Tjoddas-Loffe mamman

Det är kul att gunga, gärna högt och speciellt när mamma busar med en.

Se film: "Tjoddas gungar"

Jag hade en gång ett inlägg på gång, det låg och tryckte i flera dagar på skärmen. Sen började det blåsa, regna och tillsist snöa....sen blev allt svart i några timmar och inlägget fanns inte mer.
Det känns tryggt att veta vilket massivt lager man har bunkrat upp med när det gäller värmeljus kan jag säga.
Jag har förgäves försökt filma Tjoddas trappklättring för den går verkligen undan nu kan jag säga, hon går upp för trappan, eftersom hon kan hålla i något av trappstegen ovanför så får hon hjälp med att stå upp. Lära-gå-vagnen är poppis igen och titt som tätt får man hälsenorna avkörda och en liten tofsprydd madam flinar glatt medan hon gör sitt bästa för att dra ner byxorna på en. Lilleman kör sin egen stil och attackerar fötterna såfort man kommer för nära. Han är inte direkt blyg med sitt budskap heller utan borrar glatt in de två gaddar han har, där han bäst kommer åt.

Visst känns det häftigt när barn inte bara upprepar ord man sufflerar utan när de "tänker själva" alltså när de spontant tecknar det de ser. (jag har börjat se ett tecken för mamma nu...tyvärr har vi förvirrat henne så hon tror att vi heter tvärt om vad vi gör) Det tecknas och tolkas till höger och vänster. Är det nåt som är rött eller grönt och hyfsat runt så är det ett äpple, punkt slut liksom. Gröna saker kan också vara en groda lite beroende på form och dockor har hon stenkoll på.
Precis när vi fick veta att vi väntade henne så anmälde jag mig till en målarkurs, när vi lite senare in i graviditeten började på kursen så hittade jag, sent en kväll, utanför lokalen, en naken, smutsig babydocka som någon gjort sitt bästa för att bli av med. Den "adopterade" jag och tog med hem, Tjoddas har aldrig brytt sig så mycket om dockor och jag trodde barn helst ville ha lite mjuka saker att gosa med. Den här dockan har böjda ben, som en liten bebis, knubbiga armar med spretande fingrar på händerna och bara tecknat plasthår på skalpen. Den är klumpig som leksak till någon som knappt är större än själva dockan och oftast är armar och ben i vägen....ungen släpper inte dockan, den ska med överallt. Den ska sitta i trappan, på kökspallen, i soffan, i lära-gå vagnen, på lilla bilen....överallt.


Vi var iväg och klippte Tjoddas hos min frisör ikväll och lilltjejen satt som ett ljus i sin stol framför spegeldörrarna....i ungefär 3 minuter, sen började hon skruva lite på sig och efter ytterligare en liten stund vände hon sig om för att kolla in vad frissan höll på med där bak egentligen....
Sen lossnade det ännu lite mer och hårklämmor skulle spanas in, handdukar skulle dras i och alla spännande saker på väggen (hårfönar, plattänger etc) frågades sakligt, en efter en, "dä??" och pekades på. Hon pekade på en konstig stylingflaska med tratt på och tecknade sen frågande "telefon" Jag håller med, om man inte har så mycket att välja mellan så skulle telefon ligga nära tillhands. Den såg ut som en bärbar lur ungefär.
Luggen blev en utmaning men allt slutade lyckligt (mycket pga oändligt tålamod från min underbara frisör som mest fnissade när Tjoddas gjorde lite tvära vändningar för att spana in allt runtomkring) det är riktigt skönt att bara kunna sätta Tjoddas i en stol, betala och få det här gjort.
När allt var klart så tyckte Tjoddas att resten av omgivningen skulle undersökas och vinkade hejdå till mig innan hon försvann runt hörnet.
Jag följde efter på avstånd och vid första bästa dörröppning stannade Tjoddas, pekade in "dä" och så tecknade hon sova. Mycket riktigt, det stod en säng i rummet. Vidare ut till köket, tecknandes " smörgås och äta. Sen hann jag ikapp innan hon tog sig alltför stora friheter.
Hon blev bjuden på pepparkaka som hon med stor förtjusning mottog, så hoppade hon glatt ut till spegeldörrarna igen och började beundra sig själv, hållandes en pepparkaka.....


Men vi kör lite bilder nu istället tycker jag.

Junarn som bäddar ner mig om och om och om och om och om igen....


Miniteckenkurs för de allra minsta...


Daglig aktivitet i mitt syrum. Så trist världen vore utan speglar.
Mamma, så stor blev mattan och du ser faktiskt även en skymt av dockans klänning....


Syskon som är glada i hågen (i ungefär två sekunder till innan Tjoddas brutalt
brottade ner lillebror i ett försök att få på honom luvan som sitter fast på mysdressen. Jag tittade på en bebishjälm idag på största allvar. Han kommer inte ha många hjärnceller kvar innan hon är färdig med honom.)


Dockor i hela trappan....


Detta råkade vara favoriten just idag... ett tips till alla med JOYK dockor,
IKEA säljer ett 3-pack ombyten till sina härliga dockor och de passar gaaaaanska bra till
JOYK också faktiskt.


Där du är vill jag också vara, lillebror följer slaviskt efter storasyster som
här kavat går utmed kökssoffan som äntligen fått komma "hem" efter 2 år
i svägerskans ladugård.


Goa unge!


På lite bushumör tror jag.


Ett charmtroll kommer sällan ensamt....eller hur är det nu man säger?


Man tittar bort i två sekunder och så ligger hela ungen i potatisbingen med munnen full
av potatis...stackars dig min lille Loffe, som inte får någon mat hemma. Du ser allt lite skriner ut....


Jag vägde in, scannade och betalade denna potatis separat. Jag ville bara tala om det...


Och Tjoddas är helt nöjd med sin nya tillfälliga plats i vagnen, det är ju här
"det händer" liksom, allt man kan pilla med och smaka på hamnar ju här.


Loffe fick på sig sin julklappsmössa idag. Inte helt till hans fulla lycka.
Han verkar, precis som jag, avsky mössor.


Och så tillsist, en jättetrött, nyklippt tjej som gosar med en annan favorit nämligen grodan.
Hela ansiktet är täckt av banan och pizza, jag har hört att det ska vara bra för hyn....

Nu är det dags att gå upp och sluta sina blå för dagen. Imorgon händer det mer spännande saker för då blir det årets första kalas som skulle varit förra årets sista egentligen.

Tack för en trevlig kväll kära vänner, en Indieninspirerad afton har tagit sin ända och nu är hela familjen Tjoddas-Loffe tillbaka i hemmet trygga vrå igen.
Nappar har bytt ägare, sängar har bäddats, dockor har sovit och foton har blivit provsmakade.

Vi hann även besöka mormor och morfar i helgen, samt få besök själva också.

Loffe visar mer och mer att han gärna vill försöka ståträna lite när man håller i honom, mest för att han helt enkelt vägrar böja benen så man nästan kan luta honom mot någonting och lämna honom där...
Igår läste vi damtidning för första gången, när jag bläddrade med tidningen framför Loffe, stod ögonen på vid gavel och stirrade stint och hypnotiserat på tidningen, benen gick som två propellrar och han slängde sig efter objektet.
Om man trippade med fingrarna på bordskanten och sen hastigt prasslade med tidningen framför honom skrattade han så han kiknade och blev alldeles röd.

Tjoddas tog sig an trappan igår, hon har en lite oortodox stil men den får jobbet gjort. Som sittande häcklöpning ungefär. Först klättrade hon för skojs skull och satte sin lilla groda något trappsteg framför sig för att ha ett "mål" att klättra till. Kort därefter tecknade hon "sova" och struntade i grodan, hon ville helt enkelt upp och sova. Jag satt med henne precis hela tiden så hon kunde inte trilla men så slant benet en gång och hon blev lite rädd. Dessutom var hon trött så det krävdes inte mycket för att tårarna skulle trilla. Vi gick ner igen, spelade lite på plattan, tecknade, pekade. Sen blev det välling, tandborstning och hopp i säng. Hon tecknade "sova" och var så himla nöjd med att få komma ner i sin säng. Härliga unge!

Nu är julledigheten slut och det är dags för allvaret igen, dagis och arbete. Det har varit så skönt att ha mannen hemma och hitta på saker med nu i två veckor. Inte för att det inte finns något att göra på dagarna men det är trevligt med lite vuxet sällskap ibland också.

Idag var det dags för dagis och vädret var helt underbart så det blev en promenad med Loffe. Han är så sällskapssjuk och börjar bli mammig, det är både väldigt charmigt och lite jobbigt men det går ju över. Det är så kul nu att han och Tjoddas blir helt till sig när de får syn på varandra efter att ha varit ifrån varandra ett tag.
Idag bland annat så kom Tjoddas ner efter sin powernap på eftermiddagen och så började båda ungarna hoa och vifta. Jag satt vid pianot och spelade och plötsligt satt båda barnen mittemot varandra på golvet och "dansade" i takt med varandra (inte så mycket i takt till spelandet dock) de skrattade, viftade och hade jättekul. Sånt värmer ett mammahjärta minsann.
Tjoddas skulle egentligen ha besökt frisören för första gången idag men hon somnade istället så jag ringde faktiskt återbud. Det är ju inte hela världen om det går någon dag till och jag tar hellre en långhårig trasselTjoddas som har fått sova ut ordentligt än alternativet.

