Bravo...

Det är inte alltid bra att vara mamma till ett relativt lättskrämt barn när man har lätt för att bli exalterad. Lilla Tjoddas gör sitt bästa för att ställa sig upp själv och vi brukar skratta, applådera och busa ihop hon och jag när hon börjar experimentera. I torsdags, när hon sannolikt var extremt trött (pga. total vägran gällande eftermiddagslur) så lyckades hon äntligen ställa sig upp, alldeles själv, rätt upp, i säkert 2-3 sekunder. (Som kändes som en hel evighet) varvid jag, såklart, blev helt till mig och började ropa på Tjoddaspappan som om det brann någonstans. Med stora, rädda ögon satte sig Tjoddas snabbt med en duns och började storgråta för att jag skrämt henne.....bravo, nu lär det väl dröja innan hon gör om konststycket i närheten av mig igen.

Vi tog BVC med storm och Loffe som fyllde 9 månader den 4:e februari klarade 10månaders kontrollen utan problem. (slå klossar mot varandra, applådera etc) det känns så himla skumt att man tappar greppet om hur nästan alla andra har det. Vi tycker ju Loffe är jättekonstig som redan kan massor av avancerade saker, skeptiskt tittar vi på honom och undrar om det kanske inte är dags att kontakta TV eller förlaget för Guinnes rekord.... det KAN inte vara normalt att man kan sitta upp redan vid 8 månader.....sen går vi ut och googlar på småbarns utveckling och häpnar över att barn visst ska kunna sitta upp vid 8 månaders ålder... Tveksamt kisar man på andras barn som är runt året och försöker föreställa sig att ha ett barn som springer omkring själv och faktiskt säger ord...vi har haft barn i över två år och det enda jag känner mig lite ledsen över, det är att jag fortfarande aldrig har blivit kallad för mamma av mina barn. Jag vet att det kommer också och det är absolut inget jag går och deppar över eller ens tänker på speciellt ofta men om man ska gräva fram någonting, så skulle det vara det.
Eller så får man passa på att njuta det lilla som är kvar innan det börjar såhär utan ände: Mammamammamammamamma, mammaaaaaaaa, maaaaammaaaaaa, mamma!!!! mamma,mamma,mamma,mamma.....
Jag vet att jag iallafall retade gallfeber på mina föräldrar.... fast jag mer petade hårt på mamma och sa:  du, dudududududududududu, duuuuuu..... det är för mig idag konstigt att inte mamma fick en hjärnblödning och sålde mig på annons i tidningen.

Vi försöker ta vara på att det är oerhört vackert väder men det känns inte ok att dra ut ungarna i -14grader oavsett hur mycket solen skiner heller. Tillochmed dagis tar en liten paus från utestunden med de minsta deltagarna.
I fredags fick jag nöjet att deltaga några timmar på dagis och de lite större barnen var inte sena att helgrilla mig (som en kulting på ett spett över öppen eld) på alla möjliga saker, olika tecken, kunde jag läsa, vad står det där, hur gammal är Tjoddas, hur gammal var jag, har jag fler barn, namn, ålder, vad heter Tjoddas pappa, klipper jag mig själv......ja....det var liksom inget slut på det hela och vad jag tyckte var så fantastiskt charmigt var den totala oblygheten (och det faktum att ett barn hade ett bedårande talfel där k blir t.... samt att han då fråkade en av fröknarna om hon också skulle ha fika som de dukat fram...fast med t då...)
En ville visa mig "brakfisen" i teckenhattenlexikonet och slog upp tecknet för vindruvor...


Det kanske ser lite ut som luft som pyser ut....jag får nästan hålla med.



På samlingen hoppade Tjoddas bestämt fram till sin plats på golvet där hennes lilla röda triangel med namn på sitter fasttejpad. Sen fick alla barnen i tur och ordning gå fram till fröken och hämta "sin" lapp av fröken, alltså en precis likadan som den de sitter på men denna hade barnets namn på ena sidan och ett foto av barnet på andra. Så skulle de tala om vad det var för färg på deras lapp och vilken form den hade (fyrkant, cirkel eller triangel) så fick man gå fram till väggen och där hänger ett stort troll som har massor av fickor på sin klänning, så kan man stoppa ner sin lapp i en av fickorna på trollet, hämta en äppelhalva av fröken och sen sätta sig på sin plats igen.
Såklart väntade jag med spänning på Tjoddas tur, hon blev uppropad, hoppade fram, plockade utan att tveka rätt lapp från högen och väntade på hjälp med att nå upp till trollet så hon kunde få ner lappen i en av fickorna, sen tog hon sitt äpple och hoppade tillbaka till sin plats igen.
jag satt som en fågelholk och nu börjar jag fundera på om inte de där fastklistrade lapparna skulle gå att använda på nåt smart sätt här hemma också.......
sen var det dags för lite sång med tecken och efter det kom lite morgongympa med dans och olika rörelser.

Innan jag gick hem kom ett av de större barnen fram, tittade på mig med allvarliga ögon och sa:
Man får inte ha halsduk på dagis
Jo, sa jag, jag får det för att jag är så stor.
Nähää, sa barnet, det får man inte ändå
Jodå, sa jag, för det har min mamma sagt att jag får.
Jahaaaaa, blev svaret med väldigt stor tvekan i ansikte och röst....

Goa ungar!

Sen kom helgen och vi hade lite middagsbesök av några "sköningar" ifrån trakten, det tog inte lång stund innan Tjoddas skulle upp i knäet först på den ena och efter en lång stund över till den andra. Sen satt hon där och ögonen blev lite glasaktiga och sjönk ihop mer och mer..... inte ofta den lilla tösen har ro att sitta och somna i någons knä minsann.
Igår fick de rusa av sig hos farmor och farfar medan maken och jag tog en väldigt skön, helt barnfri, kväll på stan. Vi satt med radion avstängd hela vägen in till ett lite större samhälle ungefär en timmes bilresa bort, hör du? frågade jag någon gång under vägen, hur tyst det är?

Idag är det såklart full rulle igen med alla mina två små troll hemma, de jagar varandra runt hela huset, Tjoddas fuskar och använder sig av sin Bobbycar för att ta sig runt snabbare, lille Loffe hoppar omkring precis som en säl gör på land och ibland stannar han för att testa ett av sina illvrål. Han tar i så han kröker tårna, sen skrattar han och så fortsätter han att hoppa runt. Det dröjer max två veckor innan han ställer sig upp mot någonting, jag förväntar mig nästan att han ska klara det när som helst. Då kanske det blir lite press på lilla fröken också och så får jag två vildar som börjar springa samtidigt. Tur jag har börjat löpträna redan för motion lär inte bli någon bristvara i sommar. Bara det någonsin blir sommar igen.....

Jag hade visst inte så många bilder som jag trodde, men några lyckades jag vaska fram.


Det kräver sin man för att bära upp en jumpsuit....



En demonstration, det är alltså inte bara personer med Downs som sover såhär...



Vi tog en vända på stranden men det var inget badväder och ovanligt
långgrunt innan man stötte på vatten.



En liten lunchrunda till favoritrestaurangen.








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0