2012-09-22     Tillbaka till faderslandet

Så gjorde vi det då äntligen, det vi planerat i nästan ett helt år. Vi packade ner våra Y3-påsar, vällingflaskor, inte mindre än två paket blöjor och lite annat smått och gott som kunde vara bra på vår första semester med barnen i släptåg. Vi åkte "hem" till Tyskland och äntligen skulle jag få åka karusell med båda mina barn, få visa mina vänner några av mina favoritplatser jag besökt många gånger och som grädde på plåstret skulle även delar av familjen till samma ställe samma helg. (Eftersom jag bokat allas rum så är det väl kanske jag som är skyldig till att det blev samma helg...men det var väldigt tillfredsställande att se hotellpersonalen svettas över hur de skulle reda ut att 4 rum var bokade i samma namn.)
 
Jag kör på med reseskildringen i bildformat med lite textning till..... alles klar?
 
På resedagen ner var det värsta busvädret och när vi gjorde vårt första stopp, hade vi god nytta av att vi varit duktiga svenskar som packat ner alla regnkläder och gummistövlar.
 
 
Barnen sög i sig sina pannkakor och tyckte bilen var ett mycket roligare tillhåll än att stå ute i busvädret.
Föga visste de hur länge de skulle bli tvingade att snällt sitta stilla och titta på "Kika på Ika 2".....
 
 
Såhär mysigt hade vi det, vi snikade alltså till oss hela infotavlan för att få ett ordentligt regnskydd....vem är intresserad av att läsa om Skåne eller Halland ändå? Vårt resesällskap däremot blåste om oss ute på motorvägen i samma stund som vi satte tänderna i frukostfikat. De hade siktet inställt på en egen rastplats...ryktet säger att den rastplatsen var mycket mer tekniskt utrustad än vår. (Trafikkontrollplats i södra Skåne som luktade kiss)
 
 
På vårt andra stopp, för dagens lunch, hamnade vi på Piber i Danmark, lycka är, enligt Loffe, att hamna på en parkeringsplats med massor av lastbilar (det är det han skriker på bilden) SAMTIDIGT som man genom ett hål i häcken SER lastbilar köra förbi på motorvägen OCH någon har lämnat en helt förträfflig sittplats att iaktta hela skådespelet ifrån. Kommer ni till Piber någon gång....beställ inte pölsetallriken med pommes....det är j*vligt mycket pommes....
 
 
Tjoddas utmanade oss alla på några chinups i lekparken jämte restaurangen....här kommer nr 199 av 200, det är därför jag sparrar henne lite.
 
 
 
Hela familjen Hinterhofer och Stollenlieber samlade.
 
 
Rutschkana, tecknar Loffe pedagogiskt samtidigt som han glider nerför.
 
 
Det här är min grej, tycker Tjoddas lyckligt. (Helt ovetandes om vad som komma skall i form av slänggungor och annat roligt)
 
 
Helt klart en av de bästa grejerna med det här hotellet är den jättelika sandlådan vid receptionen där barnen får leka fritt i underbar havssand i den stora glasentrén. Nu finns det ett fantastiskt badland, lekland, restauranger, ponnyransch och annat kul att hitta på också men när det tar 45min att stå i kö för att få sitt rum så lovprisar jag en sandlåda i entrén ändå. Någon har tänkt till!
 
 
Såklart var det första vi vuxna som skulle få vårt, toalett, kaffe och fika var det första vi började dag nr 2 med innan vi gav oss i kast med alla åkturer som Hansapark har att erbjuda. Ett spännande litet kuddrum fanns mitt i restaurangen. När vi kom var det bara större barn där och ljudnivån samt tempot var därefter. Efter en stunds tvekan så vågade sig Tjoddas in, Loffe tittade lite ledset på mig och gick tillbaka till pappa igen. Jag roffade åt mig en rutschkana och fredade ett hörn där vi kunde vara och åka i lugn och ro. Det fungerade faktiskt bra och när barnen blev för vilda eller högljudda så ropade föräldrarna till dem att vara försiktiga med de små. Rätt som det var kom lille Loffe tillbaka och ville också vara med.
 
