2012-02-26     Mellomys och otäckheter

Igår hade vi lite lördagsmys framför deltävling 4 av melodifestivalen. Jag har blivit sådär ruskigt förkyld med jobbig hosta, ömma bihålor och något som känns som köttsår i svalget. Barnen har fått någonting liknande, Tjoddas har mest bara snor men Loffe har lite hosta också så det är lite svårt att koppla av på nätterna. Dessutom vaknar han ibland och är ledsen i samband med att han hostar och det får man ju förstå att det inte är så trevligt för honom.
Eftersom maken sover sig igenom det mesta och jag vaknar såfort något av barnen funderar på att byta sovställning, kom vi fram till att jag, för att påskynda mitt tillfrisknande genom att sova ordentligt, skulle sova annorstädes. Därför har jag nu sovit nere på soffan med TV'n på lite tyst i bakgrunden för att sudda ut ev barnljud uppifrån. Sammanhängande sömn är underskattat.

Men för att varva ner lite innan läggdags igår, fixade vi ihop en liten myskväll med popcorn och annat gott.
Tjoddas lördagsfavvis (mest för att hon kanske inte får nåt annat än) är en bunke med lite popcorn och majskrokar delade i småbitar. Hon sitter så duktigt med skålen i soffan och tar en bit i taget. Igår växlade jag bunken mellan barnen så Loffe fick ta lite ibland med. Man såg ganska tydligt vad fröken Tjoddas tyckte om att någon var och norpade grejer ur hennes godisskål. Så, jag gick ut i köket och gjorde iordning en bunke med majskroksbitar till Loffe, popcorn är ju salt så majskrokar är det bästa även till honom. Han hade en annan metod att få i sig sitt snax.... maken tog ganska snart fram damsugaren eftersom han har en något lägre toleransnivå än mig, på hur det får se ut här hemma, jag tyckte vi kunde väntat tills ingen skulle ha något mer men kliar det i städgenen så gör det...
Där satt vi och tog in alla bidrag, barnen dansade med till en del låtar och till en del stirrade vi alla i misstro över att de hade släppts igenom.
När vi skulle dricka vårt vanliga kvällste, uppmärksammade maken att en av spotlightsen hade trillat ur sockeln och låg på telådan. Det hade kunnat gå åt fanders så att säga, spotlighten hade gjort ett stort förkolnat märke i locket på lådan och det känns ju inte så bra. Hur det här hänt har vi fortfarande inte riktigt fattat även om teorierna är många.


Loffes version av lördagsmys....



Tjoddas lördagsmys.... det är därför hon får sitta i soffan och han på golvet.



Mer godis tack....eller en puss går också bra tack.



Dansar loss i soffan. (Till opa som var grekinspirerat, klar favvis hos Tjoddas)



Relaxar med popcorn under utröstningen.



Även drickapausen intas liggande.



Men oj....



Åh hu, vilket läskigt monster.... tyckte Loffe och gömde sig förskräckt när
Charlotte Perelli intog scenen i sin rosa paljettkorsett med taggar på.



Här ser jag nåt intressant ni har undanhållit för mig....



Jag når längre än ni tror och utan omtanke för den egna säkerheten har jag en oändlig räckvidd...



Screw popcorn! Han fick dock bara smaka på plasten...kanske blir det choklad när han blir större.



Såhär ser min fina telåda ut numera... det hade bränt igenom locket så det fanns
ett svart sotigt märke även på insidan.

Tur det inte blev värre.



Idag ser det ut att kunna bli riktigt fint väder igen. Hoppas att jag känner mig lite piggare efter frukost så en promenad blir aktuell. Det känns så trist att missa möjligheten till lite soltid. Håll er friska!










