Minioritet i majoritet...helt enkelt...

Ikväll har jag hållit i min första syjunta och till min förskräckelse insåg jag att jag tydligen är beroende av handarbets/slöjd/pyssel/inredningsböcker och på nåt sätt mörkat för mig själv hur många jag egentligen har i min ägo.
Vi var fyra stycken ikväll för någon var sjuk och någon hade sin barnvecka och kunde därför inte vara med. Isen lossnade efter en liten stund och med några kaffe och vindruvor innanför västen började vi alla flamsa och berätta mer om oss själva.
Två av mammorna som var med idag har barn med CP, alltså var vi en grupp där 75% utgjorde föräldrar till handikappade barn. Det är inte varje dag statistiken är på "vår" sida när det gäller att vara vanliga. Som vanligt blev det väldigt mycket prat om just barnens väl och ve, jag har noll koll på CP skador och de var såklart nyfikna på vad Tjoddas kan och inte kan. Vi skrattade åt hur man tappar perspektivet helt på vad som är "normalt" för olika åldrar och att man tror att alla tvååringar på dagis är runt fem, man är så sjukt imponerad av att de "redan går" och "Oj, pratar han också"? "Han måste vara överintelligent? Ni har aldrig funderat på ett MENSA test?"

Vår lilla Tjoddas tecknar mer och mer och det är så härligt när vi kollar på teckenfilm och hon försöker hinna med. Oftast tecknar hon alla tecken innan sången börjar och sen sitter hon bara och dansar lite istället. Vad jag tycker är helt fantastiskt är våra pianostunder när hon plinkar själv, med ETT finger (ibland) och att hon försöker härma hur jag spelar. Hon tecknar glatt med i alla barnvisor utan att man sjunger orden till och det tolkar jag som att hon ärvt min musikaliska ådra (jag jublar inombords).
Hon kryper långa sträckor nu istället för att kasa och kommer gärna spontant med sin gå-vagn, man får hjälpa henne att vända ibland när det dumma kylskåpet eller fåtöljen i vardagsrummet står i vägen, annars knallar hon på.
Loffe visade minsann nya färdigheter idag också, förutom att vilja dra sig upp...typ....på ALLT som når ner till golvet, så har han nu kommit på att han kan vinka till folk som inte står för nära. Står man för nära så blir han jätteblyg och ler lite fånigt, vänder bort ansiktet och borrar in huvudet i min halsgrop. Sen kikar han lite försiktigt där ifrån. Men när MammaJeja stannade kvar efter träffen så vinkade hon och han vinkade blygt tillbaka, så löjlig man är som mamma men man blir så stolt så man nästan spricker. (Och lite hemligt tårögd)



Vi hade Tjoddas försenade kalas häromdagen, tant Keka passade på att avlägga en visit
och tog med lite presenter.



Förutom massor av fina kläder och böcker var det ett jättestort spännande paket.
En hel låda med fina Duplobitar i härliga färger att leka med.



Glass går tydligen alldeles utmärkt att äta själv...



När den har smält såpass att det går för sakta med sked...ja då tar vi till sugrör.




Dagen till ära fick vi leka lite med pappas Lego också.... lycka!



Loffe med sin första banan, i ickemosat format, som han får hålla själv.
Vi bråkar lite om huruvida man ska äta skalet först eller sist Loffe och jag.
Jag tycker sist för då kanske man är så mätt så man låter bli.....



Mmmmmmm, gott!



Tulpanens dag inföll den 15 januari i år. Det hade minsann min man koll på.




Det är extremt inspirerande promenadväder just nu.... i skrivande stund
är det dessutom lite is och frusen snöblask på vägen också.



Vi trotsade vädret för att handla och Tjoddas fick köra kundvagnsbil.
Hon var väldigt trött men helt lyrisk och styrde som värsta Formel 1 chaffisen.



Lillebror var minst lika glad, på snudd till hysterisk, när det var hans tur...
Jag bävade lite inför när vi skulle ha ut dem och lämna tillbaka vagnen men det gick
över förväntan.



Tjoddas spanar in alla verktyg och utrustning som snickarna dräller överallt.
Vid några tillfällen fick vi lyfta bort henne för hon skulle klättra på snickarna när de arbetade, för att se vad de gjorde såklart.



Det här gör jag nu med lite övervakning.



En trött tjej busar med en trött pappa.



Gosar lite...



vill pussas lite...



och ställer sig upp mot väggen en stund för att sen dunsa rätt ner på pappas mage
med ett flabb.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0