 
Sen försvann alla de andra barnen och mina barn kunde härja som de ville.
 
 
Det där med kösystem och att vänta är nåt vi får öva lite på till nästkommande år tror jag....
 
 
Första åkattraktionen med barnen blev en lugn, mysig tur i blomsterlandet. Bara mammor och barn här, papporna tog sig an värstingkarusellen (som mammorna redan klarat av under tiden papporna stod utanför och väntade.)
 
 
Sen tyckte Loffe att "nu var det nog med mesigheter" och tog på sig sin modiga min när han betraktade åktur nr 2 för barnens del. (och många turer blev det under dagen)
 
 
Tjoddas och jag tog en liten flygtur....
 
 
 Två modiga pappor stod för dagens "fulkort".... ett måste på varje resa.
 
 
En missnöjd Loffe kom ut ur rutschkanan med ett djungelvrål som fick samtliga åskådare att medlidsamt sucka och le lite förstående.....rutschkana i sluten tub är visst inget för vår lille kille. (Storasyster låg och sov ikapp med Junarn, annars hade hon säkert tyckt det varit skoj att testa)
 
 
 Sen var det de vuxnas tur....när barnen sover passar papporna på.
 
 
Dags för slänggungan vuxen-style...85m upp 70km/h...yehaaa.....
 
 
Wheeeeeeeee............(så lät pappaJ nästan hela tiden...)
 
 
Sen tog vi en liten kaffepaus och då passade minsann lilla Junarn på att vakna.
 
 
Jo,jo....en riktig liten flirtis när andan faller på.
 
 
Sen vaknade Tjoddas till liv igen (precis lagom till att glassen serverades....märklig tajming...)
 
 
En komplicerad kompiskram. Man ska liksom luta sig lite mot varandra och gosa ihop sig...prova gärna.
 
 
En efterlängtad tur med småbåtarna igen. Det var väl minst 5 minuter sedan sist.
 
 
Dagens höjdpunkt för lilla fröken Tjoddas var slänggungorna för barn.
Dels älskar båda mina barn att gunga och dels var Tjoddas helt fascinerad av mannen som skötte gungorna.
 
 
Och jag vet minsann en till som tyckte det killade lite roligt i magen av att gunga....
 
 
Tillbaka till Bonanza city igen, testa trummorna, springa bland tälten och utforska själv är roligt.
 
 
Loffe och pappa testade en av de många hängbroarna.
 
 
Bus i blicken tro?
 
 
 Dag 3 hittade vi en trevlig kinarestaurang som hade lunchöppet i det, annars söndagsstängda Kiel, gratis glass ingick i buffén och papporna hittade även annat gotte att smörja kråsen med. Jello... jag tackade artigt nej..
Barnen fick varsin leksak. På just den här bilden avgudar jag Junarn's uppsyn när hon lillgammalt, verkar tänka: "verkligen? ska du stoppa det där i munnen?" Mr Yang i Kiel rekommenderas varmt!
 
 
När vi ätit färdigt fick jag nöjet att testa om min fot är som den ska vara igen då jag fick testköra den genom att springa hela vägen genom Kiel tillbaka till parkeringsplatsen för att leta upp Loffes dumma kanin som bestämt sig för att hitta på egna äventyr. Detta resulterade bland annat i minst 2 besök för mycket i de lite mer....rödbelyktade kvarteren...om ni förstår vad jag menar, där var det minsann INTE söndagsstängt ens på förmiddagen när vi gick förbi första gången.Oroväckande många små asiatiska pojkar med mobiltelefoner utanför ett ställe....ett ögonblick förstod jag hur Sindbad måste känt sig...
Loffes kanin försökte uppenbarligen ta bussen vidare till Lübeck men jag hittade honom där han hängde på skylten...sen var det bara att vända tillbaka igen.... foten höll men jag tänker aldrig mer springa direkt efter att jag ätit.
 