2012-02-22     Från mamma till Loffe

Tjoddas-Loffemamman fick göra en vaggvisa på stående fot igår till lille Loffe som fick psykbryt på förmiddagen. (Vi snackar helt bananarama!!! Med tanke på vad som hände sen är det väl troligt att lillemannen kanske hade ont i magen...låt oss säga att episoden gick över ganska snabbt....)
Tjoddas-Loffemamman spann vidare på projektet när psykbarnet äntligen hade somnat (och fått ny blöja).
Tjoddas-Loffemamman har lovat Tjoddas-Loffemorbror en videosnutt från Loffedopet men Tjoddas-Loffemamman har försökt undvika detta.
Tjoddas-Loffemamman bjuder nu istället på Loffes alldeles egna vaggvisa istället. Inte för att den är bättre men jag gråter iallafall inte när jag sjunger med pipig röst som på dopet. Jag är inte speciellt duktig på att sjunga men jag tyckte melodin på pianot blev riktigt söt. (Nu lät det som om jag skröt men ni som känner mig vet att jag är, i överkant, lite lätt självkritisk...så ta det för vad det är.)


"Din vaggvisa"


Så kommer det såklart några bilder...


Mutti, din anslagstavla till alla fina kort börjar bli klar. Den ska bara pyntas
och få lite foton på sig också. (Det är lite "testpynt" på den just här)


Idag var vår uteätardag och då blev det pizza. Tjoddas gillar pizza.



Jag vill också ha pizza, tycker Doris.



Jag är för liten att äta pizza. (Men jag smygäter alla bitar som Tjoddas tappar på golvet innan
mamma hinner se mig.)



För/nackdelen med att inte äta pizza så ofta, gällivarehäng på brallorna när de
börjar bli lite för stora. Not sexy.



Och tillsist, Tjoddas nya mössa som fick sin jungfrufärd idag. Gjorde klart den
igårkväll och pillade dit en boll på toppen i morse.



Mössa är nåt av det bästaste som finns att få ha på sig.



Jag är det sötaste som finns.




2012-02-15     Hjälpreda

Idag hade jag en liten hjälpreda i köket, detta medan storasyster tog igen all förlorad sömn genom att sova, imponerande, 18h i sträck.... lång sovmorgon.....
Tyvärr blev det så många bra, roliga kort, så jag hade svårt att gallra...varning för upprepning av samma tema alltså.










2012-02-14     ♥ Alla Hjärtans dag ♥

Ser ni? Jag har tullat lite på mina egna regler och gullat till det med hjärtan i rubriken. Det är det närmsta en smiley någonsin får komma den här bloggen.

Jaha, Alla hjärtans dag blev kanske inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vi vaknade ungefär vid halv två i morse av att en väldigt liten tjej var väldigt mycket ledsen. Så var det då Tjoddas tur att bli dålig. Stackars liten. I mitt stilla sinne förbannade jag magåkommor i stort och smått samt dumma människor som verkar tro att baciller slutade smitta via smuts och avföring någon gång på medeltiden, innan handspritens gyllene tid. Jag tror också på att en rikt bakteriekultur är en bra medelväg för att hålla sig frisk i det långa loppet, men jag väljer att torka mina barn om munnen med en disktrasa avsedd för det ändamålet samt kanske torka matrester på bordet....inte att vada omkring i bajsvatten i det gemensamma duschutrymmet på kommunens badanläggning.

Men, men. Eftersom man får lyda magen mer än hjärnan när det är kräkisar som råder så la jag om kostplanen idag och gjorde lite våfflor till lunch. Det känns som ett snällt alternativ, lite som rostat bröd ungefär.
Loffe åt våfflor som om det inte fanns någon morgondag och lilla Tjoddas tog tacksamt emot ett hjärta eller tre att tugga på.

Igår hade vi ett möte med några andra föräldrar och med vår logoped..eller ja, med Tjoddas logoped. Vi fick prata igenom lite hur man bäst lägger upp det här med att få in tecken i vardagen, känna på att teckna lite till varandra och även tolka vad de andra tecknade. Vi fick även reda på några nya tecken men framförallt lämnade vi in en jättelista på saker man vill lära sig men inte kan hitta någonstans. Som...jordärtskocka tillexempel. Eller ananas.... fattar ni vilka problem det blir om man ska beställa någonting längre än fyra bokstäver? Man måste alltså stava alla grönsaker. Jag ger mig tusan på att man i många fall använder samma tecken som till andra grönsaker. Varför skulle man inte kunna göra samma tecken för zucchini och gurka tillexempel?

Kul var det iallafall och nyttigt.

Tack för de fina korten vi har fått i vår brevlåda! Hoppas alla får en fortsatt trevlig, kräkfri, alla hjärtans dag's afton.