Nu är det dock dags för sängen.

Så, nåt alla föräldrar vet är att barn hajar så mycket mer än vad vi vuxna förstår. Det är bara det att kidsen är mycket smartare än vad vi är.
När jag var liten hade min mormor en broderad tavla där det stod:

Döm inte allt det du ser
Säg inte allt det du vet
Tro inte allt det du hör

Det är inte helt fel att ha med sig i bagaget faktiskt. Speciellt punkt nr 2 i det här fallet. Tjoddas kör ganska ofta med en egen version: "tittar jag inte på dig så har jag inte hört vad du sagt och då kan jag låtsas som om det regnar istället för att teckna det du precis bad mig om"
Man kan börja fundera på hur det står till i hjärnkontoret ibland när hon inte ser ut att reagera på någonting (vi snackar armflaxningar och grytlocksbankning här) men så rätt vad det är så ser man glittret i ögonvrån och så fattar man att hon mycket hör oss....HON BARA SKITER I OSS!  Med mening!!!!

I nästa stund sitter en ljuv, medgörlig liten fröken och pekar kokett på diverse saker omkring sig, samtidigt som hon säger förvånat "dä o dä". Speciellt om det är någonting vår lilla diva vill ha. Som kaffe, pannkakor och smörgås.... tog det ett endaste försök att lära henne tecknet för kaffe? Ja, jag tror det. Men mamma och pappa säger hon minsann fortfarande inte....skitunge.

Nej, tillbaka till punkt nr 2. Säg inte allt det du vet. Tjoddas har ett ordförråd som vi nog egentligen inte riktigt förstår och just nu trillar det på med lite tecken. Inte de tecknen vi försöker med hemma, nej, nej, det ska vara sådana tecken man lär sig på dagis. Tro mig, jag har försökt visa hur man gör docka ungefär en miljard gånger men har då bara möts av två oskyldigt blå ögon som tittar på mig som om jag vore full...eller bara tokig. Nu pekar hon glatt på allt som ens avlägset skulle kunna liknas vid en docka och tecknar för fullt (julänglar, nallar, you name it). Julbocken är nu också uppgraderad till en häst och tomten har blivit en apa. Så det så.

Vid uppmaningar som "stäng dörren" eller "ställ tillbaka den där" så går det ganska bra....om hon vill. Ibland är det faktiskt mycket roligare att trä upp mammas sandaler på armen som en handväska och hoppa omkring med den, än att ställa ner den på mattan igen.
Hon vet mycket väl att man ska vara snäll mot lillebror, vilket hon är, när man ber henne. Då ska det pussas och kramas och sen måste man bara testa liiiiite, liiiiite, hur mycket han tål innan han trillar och slår sig. Vi tycker att Loffe klarar av det jättebra på egen hand och är förvånade om han inte trillat och slagit sig ungefär var tredje minut. Han blir så exalterad när han leker att han inte förstår att han trillar förrän han slår sig. Jag har en teori om att han inte gråter för att han slår sig utan för att han blir rädd när han tittar upp från leksaken och inte känner igen sig längre för att hela rummet är ju uppochner och det var det inte nyss. Hjälp!
Vet ni hur många bulor och blåmärken jag har suddat bort på kort i Photoshop? Tjoddas har inte trillat en tredjedel av alla de gånger Loffe har stått på näsan.

Men nu tappade jag spåret igen.

Jo, att barn mycket väl förstår ord och kan sätta ihop dem till någonting logiskt långt före vi vuxna förstår att det är möjligt. Det är väl ändå fantastiskt? Ett extra tack till just TAKK för att vi får en liten genväg in i barnens magiska värld mycket tidigare än de som bara lär sig prata genom det vanliga "talet".

Nu vet jag tillexempel att det inte alls är en julbock som vaktar vår gran, det är en stolt springare och han som delar ut julklappar är i själva verket en apa. Dessutom har jag dockor i mitt fönster och tydligen är kaffe, pannkakor, äpple och smörgås och lillebror något av det bästa som finns. Ja, och såklart mormor och morfar....men iiiiinte mamma och pappa.



Det är alltså till K-Rauta man ska ta alla pojkar för att handla, då blir det
lite intressant med shopping minsann...


Tjoddas fick testsitta lite badkar.


Och testa att stå också, såklart. Så man kommer i och ur liksom...


Ja, jag var tvungen.
"Det är väl klart att man ska prova" sa en som gick förbi.


Mmm, välling min favvis... mmmm banan min favvis... bananbananbananbananbanan!


Nu är det hög tid för sängen.
Imorgon (i praktiken blev imorgon idag bara för några minuter sedan) familjen J, gäller det att hålla i hatten för rätt som det är står vi på trappen och bankar på er dörr.

Det känns faktiskt inte mer än rättvist att döpa om bloggen lite smått.... som en av mina stora förebilder en gång skrev: "Same shit, different wrapping"


Men....hur gör jag om det blir fler?

Efter en, om jag får säga det själv, fantastisk fin porterstek, så var det då dags att lära sig skriva 2012 istället för 2011.
Barnen skötte sig exemplariskt och sov sig igenom allt fyrverkeri. Doris, märkte vi, är ingen större anhängare av smällare och det är väl helt förståeligt. Ikväll är första gången någonsin hon brutit mot regeln "jag får inte vara här" några grannar längre ner på gatan (ca 1,5km härifrån...våra näst, närmsta grannar) sköt upp några raketer idag och vips satt jag med en 50kg's hund i knäet...i soffan...i vardagsrummet, där är inga Doris'ar tillåtna i vanliga fall. På så vis känns det iallafall skönt att hon söker skydd hos oss och faktiskt visar att hon känner sig lite mer trygg med oss i närheten.

Idag har vi avnjutit nyårsmenyn för andra gången då Tjoddasmormor och Tjoddasmorfar var extremt lättövertalade att komma och hälsa på. Sånt tycker vi om.
Kameran däremot har tagit vinterlov, inga foton på varesig Nyårsafton eller idag. Jag kanske håller på att bli sjuk?


Vi i TjoddasLoffefamiljen, vill iallafall passa på att önska samtliga förvirrade människor som råkar hitta hit med jämna mellanrum, ett riktigt Gott Nytt År och en god fortsättning. Vi ser fram emot allt spännande vi kommer få vara med om och alla människor vi kommer få träffa.
Kanske ses vi på Katrineberg i sommar, eller kanske i andra sammanhang.

Nu är det definitivt dags för sängen, speciellt om en liten herre kommer vakna för tredje natten i rad, runt halv två och överlycklig applåderar sig igenom en hel timme, sittandes mellan mamma och pappa i sängen. Svårt att bli irriterad över missad sovtid när han är helt überhappy. Ni vet den där klassiska apan med små cymbaler mellan händerna? Det är vår son...han är väldigt billig runt 01.30 om någon känner att de har för lite att göra vid den tiden på dygnet...

Nyårsaftonen som alla väntar på just nu. Spännande, spännande. Inte minst för mig (och mina gäster) som har en porterstek bubblande på spisen just nu... jag kanske ska tillägga att min idé av att tillaga en stek antingen är att stoppa den i en påse i ugnen eller hacka ner den till småbitar och göra...något annat av den...vi gillar köttfärs i den här småbarnsfamiljen.
Prickarna är nästan borta från lilla Tjoddas och Loffe verkar fortfarande ha klarat sig helskinnad...eller kanske oprickad...ifrån äventyret.
Vi har börjat observera lite av det där klassiska storasyskon, småsyskon avundsjukan....Tjoddas har för tillfället slutat sätta sig ner själv när hon ställt sig vid pall, bord, stol etc... detta konststycke har hon minsann behärskat ett bra tag men nu har hon "glömt" hur man gör så mamma och pappa måste komma och rädda henne titt som tätt. Likadant är det nu mindre kul att kramas med lillebror och mer kul att se hur lätt det är att tippa honom över ända genom en välriktad knuff. Väldigt effektivt sätt att få uppmärksamhet på...det enda hon inte räknar med är ju att såklart Loffe får komma upp och bli tröstad, då blir det lite mörkt i synen på storasyster minsann. Så, allt är precis som det ska. Nu gråter han ibland bara hon kommer för nära... det är respekt. (Eller vad säger du Tjoddasmorbror?)

Vi var hos tandis i torsdags och vi var båda så imponerade. Det var en annan tjej än förra gången och den här tandisen (egentligen tandhygienist) hade full koll på tänder när det gällde barn/vuxna med DS. Vi fick massor med information. Som vanligt får man ju all information dumpad i knäet, allt på en gång, så det är viktigt att tänka samtidigt att man kanske inte alls får några besvär med tänder. Eller att man kanske bara får en grej, eller två....ja, ni fattar. Innan jag fick barn trodde jag att 100% av alla gravida kvinnor fick hemorrojder, åderbråck och kräktes från dag ett fram till förlossningen....nu vet jag bättre.