 
 
Efter den traumatiska löpturen genom Kiels skumraskkvarter, styrde vi kosan, via vackra landsvägar, till det underbara Grömitz. Just på vår besöksdag firades "barnens dag" och en festival med parader, pirater, hoppborgar och massor annat pågick på strandpromenaden. Här skakas det hand med självaste Kapten Jack Sparrows minsann. Eller som han heter på tyska: "Käpptn Jäck Spärrouu". (Nu gör han ju inte det men det låter ju ungefär så när de försöker uttala det...)
 
 
En hoppborg får en mer ingående undersökning. Tjoddas var tyvärr för liten för att få prova i år.
 
 
 Ett häftigt litet piratskepp i plast, som ett gigantiskt 3D-pussel ungefär.
 
 
 Nöjd liten tjej som får testa att ratta själv...
 
 
Loffe hittade en häftig kulbana som stod på en liten kruttunna. Måste prova, tyckte Loffe.
 
 
Det finns mycket spännande att upptäcka när man precis lärt sig gå, som att marken byter mönster lite här och där tillexempel...
 
 
En av "attraktionerna" längs med strandpromenaden är en gigantisk stenkula som snurrar på grund av att vatten sipprar upp underifrån i "koppen" där den ligger. Den flyter alltså på vatten och rullar helt friktionsfritt, det är jätteroligt att stanna den och skicka iväg den åt ett annat håll.
 
 
Även på en fullsatt strandpromenad är ibland mormor med en pekbok mest intressant....
 
 
"Man måste vara snäll" är ord och tecken som används flitigt här hemma..
 
 
Ibland går poängen fram..... och ibland gör den det men man låtsas som om det regnar och går där ifrån....
 
 
1st lyckligt födelsedagsbarn som fick sin present av kusiner och morbror lite i efterhand.
(Han försökte provsitta vagnen redan dag 2, så vi förvarar den tills han blir lite större och kanske mer försiktig)
 
 
Han har redan grepp om vad som ska vart....men hur får man dit det tro?
 
 
Så kom den då, dagen för hemfärden. Utcheckning, kaffe i Thermos, två "tanter" som stickar i varsin bil...
Här är vi i färjelägret och inväntar båten. Ser ni den lilla vita bilen framför vår? Ungefär 45 sek efter bilden är tagen, bestämde sig Loffe för att det var dags för samtliga att vakna, kröp in i cittran och la sig på tutan. En väldigt stirrig farbror kom springande i zickzack, som en gasell ungefär, ur den lilla vita bilen...där han förmodligen legat och sovit en liten stund.... nåja, sånt händer. (Alltid oss av någon anledning)
 
 
 
Lycka för småbarnsföräldrar är att man kan leka slut på de små under rasterna ur bilen så att de är mätta, nybytta och helt slutkörda innan man stoppar tillbaka in dem igen. Så sover de oftast gott iallafall.
 
Efter en vild jakt på rastställe med lunchmöjligheter, backade vi förskräckt undan från två exemplar av ödehotell vs ödemejeri/café (som förmodligen ägdes av samma människa trots att det låg några kilometer ifrån varandra) själva känslan av dessa två ställen, gav oss rysningar och vibbar av dålig skräckis. Så vi hamnade på ett lastbilshak som klart bevisade att man inte ska döma hunden efter håren. En klassig restaurang med förträfflig mat och god service. Rufinas hette det, får ni en chans att besöka det så rekommenderar jag det verkligen. Drömstället för Loffe eftersom det verkade vara någon slags lastbilscentral utanför. Konstigt nog har inte huvudet trillat av än efter alla tvära kast den dagen.
 
