2012-05-30     Värmeböljan Allan

Så var den här då, som ett brev på posten, värmen. Poff sa det så vart allt grönt och barnen ser ut som små sandiga kräftor när man hämtar dem från dagis. Sand i sig borde, kombinerat med solkräm, utgöra ett UV skydd på sisådär 150 eller nåt. Vi har solskyddsfaktor 50 på vår kräm och plussar man på lagret med sand som kletar fast under tiden de små liven ligger och gör sandänglar bland spadar och hinkar, så borde det bilda ett helt oigenomträngligt (nytt ord?) trångligt? Trangligt?.... ett lager som inte solens skadliga strålar kommer igenom helt enkelt. Undrar om Tjoddas är lite extra känslig tack vare att hon är så torr och skrovlig? Loffe är ju å andra sidan väldigt ljus i pigmenten och rödlätt så det är ju faktiskt lite märkligt att inte han antagit en mer skär färg än.
Kommer ni ihåg filmen "Goldfinger" med James Bond? Enligt myten ska man ju dö om man blir målad från topp till tå med guldfärg för att syreupptagningen i hudens porer....eller nåt liknande...ja, ni fattar idén.... jag undrar om man bör oroa sig för att man har på för mycket solskydd på barnen? Man ser ju onekligen lite lätt blek och blank ut när ett centimetertjockt lager täcker allt från hårfästet och neråt.
Nåja, för tillfället har ju faktiskt värmen åter backat lite, för att ge plats åt regn, knott och andra trevligheter som vi säkert inte hade klarat oss utan en enda sommar. (Ja, jag tog nog i lite där)

Men barnen då? Jag ska väl inte sitta här och tjata om vädret nu när jag äntligen bloggar? Näpp, det hade jag faktiskt inte tänkt. Barnen lever och mår bra, detta trots alla knott och vindpustar vi får utstå. Loffe tecknar som en galning, han är som en alldeles liten egen Svamp-Bob Fyrkant, suger åt sig tecken utan att vi egentligen förstår att vi ens använder dem så pass när han är med. När farfar dök upp i sin grävmaskin häromdagen så började båda ungarna, precis samtidigt (med huvudena på skaft...de längsta skaft jag någonsin sett) att dunka en liten knuten näve, helt frenetiskt, under hakan. Man ser ganska långt från vårt köksfönster så att de inte slog sig själva medvetslösa på de där 10 minuterna det tog för farfar att larva fram från skogskanten, över ängarna och upp på gården....det är ett mysterium.
Tjoddas visar så mycket att hon hemskt gärna också hade velat kunna stå och gå. Ibland kommer där ett tveksamt steg eller så kan hon stå rätt uppochner en lång stund mitt på golvet. Häromdagen tänkte hon sig nog inte för, reste sig upp och gjorde ett helt lappkast innan hon satte sig igen. JAG tycker det är svårt med lappkast, även utan skidor, helt otroligt att hon klarade det utan att stupa på näsan. Lilla tjejen.
Även hos lilla Tjoddas fortsätter det att ploppa fram nya tecken nästan dagligen. Det är så kul när hon nu också själv väljer vilka böcker hon hellre vill läsa i och vilken sång vi ska sjunga. Hon börjar teckna första versen och sen nickar hon leende om man sjunger den, testar man någonting annat så tittar hon bekymrat på en och skakar på huvudet. Tokiga mamma, SER du inte att det är en BÅT jag gör? Hur kan du börja sjunga om spindlar när jag tecknar båt?

Vi har passat på att fotografera lilleman och Tjoddas hängde ju såklart med på ett hörn. Jag förvarnade fotografen av bara farten att vi har två och hälften av dem kan inte stå själva. Båda barnen var på jäkeljäkelhumör när vi väl kom på plats och det fanns ingenting i hela världen som kunde få dem på andra tankar. Jag tror den stackars fotografen fick totalt 30 kort på sin höjd. Inte ett enda på dem tillsammans gick det att få till, inte något man vill ge bort iallafall. Ett av korten vi fick se idag såg ungefär ut såhär: "Litet, väldigt argt barn, rött i ansiktet, ligger på alla fyra i profil på golvet, man ser att barnet skriker allt vad det orkar. "Barn nr 2 sitter blek och håglös i ett hörn och ser ut att kunna somna väldigt, väldigt snart"
Möjligen att man skulle kunna komma undan med det som något slags konstverk men jag tror ingen mormor eller farmor blir speciellt glad över ett sånt kort på sina barnbarn.
Men några bra blev det ändå, tur var väl det.