Teckenhattentittarläge....



Två hyenor på rymmen i habiliteringens lokaler...



Ett klockrent alla hjärtans dag kort, med ett hjärta och allt!



Kram på alla hjärtans dag önskar vår lilla Tjoddas som var betydligt piggare men ack så trött nu i kväll.








2012-02-14     Alla är vi olika

Jag satt på vägen hem från vår lilla teckenkurs på habiliteringen idag och funderade på oss föräldrar....alltså, vi som har barn med speciella behov men även skillnaden mellan oss och alla andra vanliga föräldrar.
Visst gör väl alla föräldrar lite extra jobb, bara för sina egna barns skull, oavsett om allt är med eller utan handikapp....eller? Det är kanske inte alla föräldrar som behöver kånka omkring i smällkalla vintern för att besöka habiliteringen och diskutera sitt barns utveckling och försöka hänga med när liten börjar bli stor och sakteligen drar ifrån oss med sina teckenkunskaper?

Använder vi oss kanske ibland av allt som "måste" göras för att fylla igen hålen där man annars hade haft dötid att fundera på vad som egentligen händer? Hur många mammor med "vanliga" barn kokar egen vintersalva? Hur många mammor sjunger teckensånger till förbannelser? Skriver ut teckenbilder, laminerar, springer på undersökningar hejvilt, bygger banor hemma på golvet för att träna barnet att kunna stå och gå på rätt sätt? (Nu klämmer jag i med lite sånt jag själv gör och även en hel del sånt jag vet att andra gör)
Samtidigt som man är så gruvligt rädd inom sig för att man kanske ska missa den där avgörande nyckeln som kan vrida fram utvecklingen i stormsteg, så är iallafall jag en av de där som inte riktigt orkar engagera mig i allt. Jag tycker inte om att oroa mig och även om jag har visst tendenser till att få hysteriska utbrott....det är bara det att de går över så väldigt fort. Oftast har jag inte ens märkt att jag kanske borde fått ett.... och sen är det liksom försent.
Någonstans på vägen tror jag att jag bestämde mig för att dra linjen vid samma ställe som jag ändå skulle gjort när jag fick vilket barn som helst. Får jag en teckning från dagis då och då, någon som kallar mig mamma ibland. Någon jag kan skratta med, krama, pussa så mycket jag orkar och som har hälsan....ja, då löser sig resten på ett eller annat sätt.
För 40 år sedan fick inte de här stackars barnen hjälp med ett jota. Inte ett smack... monster, kallades de då och togs bort från sina mammor... många av dem har trots alla motgångar, faktiskt ett jobb idag, ett språk, vänner, en bostad.... Fattar ni vart jag vill komma? Jag VET att jag är ute på djupt vatten här men jag tror ändå det bästa jag kan göra för min tjej, det är att lyssna på vad vi känner för att göra, just idag när vi vaknar, utgå från henne som individ och inte försöka pressa på allt för mycket.
Min älskade pappa försökte lära mig ifrån tidig ålder att matte, det är minsann bra grejer att kunna det.....jag kallsvettas idag såfort någon frågar mig vad 3+5 är.
På proven i skolan fick jag hjärnstillestånd och kom jag ihåg mitt namn var jag lycklig. Betyder det att jag är dum? Att jag är mer ointelligent än dig som kanske hade höga poäng? (Jag KAN faktiskt räkna, bara ingen annan sitter jämte och väntar på svar...ville bara nämna det..men nu lät det som skryt och så duktig är jag faktiskt inte.)

Men till poängen....
Det jag vill att mitt barn ska ha, är inte mindre än det bästa, ett rikt och lyckligt liv såklart. Det fick ju jag, trots taskiga mattebetyg.
Och vad det innebär att ha ett rikt och lyckligt liv, det får hon faktiskt klura ut och bestämma själv när hon blir stor nog. Men jag lovar att göra allt jag kan för att hjälpa henne på vägen.
Att finnas där och visa henne tillrätta, alltså INTE tillrättavisa, jag tycker det är en viss skillnad. Hon har precis samma chanser som vem som helst och det ska bli så spännande när hon blir större att se vad hon intresserar sig för att arbeta med!