 
När vi kom till Bjurlöv passade vi på att tanka kaffetarmen, biltanken och barnmagarna. Sista rasten för dagen tillsammans innan det var dags att skiljas åt för den här gången.
Ett stort tack till Tjoddas-Loffe mormor och morfar för att ni finns och för att ni bryr er, även om det ÄR ganska skönt att få tänka själv ibland....
Ett stort tack till Tjoddas-Loffe morbror med söner för sällskapet, presenten och framförallt för att jag fick låna ett objektiv och göra en enkel felsökning mha den. Jag märker hur beroende jag verkligen är av min systemkamera för så snart jag "blev av" med den igen så slutade jag fotografera på hemvägen.
Ett jättestort tack till våra kära vänner och våra barns extraföräldrar Familjen J. Formidabelt, rent ut sagt utan att försöka vara överdriven eller högtravande med ordvalen (ja, jag var lite sarkastisk där...) Men iallafall, ord kan inte med rättvisa beskriva hur glada vi är över att ha hittat några vi passar så bra tillsammans med. Tack för att ni finns. Vi hoppas på många semestrar tillsammans genom åren!
 
 
 
 
 
 Och kom ihåg, sann lycka är att få åka karusell så mycket man vill......
 
 
 
 
 
 

2012-09-18     Konsten att vara tacksam

Idag fick jag en ögonöppnare, inte bara en utan två gånger. Den första gången var idag på morgonen när Tjoddas fortfarande sov och jag satt med mitt morgonkaffe, av den anledningen att Loffe lyckades slå på TV'n innan han for till dagis, blev det som så att jag hamnade i soffan. Det var liksom ödesbestämt. Sedan jag fick barn har jag sållat ganska kraftigt i vad jag tittar på för program. Jag tittar helst inte om dokumentärer som handlar om handikappade barn, det må vara bra på en eller andra hållet men jag tycker aldrig att det blir hundra procent rättvist och ärligt talat, när mina barn sover så finns det mycket roligare saker att titta på än andras barn och vardag.... Iallafall, ett program om små barn på sjukhus dök upp i rutan och bland patienterna som avsnittet handlade om, fanns det även med en liten flicka på ungefär 5-6 månader, Jocelyn, kommer jag ihåg att hon hette. Jocelyn skulle få ett nytt hjärta och de hade äntligen hittat en donator. Läkaren var lite bekymrad för hjärtat som skulle ersätta Jocelyns trasiga hjärta, var hela tre gånger så stort som hennes eget.
Allt gick bra och när man fick se hur mamman kom in på uppvaket, där Jocelyn hölls i koma och fick hjälp med att andras, så kom jag på mig själv med att sitta framåtlutad och krampaktigt hålla i min kaffekopp.
Det lilla nakna flickebarnet, försvinnande liten i den enormt överdimensionerade sjukhussängen, låg där med ett virrvarr av slangar, sladdar, pumpar, mätare, värmefiltar och allt annat bråte som möjligen kan behövas. Lite lätt blå i tonen och änglalik där hon låg helt stilla, fick man se hur mamman sammanbitet lutade sig framåt, försökte ta in hela scenen framför sig och sedan, försiktigt, sträcka ut ett finger för att sakta stryka den lilla lätt över kinden.
Samtidigt kom en av de där odrägligt mjuka och lugna sköterskorna fram (ni har alla träffat dem en gång eller annan) Sakligt och i lugnande ton förklarade hon för mamman exakt allt som en mamma kan tänkas ha snurrandes i huvudet samtidigt som barnet man fött några få månader tidigare, ligger mol still, kunde lika gärna varit död, framför henne med en miljon sladdar och slangar där små barn inte ska ha sladdar och slangar. Det plippar och brummar och larmar och väser.....
Plötsligt var jag tillbaka igen, jag kunde känna lukten av sjukhuset, jag kunde se bubblorna med blod som rann ur Tjoddas dränage, höra hur det lät som om hon höll på att drunkna när hon försökte andas. Maskinerna som kontrollerade allt, smärtstillande, näring, vätska, andning....
Idag, kom den 10 maj 2010 tillbaka som en smocka, mitt på näsan. Jag förstod så väl, precis just då, hur mamman på andra sidan rutan kände sig. Det har tagit mig 2 år och 4 månader att förstå vad som egentligen hände de där timmarna när vi låg och sov på sjukhushotellet. Jag minns att de enda sekunderna jag tillät mig själv känna efter vad som egentligen var verklighet, var de sekunderna jag hade ångest för att vi inte hade ett enda foto av oss alla tre tillsammans som familj. Någon har skurit i mitt barn, sågat sig igenom bröstbenen och bänt upp dem med hakar för att hålla dem på plats. Jag har sett det massor av gånger.....på TV.....innan jag fick barn. Nu är det inte lika intressant längre, det gör bara ont och skrämmer mig.
 