Tänderna kan vara lite "piggiga" och även vara lite smalare och spetsigare än tänder är generellt. Det kan också saknas anlag för att få alla tänder och ibland kan alla mjölktänder komma men inte de permanenta, eller tvärtom. Eller så kommer alla och det blir bra ändå. Kommer inte alla så går det att lösa iallafall, antingen kan man "locka fram" några av de lite mer bakre tänderna istället och fixa till allt rent estetiskt men det är sällan det verkar vara några större problem. Kom ihåg att allt ovanstående egentligen även gäller "vanliga" barn.
Det viktigaste av allt var iallafall att om man, som många med Downs har, problem med hjärtklaffarna, så var man tvungen att ta en engångsdos med penicillin varenda gång man skulle göra något slags ingrepp som kan innebära att man blöder lite mer i munhålan. Tillexempel, dra ut tänder eller rensa tandsten.

Men nu tycker jag vi kör på med lite fler bilder igen....jag får inte nog av mina kids och jag vet iallafall en mormor och morfar som också gillar mitt fotointresse....
Idag blev det väldigt mycket Loffe, han är i en rolig ålder just nu och Tjoddas är ju iväg på dagis vilket leder till att det blir mer kameratid för Loffe. Jag VET att Tjoddas ligger ljusår före i antalet bilder tagna på henne ändå (har jag sagt att det var över 2000 bilder på Tjoddas förra året? Då är inte bilder utan Tjoddas på inräknade..)
Men man får ändå lite dåligt mammasamvete när det inte är 50-50 uppdelat varenda gång. Tillochmed när det gäller antalet bilder som är med på bloggen per inlägg. Ja,ja...det blir ju många roliga bilder i jakten på jämställdhet iallafall.



I mammas och pappas säng kan man puttas så mycket man vill, här är det mjukt att trilla.



Sån tur att mormor också har ett munspel man kan låna när man är på besök.


Rutschkana är lite killigt i magen när man inte är större. Tur Loffe är en sann
äventyrskille. En Göran Kropp i barnens värld så att säga.


Ja, jag är nästan alltid på bra humör. (förutom när jag är hungrig eller det kommer
någon och puttar mig)


Hm...problem, lådan är för hög för att jag ska komma åt leksakerna....
jag vet, jag gnager mig in....


Nya favoritkoftan från mormor, ett av barnen på dagis kom allvarsamt fram
till mig idag (De var bara 3 barn så det var väldigt lugnt) hon ville så gärna visa att hon minsann också hade en sån fin kofta och att hon hade fått den i julklapp. Så jag talade om att Tjoddasmormor hade tyckt den såg ut som en karamell med alla färger på och därför köpt den till Tjoddas. Det betyget verkade gå hem.


Jag kan minsann också posera jag.



Pappa står precis utanför bilden för när jag blir exalterad tippar jag ännu lättare..


Coola killen.


Tjoddas gosar med knäppkatten.


Och så har vi såklart en liten badkille också. Varför ska syrran få all uppmärksamhet?


Detta kära Tjoddasmormor, är frukten av att ha "multitaskat"
(telefonsamtal, uppmuntrande rop, blåsa bubblor samt styra kameran..allt på en gång...)



Ibland önskar jag också att jag fick plats i en balja på köksgolvet med lite
såpbubblor och en badanka... det är tur jag har mina barn att drömma genom.


Lite eftertänksam.


Färdigbadat och inlindad i en stor härlig handduk.


En väldigt lycklig hund när vi besökte "styckningsteamet" idag och hämtade älg.


Vi rundar väl av med ett snajsigt kort på far och son som bevittnar
förstaklassig älgstyckning.

Gott Nytt År allesammans! Hinner jag så kommer en snabbuppdatering upp nyårsdagens morgon.

Nu har lugnet lagt sig igen, dagen är över och hjärnan liksom magen är mätt på mat och intryck. Klappar har delats ut, Kalle Anka på TV fanns bara en liten stund för och kökets har i det närmaste röjts undan för kvällen.
Det är är verkligen en av de bästa julaftnarna vi någonsin haft båda två. Vi har nämligen firat ensamma med barnen hemma, alldeles i vår egen takt med inte fullt så mycket mat och stress som det gärna blir annars runt jul. Det har funnits tid för barnen att få sova middag i sina egna sängar, äta i lugn och ro, leka med oss föräldrar och även busat med varandra. Vi vuxna har fått tid för varandra, inte ätit mer än man behöver, inte suttit ner och däst mellan måltiderna utan gjort saker tillsammans, roliga saker. Vi är förvånade båda två men maken har också gett samtliga två tummar upp för likadana julaftnar i fortsättningen. Äntligen handlade det liksom om rätt saker för en gångs skull.

Men vi fortsätter väl bildkavalkaden...eller?


Vår alldeles egna kycklingkorv! Och mumsig blev den!



Korvexperten spekulerar...


Tjoddas och pappa vid granen. Lillebror sover fortfarande middag.



Det är mycket riktigt äpplen på pappret, Tjoddas tecknar ofta det hon ser
idag fick vi även veta att hon kan tecknet för "bok" när hon fick en i julklapp.



Bustjej på eskapader....flashar med den råsa underkjolen.



Det är INTE svårt att fatta, varför en del, envisas med att kalla kromosom 21
för "charmkromosomen". Iallafall inte sålänge man håller i en kamera....



I'm a punkrocker yes I am.... Loffe intar en lite mer layback stil vid granen...



Oftast har de ganska roligt tillsammans och skrattar med/åt varandra.
(Jag tycker båda kidsen fick absolut coolaste julklädseln man kan tänka sig på så här små.)


Så får Loffe prova diademet...


Oj då... men båda två skrattade gott åt försöket.


Poserar lite med julklappar då....



Det ska gärna pussas och kramas, ju mer dessto bättre tycker Tjoddas
Loffe är kille och lite mer tveksam till närgångna storasyskon än så länge.


Ofta är det ganska hårdhänt kärlek..



Och som oftast när det går så vilt till, händer det att alla inblandade tippar över ända.. i det här
fallet blev ingen ledsen och båda började istället, som på given signal, sträcka
upp händerna och leka med glittret i granen. Sen kom pappa och hjälpte dem upp.



Se, Lycra och mocka... jag sa ju det.


Jag fick en läslampa man klämmer fast på boken, yeahy, äntligen kan jag läsa och handarbeta
bak i bilen på långfärder utan att ha taklampan tänd och störa alla andra.



Loffe lånar en av Tjoddas nya leksaksbilar att suga lite på.



Tjoddas knep min nya fina handväska nästan innan pappret var av. Den
visste hon hur man skulle använda på en gång den lilla divan.



Och så det största paketet sist såklart. Det med de fina äpplena på.




En häftig snowracer! "Dä" pekade Tjoddas och började brumma samt teckna bil, såfort hon såg ratten.



Vårt första egna julbord, det SER kanske lite fattigt ut men Göta-Petter vad
mätta vi var. Sill, korv, pastej, senap, skinka, brysselkål och rödbetssallad.
Senare kom även bröd och ost fram.



Idag är det ju tillråga på allt lördag, sån tur att det inträffade på samma dag som julafton. Mina älskade After Eight åkte precis fram och det är ju som såhär, det är inte det du äter mellan jul och nyår som är det allra viktigaste, det är vad du äter mellan nyår och jul som spelar störst roll.

Nu ska jag, som en sann förälder, äntligen gå och njuta av att alla barnen sover.
(Och maken har öppnat sin M3 tidning så jag tänker låna den i smyg...en mycket uppskattad tidning i vårt hem!)


Från oss alla, till er alla, återigen, en riktigt God Jul!

Och lite av förmiddagen, igår var det uppesittarkväll, och natt...som sakta blev till morgon och såklart vaknade barnen tidigare än någonsin... men vad spelar det för roll, det är ju julafton!!
Så upp steg vi och kaffet med lite julsmak puttrade sakteligen igång, själv passade jag på att ta en kort löparrunda i skogen med Doris före frukost, plusgrader och lite sol är väl kanske inget julväder med det gör underverk för humöret kan jag lova.
Barnen fick känna och klämma lite på julklapparna efter frukost men än är inget öppnat....inte av deras julklappar iallafall kanske jag ska tillägga..
Efter att de fått mellis och Tjoddas tagit sitt lördagsbad/julbad, så var det dags för barnen att krypa i säng en liten stund och ladda för eftermiddagen. Tyvärr har vi inte fixat någon tomte eftersom vi inte visste hur prickarna skulle må. Just nu känns det som om en tomte iallafall hade kunnat stå lite innanför dörren men, men, nu är det försent.

Nog tjatat, här kommer lite utlovade bilder till de som vi inte träffar idag. I kväll laddar jag upp resten där vi slaktar julklappar som hungriga hyenor... eller nåt... fast i finkläder...

