Nu fattar jag....

Så, det har tagit mig närmare 25 år att äntligen förstå ett av de största mysterium som fanns när jag var barn. Hur, HUUUUUR i all världen kunde mamma, helt plötsligt, bara stå där? Inne i mitt rum, mitt i natten, med en spann i handen?
Varenda gång jag i mitt barnaliv var kräksjuk så visst fanken stod mamma där som värsta ninjatanten med sin "döds-röda" skurspann och fångade upp varenda droppe. Oavsett tid på dygnet. Jag ger mig tusan på att hon tillochmed stod där med spannen, beredd på sekunden när det var dags, mitt på blanka dagen trots att hon egentligen var och jobbade... Jag vet att jag grubblade mycket över det här varenda gång jag var sjuk.
Tjoddas och Loffe hade magsjukan förra veckan...
Nu fattar jag.
Tack fina mamma för alla dina ninja-gener, när man står där i en combat-hukning i sängen, i ett becksvart rum, klockan halv tre på natten...man känner sig som värsta crouching Tiger/hidden Dragon figuren. En frivolt framåt ur sängen och man tar golv utan ett ljud för att därefter, med ljusets hastighet, smidig som en intvålad kobra, tveklöst, slänga sig med spann eller handduk in i striden om rena sängkläder.
Nu fattar jag.
Efter att ha plockat ut en hel trerättersbuffé med förvånansvärt dåligt tuggade korvbitar ur tvättmaskin....så fattar jag äntligen också...men det tog 25 år.
 
Äntligen har tvättmaskinen fått ta en paus och nätterna börjar sakta återgå till sitt vanliga oorganiserade halvsovande som de alltid varit. Den enda förändringen är egentligen att Loffe nu inte ställer sig upp vid fyra på morgonen och gråter "pomma mamma" (komma mamma) så jag får stiga upp och hämta honom... utan nu får jag istället först en kudde i huvudet och en halv sekund senare dunsar det ner en unge på mig som prompt ska ligga på tvären och sparka mig där han kommer åt. Älskade barn. Sannerligen har jag fått precis vad jag förtjänar med er båda två.
 
Till alla er mammor, pappor och övriga nära och kära där ute som använder TAKK/ TSS till era barn av en eller annan orsak. Jag ska uppmana er att testa en otroligt spännande sak någon gång ibland när det passar. Lek med ert barn, helst ensamma och ostört, när du gör det, stäng av rösten helt. Använd BARA dina tecken och förvånas över hur enormt mycket rikare konversationen helt plötsligt blir.
Vi hade tebjudning här hemma och jag förblev tyst. Plötsligt var det lilla Tjoddas som tog över och ledde mig genom hela leken med både "ord" och handlingar. Jag påpekade försynt någon gång med hjälp av kroppen och miner att jag minsann inte fått någon mjölk i mitt kaffe. Hon bad om ursäkt och tecknade sedan "varmt" med en frågeknorr på slutet. Sen gick hon och hämtade "mjölken" ur sin låda med köksprylar på rummet.
Rekommenderas varmt att testas iallafall en gång!
 
Alla ska hjälpa mamma att koreografera inför träningen, det blir mest bara trams men vi har roligt!
 
Så ska pappa också dansa såklart!
 
Att åka pappakarusell är väldigt roligt. (Detta är innan magsjukan kanske ska tilläggas)
 
Att "låla" är också roligt. Mest roligt är det att hitta förklädena i kökslådan, få ta på sig dem och sen plocka av
alla korkar från alla pennor och hälla ut allt på golvet...men lite roligt att "låla" är det nog ändå.
 
 
Ingen större nyhet att jag också gillar att "låla"? Ser ni vad Tjoddas fått syn på?
 
Duktig tjej, mamma behövde fixas i håret.
 
Sen kom "Boffa" och visade att man kunde rita av sin hand. Loffe blev imponerad.
 
 
 
Först visar Boffa, sen provar Loffe lite tveksamt själv och tillsist får Boffa hjälpa.
 
Sen anlände "La artista magnifica" och tog över hela scenen....
 
Sen kunde inte jag hålla mina nytvättade, fortfarande lite blöta, händer i styr utan gjorde en tuppis på Loffe.
 
Mammas lilla Hellraiser.
 
Man får vad man förtjänar.....
 
 
 
Sen kom magsjukan....
 
Det spelar ingen roll vad som hände för 5 minuter sedan och vad som händer om ytterligare 5...
när man hittar sina barn såhär tillsammans... så gottgör det ALLT jäkelstyg som varit och som komma skall.
 
 
 
Äntligen på bättringsväg igen. Såklart helt medveten om kameran.
 
Och busig som få....
 
 
 
Till nästa gång.
Hummel, hummel, hepp, hepp.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0