Sen dök det lite...för att gå upp igen.

Jo,jo, det kostar att ligga på topp minsann. Jag skröt ju vida om hur friska vi var och hur braaaaa allting går just nu....
Glöm det.
 
Jag tar tillbaka allt så kanske jag inte har otursförföljt resten av familjen. Jag har (som vanligt) halsfluss, och det totalvägrar att gå över. Van amatörläkare som jag är när det gäller min hals, springer jag med ficklampa och tandborste till spegeln stup i kvarten för att kolla efter tecken på halsböld. (man håller nere tungan med tandborstens handtag, ibland petar jag lite på mandlarna för att jäklas, men oftast inte) Än har inte gomtaket börjat bukta på någon sida så jag känner mig rätt säker på att det kommer gå över av sig självt även denna gång. Däremot fick jag återigen offra min plats i Vårruset, det är nåt med mig och Vårruset alltså. Jag var med i Växjö sist och det är nästan 10 år sedan. Inte mitt lopp helt enkelt. Visst, jag kan åka, men jag känner mig själv alltför väl. Jag KOMMER inte kunna promenera och det är bara dumt att inbilla sig att man kanske kan låta bli. Den här grebban rör inte en träningsmuskel innan det halsonda är borta. Jag har lärt mig den hårda vägen.
Jag kanske ska säga att det minsann trillade en tår av självömkan när jag läste i "Runners world" att efter 3 dagar börjar musklerna förtvina och konditionen ger sig iväg utför.... så det är ju tur jag är sjuk så ofta, annars hade jag ju lätt varit bäst i världen....(här skulle det varit en jättesarkastisk smiley om jag nu gjort några sådana i min blogg, ni får föreställa er själva)
 
 
Men strunt samma! Till helgen fyller Loffepoffe 2 år, det ska firas minsann! Dessutom, kom jag på att när Tjoddas fyller 3,5år, ska vi minsann ställa till med ett litet prinsesskalas och bjuda några utvalda få. Detta för att hon inte fick nåt kalas när hon verkligen fyllde. Vi var ju sjuka allesammans. Men kanske är altanen klar tills i Juni och då går det ju absolut att ha några prinsessor där.
 
Vi hade ju vår MPU-dejt med personal och specialpedagog. Jag kan säga att vi är mäkta stolta över vår lilla tjej. Det är vi ju oftast ändå över våra barn men alldeles speciellt stolta var vi när specialpedagogen fick ta fram sin stora bok och fortsätta bocka av punkter som inte fanns med på våra papper.
 
Ett MPU görs ju i olika...etapper, kan vi kalla dem. För att bedöma hur ett barn utvecklas, man vill att utvecklingen ska vara så jämn som möjligt, såklart. MPU hjälper alltså till att "ringa in" var barnet kanske behöver få lite mer stöd i sin utveckling och sådär. Så varje gång man har stämt av ett MPU (1 gång/år) så får man nya papper med sig hem, där står det nästa nivå/svårighetsgrad med saker som barnet ska klara för att man ska kunna bocka av nästa grej på listan.
Så, nu kanske ni fattar att det kändes otroligt maffigt när stora boken kom fram och vi minsann kunde bocka av en hel drös med saker som vi inte ens visste man skulle kunna.
Mamma glad! Som Loffe skulle sagt.
 
Sen åkte jag och Tjoddas ner för att fixa till frisyren lite, på Tjoddas alltså, min döljer jag mest med en mössa så ofta det går. Jag är på utväxt....igen.... är vi inte alltid det vi kvinnor? Vi försöker låta håret växa ut och sen tröttnar vi, klipper av det igen och så börjar man om? Jag tänkte göra ett gäng med hårband i lite käcka färger/mönster som ska ta bort fokus från själva frisyren....jag tänkte, man kanske tittar MEST på hårbandet i sig och lite mindre på håret...
 
Barnen verkar iallafall må bra kan jag lugna alla med och vi har pinnglass hemma i beredskap OM någon skulle uppvisa symtom på annat än vanlig tjurighet.
 
Nu ska jag krypa ner under täcket igen för jag tror min Ipren äntligen börjar ta skruv.
 
Stora tjejen fick prova att sitta själv. Hon satt som ett ljus och jag hörde hur hon
förklarade för frisören, med övertygande ljud och tecken, vad hon hade för djur på det fina skynket hon fått låna.
 
 
En fashionabel påse med hårborsten vi köpte, fulländar stilen.
Trendiga stövlar, en vårig parkas, cerise byxor och en käck mössa..precis som alla storstadstjejer.
 
Mammas lilla Hollywoodpingla, eller?
Kunde varit ett paparazzifoto från vilken Se&Hör som helst.
 
 
Trevlig Valborg, önskade Tjoddas med ny frisyr och en smarrig pinnglass.
 
 
Ibland, när man är nyvaken, måste man få en liten aperitif innan maten är färdig.
Speciellt när humör och frisyr matchar varandra genom att stå på ända.
 
 
Men efter middag, fick jag med mig en liten solskenskille ut som gärna ville plocka vitsippor och visa upp.
Jag kanske ska nämna att vi har samma färg på vårt nagellack?
 
 
Titta, däääär är min kompis! Äntligen hittade vi Tjoddas och pappa på vår promenad.
De hade gått lite tidigare för att Tjoddas skulle få en chans att sova, nåt hon inte alls verkade bry sig om.
 
 
 
En bamsekram är aldrig fel!
 
 
Jag tror minsann det laddas för en liten puss också?
 
 
Jo men visst!
Se och lär, det är viktigt med bra svikt i knäna när man pussas ordentligt!
 
 
 
 
 
 
 
 
Och med en sista "vårig" bild, önskar jag er en fortsatt trevlig dag.
 
Tills vi ses igen! På en dator, nära dig.....
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0