God Jul sålänge allesammans, jag önskar er en fridfull och inte minst fröjdefull jul tillsammans med era nära och kära, för det är de som räknas mer än alla julklappar i hela världen.


Loffe startar dagen med att sutta på ett paket ifrån storasyster.
Jag kan avslöja att han borde känna smaken av Lycra och mocka....



Min finaste julornament i granen för året.





Såklart är Fårzilla med även i år men vi har inte byggt klart hans hus av pepparkakor
så i år får han helt enkelt bo i granen.



Vår julgran med två bockar och alla fina klappar som bara väntar på sina nya ägare



Julbad är ju en gammal hederlig tradition, något som uppskattas mycket av Tjoddas och hennes badankor.




God Jul från badbaljan




En trött tjej (som hittade proppen i badbaljan vilket syns i bakgrunden)




Min första julklapp från maken blev ett mycket efterlängtat verktygsset i
min ena älsklingsfärg lila, äntligen får jag kanske ha grejerna i fred!!!




Nörden i mig köpte något fruktansvärt onödigt men kul till maken. En liten
insektsrobot som kan vända sig från ryggläge och som springer omkring i en
hiskelig fart för att inte vara större.



Den här var till mig och maken från....mormor och morfar..? Jag antar att
det är Tjoddasmormor och Tjoddasmorfar, annars så har vi fått julebesök från
"den andra sidan".



Årets skinka med improviserad skinkpinne (grillspett från IKEA med glitter på)



Och istället för stabbig risgrynsgröt (som iofs också är väldigt gott) blir det
ett alternativ i år som alla gillar, även vi som inte äter traditionell ostkaka (trots att jag är från Småland och allt).
Kesoostkaka med ett tillskott av vaniljpulver för lite lyxigare smak.



Nu ska kycklingen malas och bli till korv och köttbullar, sen är det dags att trä korv på pinne och grilla lite lunch.


På återseende ikväll när småknoddarna har somnat om för natten!
Kram på er alla och återigen, en riktigt, riktigt god jul från hela Tjoddas-Loffefamiljen!

Grattis lilla älskade Tjoddas på din 2:a födelsedag!
Jag hoppas att du fick en fin dag och att du tyckte om dina presenter.
Du fick:
Ett nytt munspel som ingen har trampat på
En blockflöjt som man kan slå i huvudet på lillebror, eller spela samma ton om och om igen tills mamma och pappa blir helt bananas.
Ett par nya mockasiner som INTE har pojkmönster på sig eftersom alla tror du är en liten kille i klänning när du har dina "Cars" mockasiner på.
Ett paket kritor som gick alldeles ypperligt att dekorera köksbordet med när inte pappret på rulle räckte till.

Tack till Tjoddasmormor och Tjoddasmorfar för att ni utnyttjade tekniken och sjöng för lilla Tjoddas via webcam, jag är imponerad!!! (Och vi har det på film att återuppleva så mycket vi bara orkar)

Jag tänker definitivt bjuda på Loffes skrattfest, se filmen: "Loffe får dille på Bingolotto"


Så följer här då lite av dagen i ett potpurri av bilder!


Det känns rätt hopplöst att julstäda med företagsamma Tjoddas i huset...



Och av någon anledning tyckte maken att det här, det var bästa platsen
att förvara julgransfoten på innan granen kommit in.
Den är i gjutjärn och ganska tung att sparka på...


Lite Borago fixar frisyren samtidigt som skorv behandlas....



Och jag är lika glad som vanligt, hälsar Loffe.



Doris försatte sig själv i koma eftersom hon tyckte vi var för långsamma med
eventuella frukostrester...



Det gäller att klä sig efter personlighet....



En lite morgontrött tjej på sin födelsedag med pyjamas och pippilotter.



Funderar på vad tusan mamma pysslar med....



På frågan "var är lampan" lyckades hon lokalisera blixten på kameran... 1-0 till Tjoddas.



Ooooooo Helgaaaa Naaaaaaaatt..... (ser fortfarande ut som en prickigkorv)



En lite vilsen kille i sin gunga, lägg märke till det jobbiga vädret utanför....
bara igår fanns det lite stämningsfull snö kvar. Idag var det nästan sommar igen.



Det är tröttsamt att leka.



Klubben för inbördes beundran har öppnat sitt morgonmöte...



Mormor och morfar "hälsar på" via datorn och sjunger för lilla Tjoddas.
Även favoriten "imse vimse spindel" med tillhörande rörelser fick sig en omgång.



Det ska börjas i tid...headset, check...majskrok, check.... mormor och morfar i rutan, check...ok Roger that...
Over and out.



En liten sneaky peak på julgranen med barnen och några av alla fina klappar.
Det är väl märkligt hur man kan vara så fruktansvärt dålig på att slå in presenter trots
att man övar flera gånger om året?



Ring klocka ring...näe vänta nu, det är ju en hel vecka kvar tills dess....



Ett besök på Öströö resulterade i plädklappning, garnköp och några meter fjällster
(Samt lammkorvar som heter Bää-wurst...bara för att det var så kul)



Sen blev det uppesittarkväll och alla slogs om pappas Bingolott...



Ge mig!



Moff, moff!



Den är miiiiiiin..oh, en kamera...



Grattis igen älskade barn!

Så har vårt första födelsedagskalas gått av stapeln och med tanke på att vår Tjoddas just nu ser ut som en prickigkorv, så lär det inte bli några fler kalas före januari. Jättetrist, å andra sidan skulle vi ändå fira julafton för oss själva så det känns inte lika mycket "karantän" över det som det kunde ha gjort annars.
Att få i Tjoddas Kåvepenin är lite som att utföra femkamp. Först får man förfölja henne runt hela huset (gärna på rumpan för annars är det ju liksom ingen sport) Sen när man väl fångat in henne, så får man brottas lite innan man kan trycka in sprutan och liksom "köra järnet". Första gången var jag helt säker på att ungen skulle kräkas upp allt på stubben men det slank ner. Eftersom hon frivilligt tar sprutan när vi är klara och suttar lite på den trots att penicillinet är slut, antar jag att hon inte tycker det är världens hemskaste grej.... Men det är ganska skarp smak på det kan jag tala om.

Men kalaset då?
Jo, kalaset var jättetrevligt och vi bjöd på varmkorv med bröd och sen blev det glass med tillbehör som efterrätt. Ett sant barnkalas helt enkelt. Vi hade mest önskat oss pengar till Tjoddas för det finns inte så värst mycket de behöver just nu (även om min syster tycker att alla små barn ska ha minst en påse Dumlekola om året) utan vi sparar ihop till lite större saker istället som kan vara bra att ha, en balanscykel tillexempel, roliga böcker, möbler till egna rummet och sånt där annat supertråkigt som inte genererar i drivor med leksaker som ändå aldrig används.
Jag försökte jämföra det här med att ha småbarn och spelet Tetris... Det gäller liksom att ligga några steg i förväg så att inte "skiten" fylls på upp till taket och man blir Game Over.... (Alla spelnördar med barn vrider sig av skratt och övriga sitter som fågelholkar)

Tack alla medverkande iallafall, kalaset blev mer lyckat än vi trodde möjligt och här är inget omöjligt så det är ett bra betyg vill jag lova.
Kalas nr 2 som egentligen skulle gått av stapeln imorgon blir framskjutet lite i planeringen, no more pricks...eller, ja...inga fler smittande prickar tack.

Men det förhindrar ju inte att vi firar ordentligt själva (i dagarna två blir det ju...) Så Tjoddas festblåsa snurrar just nu runt i tvättmaskinen tillsammans med Loffes partykläder, imorgon är det volanger och slipover som gäller. Fast inte allt på samma stackars barn såklart, man behöver ju inte starta deras liv med att göra dem helt könsförvirrade, det får samhället klara av senare i vuxenlivet i stället.

Tjoddas har hjälpt till att pynta vår gran idag, hon försöker blåsa ut ljusen och vill prompt hänga upp kulor i granen. Hon tar pyntet och "lägger" det på den av kvistarna hon tycker blir mest finemang, sen är det upp till mamma att rädda situationen och hänga upp kulorna samt knipa till ståltråden i öglorna så att den inte går att plocka ner igen, för då lär det bli kraskalas och dammsugaren nästa.

Alla julklappar är inköpta, maten är förberedd, klapparna inslagna och lugnet har börjat lägga sig.
Tyvärr regnar snön bort precis lagom till jul (mamma, du kan sluta hurra nu) En vit jul har ju ändå något alldeles magiskt över sig, plus att det är hundra gånger lättare och roligare att åka pulka och snowboard på snö istället för på grus eller gräs....


Så några bilder. Det lär väl bli bloggning både den 23:e och den 24:e gissar jag på. Jag har lovat kontinuerlig uppdatering under dagarna eftersom vi sitter i en egen liten bubbla just nu.