Jag hittade en länk idag där en mamma hade uttalat sig om hur det är att få ett barn med Downs Syndrom och i många saker är jag böjd att hålla med, kanske inte alltid till 100% men en bra bit på vägen och jag känner igen mig i en hel del av det hon säger. Iallfall från hur man kanske kände det först.
"Vi är inte allmän egendom" heter hennes berättelse som du kan läsa här: Michael med Downs syndrom


Jag vet att jag idag kan vara glad över att vi faktiskt fick tid att knyta an till Tjoddas lite extra innan någon delgav oss sina misstankar. Jag tror det spelade en ganska stor roll, iallafall för oss i början på hela den här resan.
Visst, det var massor och återigen massor av nya kontakter, information, möten, undersökningar etc....men jag minns att det var ganska skönt för då slapp vi liksom tänka och sen när vi kom hem så tydde vi oss helt enkelt till varandra ännu mer. Jag minns att vi grät en hel del (nåja, JAG grät en hel del) att man letade efter varför det här hade hänt, man irriterade sig på att de flesta man träffade på inom vården försökte trösta med exakt samma ord som föregående vårdkontakt och att det inte hjälpte alls. Det kändes.....inlärt på något sätt och inte alls så ärligt och som det kanske egentligen var menat. Vad säger man egentligen till två föräldrar som råkat ut för en smärre chockerande nyhet? Det kan inte vara lätt.
Idag har jag ju två små hyenor/monster att försöka göra det bästa av...förhoppningsvis blir vi kanske fler inom några år och en sak kan jag faktiskt säga, hade det inte varit så förbaskat svårt med köer och byråkrati, hade jag adopterat minst en underbar unge med Downs syndrom, om inte annat så för att livet blir så mycket mer, av allt, när man har ett barn med Downs.


Här kommer Tjoddas egna lilla specialfilm till mormor och morfar.
Några bilder säger uppenbarligen mer än många tusen ord. När hon tecknar "mormor/morfar + tycker om" så fick jag lite svårt att prata.

"kontakt med mormor&morfar "


Lycka till mammaliten, vi här hemma tänker på dig och pappa!






2012-02-11     Jelly belly

Jaha, som rubriken antyder har vi haft lite farsot på G här hemma, det är bara jag och Loffe som råkat illa ut och jag vet tyvärr förmodligen också precis varför. Vi var nämligen de enda två i familjen som kom i närkontakt med smittan när vi var och badade förra onsdagen. Dumt av mig att inte vara mer försiktig men jag gjorde just då det vettigaste jag kunde av situationen. Tydligen räckte inte det men nu är det iallfall bättre.
Lågvattenmärket, att sova på en strandmadrass, ensam, i källaren, utanför badrummet....är äntligen till ända. Det absolut värsta är ändå att se när de små blir sjuka och inte förstår vad det är som händer. En gråtande Loffe, helt täckt med stinkande smörja är inget minne man vill behålla.
Min mage mår idag som en stor geléklump och jag har tuggat banan med framtänderna, blandat det med A-fil i små doser och skedat i mig vår hemliga familjemedicin som bara den, fick oss barn att rysa av skräck och illamående, när vi var små. (Bonekampf och vatten blandat)
Stackars Tjoddasmormor och Tjoddasmorfar som var på besök med tanken att sova över. De fick vackert packa ihop sina saker och köra hela långa vägen tillbaka hem igen sent på kvällen. Som tur är, så är inkubationstiden över och det verkar som om de också har klarat sig. Jag skänker en tanke till min klorinblandning som står klar i en sprayflaska på toaletten. Jag tror den har sparat oss en hel del extra besvär.

Så för att lindra "chocken" lite av att inte mamsen och papsen fick chans att kela barnbarn så länge som de egentligen skulle ha gjort, så kommer här lite foton.


Jag läser bok...


Baaadaaa...


Tjoddas visar Loffe hur man tecknar ordet för båt.


Jag väntar på mat jag. (Innan magsjukan slog till)


Fina lilla Doris kan minsann också alltid tänka sig en matbit hon.