Idag var vi på återbesök för att välja ut vilka vi möjligen ville förstora och ni som har gjort det här, oj, det är så svårt att välja. Som tur var i det här fallet, tog det ju inte så lång tid för det fanns inte så mycket att välja mellan...bra och dåligt liksom. Idag körde vi igång Ipaden för att få välja och vraka lite i fred, Tjoddas tecknade med i låtarna och Loffe var intresserad i ungefär två sekunder innan han började skruva på sig och ville ner.
Har jag någonsin talat om att jag älskar när folk vågar fråga oss om saker som gäller Tjoddas? Det är så fantastiskt när man känner hur den personens spärrar släpper lite och man nästan hör hur de först tänker "äh, va fan" innan de klämmer ur sig den första frågan. Så mycket hellre det än folk som kikar lite i smyg och inte försöker låtsas om någonting trots att de ser lite besvärade och obekväma ut. Nej, hurra för frågor. Mest blev det frågor om tecken och tal denna gång, även de lite hippa gängen med ungdomar som fotografen möter, nästan varje morgon, kom på tal också. Det kändes kul att kunna "guida" honom lite för tydligen hade han funderat på det här ett tag verkade det som.

Sen bar det vidare av till mormor och morfar, jag och maken rådumpade kidsen och drog iväg på en mc-tur. Lite roligt att få visa maken några fina vägar genom skogarna jag så väl känner till.




Hur man får en 2åring att stå still så man får göra pincurls? Lätt,
på med lite vatten i handfatet och en tandborste.


En lätt besviken kille....inget vatten i poolen.



Sann lycka för pojkar, stora som små måste väl ändå vara stora rattar.....
ja, det var en liten ordvits som smög in i den meningen.



Eller att få dra i spakarna......såklart....



Storasyster tittade också på en liten stund men tappade intresset och insåg att
det faktiskt fanns roligare saker att göra.



Kallbadhuset på trappen har öppnat för säsongen och lilla badprimadonnan
tar ett premiärdopp.


Ssssssssskumt! Tyckte Loffe och provsmakade tvållöddret lite försiktigt.



Men ge mig en puss då.


Tuffaste killen på landsbygden.



Pankispicknick i Halmstad. Årets första äckelvarma dag för någon vecka sedan.



Ett skönt försök att resa sig upp utan stöd är förevigat.



Backyard babe, liten cool tjej på familjen J's bakgård.



Aldrig sen att posera.



Och jag kan som vanligt inte låta bli att clowna mig.



Sommarpojke på morsdag i mormor och morfar's skrinda.


Två lyckliga och väldigt trötta barn som samåker efter morfar.



Idag gjorde vi om det, men lite mer "på riktigt" och satte först Loffe och sen båda barnen
i kärran efter morfars häftiga gräsklippare.



Och sist (men definitivt inte minst...inte än iallafall) så åkte mitt nya ställ på
för en testomgång. Det har legat i källaren nu och gottat till sig i nästan
1,5 år. (Vi fick det på köpet sist maken bytte hoj) Hade glömt hur roligt det var
att få sitta bakpå.


Tack för idag alla ni som ljusat upp tillvaron!!!







2012-05-16     Små babysteps....

4 vingliga, krokbenta och hasande var de men äntligen har min älskade prinsessa tagit sina första steg, alldeles själv. Det känns så skrämmande overkligt. Sedan Loffe började stappla omkring i värsta "full som en kaja" stilen, så har Tjoddas betraktat och funderat. Visst, hon har testat att resa sig upp själv utan att hålla i nåt men först de sista dagarna har man märkt viljan att komma framåt. Det är en helt annan växel och hon utstrålar så otroligt mycket styrka inifrån när hon tar sats och tvingar benen och fötterna att samarbeta med envisheten.
Ursäkta språket nu för här kommer en svordom (så håll för ögonen om ni är känsliga) Fy fan vad häftigt!
Älskade ungar vad jag blir trött på att ni alltid klättrar i mina kläder, nyps, trillar och slår er, är griniga i omgångar och att ni alltid måste gråta, precis samtidigt. Men oj vad mycket man får tillbaka bara man tar ett andetag och påminner sig själv om att man måste rida ut topparna för att komma till de roliga mellanstunderna när allt liksom flyter på och alla leker snällt med varandra. Det går fort och jag är lycklig över att jag faktiskt känner mig tillfreds med hur vi har utnyttjat tiden hittills. Att vi iallafall försöker, få tid; till det som skapar mest lycka och närhet, nämligen att umgås som familj och göra saker tillsammans.