Jag fick ju städhjälp innan kalaset, köket moppades noga och det blev en torr
"gång" i mitten av moppningen eftersom Tjoddas kasar på rumpan, helt perfekt.


Se filmen: "Städhjälp"




Partypinglan nr 1



Tjoddas stoltserar med en av de fina presenterna, ett fluffigt hårspänne.



Loffe är nöjd av att bara få vara med på ett hörn.



När så gästerna hade avlägsnat sig var det dags att få fram förkläden och
kakmått.



Pepparkakeland? Tja, det ligger väl däråt...eller?




Får lite hjälp av mormor och jag tror minsann morfar har varit framme med
ett mjöligt finger på Tjoddas näsa...



Så var det äntligen, ÄNTLIGEN, dags för ögonblicket Tjoddasmormor och
Tjoddasmamma har väntat på sen vi alla fick veta att vi skulle få en Tjoddas.
De första, nästintill, egenhändigt Tjoddasgjorda pepparkakorna är äntligen utkavlade,
utstansade och lagda på plåt.


Se filmen: "En sockerbagare här bor på landet"

Varför jag inte så ofta eller gärna läser, lyssnar eller tittar på någonting som handlar om abortdebatter eller Downs syndrom i media etc?

Därför att det gör så ont att hela tiden behöva höra hur det ska sållas och utrotas och att handikappade barn är äckliga och borde låsas in i hus på landet med varandra så att ingen behöver träffa dem.

Därför att min stackars mammasjäl hellre lyckligt ovetande och hopplöst förälskad i mina barn, än att börja oroa mig för sådant som jag kanske aldrig kommer behöva ställas inför.


Därför att media har snedvridit allt som har med fosterdiagnostik att göra och mer eller mindre tvingat skräckslagna föräldrar att ta bort allt som inte är 100% perfekt.
Ska man avliva barn som får förlossningsskador då eller räknas inte de när de väl är ute?
Eller barn som föds med andra handikapp som inte syntes på testen? Barn som får leukemi.... autism, ADHD...barn som mördar andra barn....?
Är det någon mer än jag som börjar känna lukten vissa stora inhägnade områden som bara hade en väg in och inga ut? Ni vet....med mysiga staket och sådär...? Eller, jag vet inte...



Jag tycker att jag trots mina 30 år har all rätt att bete mig som en fyraåring, stampa med foten i marken och trotsigt säga: Jag vill inte!!!! Jag vill inte veta mer nu! Det räcker, jag är trött på det och allt vi vill är ju bara att leva vårt eget liv. I fred. Varför har vi helt plötsligt inte rätt till det när alla andra får göra det? Hur kom det sig att just vår folkgrupp var den man fick tillåtelse att hoppa på? Det är bra nu tack.

Hur ska man kunna hjälpa sina barn att bygga en lycklig och rik framtid om man hela tiden måste snegla över axeln och känna total hopplöshet och sorg inför framtiden. Det finns människor, vars enda syfte i livet är att försöka rasera det någon annan har. De försöker tala om att det vi har är värdelöst och ett straff från Gud.


Om så är fallet, är jag glad att Han ansåg att jag förtjänade att straffas....inget i hela världen har gjort mig lyckligare.




Bring it on suckers!!!!

Efter en ganska intressant dag kom en av höjdpunkterna med att ha barn, nämligen, lussefirandet. Alla sötnosar, troppar in i sina små tomtedräkter, Lucialinnen, pepparkakshattar och glitterkronor. Alla kan texterna men bara på lite olika ställen i taget. Någon blir ledsen och vill sitta hos mamma istället, någon blir upprymd och halkar omkring i strumplästen medan föräldrarna ler och skrattar lite.
Lilla Tjoddas applåderade lydigt efter varje liten melodi och tecknade inlevelsefullt med i bland annat "en sockerbagare". Få bagare har knådat så stora sockerkaksdegar som vår lilla Tjoddas gjorde i dag.
Loffe tittade intresserat på från första parkett och försökte förtvivlat få tag på kameran.

Tack snälla rara dagispersonal för att ni anordnade ett sånt fint lussetåg även om vädret var kasst och vi fick vara inne istället.


Tjoddas i mitt expressfållade nattlinne anpassat till rätt "rumpekaselängd"



Lilla linslusen...



Loffe övar tappert på rollen som stjärngosse inför nästa års lussefirande på dagis.



"Han bakar kakor mest hela dagen".....

Skulle man väl kunna säga och påstå en katastrofal underdrift. Det var en mycket spännande dag att ta en joggingtur i skogen på, det kan jag tala om. Oj, oj.
Men träden där jag sprang stod snällt kvar tills jag sprungit förbi och både Doris och jag kom hem igen med hälsan i behåll.

Orden har börjat hagla här hemma. Skor, ut, snäll, blå och massor med andra ord som bara dyker upp helt plötsligt när man själv råkar nämna dem i den, ännu så länge ganska ensidiga, dialogen jag och Tjoddas har när vi busar.
Sjunger vi imse vimse spindel, så ligger hon en hundradel före sången med sina rörelser och man får snabba på för att hinna med. Loffe ser bara sådär överlycklig ut, skrattar och klappar händerna för fulla muggar. Får han bara vara med på ett hörn så finns det ingen som lyser upp ett rum mer än Loffe.
Lilla fröken klättrar upp och ner ur soffan på dagis och även i en av fåtöljerna här hemma, om man lägger locket till fotpallen nedanför....då når hon upp. Öppna frysen har hon lärt sig också...kan ju vara bra att kunna, nästa mål är att lära henne hur micron fungerar, sen kan jag väl lämna henne ensam hemma skulle jag tro. Eller?
Det går undan nu.

Äntligen har saker och ting börjat lossna lite på habiliteringens bad också, jag började, som alla mammor förmodligen gör, prata; lite förmanande, med hög röst åt Loffe i omklädningsrummet och innan jag visste ordet av så fick jag kontakt med en av de andra mammorna och vi enades om att ingen som är där känner någon annan, kan deras namn, barnens namn eller handikapp. Ett stort framsteg tycker jag! Synd att det var sista gången för denna terminen bara.

Nu är det fullklottrat i kalendern ända fram till den 1 Januari 2012 vill jag lova. Känslan är lite densamma som när man gick i skolan och alla tentorna skulle klaras av på en vecka. Tajt men väldigt befriande när perioden är över.

Det börjar bli dags för julklappar, jag har koll på vad jag ska köpa men inte när det kan bli av...."vissa" sitter ju som nåt nedrans kardborre och låter en aldrig komma iväg på egna inköpståg.
Jag skulle kunna påstå att jag inte är nyfiken på vad jag kanske får i julklapp (får jag inga så har jag kanske inte varit så snäll, men jag har haft roligt iallafall) Men visst är det roligast när man inte riktigt vet vad det blir? Som när man var liten och ens föräldrar hade kommit ihåg någonting som man intensivt hade önskat sig från ungefär juldagen föregående år. Det var lycka på julafton det.


Nu har vi börjat fundera mer på persontecken till alla som finns runt Tjoddas. Farmor och farfar fick sina igår.
Farmor = cykla
Farfar = jaga

De kändes mest givna. Nu är det bara resten av släkten och umgängeskretsen kvar...

Ibland gör barn underbara saker utan att de kanske alls fattar vad det håller på med, det är slumpen som avgör liksom.
Lilla Tjoddas spelade piano med mig ikväll och hon får sitta jämte mig på pallen, samtidigt så kan ju då Loffe; sitta i mitt knä och spela han också.
Han var full av beundran inför sin storasysters pianokunskaper och klämde in några egna ackord och även lite hoande solosång ibland där det passade.
Rätt som det är tvärslutar Tjoddas att spela, tittar med stora ögon på Loffe, klappar honom lite och sen tittar hon upp på mig, så tecknar hon först bestämt "lillebror" och sen tecknar hon "snäll".
Oj, oj vad det killar i näsan och man ser väldigt simmigt helt plötsligt.
Barn är väl ändå helt fantastiskt att ha?


Tack snälla familjen J för årets godisverkstad. Allt är förseglat och nerpackat i matkällaren. Tack för alla fina julklappar och presenter, gott godis och framförallt, trevlig sällskap!


Och tack snälla Eivor som fortfarande orkar läsa, reflektera, kommentera och som fortfarande tycker att jag har en poäng ibland även när jag själv har svårt att se den.



iPaden går varm här hemma, många spännande applikationer blir det.



Julklapp och födelsedagspresenter delades ut till höger och vänster.
Många fina saker blev det.



Ett stort paket till Tjoddas med en fantastiskt söt handväska i formen av en groda.
På golvet ligger ett paket med pussel i.



Junarn tyckte inte pappaJ var färdigklädd utan en huvudbonad....



En julfluga och en nalle till lillebror som mest verkade uppskatta pappret...
(Nallen fick en "statusboost" dagen därpå och båda barnen slåss nu om Rupert som han heter)



Hela familjen samlad bland presenter och omslagspapper.



Nu ska vovven nanna, tyckte Junarn och bäddade bestämt ner Doris.



