Värmeböljan Allan

Så var den här då, som ett brev på posten, värmen. Poff sa det så vart allt grönt och barnen ser ut som små sandiga kräftor när man hämtar dem från dagis. Sand i sig borde, kombinerat med solkräm, utgöra ett UV skydd på sisådär 150 eller nåt. Vi har solskyddsfaktor 50 på vår kräm och plussar man på lagret med sand som kletar fast under tiden de små liven ligger och gör sandänglar bland spadar och hinkar, så borde det bilda ett helt oigenomträngligt (nytt ord?) trångligt? Trangligt?.... ett lager som inte solens skadliga strålar kommer igenom helt enkelt. Undrar om Tjoddas är lite extra känslig tack vare att hon är så torr och skrovlig? Loffe är ju å andra sidan väldigt ljus i pigmenten och rödlätt så det är ju faktiskt lite märkligt att inte han antagit en mer skär färg än.
Kommer ni ihåg filmen "Goldfinger" med James Bond? Enligt myten ska man ju dö om man blir målad från topp till tå med guldfärg för att syreupptagningen i hudens porer....eller nåt liknande...ja, ni fattar idén.... jag undrar om man bör oroa sig för att man har på för mycket solskydd på barnen? Man ser ju onekligen lite lätt blek och blank ut när ett centimetertjockt lager täcker allt från hårfästet och neråt.
Nåja, för tillfället har ju faktiskt värmen åter backat lite, för att ge plats åt regn, knott och andra trevligheter som vi säkert inte hade klarat oss utan en enda sommar. (Ja, jag tog nog i lite där)

Men barnen då? Jag ska väl inte sitta här och tjata om vädret nu när jag äntligen bloggar? Näpp, det hade jag faktiskt inte tänkt. Barnen lever och mår bra, detta trots alla knott och vindpustar vi får utstå. Loffe tecknar som en galning, han är som en alldeles liten egen Svamp-Bob Fyrkant, suger åt sig tecken utan att vi egentligen förstår att vi ens använder dem så pass när han är med. När farfar dök upp i sin grävmaskin häromdagen så började båda ungarna, precis samtidigt (med huvudena på skaft...de längsta skaft jag någonsin sett) att dunka en liten knuten näve, helt frenetiskt, under hakan. Man ser ganska långt från vårt köksfönster så att de inte slog sig själva medvetslösa på de där 10 minuterna det tog för farfar att larva fram från skogskanten, över ängarna och upp på gården....det är ett mysterium.
Tjoddas visar så mycket att hon hemskt gärna också hade velat kunna stå och gå. Ibland kommer där ett tveksamt steg eller så kan hon stå rätt uppochner en lång stund mitt på golvet. Häromdagen tänkte hon sig nog inte för, reste sig upp och gjorde ett helt lappkast innan hon satte sig igen. JAG tycker det är svårt med lappkast, även utan skidor, helt otroligt att hon klarade det utan att stupa på näsan. Lilla tjejen.
Även hos lilla Tjoddas fortsätter det att ploppa fram nya tecken nästan dagligen. Det är så kul när hon nu också själv väljer vilka böcker hon hellre vill läsa i och vilken sång vi ska sjunga. Hon börjar teckna första versen och sen nickar hon leende om man sjunger den, testar man någonting annat så tittar hon bekymrat på en och skakar på huvudet. Tokiga mamma, SER du inte att det är en BÅT jag gör? Hur kan du börja sjunga om spindlar när jag tecknar båt?

Vi har passat på att fotografera lilleman och Tjoddas hängde ju såklart med på ett hörn. Jag förvarnade fotografen av bara farten att vi har två och hälften av dem kan inte stå själva. Båda barnen var på jäkeljäkelhumör när vi väl kom på plats och det fanns ingenting i hela världen som kunde få dem på andra tankar. Jag tror den stackars fotografen fick totalt 30 kort på sin höjd. Inte ett enda på dem tillsammans gick det att få till, inte något man vill ge bort iallafall. Ett av korten vi fick se idag såg ungefär ut såhär: "Litet, väldigt argt barn, rött i ansiktet, ligger på alla fyra i profil på golvet, man ser att barnet skriker allt vad det orkar. "Barn nr 2 sitter blek och håglös i ett hörn och ser ut att kunna somna väldigt, väldigt snart"
Möjligen att man skulle kunna komma undan med det som något slags konstverk men jag tror ingen mormor eller farmor blir speciellt glad över ett sånt kort på sina barnbarn.
Men några bra blev det ändå, tur var väl det.

Idag var vi på återbesök för att välja ut vilka vi möjligen ville förstora och ni som har gjort det här, oj, det är så svårt att välja. Som tur var i det här fallet, tog det ju inte så lång tid för det fanns inte så mycket att välja mellan...bra och dåligt liksom. Idag körde vi igång Ipaden för att få välja och vraka lite i fred, Tjoddas tecknade med i låtarna och Loffe var intresserad i ungefär två sekunder innan han började skruva på sig och ville ner.
Har jag någonsin talat om att jag älskar när folk vågar fråga oss om saker som gäller Tjoddas? Det är så fantastiskt när man känner hur den personens spärrar släpper lite och man nästan hör hur de först tänker "äh, va fan" innan de klämmer ur sig den första frågan. Så mycket hellre det än folk som kikar lite i smyg och inte försöker låtsas om någonting trots att de ser lite besvärade och obekväma ut. Nej, hurra för frågor. Mest blev det frågor om tecken och tal denna gång, även de lite hippa gängen med ungdomar som fotografen möter, nästan varje morgon, kom på tal också. Det kändes kul att kunna "guida" honom lite för tydligen hade han funderat på det här ett tag verkade det som.

Sen bar det vidare av till mormor och morfar, jag och maken rådumpade kidsen och drog iväg på en mc-tur. Lite roligt att få visa maken några fina vägar genom skogarna jag så väl känner till.




Hur man får en 2åring att stå still så man får göra pincurls? Lätt,
på med lite vatten i handfatet och en tandborste.


En lätt besviken kille....inget vatten i poolen.



Sann lycka för pojkar, stora som små måste väl ändå vara stora rattar.....
ja, det var en liten ordvits som smög in i den meningen.



Eller att få dra i spakarna......såklart....



Storasyster tittade också på en liten stund men tappade intresset och insåg att
det faktiskt fanns roligare saker att göra.



Kallbadhuset på trappen har öppnat för säsongen och lilla badprimadonnan
tar ett premiärdopp.


Ssssssssskumt! Tyckte Loffe och provsmakade tvållöddret lite försiktigt.



Men ge mig en puss då.


Tuffaste killen på landsbygden.



Pankispicknick i Halmstad. Årets första äckelvarma dag för någon vecka sedan.



Ett skönt försök att resa sig upp utan stöd är förevigat.



Backyard babe, liten cool tjej på familjen J's bakgård.



Aldrig sen att posera.



Och jag kan som vanligt inte låta bli att clowna mig.



Sommarpojke på morsdag i mormor och morfar's skrinda.


Två lyckliga och väldigt trötta barn som samåker efter morfar.



Idag gjorde vi om det, men lite mer "på riktigt" och satte först Loffe och sen båda barnen
i kärran efter morfars häftiga gräsklippare.



Och sist (men definitivt inte minst...inte än iallafall) så åkte mitt nya ställ på
för en testomgång. Det har legat i källaren nu och gottat till sig i nästan
1,5 år. (Vi fick det på köpet sist maken bytte hoj) Hade glömt hur roligt det var
att få sitta bakpå.


Tack för idag alla ni som ljusat upp tillvaron!!!







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0