Tack alla mina två barn för att ni gör mina dagar en gnutta mer spännande än om jag varit utan er. Tack också älskade make för att du hjälpt mig att sätta dessa två till världen och för att du tar hand om oss efter bästa förmågan.


Prinsessan Tjoddas på finbesök hos familjen J



En eftertänksam liten kille (för en gångs skull)


En trött Tjoddas och en liten Junarn som är lite blyga i början av kvällen.
(Det gick över sen...speciellt för Loffe)


Tjoddas får provsitta Junarns finfina cykel. Det var lätt kvällens höjdpunkt och
våra små flockades runt cykeln gång på gång.


Tack snälla familjen J för en härlig kväll. Skönt med lite fler inbokade dagar och kvällar framöver.







2012-05-14     Ibland är det tur...

Ibland är det en sablans tur att inte mamma är med och vet allt som Tjoddas och Tjoddaspappan hittar på.
Ja, hon är duktig men ni som har varit här vet vilken lutning vår backe har.....

"Tjoddas på Bobbycar"



2012-05-06     Sista söndagen

Nu är det snart sista söndagen hemma med alla små och stora innan det även är dagis för lille Loffe, overkligt men sant. Det är lite bitterljuvt att behöva börja jobba igen...eller nåja....jobba någon annanstans än hemma och för riktiga pengar iallafall. Tänk att huset kommer se ut på kvällen, precis så som man lämnade det på morgonen.... också en smula overkligt. I vanliga fall hinner man ju städa ungefär 3-4 gånger om dagen och ändå ser det ut som man suttit med armar och ben i kors hela långa dagen när kvällen infinner sig.
Solen såg lovande ut idag men vinden svek så snart man vågade stoppa näsan utanför dörren. Jag känner mig lite extra låg efter en fullspäckad helg, det blir så tomt när man helt plötsligt inte har lika mycket att göra som när man har kalas. Sen har jag tyvärr fått se sanningen i vitögat och avbokat min plats i vårruset inför morgondagen. Jag har springförbud i ungefär 3 veckor och ska faktiskt vara försiktig med att promenera för långt också. Två graviditeter ganska tätt inpå varandra med foglossningar och även att man har haft två små guldklimpar att lyfta runt på (och ganska många kilon i övervikt), har tyvärr gjort att inte allt har hamnat där det ska än och nu har jag dummat mig och får sota för det. Ingen är mer besviken än jag och det är ett svidande straff att inte får delta när man sett fram emot det så mycket.

Men, idag grillade vi hamburgare, åkte rutschkana (tack mormor och morfar) och busade loss. Det märktes tydligt på barnen idag också att maten inte varit som den brukar under helgen och alla (utom maken då som alltid är på irriterande bra humör) var lite lagom griniga. Vi ska definitivt gå och lägga oss tidigt ikväll. Loffe har fått en mäktig omelett och vi ska se om det kanske ÄR maten som gör att han vaknar på nätterna. Det börjar bli lite strängt nu. Det går säkert över men sömn är betydligt viktigare än man tänker på.

Vi kör väl lite foton idag också?




Gurka, tomat, hamburgare och ost.....alla favoriter trängs på dagens hamburgertallrik.



Knäppiskatten totalgillar att Loffe dissar osten på sin hamburgare och roffar åt sig.



När osten är borta följer Loffe kattens exempel....man verkligen såg att han tänkte ungefär:
"Hm, undrar om det går fortare ifall man slopar händerna som mellanled"



Tjoddas började tala om att det var gott och Loffe följde genast hennes exempel,
han lägger dock till ett långt "mmmmmmmm" som ljudeffekt för att förstärka upplevelsen något.



Och när det blir lite mat över så blir hönorna jätteglada för lite grönsaksbitar.
Söndagsmatiné i fönsterkarmen för barnen.


Mitt i all min röra av tyger och nystan tar maken en kopp kaffe och läser
tidningen med en nyfiken liten busunge som sällskap.