Vänta nu, den här känner jag igen....hur...jo men.... ja, så där var det ju man gjorde.



En mycket omsvärmad PappaJ efter att småflickorna haft pusskalas med varandra.



Att två små gummisnoddar kan ändra någons "bus-appeal" på det sättet.
Tjoddasmorfar har hotat med att döpa om Tjoddas till Tjorven istället...en Båtsman har vi ju redan.



Kära familjen J, eller hur ville ni att ert fadderbarn skulle starta en
karriär som Chippendale kille när han blev stor? Därav flugan kanske...
nästa år önskar vi oss iallafall matchande manschetter.....



Idag var kung Bore här när vi vaknade.



En promenad är mysig om man får ligga nerbäddad i en gosig och varm vagn.



Jag vet att det är många som gnisslar tänder nu när det har snöat....



Men visst är det något magiskt med den första snön ändå?

Så var man hemma med halmen igen då, som det så fint heter. Resan till Madrid och hem igen avlöpte, trots stormväder på hemmaplan, faktiskt ganska odramatiskt. (En spanjor tyckte vi svenskar var konstiga som byggde hus mitt i havet, det var i själva verket tre gårdar som råkat ut för seriös översvämning) Själva vistelsen var fantastiskt kul och det var längesedan jag gick så mycket på två dagar (och gick ut, tummen upp för en Mojito ibland). Jag kan säga att det var inte alls lika roligt eller glamoröst att gå på promenad i strilande småregn med en barnvagn mitt ute i skogen när man kom hem sen.... (TG för P3)
Det var lättare att vara hemifrån än vad jag trott, iallafall tills maken ringde för att prata lite och man hörde barnen i bakgrunden. Sen försvann lite av "glansen" med resan.
Det bästa med hela resan vad faktiskt att få komma hem, att se sin familj och just det där ögonblicket när man kikade genom bilrutan på dem för första gången på några dagar. Tjoddas stirrade tillbaka i vantro och man såg att hon verkligen tänkte "vänta nu, dig känner jag", innan ansiktet sprack upp i ett stort leende. Likaså med lilleman som blev helt till sig och flinande började åla och åma sig i bilbarnstolen. Han höll ett stadigt tag i mitt finger hela vägen hem stackarn.

Lilla Tjoddas har börjat ställa sig på knä med händerna i golvet, sen kommer först ett ben och sen ett ben och så voíla, så står hon i yogapositionen hunden. Vilken yogamäster som helst skulle bli grön av avund på hennes obehindrade teknik. Sen står hon där en liten stund, försöker ställa sig upp men det blir att rumpan möter golvet med en duns ännu så länge. Så skrockar hon lite, säger oj,oj och sen hoppar hon iväg på nya äventyr.
En annan favorit är att placera allt som egentligen går att placera, på huvudet....på lillebror.... Med mycket koncentrerad min staplar hon på och allt som är inom räckhåll testas glatt. Loffe ligger mest i nyfiken beundran och kikar på Tjoddas medan han nöjt finner sig i att bli staplad. Han är tålig vårt minsta träsktroll. Tjoddas vill så gärna pussas och kramas, man får vara med hela tiden för rätt som det är har vi brottningsmatch i världsklass här hemma på köksgolvet. Jag tror banne mig inte han har blivit ledsen en enda gång när hon tjongat i hans stackars huvud i golvet. Såfort han råkar dunsa till själv dock så låter han som om man halvt har försökt slå ihjäl stackaren.


I förrgår hände det förresten, jag nämnde för några dagar sen till maken att, visst hade det varit lite häftigt om någon som är inne på bloggen skulle känna igen Tjoddas på stan. Vi skulle iväg och handla, till det roliga hör, som alla med Downsbarn säkert vet, att Tjoddas mage för en gångs skull fungerade lite för snabbt istället för långsamt. Jodå, tack vare vår specialblandning av gröt så får vi utdelning en gång om dagen i vanliga fall men förmodligen så hade väl tandsprickning eller nåt litet virus satt ännu mer fart på magen. (Ja pappa, jag har intagit Magenbitter med vatten för säkerhets skull, det blir INTE godare bara för att man är vuxen)

En ganska genomträngande doft började sprida sig och göra sig påmind omedelbart efter att vi kom innanför dörrarna till affären.
Du? sa jag tveksamt och tittade på maken. Efter en snabb koll blev det fart på oss och vi stövlade iväg mot utgången.
Maken sprang raskt iväg för att hämta skötväskan ur bilen och eftersom lilla Tjoddas fyllt upp blöjan på både bredd och längd, lyfte jag upp henne så hon inte skulle sitta i det mer. Jag mer anade än hörde att ungen började ta i lite igen och en ny våg av odör spred sig runt oss (stackars liten).
Just precis i detta ögonblick lades en hand på min arm och en annan kvinna tittade glatt på mig. Ursäkta, ÄR det du som är Tjoddasmamma?
Hjälplöst stirrade jag tillbaka på henne i någon hundradels sekund. Det var ju inte såhär jag riktigt hade tänk första mötet med en utomstående läsare... I väntan på en ny blöja samtidigt som Tjoddas fullkomligt svämmade över och stanken...stanken....
Jo, det stämmer. Fick jag fram. Det är nu det sorgliga kommer.
Jag är hemskt ledsen att jag var så fruktansvärt disträ men jag kommer knappt ihåg ett ord denna stackars trevliga människa sa. Det enda jag kunde tänka på var att metropolen för vårt samtal hängde i mina armar med otrevligheter som hotade att börja forsa fram när som helst. Jag minns dock att du berättade att du och mormorJ brukade prata om bloggen på jobbet och att du tyckte den var matnyttig. Jag vill bara passa på att tacka dig för att du kom fram. Det gjorde hela min kväll.

Bloggen finns fortfarande för att jag själv behöver den. Kanske inte lika mycket eller på samma sätt som i början. Först var den min hjälp i terapeutiskt syfte, därefter ett sätt att få kontakt med andra och att hålla de närmaste uppdaterade. På nåt sätt spred det sig sen vidare och människor jag aldrig någonsin trodde skulle läsa min blogg, uppenbarligen började göra det. Jag har blivit svartmålad för att jag har visat bilder på Tjoddas som folk tagit illa vid sig av, jag har blivit tillsagd att jag ska skriva dagbok istället för att lägga ut allt på nätet men mest av allt, mest av allt har jag fått så mycket positivt tillbaka från människor runt om i hela norden. Det hade jag aldrig kunnat drömma om. Lilla jag som bara har koll på onödigt vetande och inte speciellt bra heller. Jag kanske har gjort någonting som kan hjälpa någon annan där ute att må lite bättre över sin situation.


I början blir det så intensivt med att försöka lära känna sitt nya barn, samtidigt som all stackars vårdpersonal verkar, i ren välvilja, ha någon inbyggd funktion som gör att de vill tala om allt som rimligtvis skulle kunna gå fel mer med barnet. När det första sorgearbetet är över, (för det ÄR ett sorgearbete) man lär känna sitt barn och inser att det är lika lätt att älska som vilket annat barn som helst. (Jag tänker inte säga de klassiska orden "till och med mer" för det är ett tveeggat svärd det där)
Då kan det hända att man råkar ut för folk som "vet bättre", de som har äldre barn med samma eller liknande svårighet.
Är ens egna barn fortfarande väldigt litet kan det här te sig mycket skrämmande, särskilt som många med äldre barn verkar försöka pracka på "grönglingarna" lite bitterhet i smyg på nåt vis.
Jag har iallafall upplevt att en del sitter med påklistrade leenden, nickar och försöker övertyga en om att allt är så himla bra, på samma gång smyger de in någon deprimerande anekdot som inte alls behöver stämma in med ens egen verklighet om några år. Det är viktigt att komma ihåg!
Det här, ovanstående, är alltså också en av punkterna till varför bloggen fortfarande lever. Jag vet att när jag var liten läste jag en artikel om att folk som var rädda gärna sjöng eller småpratade för sig själva i en trängd situation för att känna sig tryggare och mindre ensamma. Bloggen fungerar på samma sätt. Samtidigt som jag vill försöka få fram att det här livet också det är ett härligt liv att leva, måste jag ibland försöka övertyga mig själv om det samma. Sjunga in mig i min egen trygghet för att hålla lite vanmakt och skräck på avstånd.
Jag och min man har ju inte heller den blekaste aning om var vårt ack så spännande liv kommer hamna om några år och precis som alla människor är man lite rädd för sånt man inte vet något om, råder över och kan luska ut i förväg. Det är naturligt och inget att skämmas över.
Men:
Din familjs verklighet är din familjs verklighet.
Bara för att någon annan haft problem med habilitering, öroninflammationer, uteblivna barnkalas eller simskola som inte fungerar, så betyder det inte att ni automatiskt måste halka in på samma bana. Jag vet många med downs som ger sig på sånt jag aldrig skulle göra. Som att baka kladdkaka när jag var 11 år, lista ut vilken buss som går hem till Kungsbacka från Göteborg när jag var 16 eller fråga en vilt främmande människa om hjälp med att hitta vägen hem för det är mörkt, halt och läskigt att behöva gå själv.