Vår julklappsbjörn Rupert som Loffe egentligen fick, har blivit en kär älskling för Tjoddas,
jag har redan fått lappa ihop honom med björntråd. Det är ett hårt jobb att bli älskad så mycket
av någon så liten.


Detta är en av mina "wall of fame" som finns här hemma. Detta är den senaste....
Jag tror mig kunna klämma in 3 foton till med lite planering.


Såhär glad kan man faktiskt vara, trots att det är ett knappt dygn sedan man var världens ynkligaste och alla ens egna rena kläder är slut så man har fått tulla på syrrans garderob.


Nyaste hindret att försöka överlista. En vägspärr till trappan. Loffe har minsann
dragit sig själv upp till stående nu i 5 dagar. Så premiären var alltså den 6/2, på Doris namnsdag och allt.





2012-02-06     Solskensdagar

Solskensdagar kräver ett par ordentliga glarror. Loffemannen gjorde slag i saken och lånade Tjoddas solglasögon under middagen.

Det här är min nya skärmbakgrund:


I'll be back......


Jag känner att det inte är mycket som kan toppa det här fotot så jag ber att få återkomma någon annan dag istället med fler kort på både Loffemannen och lilla Tjoddas...



2012-02-06     Bravo...

Det är inte alltid bra att vara mamma till ett relativt lättskrämt barn när man har lätt för att bli exalterad. Lilla Tjoddas gör sitt bästa för att ställa sig upp själv och vi brukar skratta, applådera och busa ihop hon och jag när hon börjar experimentera. I torsdags, när hon sannolikt var extremt trött (pga. total vägran gällande eftermiddagslur) så lyckades hon äntligen ställa sig upp, alldeles själv, rätt upp, i säkert 2-3 sekunder. (Som kändes som en hel evighet) varvid jag, såklart, blev helt till mig och började ropa på Tjoddaspappan som om det brann någonstans. Med stora, rädda ögon satte sig Tjoddas snabbt med en duns och började storgråta för att jag skrämt henne.....bravo, nu lär det väl dröja innan hon gör om konststycket i närheten av mig igen.

Vi tog BVC med storm och Loffe som fyllde 9 månader den 4:e februari klarade 10månaders kontrollen utan problem. (slå klossar mot varandra, applådera etc) det känns så himla skumt att man tappar greppet om hur nästan alla andra har det. Vi tycker ju Loffe är jättekonstig som redan kan massor av avancerade saker, skeptiskt tittar vi på honom och undrar om det kanske inte är dags att kontakta TV eller förlaget för Guinnes rekord.... det KAN inte vara normalt att man kan sitta upp redan vid 8 månader.....sen går vi ut och googlar på småbarns utveckling och häpnar över att barn visst ska kunna sitta upp vid 8 månaders ålder... Tveksamt kisar man på andras barn som är runt året och försöker föreställa sig att ha ett barn som springer omkring själv och faktiskt säger ord...vi har haft barn i över två år och det enda jag känner mig lite ledsen över, det är att jag fortfarande aldrig har blivit kallad för mamma av mina barn. Jag vet att det kommer också och det är absolut inget jag går och deppar över eller ens tänker på speciellt ofta men om man ska gräva fram någonting, så skulle det vara det.
Eller så får man passa på att njuta det lilla som är kvar innan det börjar såhär utan ände: Mammamammamammamamma, mammaaaaaaaa, maaaaammaaaaaa, mamma!!!! mamma,mamma,mamma,mamma.....
Jag vet att jag iallafall retade gallfeber på mina föräldrar.... fast jag mer petade hårt på mamma och sa:  du, dudududududududududu, duuuuuu..... det är för mig idag konstigt att inte mamma fick en hjärnblödning och sålde mig på annons i tidningen.