Sist men inte minst. Här är tyget vi tittade på igår mammaliten. Du hade rätt...
det blev en fin klänning till Tjoddas och jag gjorde en strl för stor så det finns utrymme att växa
och släppa ner fållen om man vill. Lite 60-70-tals stuk nästan va? Byxorna är köpta dock.


Tjoddasmamman vs Symaskin..... 1-0


Må väl!







2012-05-06     Nästan bara Loffe

Ok så eftersom vår lille Loffeman faktiskt fyllde år i dagarna så känns det lite mer ok att det handlar lite extra om honom i dagens blogginlägg. Kameran har varit som limmad i händerna sedan några dagar tillbaka när han började ta sina första steg, idag har han gjort ett litet skutt framåt med det där "gåendet" och rätt som det är kommer han med hela ansiktet i ett stort leende och styltar förbi en tvärs genom rummet. Det är jättekul att titta på och framförallt ser man hur snabbt de små liven lär sig att parera och adaptera. Fantastiskt egentligen, vad människan är förmögen till. Synd att man inte tänker på sånt så ofta, det liksom försvinner i all vardag, sånt man ser varje dag.

Tack för alla fina presenter, vykort och gratulationer till vår lille kille "Bulan".

Lite bilder måste vi ju ha, såklart.


Jag kan minsann också stå upp, jag övar i smyg när jag tror att ingen tittar.



En vagn kommer lastad, full med födelsedagspresenter!



Tjoddas gjorde det enda rätta, hon tog vagnen och satte fart bort från lillebror.



Loffe provsmakar sina presenter lite.



Pappa (och även farmor, fast utanför bild) hjälper till att blåsa ut ljuset på tårtan.



Och idag (lördag) så startade vi dagen med findiadem i håret vid frukost...
bara för att komma in i feststämningen som skulle fortsätta med kalas nr 2.



Tofsar och klänning på, lite tråkigt att de fina blommorna på hårsnoddarna inte
satt så bra, den ena blomman trillade av på en gång och den andra föll strax därefter.



Jodå, man kan visst springa omkring lite byxlös när man har kalas. Iallafall en stund.



Linslusen i Tjoddas tog över.



Full fart....



Dagens favoritbild i alla kategorier!



Tjoddas kämpade tappert mot tröttheten i morfars knä, när hon hamnade hos
mormor en stund senare gav hon upp, somnade och lämnade en salivpöl på mormors tröja.



Testar kuddarna i kökssoffan.



Leker tittut med mormor på andra sidan bordet.



Påskliljor är de bästa blommorna jag vet, helt klart! Extra skoj när man
kan plocka en bukett själv till speciella ändamål som tillexempel ett kalas.



"Sir" Loffe, som vissa tydligen kallar honom, visar här tendenser på att anpassa sig till sin nya titel
och har minsann skaffat en egen privatchaufför. Det skrattas mest från båda barnen och körningen
blir därför lidande. Svårt att knuffa på när man ligger dubbelvikt över handtaget på vagnen och fnissar.


Grattis igen älskade lille Loffe, ditt första år gick verkligen fort och vi hoppas på många, många, många fler kalas innan du tycker vi är pinsamma och löjliga som tvingar dig ha ballonger och äta tårta på din födelsedag.
Många pussar och kramar från mamma och pappa.