Vi försöker köra lite med attityden "jaha" och så blir det genast mycket lättare att leva.

Folk gnäller till höger och vänster över att habilitering/vården/specialisterna aldrig hör av sig och att de inte får stödet de behöver.
Jag förstår att det känns hemskt när man inte riktigt vet vad man ska göra och de som borde veta inte hinner ge en det stödet man förväntade sig.
Vi har tur, vi antar att habiliteringen hör av sig om de vill nåt och däremellan så väljer vi att tro, att de tycker vi klarar oss tillräckligt bra själva.
Andra vill ha så mycket bara för att det finns. Det ska ansökas om allt som går och har man inte fått veta alla sina val och möjligheter så tar det hus i h*vete. Gratis är gott.

Slåss bara för det som är riktigt viktigt, det finns så mycket att slåss för därute så om man inte prioriterade skulle man inte hinna göra någonting annat.

Ta tidningsartiklar och "besserwissrar" med en nypa salt, speciellt när det står titlar som "Snart har långa landet Nisse utrotat Downs tack vare fosterdiagnostik" Det är ju inte riktigt så det går till, Downs råkar bara vara lättast att hitta, något som alla tidningar glömmer av att skriva.

Var tacksam över det du har fått till låns. Livet är nu uppgraderat några levlar och äventyret kan börja!

Jag har förresten förstått det så att ytterligare några i släkten faktiskt är inne på regelbunden basis? Kul! Är ni och shoppar på "Gula faran" så hör av er, kaffe finns alltid gott om.





En av de mindre paralellgatorna i Madrids centrum.



Själva kärnan av Madrid som symboliseras av Björnen och jordgubbsträdet.
"El Oso y El Madroño" Står på torget som heter "Puerta del Sol" Min tyska guide (Keka)
svävade någonting om att det är adeln och folket som närmar sig varandra.... själv var jag
mer orolig över att ha missat nåt så fantastiskt som ett träd med jordgubbar...ett träd?
Var köper man ett sånt månne?



En mycket vacker och väldigt gammal dörr, vill INTE få den i ansiktet kan jag säga men den
skulle fungera utmärkt som halkskydd nu när vintern nalkas.



Detta är den fantastiska Estación de Atocha, ni kommer väl ihåg attentatet 2004?
Jag har aldrig någonsin varit på en liknande tågstation, någonsin. De hade träd med bananer på!!!!



En mindre sidogata där "El Rastro" förekommer varenda söndag. Det är en blandning
mellan vanlig marknad (med allt vanligt skräp som finns världen över) och loppis (med lite coolare
prylare än tant Agdas slitna moraklocka och nedsuttna IKEA soffa kan jag säga er)



Pappa J.....den här är till 100% till dig. Det är alltså godis, allt, allt, allt på andra sidan fönstret är
godis.



I "Buen Retiro Park" där Madridborna gärna spenderar sina söndagar,
såg vi bland annat spännande, en kille som gjorde enorma såpbubblor.
Barnen var, minst sagt, överförtjusta.



Den här bänken var så vacker men tydligen gick det inte, för fotografen, att få med hela om jag
skulle vara med i bilden samtidigt.....?



Madrid by nightfall....



Till min man....hoppet är inte ute än. Tyvärr var det fel färg och alla röda
var helt försvunna sista dagen i Madrid, så det fick bli en svart....



Glass fanns....



Så här ser flygplatsen ut när solen äntligen är på väg upp.
(Efter att ha väntat några extremt långa timmar i sällskap av svettiga spanjorer, fulla danskar och skrikande ungar)



Testar att stå vid nya bordet i hallen.




My best assets... (Min bästa tillgång)



Testseglar mammas tvättkorg....



Tack vare Jejjamamma (och pappa) så har kidsen en gigantstor kasse med
arvegodskläder och i denna fantastiska samling hittade vi pepparkakskläder...
till Tjoddas förtjusning fanns hennes favoritaccessoar hatten med. Oj, oj, vad det blev prova av.
(Fast denna minen skrämmer mig lite faktiskt.....)



Speglar sig i kylen samtidigt, såklart.



Och där är ju du ju....trodde du inte jag skulle våga va?



Pappa uppmuntrade Tjoddas att titta på hans vältränade mage, Tjoddas
letar fortfarande....(holy schmoly vad ont det här kommer göra men det är helt klart värt det)



Loffeman växer och frodas. Mina barn gör konstiga miner på kort ibland. De ser lite
"Terror på Elmstreet" aktiga ut båda två ibland...



Och såhär kan man ha den....



Hade hatten kommit tillbaka igen så hade nog Tjoddas dött av lycka.
Hattar och mössor är det absolut bästa hon vet, hon kan prova i timtal om
hon får några stycken och en stor spegel.



Varning för övningsstående. Yes alla yoga fan, släng er i väggen!



Och kvällens favorit när det speglar sig i "vitvarorna"...som...är svarta....

Neeeeeeeeeeejjjjjj, säger jag sakta och lågt. Den lilla armen svajar i luften och stannar till, samtidigt ser jag i ögonvrån en glimt av ett leende. Sakta börjar armen röra sig igen.
Neeeeeeeeejjj, upprepar jag, lika precist och lågt som sist.
Den här gången stannar inte armen upp utan fortsätter sakta, sakta fram till sitt mål, askluckan på vedspisen.
Den lilla handen greppar om knoppen till luckan och huvudet vänds långsamt åt mitt håll med stora oskyldiga ögon. Ögonbrynen vilar strax under hårfästet i en tyst fråga och man ser att det där ligger ett leende på lur någonstans.
Luckan öppnas i slow motion, fortfarande är blicken fastnaglad i min, jag försöker se sträng ut men jag känner hur hela ansiktet darrar av återhållen skratt och hur jag än försöker så fladdrar mina barska ögonbryn som två fjärilsvingar i en snöstorm.
Jag får snabbt titta bort för att försöka samla mig.
Försent.
Nästa gång jag tittar på Tjoddas igen är hand och ansikte svart av aska.

Fasen! Nästa gång, nästa gång ska jag klara det. Då ska jag försöka se sådär vuxet allvarlig ut och hötta med ett finger.

Snällt stänger Tjoddas luckan igen, applåderar åt att hon var så duktig och tittar på mig för att få beröm.
(Precis som när hon knycker Loffes leksaker och sen lämnar tillbaka dem. Så tittar hon uppmuntrande på mig och applåderar stolt. Hon brukar få beröm när hon är snäll.)


Sen börjar vi om igen. Rond 2...


Det har börjat testas mer gränser till höger och vänster, nu när Tjoddas fortfarande är ganska liten så kan det väl vara mer gulligt och roligt än jobbigt och tröttsamt. Jag hoppas dock att det går att resonera mer när hon blir några år äldre, annars ligger vi brunt till. Att slå efter oss när hon är trött och hon vet att nappen innebär att hon ska sova är en helt ny grej. Så blänger hon surt/ storgråter en en stund och så plötsligt har hon däckat.

Jag har också börjat testa gränser, förutom min mans tålamod och gränsen för hans mentala hälsa, så har jag nu också börjat testa mina egna gränser när det gäller tålamod vid symaskinen.
För första gången fegade jag inte ur och stolt kan jag säga att såfort jag har inhandlat passande knappar och fått dit dem, så kommer Tjoddas kunna bära det första plagget hennes mamma har sytt sen syslöjden i mellanstadiet. (Och jag var så kass på den tiden så när slöjdtanten skulle visa hur man gjorde, slutade det alltid med att hon sydde allt åt mig och jag fick titta på. En trend som höll i sig genom hela grundskolan och gymnasiet)
Så i själva verket är detta faktiskt, så när som på två tygkassar och en nåldyna, det första jag har sytt alldeles själv.
För mig är det ungefär lika stort som att Tjoddas reste sig upp och gick med vagnen härom dagen. (Vilket tydligen var  såååå last week, för nu gör hon det inte längre)

Igår testade Tjoddaspappan, Tjoddasmormors gränser  (via mig i telefon) när det gällde att vara slängd i käften, så det ska bli mycket spännande att dela bil med dem imorgon. (Vissa saker KAN ha ändrats i översättningen eftersom jag fick medla mellan dem...icke desstomindre kommer säkerligen morgondagen bjuda på något alldeles extra)

Vi har nu även testat vår nyinförskaffade iPad och så snart vi vuxna har lekt färdigt så ska Tjoddas få börja använda den lite mer.... Vi har laddat hem några roliga applikationer (våga vägra ordet "appar") allt från vanliga pekböcker med ljud, teckenlexikon till bara roliga små saker som plingar och spelar när man trycker på dem.
Själv är jag galet förtjust i att man kan läsa böcker på iPaden i mörkret när de andra sover. Jag har hemliga möten med Viktor Rydberg några kvällar i veckan....jag vill bara varna för att språket kanske ändrar sig på bloggen om några dagar, det är ganska troligt att ord som eljest, emedan och ty, kommer smyga sig in här och där....