Vi försöker ta vara på att det är oerhört vackert väder men det känns inte ok att dra ut ungarna i -14grader oavsett hur mycket solen skiner heller. Tillochmed dagis tar en liten paus från utestunden med de minsta deltagarna.
I fredags fick jag nöjet att deltaga några timmar på dagis och de lite större barnen var inte sena att helgrilla mig (som en kulting på ett spett över öppen eld) på alla möjliga saker, olika tecken, kunde jag läsa, vad står det där, hur gammal är Tjoddas, hur gammal var jag, har jag fler barn, namn, ålder, vad heter Tjoddas pappa, klipper jag mig själv......ja....det var liksom inget slut på det hela och vad jag tyckte var så fantastiskt charmigt var den totala oblygheten (och det faktum att ett barn hade ett bedårande talfel där k blir t.... samt att han då fråkade en av fröknarna om hon också skulle ha fika som de dukat fram...fast med t då...)
En ville visa mig "brakfisen" i teckenhattenlexikonet och slog upp tecknet för vindruvor...


Det kanske ser lite ut som luft som pyser ut....jag får nästan hålla med.



På samlingen hoppade Tjoddas bestämt fram till sin plats på golvet där hennes lilla röda triangel med namn på sitter fasttejpad. Sen fick alla barnen i tur och ordning gå fram till fröken och hämta "sin" lapp av fröken, alltså en precis likadan som den de sitter på men denna hade barnets namn på ena sidan och ett foto av barnet på andra. Så skulle de tala om vad det var för färg på deras lapp och vilken form den hade (fyrkant, cirkel eller triangel) så fick man gå fram till väggen och där hänger ett stort troll som har massor av fickor på sin klänning, så kan man stoppa ner sin lapp i en av fickorna på trollet, hämta en äppelhalva av fröken och sen sätta sig på sin plats igen.
Såklart väntade jag med spänning på Tjoddas tur, hon blev uppropad, hoppade fram, plockade utan att tveka rätt lapp från högen och väntade på hjälp med att nå upp till trollet så hon kunde få ner lappen i en av fickorna, sen tog hon sitt äpple och hoppade tillbaka till sin plats igen.
jag satt som en fågelholk och nu börjar jag fundera på om inte de där fastklistrade lapparna skulle gå att använda på nåt smart sätt här hemma också.......
sen var det dags för lite sång med tecken och efter det kom lite morgongympa med dans och olika rörelser.

Innan jag gick hem kom ett av de större barnen fram, tittade på mig med allvarliga ögon och sa:
Man får inte ha halsduk på dagis
Jo, sa jag, jag får det för att jag är så stor.
Nähää, sa barnet, det får man inte ändå
Jodå, sa jag, för det har min mamma sagt att jag får.
Jahaaaaa, blev svaret med väldigt stor tvekan i ansikte och röst....

Goa ungar!

Sen kom helgen och vi hade lite middagsbesök av några "sköningar" ifrån trakten, det tog inte lång stund innan Tjoddas skulle upp i knäet först på den ena och efter en lång stund över till den andra. Sen satt hon där och ögonen blev lite glasaktiga och sjönk ihop mer och mer..... inte ofta den lilla tösen har ro att sitta och somna i någons knä minsann.
Igår fick de rusa av sig hos farmor och farfar medan maken och jag tog en väldigt skön, helt barnfri, kväll på stan. Vi satt med radion avstängd hela vägen in till ett lite större samhälle ungefär en timmes bilresa bort, hör du? frågade jag någon gång under vägen, hur tyst det är?

Idag är det såklart full rulle igen med alla mina två små troll hemma, de jagar varandra runt hela huset, Tjoddas fuskar och använder sig av sin Bobbycar för att ta sig runt snabbare, lille Loffe hoppar omkring precis som en säl gör på land och ibland stannar han för att testa ett av sina illvrål. Han tar i så han kröker tårna, sen skrattar han och så fortsätter han att hoppa runt. Det dröjer max två veckor innan han ställer sig upp mot någonting, jag förväntar mig nästan att han ska klara det när som helst. Då kanske det blir lite press på lilla fröken också och så får jag två vildar som börjar springa samtidigt. Tur jag har börjat löpträna redan för motion lär inte bli någon bristvara i sommar. Bara det någonsin blir sommar igen.....

Jag hade visst inte så många bilder som jag trodde, men några lyckades jag vaska fram.


Det kräver sin man för att bära upp en jumpsuit....



En demonstration, det är alltså inte bara personer med Downs som sover såhär...



Vi tog en vända på stranden men det var inget badväder och ovanligt
långgrunt innan man stötte på vatten.



En liten lunchrunda till favoritrestaurangen.








RSS 2.0