2012-05-04     Prova mina vingar

Vi var och handlade igår, väl inne i affären sitter Tjoddas med skannern man har för att skanna in streckkoder och slippa köa i kassan. Hon lyfter den till örat och babblar på som tusan. Plötsligt ser jag i ögonvrån en anställd kvinna som slutar upp med att plocka in varor och nyfiket kikar på Tjoddas. "Shit" tänkte jag och lägger mig till med ett vinnande leende, samtidigt som jag tar skannern ifrån Tjoddas och säger hurtigt: "Ja, hon tycker det ser ut som en telefon".... ingen reaktion från kvinnan som fortsätter att kisa mot oss.... "en telefon" säger jag lite osäkert och förklarande.... fortfarande ingen reaktion.
Rätt som det är tittar tanten på Tjoddas, sätter sin tumme under hakan och drar snabbt två gånger. "busar" på teckenspråk. Jahaaaaaaaa, säger det i skallen på mig då och jag tecknar tillbaka "hon tror det är en mobiltelefon" kvinnan tittar skeptiskt på mig och börjar fumla lite med sina varor igen. Jag vänder mig om och går.
När ni nästan är helt färdiga och framme i kassan dyker damen upp igen och börjar packa in varor där vi står och dividerar huruvida vi har glömt nåt eller inte. Hon saktar in och man ser att hon kikar på Tjoddas igen. Vi ler mot varandra och jag fortsätter att prata och teckna med Tjoddas. Då, plötsligt, ser man en lampa som tänds i ögonen på kvinnan och hon fyrar av värsta leendet. "Jag är döv förstår du" tecknar hon snabbare än vad jag hinner med och pekar förklarande på sin anställningsskylt och mot sitt ena öra. "Ja, jo, jag förstår" svarar jag, så gott jag kan och förklarar att jag kan inte alla ord och att vi använder oss av TAKK när vi pratar med Tjoddas. Hon nickar att hon uppfattat och sen lirkar vi igång barnen till att teckna med lite sånger och ledande ord. Hon skrattar gott åt att Tjoddas tecknar att hon vill "åka" "hem" och gå på "pottan" Efter en liten stund tecknar vi att det är dags att åka och hon tecknar tillbaka att hon ska fortsätta jobba. Det sista jag ser är hur hon tecknar "det var kul att ses" jag nickar glatt tillbaka och hoppas hela vägen hem att hon ska finnas på plats fler gånger när vi handlar.

Mamma, när jag blir stor vill jag bli teckenspråkstolk, fast det tar nästan fyra år.

Det var väldigt spännande att få prova på sina vingar även utanför hemmets fyra väggar.



Jaha, på bara några dagar har vi hunnit med följande: Firat 4 års jubileum tillsammans, Loffe har börjat gå, Tjoddas visade att hon kunde också och sen slutade hon helt försöka, Loffe stod på huvudet, först ner in i lådan och sen från lådan och ner i golvet = jättebula! Vi ringde sjukvårdsupplysningen för säkerhets skull för den här jäkeln var som en halv pingisboll. Inga tecken på hjärnskakning än och från imorgon är vi liksom på det torra igen. Trappan har kommit på plats framför huset och våra obligatoriska fårgrindar fick flytta tillbaka igen...hönsen äter nämligen upp mina blommor, ja...och så slipper vi att barnen trillar ner från trappen också. Oh, och så börjar träden bli så där härligt gröna.

Lite bilder?


Tjoddas på sitt första barnkalas, chokladbollar är toppen minsann!
(Tack snälla för receptet, jag har helt glömt bort att höra av mig)



Våra små stunder tillsammans är något jag tycker om, tyvärr har lillebror tagit
lite väl mycket plats och när Tjoddas är på dagis blir det ju också lite svårt att umgås
på tu man hand. Vi passar på när lillebror sover.



Oj, kört lite av vägen?



Kolla så bra, nåt jag kan hålla mig i när jag går.



Full koncentration, kolla in fotarbetet.



Minen av totalt äckel är underbar. Min dotter börjar nästan gråta när man
ger henne en blomma att hålla.


Upp, upp, dumma mamma, jag vill inte vara här längre.



Jag lyckades, maken gav Tjoddas en blomma när jag satt redo med kameran och
chapaaoooow, vilken bra vårbild det blev.



Jag har varit och rensat barnens tilltänkta lekplats på löv och större, nedfallna, grenar.
Tjoddas och maken kom på inspektion.


Ser ni bulan? Ingen bild i hela världen gör den rättvisa, ungens huvudform var
helt deformerad.


Lite ledsen än, men en väderstation som mobiltelefon hjälper snabbt upp situationen.



Minnet är kort.....



Lycka, ditt namn är "mullriga fordon"



Trappan på plats och massor med bus man kan hitta på.



Man kan inspektera saker och ting samtidigt som mamma sitter och sväljer
ner sitt hjärta fler gånger än hon kan räkna till.



Men de hjälps faktiskt ganska bra åt.



Ja, man kan sitta på den...såhär. (Tjoddas kröp ner och la sig i den lite senare på dagen
när inte lillebror var med)



Två busiga skitungar eller två skitiga busungar, det är frågan det.



Bulan har blivit guuuuul!



Jag hittade många bra teckenprogram för barn på UR's hemsida. Just här tittar
vi på "Pino". Rekommenderas varmt till alla små.



Och till sist, grattis min finaste lille pojke på din ettårsdag! Hoppas du får en
fantastisk födelsedag med presenter och tårta!
(Tårta vet jag ju iofs att du får eftersom jag redan bakat den....)



















RSS 2.0