Ikväll fick jag ytterligare ett bryskt uppvaknande. Jag känner sällan eller aldrig någon nedstämdhet över att vi fått Tjoddas, ibland kan jag bli irriterad när hon uppenbarligen låtsas att hon inte hör.....men vilken tvååring testar inte gränserna då? Däremot blir jag ofta eller alltid nedstämd när man hör folk som beklagar sig över denna fruktansvärda kvarnsten som ålagts dem, att de vill ha kompensation för detta horribla öde som drabbat dem likt en åskvigg från en klarblå himmel....usch, nu ger jag mig själv hög puls och lite kräkrelaterade känslor....
Efter att ha läst, vad som måste vara, den genom tiderna bäst skrivna artikeln någonsin!!!!!! Om Sebastian och hans familj, så uppmanar jag ALLA som har MAGE att våga klaga på sitt fruktansvärda öde, en enda gång till, att seriöst fundera över sitt livs prioriteringar.
Jag måste varna er, den är lång, välskriven, gripande och en förälders absolut värsta mardröm. Har du svårt för att släppa någonting och lätt för att känslomässigt dras med...läs den inte
"Sebastians kamp mot cancer"
 
 
Vi har för övrigt varit iväg på semester, men det känns väldigt opassande att fortsätta skriva om det i det här inlägget så det får bli ett nytt.
 
 
 
 Kommer ni ihåg.....?
 
 
 

2012-09-05     Höst, snuva och gryträtter....

Nu verkar det definitivt som om hösten gjort entré för året. Jag tror jag blinkade när sommaren var här för jag saknar en årstid i mitt register....
Familjen J var här och firade in september i helgen, vi åt gryta på älg.....det är lite så man ska fira in hösten tycker jag, det hör ihop på nåt nostalgiskt sätt. Det var, som vanligt, en väldigt trevlig kväll och utbyte av presenter skedde i vanlig ordning. Jag är mycket stolt över min nya fina tröja som jag planerar att ha när vädret tillåter det.
Tjoddas fortsätter envetet att övningsgå och det absolut roligaste just nu är att springa runt, runt TV bordet tycker båda barnen. Än så länge springer de efter varandra men det lär väl sluta med att någon av dem byter håll och så krockar de. Loffe har haft några oturliga dagar på rad. Första dagen stack han sig med en sked i ögat, dag två ringde dagis och talade om att han minsann trillat och slagit i munnen så det hade kommit ganska mycket blod. Dag tre trillade han ner från en stol i köket och tog emot sig själv med ansiket. Det blödde ganska rejält det också kan jag säga. Det värsta är ju när blodet inte slutar forsa och man inte ser hur illa det är. Jättefläskläpp!!!! Vi har varit hos tandläkaren och vi ska på återbesök i veckan men det verkar inte vara några problem och det är ju skönt. Jag har trotsat potentiell halsfluss hos mig själv och Tjoddas gnällhumör under hennes förkylning, blivit väckt varenda natt i snart två veckor av en liten plutteskitaspilleklåddas som INTE vill sova ensam i sin säng och dealat med blossande eksem som inte verkar vilja ge sig just nu.
Kriget verkar ändå ebba ut för denna gång och snart vet jag att det kommer en ny våg av stiltje, en mellanperiod när man får en chans att omgruppera och bygga upp ett starkare försvar inför nästa virushärd, vaknätter och annat tjafs som dyker upp. MEN, hade det inte funnits hektiska stunder så hade man inte uppskattat de lugna så mycket och det ÄR faktiskt ganska tråkigt när det inte händer nåt på länge...
 

