Tokig

Ok, så en av anledningarna till att jag aldrig åker till stall eller vistas i närheten av hästar är för att jag någonstans innerst inne VET precis hur galet tokig jag egentligen är i hästar av alla dess slag. Jag är en av de där tjejerna som får lite ont i hjärtat varenda gång man ser någon annan rida förbi på deras alldeles egna häst eller ponny. Hade jag från första början haft lite bättre självförtroende så är det inte helt omöjligt att jag kanske hade ägt en häst eller fler men så kommer då den där största tröskeln.....tänk om något blir alldeles galet. Jag har sett på tok för många ledsna hästar och ponnyer för att ens våga fundera på att klara av allt det där själv. Jag har ridit och hållit på med dessa djur i gott och väl 20 år av och till och det har, förutom den obligatoriska ridskolan varit inridning, skogspromenader, tömkörning och allt möjligt annat spännande men...den som en gång själv vistats i ett privatstall utan att äga ens två hårstrån ur en hästsvans vet kanske hur svårt det är att hänga med i alla möjliga och omöjliga termer, de som lever och andas häst sedan blöjåren ligger ljusår före.... Det finns så skrämmande mycket man kan göra för att få hästen "rätt" och jag vågar bara gissa på att det finns minst lika mycket för att det ska gå väldigt, väldigt fel. Hur man väljer ut vad man bör ha, inte ha, vad som passar till just den här hästen och inte....nej, allt detta har alltid känts som om det bara blir för mycket och även om jag antar att man lär sig så finns det liksom ingen jag känner att jag kan vända sig till och fråga heller utan att vara till besvär.... så, då får det bli alternativ nr 2. Ridskola för Tjoddas och själv får jag, med ett hål i hjärtat, fortsätta att titta avundsjukt på de som skrittar i sakta mak längs med de underbara vägarna vi har här ute. Iallafall tills jag får lite mer jädra anamma.


Så igår bar det alltså av, Tjoddas skulle få titta lite närmre på de där underbara varelserna och vi skulle få prata lite med hennes möjligen framtida ridlärare E. Eftersom inte bygden är sådär värst überstor så kände maken och E varandra lite sedan tidigare.
Vi styltade in i ponnystallet, ledda av E, mitt under kvällsmaten. Tjoddas tittade med stora ögon på "hundarna" som hon frågande tecknade och jag svarade, nej men det är ju "häst" (tecknade samtidigt) det vet ju du vad det är, du har ju sett sådana på bild innan.
Det slog mig samtidigt som jag sa så att Tjoddas har nog faktiskt aldrig sett en riktig, levande, häst/ponny förr.....iallafall inte på såhär nära håll.
Vi blev presenterade för ett härligt russ som hette Blackie (Ja, ett russ....nu har jag nog en granne som gottar sig tror jag...vi såg ditt russ Favoriten också, vilken pudding!)
Tjoddas stirrade i vantro på denna massiva gigant (med sina respektingivande uppskattningsvis 126 i mankhöjd) Hon satt som limmad i mitt knä och bligade på när monstret malde i sig sitt hö.....
Vi satt så en stund inne i spiltan och jag visade att man kunde klappa Blackie lite försiktigt om man ville, efter en stund ville Tjoddas också försöka lite och E föreslog att vi kunde sätta henne på Blackie´s rygg.
Alla ni som har barn med Downs vet att, eftersom de är överörliga, kan de göra en mycket god imitation av seriefigurer som trotsar tyngdlagen om det är något som inte passar. Det enda som nuddade Blackie var rumpan på Tjoddas, alla ben alla armar pekade rätt upp mot taket som om hon vore helt viktlös. Det är helt fantastiskt men inte alltid så jättepraktiskt. Efter ytterligare en stund hade vi klappat lite mer och faktiskt vågat sitta en liten stund också. Plötsligt ville hon till E och det gick jättebra, jag smög mig ut ur spiltan för jag tänkte att det kanske kunde gå ännu bättre om inte jag var precis där och "störde" med min mammanärvaro. E visade Tjoddas att man kunde lägga huvudet och mysa lite mot ponnyn. Först höll hon emot lite men sen testade hon försiktigt och sen gick det också bra. Lille Loffe ville såklart också kika lite närmare på de där mysiga hårbollarna som vi klemade med. Glad i hågen borrade han in händerna i den raggiga vinterpälsen och bara skrattade förtjust. Jag provade försiktigt att sätta honom på och resultatet blev ett stort leende och applåder från honom så....förmodligen får vi väl sätta honom till häst också.
Under tiden jag och Loffe höll på lite med Blackie, stod maken och Tjoddas i stallgången och en av de andra ponnyerna kikade nyfiket över boxkanten på dem. På eget initiativ klappade Tjoddas den närmaste lite försiktigt. Det är ju ett bra framsteg och E tyckte vi skulle komma tillbaka snart igen för att träffa och bekanta sig lite mer med tillexempel Blackie.
Längst ner i stallet stod en liten shettisfröken och jämte henne fanns det en stor kaninbur. Tjoddas satt som förtrollad framför buren och kunde inte slita blicken från den lilla fluffiga varelsen där inne.... kanin, tecknade hon efter en liten stund med en snabb blick åt mitt håll och tittade sedan lyriskt på den igen. Inte lika läskig som övriga invånarna i stallet kanske.

