt pikant känsla och eftersom jag har massor med respekt för den väldigt petita men ack så krutiga damen jag lyckats få tag på, så vågar jag inte annat än att traggla och traggla. Det är så pinsamt att jag spelat så länge tidigare och aldrig lärt mig noter, vad en ters är, olika komp, skillnaden på olika takter och så vidare. Hon gör sitt bästa för att sätta mig på pottkanten och ger mig helt ologiska stycken att öva på. När jag sen klarat dem och får beröm, så känns det ungefär som om jag memorerat en sång på ett främmande språk. Jag kan sjunga den och alla förstår vad jag sjunger....utom jag själv. Jag tog med ett stycke igår som en gammal vän har skrivit. Det är en av mina största sorger att jag själv aldrig kunnat spela det eftersom jag inte förstår hur man gör med noter och takter. Lärarinnan stod en stund med bladen i handen innan hon vände sig om mot mig och lyriskt utbrast att hon minsann aldrig hade sett någon som skrivit så vackert och noga förut. Så jag hoppas att vi någon gång i framtiden kanske ger oss på den, jag minns tyvärr inte ens hur den går längre för det är över 10 år sedan någon spelade den.

Vad mer gör gott för själen?
Att få promenera alldeles ensam utan barnvagn några timmar gör mycket gott för själen. En möjlighet att få reflektera över och även analysera sådan som har hänt, kommer att hända och kanske kommer att hända.
En del saker är som plåster, man borde egentligen riva bort dem så fort det slutat blöda men eftersom det gör ont så låter man det hellre sitta kvar ett litet tag extra och hoppas på att det ska trilla av när klistret släppt i duschen istället...
Hittills tycker jag ändå att vi får så mycket vi kan önska oss av habilitering, förskola och övriga vi är i kontakt med när det gäller Tjoddas, kanske har vi för låga krav? Vi kanske nöjer oss för lätt eller inte har några större förväntningar?
Balansgången är hårfin för ibland måste man ändå stanna upp och fundera över om man kanske hade fått andra resultat om man försökt "roffa" åt sig mer. Hade Tjoddas kunnat gå nu om vi legat på mer, tecknat mer, gjort något annat mer.... förmodligen hade hon väl kunnat det men jag tror ändå att hon får det hon behöver från oss och sin omgivning (möjligen att människorna runt henne skulle teckna mer för vi är verkligen usla på det)
Ingen av oss har iallafall i nuläget känt något behov av mer stöd just nu, vi kanske är lite mesiga för vi vet att de har mycket att tänka på där också just nu med personalbyten.
Ibland funderar jag på om det är något fel på oss som inte oroar oss mer inför framtiden. När vi precis fick Tjoddas så var jag rädd för allt.....som skulle hända om ungefär 15-20 år....pubertet, flytta hemifrån, jobb, färdmedel, kompisar.... och något som man definitivt fått lära sig är att man tar en sak i taget som det kommer. Ibland känns det lätt ibland lite svårare, men det är viktigt att det få vara lite jobbigt ibland även om barnet/en inte längre är precis nyfödda och allt fortfarande är totalt kaos.

Jag kom på en av mina vanliga, absolut absurda, liknelser för det här när jag var ute på ensampromenad i skogen med Doris och tankarna som sällskap.

Att (för mig iallafall) få ett handikappat barn är lite som när man var barn själv och man skulle gräva ett hål med en liten spade i jorden.
Du börjar gräva, först är det bara ett litet grunt hål, plötsligt börjar det regna lite och det kommer ner vatten i hålet, eftersom det fortfarande är ganska grunt så fylls det på ganska fort. När du bestämt tar några spadtag till så gör du hålet djupare samtidigt som du gräver undan vattnet. Nästa gång det börjar regna så fylls det mer långsamt och du kan lätt få bort det med ytterligare ett spadtag.

Från början står du alltså där utan erfarenhet alls och allt bara svämmar över för dig, det blir för mycket, av allt, på en gång. Men undan för undan blir du tryggare i din situation, du får mer erfarenhet och för varje gång det känns svårt, så känns det ändå mindre svårt än förra gången... man kommer lättare tillbaka till den ljusa sidan igen.

Ja....ytterligare en bra anledning till varför man inte ska ge sig på att skriva "tankekorn" när hjärnan fortfarande är någon slags backventil för näsan.... men jag äääääääälskar flummiga liknelser man knappt fattar (och parenteser). Ja, och mina barn såklart...och min man. Jag älskar naturligtvis min man också. (Min egna virila version av en tysk trädgårdstomte med fint skägg och allt)


Jag får gottgöra med Tjoddas och Loffe bilder nästa gång, för jag tror jag drack bort kameran i lördags (trots att jag höll mig till vatten och läsk) Min man tog hand om den och nu har han lagt den på nåt bra ställe där jag inte kan hitta den.


Tack fantastiska människor som kom för att äta, dricka, frysa och umgås! Tack fantastiska svärmor och svägerska för all hjälp, jag hoppas jag kan återbetala er på något sätt i framtiden! Tack fantastiska Tjoddasmorfärldrar för barnpassning!
Fam J, Eivor och Keka....ni var saknade!




Kommentarer
Postat av: Mamma J

...och vi saknade er!

2011-09-21 @ 08:08:19
Postat av: Eivor

Fullkomligt älskar dina nedskrivna tankar! Skulle mer än gärna dela dem 'live' med dig nån gång. En låång promenad. Jag kan vara stand-in för Doris...jag är ganska lurvig och skäller inte alls. (Väntar med spänning på lite bilder från festen!)

2011-09-21 @ 11:38:56
Postat av: Tjoddasmamma

Eivor, Doris skäller sällan men om du lovar att inte rulla dig i alla diken och pölar vi går förbi så är du välkommen med på promenad. Jag har många långa härliga rundor i skogen vi kan gå. Bilder från festen finns tyvärr inga. Jag glömde fotografera och jag tror tyvärr ingen annan gjorde det heller så det finns inte ett enda kort från min 30 års dag. Lite trist såhär i efterhand. Nåväl.

2011-09-21 @ 12:02:28
Postat av: Edström fd Jörgensen

Aha! Om det inte finns några bevis så har det inte hänt! Med andra ord så är du fortfarande 29! :D

2011-09-21 @ 12:05:10
URL: http://www.alieningeneve.blogspot.com
Postat av: Tjoddasmamma

Om du undanröjer mina vittnen så tar jag dina. hur var det Schweiz är ett neutralt land...eller hur?

2011-09-21 @ 12:55:57
Postat av: Edström fd Jörgensen

Ja, precis som Sverige...(eeehhh...)

2011-09-24 @ 02:17:08
URL: http://alieningeneve.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0