Min bror ringde igår, efter att vi pratat en stund så fick han på ett fint sätt in att det är bilderna man är ute efter, inte de långa texterna....jag förstår honom.  Helt ärligt är det inte alltid man är så sugen på att skriva så mycket egentligen, det är väl självklart att det är bilderna och filmerna som är det roliga, på många sätt är vi ju inne i ett rejält "dödläge" nu några år för egentligen kan det inte hända så mycket mer hos oss för tillfället som kan hjälpa och upplysa andra. Jag vet att jag tjatar om det ibland men det är ju fortfarande därför bloggen finns. För att visa att det är faktiskt inte så jäkla farligt egentligen. Mycket handlar om inställning och vad man gör det till själv.
 
Nu ska jag bråka med blogg.se igen och se om jag får någon ordning på bilderna idag....
 
Min sons dagliga intag av bananer......ungefär..... för övrigt ett av de tecken och ord han
förutom "bil" "traktor" "kanin" och "lastbil" är väldigt förtjust i att använda.
 


En mysig badkväll på den lokala "playan" i närheten. Vi träffade på ett trevligt MC-buret
par som stannade för att fika, rätt som det är säger mannen "så duktig hon är, hon tillochmed tackar ju
för kakan och så många ord hon kan" Först efter de åkt, då hade vi ändå pratat än stund, gick det upp för mig att han kunde teckenspråk. Kul att det blivit så naturligt så man antar att alla andra också självklart kan....
 

Är det en liten bastu månne? Fin är den iallafall. Barnen slåss om pappas uppmärksamhet.
 

Grrroooooaaaaarrrrrrr........fast vilddjuret sitter ju såklart på fel sida gallret....eller?
 
'
Lite kul med två gallerbilder på rad. Såhär glada blir våra barn när de får syn på vår bil.
Ska ta fram denna bilden sen när de blir större och mer himlar med ögonen om man råkar komma för nära.
 

Med en klänning på huvudet kan man fantisera att man är en rik oljeshejks fru på valfri superdyr sportbil...
 
 
Oförskämt nöjd kille med sin fina "tattooooooo" (traktor...fast det är det ju inte)
 

Det är ganska roligt att få köra omkring lillebror i vagnen, tycker nog passageraren också ser det ut som.
 

Tebjudning, cirkus i stora tältet, gunghästar och bus med mamma och pappa
i dockvrån är några av de roliga saker man kan ta sig för en regnig eftermiddag.
 

Sen kan man kraschlanda på köksgolvet och hoppas att någon orkar göra kvällsmat.....
 

En tjej som är lite ur gängorna....
 

Stackars Loffe får så dåligt med mat så han har börjat ge sig på inredningen...
 

Mmmm, soffkuddar....smaskens....
 

En klassisk iPadpappa i arbetsläge.....
 

Och du hade ju dopdag i går, grattis lille pluttas. Tack snälla gudföräldrar för de fina blommorna.
 

Ett såhär stort häftigt paraply blir ju som en koja nästan....
 

Mycket gnäll och noll tålamod, både ögon och näsa rinner...stackars liten.
 

En alvedon senare har Tjoddas hittat ett alternativt sätt att använda sin nya kjol.¨
Jag kan inte argumentera, idag kan det vara svårt att se skillnad på kjol, tubtops och hårband i affären...
 

Idag blev det en extra lång runda hem med bilen så att Tjoddas fick sova ut ordentligt.
En trött men glad liten tjej klev ur bilen och ville ha fika innan vi skulle hämta lillebror från dagis.
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0