Så, vad vill jag med det här då? Jo, ridning och hästhållning är, förutom ett fantastiskt tillfälle till att umgås med enormt trevliga djur, också meditativt, ökar koncentrationsförmågan, hjälper till att kunna tänka lite i flera led, lösa problem, komma ut i natur och mark, träna balans, träna muskulatur, ta ansvar.....och så luktar det gott också.... en extra bonus är ju att man samtidigt har någonstans att göra av alla dessa eländiga morötter, knäckebröd och äpplen som bara ligger och skräpar överallt hela tiden....
Det är ju ingen sport som liksom betalar sig själv eller som ens är en "lönande" hobby/sport. Men det är f*n så mycket roligare än hockey tillexempel.... Ett knäskydd för 2000kr kommer inte att titta på dig med stora snälla ögon och tacka dig för att du klappar på det.... en häst kommer aldrig begära att du ska packa ner den i en stor väska fem gånger i veckan och köra x antal mil tur och retur för att ni ska kunna träna eller umgås.
Det är också ytterst sällan man tar på sig hela hockeymunderingen och tar en avkopplande runda i skogen.....
Å andra sidan svälter inte en hockeyklubba ihjäl när du åker på semester.

Sök gärna på ordet "hippotherapy" på google, det finns väldigt lite information på svenska men ge mig några år till så....




Såklart måste vi ha en liten vinterbild med härlig bakgrund på Loffe också
annars vore det väl ingen rättvisa här i världen?


Vi är på väg in efter att ha släppt ut hönsen och hämtat ägg. Det är roligt
att känna lite på snön under tiden pulkan rör sig.


Mammas vantar på.


Det blir fasligt mycket bubblor av vanlig mjölk och jag som mamma borde
vetat bättre än att fnissa första gången det hände, för sen var det liksom målet.
Inte lära sig suga med sugrör utan istället skapa stora skumpelare av mjölkbubblor....
men så plötsligt hände det och här är den enda bilden i världshistorien där Loffe faktiskt DRICKER
mjölk ur sugrör.


Loffeloppan pratar med mormor i telefon.


Efter en bufflig morgon så tar vi igen oss på sofflocket med fötterna i högläge
och en majskrok i beredskap.


Katten vet att hon är i trubbel för allt hon hittar på inomhus under vintertid.
Här tror jag att hon över på att få empati som hemlös katt om vi slänger ut henne....


Nu når snart lillkillen också ner från bilen och det kommer bli krig om den anar jag....
Att lära sig hur man faller av snyggt ingick dock inte i grundkursen så vi avvaktar lite till med själva
användandet.


Tjoddas med fröken E och Blackie, vad kelgrisen till katt heter glömde jag av att fråga.







Kommentarer
Postat av: Anonym

Hahaha! Grannen gottar sig mycket riktigt! :-) Visst är han fin!

Kul att att läsa att ni hade en mysig stund i stallet :-)

2012-01-30 @ 20:14:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0