Konsten att vara tacksam

Idag fick jag en ögonöppnare, inte bara en utan två gånger. Den första gången var idag på morgonen när Tjoddas fortfarande sov och jag satt med mitt morgonkaffe, av den anledningen att Loffe lyckades slå på TV'n innan han for till dagis, blev det som så att jag hamnade i soffan. Det var liksom ödesbestämt. Sedan jag fick barn har jag sållat ganska kraftigt i vad jag tittar på för program. Jag tittar helst inte om dokumentärer som handlar om handikappade barn, det må vara bra på en eller andra hållet men jag tycker aldrig att det blir hundra procent rättvist och ärligt talat, när mina barn sover så finns det mycket roligare saker att titta på än andras barn och vardag.... Iallafall, ett program om små barn på sjukhus dök upp i rutan och bland patienterna som avsnittet handlade om, fanns det även med en liten flicka på ungefär 5-6 månader, Jocelyn, kommer jag ihåg att hon hette. Jocelyn skulle få ett nytt hjärta och de hade äntligen hittat en donator. Läkaren var lite bekymrad för hjärtat som skulle ersätta Jocelyns trasiga hjärta, var hela tre gånger så stort som hennes eget.
Allt gick bra och när man fick se hur mamman kom in på uppvaket, där Jocelyn hölls i koma och fick hjälp med att andras, så kom jag på mig själv med att sitta framåtlutad och krampaktigt hålla i min kaffekopp.
Det lilla nakna flickebarnet, försvinnande liten i den enormt överdimensionerade sjukhussängen, låg där med ett virrvarr av slangar, sladdar, pumpar, mätare, värmefiltar och allt annat bråte som möjligen kan behövas. Lite lätt blå i tonen och änglalik där hon låg helt stilla, fick man se hur mamman sammanbitet lutade sig framåt, försökte ta in hela scenen framför sig och sedan, försiktigt, sträcka ut ett finger för att sakta stryka den lilla lätt över kinden.
Samtidigt kom en av de där odrägligt mjuka och lugna sköterskorna fram (ni har alla träffat dem en gång eller annan) Sakligt och i lugnande ton förklarade hon för mamman exakt allt som en mamma kan tänkas ha snurrandes i huvudet samtidigt som barnet man fött några få månader tidigare, ligger mol still, kunde lika gärna varit död, framför henne med en miljon sladdar och slangar där små barn inte ska ha sladdar och slangar. Det plippar och brummar och larmar och väser.....
Plötsligt var jag tillbaka igen, jag kunde känna lukten av sjukhuset, jag kunde se bubblorna med blod som rann ur Tjoddas dränage, höra hur det lät som om hon höll på att drunkna när hon försökte andas. Maskinerna som kontrollerade allt, smärtstillande, näring, vätska, andning....
Idag, kom den 10 maj 2010 tillbaka som en smocka, mitt på näsan. Jag förstod så väl, precis just då, hur mamman på andra sidan rutan kände sig. Det har tagit mig 2 år och 4 månader att förstå vad som egentligen hände de där timmarna när vi låg och sov på sjukhushotellet. Jag minns att de enda sekunderna jag tillät mig själv känna efter vad som egentligen var verklighet, var de sekunderna jag hade ångest för att vi inte hade ett enda foto av oss alla tre tillsammans som familj. Någon har skurit i mitt barn, sågat sig igenom bröstbenen och bänt upp dem med hakar för att hålla dem på plats. Jag har sett det massor av gånger.....på TV.....innan jag fick barn. Nu är det inte lika intressant längre, det gör bara ont och skrämmer mig.
 
Ikväll fick jag ytterligare ett bryskt uppvaknande. Jag känner sällan eller aldrig någon nedstämdhet över att vi fått Tjoddas, ibland kan jag bli irriterad när hon uppenbarligen låtsas att hon inte hör.....men vilken tvååring testar inte gränserna då? Däremot blir jag ofta eller alltid nedstämd när man hör folk som beklagar sig över denna fruktansvärda kvarnsten som ålagts dem, att de vill ha kompensation för detta horribla öde som drabbat dem likt en åskvigg från en klarblå himmel....usch, nu ger jag mig själv hög puls och lite kräkrelaterade känslor....
Efter att ha läst, vad som måste vara, den genom tiderna bäst skrivna artikeln någonsin!!!!!! Om Sebastian och hans familj, så uppmanar jag ALLA som har MAGE att våga klaga på sitt fruktansvärda öde, en enda gång till, att seriöst fundera över sitt livs prioriteringar.
Jag måste varna er, den är lång, välskriven, gripande och en förälders absolut värsta mardröm. Har du svårt för att släppa någonting och lätt för att känslomässigt dras med...läs den inte
"Sebastians kamp mot cancer"
 
 
Vi har för övrigt varit iväg på semester, men det känns väldigt opassande att fortsätta skriva om det i det här inlägget så det får bli ett nytt.
 
 
 
 Kommer ni ihåg.....?
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Mamma J

Det är svårt att begära att människor skall bli mer ödmjuka inför livet helt på egen hand, allt för ofta behövs det ett uppvaknande inför hur nära döden vi faktiskt är varje dag. Jag önskar inte att man skall behöva uppleva hemskheter för att få upp ögonen men det är i många fall det som lär människor att uppskatta det vi har, och det vi upplever tillsammans varje dag, att inte bara ta för givet. Tårar rullar när jag läser om Sebbe, jag minns och kan till viss del sätta mig in, från vår situation. Cancer är ett helvete rent ut sagt och jag är tacksam för varje dag vi slipper konfronteras med den. Vi fick livet istället och det är jag tacksam över varje dag! Kram till er!

2012-09-19 @ 23:12:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0