Iallafall kan vi tipsa om sajten pappas appar (där kom det ändå) En pappa som testar olika applikationer för barn, föräldrar och även lite olika spel etc. Bra tips för att få snabb koll.



Så några bilder, det var ju ett tag sedan sist.


Vi firade farsdag redan på fredagen den 11:e, genom att gå och äta finlunch
på Laxbutiken.


Loffe var lite mer skeptisk till sin mat.



Loffe ska bli ICA's nya reklamprofil i framtiden....


JAG blir iallafall sugen på att köpa mer av ICA's havremjölk efter de här bilderna.


Först putsar jag dig....


Så kan du pussa, eh, putsa menar jag... så kan du putsa mig sen.


Och nu då min lilla vildvuxna vän? Hur ska du komma ner hade du tänkt?


Myskväll med familjen J som slutade på golvet, de mest lyckade kalasen
brukar ju sluta på golvet av en eller annan anledning.
Tack för en underbar kväll, godisverkstad nästa!!!

Jag fick syn på en artikel i Expressen idag, den handlade om en mamma vars barn föddes med Downs Syndrom. Förutom detta hade pojken även ett allvarligt hjärtfel och lever idag, efter många operationer, med ett halvt hjärta. Hans hjärta orkar snart inte längre pumpa runt tillräckligt med syrerikt blod i kroppen och han tynar sakteligen bort inför hennes ögon.
De har fått lite mer än fjorton år tillsammans, det är inte ens en kvarts livstid.
Hon berättar stolt att hennes son har levt "helt och fullt" och att hennes tröst är att överhuvudtaget ha fått möjligheten att uppleva honom.

Hur hade man själv reagerat om man fått ett liknande besked? Hade man ens orkat stiga upp på morgonen? Hade man sagt upp sig från jobbet för att bara få vara med sitt barn på dygnets alla timmar tills det sista andetaget? Hade man försökt lägga upp något slags "lager" av den mest älskade personen, saker man kan ta fram och hålla i, lukta på och bara ha till hands för att verkligen kunna minnas hur det en gång var? 

Det är så bräckligt och skört det vi har fått till låns.
Tacksamhet, även över de minsta sakerna i livet borde vara på sin plats.

En tanke till alla föräldrar med barn som gått bort i förtid. Ingen förälder borde någonsin behöva uppleva fasan och sorgen i att begrava ett barn. Det är svårt att tänka på rättvisa och meningsfullhet kombinerat med en sådan situation.

Enjoy: "holy schmoly"

I väntan på att det ska gå ytterligare 56 minuter innan Youtube har lyckats hämta och konvertera filmklippet jag försöker lägga upp, tänkte jag passa på att göra en liten uppdatering.
Pinsamt nog får jag erkänna att jag själv måste läsa igenom senaste inlägget för att se ungefär VAD som behöver uppdateras.

Jag kan informera om att björnen i filmen Teckenhatten, inte längre är farlig, däremot är clownen lite läskig nu. Tjoddas stirrar misstänksamt på honom och backar lååångsamt undan från TV'n när han dyker upp med jämna mellanrum.

(50 minuter kvar av uppladdningen, det kan omöjligen tagit mig hela 6 minuter att skriva ovanstående...)

Barnen är ganska roliga nu och man får verkligen se upp med att vända ryggen till. Tjoddas vill så himla gärna kramas, pussas, testa hur hårt lillebrors skallben är kontra den där fina gröna träklossen, eller bara känna efter exakt hur mycket vikt man egentligen kan lägga på någons rygg innan den liksom...går av. Klarar han inte av att få "drop kicks" på näsan heller?
Så märkligt tycker Tjoddas som mer än gärna gör Loffe till sin egen lille "crash test dummie"

Samtidigt så reagerar Loffe på allt Tjoddas gör med att skratta eller le, detta trots att mitt hjärta sitter i halsgropen och man nästan väntar sig att det ska sitta en begravd leksaksbil i pannan på honom vilken sekund som helst. Han tar det med ro helt enkelt.

Vi är fortfarande förkylda, snoriga och hostiga. Nu har jag tyvärr också börjat få lite "kill" på kvällarna som resulterar i hosta men förhoppningsvis går det snart över igen.  (42 minuter kvar)

Idag var vi och badade med habiliteringsgruppen, de var ju förresten på besök hos vår förskola, bara för några veckor sedan, det verkade ha varit ett bra möte och det känns så skönt när personalen får så mycket beröm av habiliteringen. För första gången sen semestern fick jag ju en chans att prata med vår sjukgymnast, det var bara beröm och framförallt till Tjoddas stödperson som hade gjort lika mycket intryck på sjukgymnasten som på oss andra runt Tjoddas, sjukgymnasten poängterade att vår kontakt verkligen "såg barnet" och det är precis så vi har känt det också. Hela personalstyrkan kändes ivriga och engagerade. Bara guldstjärnor för hela slanten alltså.
(33min kvar men nu var jag uppe och gjorde te några minuter)
Tjoddas plaskade på i bassängen och jag hade förutseende nog tagit med en yogamatta att sitta på tillsammans med Loffe. Efter en kort stund kom sjukgymnasten fram för att hälsa på Loffe och frågade om inte han fick vara med och bada? Jodå tyckte jag, det går så bra så. Vi hämtade Tjoddas extrapar med badbyxor och en mycket lycklig liten kille fick för första gången bada i bassäng. Det sprattlades och sparkades en hel del kan jag tala om.

Två mycket trötta och lyckliga barn slocknade i bilen på vägen hem, den lille fick mat när vi kom hem och somnade om efter en liten stund. Min favorittjej och jag hjälptes sen åt att göra pankisar, en variant av pannkakor utan gluten och mejeriprodukter. De är helt klart goda och inte så "tunga" som vanliga pannkakor kan bli.
När Tjoddas fått mäta kryddor och havremjölk, smaka på allt hon kom över, knäcka ägg och även vispa smeten, så nöjde hon sig med att tömma ur några lådor i köket under tiden jag stekte pankisarna. Hon fick bli förste provsmakerska (finns det ordet?) och sen ville hon ner och hoppa runt på golvet istället. Hon letade snabbt upp lite av det hon slängt ner och av en impuls fick hon en ren skål och visp av mig. Mycket riktigt. Det skulle vispas.
Jag försöker låta bli att göra allt själv och istället låta henne hjälpa till en del. Det blir mycket roligare så. Äta själv, laga mat/baka, borsta tänderna. Allt sånt kan man ju hjälpas åt med på ett eller annat sätt. Hittills fungerar det bra iallafall. Jag gör först och visar, sen hjälps vi åt. Då blir hon sysselsatt samtidigt som vi gör något tillsammans och kanske att hon lär sig nåt på kuppen. (Jag lärde mig iallafall att man får hålla bestämt i barnahänder när det ska mätas upp flytande varor i decilitermått idag...)
(24 min, jag tror Youtube har nåt fuffens för sig...)

Då var det förresten fars dag på söndag. Tjoddaspappan har redan fått en present av Tjoddas, ingen av oss vet dock hur det ser ut, vi antar att det är en tavla och den följde med hem, inpackad och klar, från förskolan häromdagen. Ska bli spännande att se.
"Snart är det jul" som mamma J uttryckte det förra söndagen inför en suckande skara människor som förmodligen började känna paniken krypa som en kall kåre utmed ryggraden.
Tur vi är hemma och kan ta det lugnt, en underbar chans att skapa egna traditioner, lite av det bästa från bådas barndom och sen lite eget också. Är det väder för det, så planerar vi att grilla till lunch. Häftigt, eller hur? Sen kanske det blir pepparkaksdekoration eller nåt annat pyssel för att umgås lite, Kalle på TV för att vi föräldrar känner ett inre tvång när det gäller detta program. Vi är rädda att inte julen ska infinna sig annars..... och sen kanske tomten kommer på besök.... vem vet?
Tjoddas önskar sig säkert en kevlardräkt till sin lillebror så att han blir sparksäker tror jag....och kanske nåt fint att ha på sig själv skulle jag tro.
Loffe önskar sig med största sannolikhet (en hjälm kanske?) ett eget piano eller liknande.
(17 min kvar)

Så besvikna de kommer att bli....
Vi hade nämligen tänkt skaffa en sån här:

Minus främmande barn och hund då såklart.... tänk vad läskigt om skrindan hade
levererats med ett barn och en hund.... och vilket stort paket det hade blivit....


I övrigt tycker vi fortfarande att det händer saker varje dag, det som inte kändes så självklart igår är Tjoddas mycket säkrare på idag. Som att resa sig och sätta sig tillexempel. "Äpple" är ordet som används mest just nu, "smörgås" slängs in ibland med lite nonchanlans när hon upprepat "äpple" för ofta. Eller som när Tjoddaspappan ställde fram sin frukost och hon fick syn på osten. (Tjoddas är totalt galen i ost) Då tecknas det "smörgås" på löpande band minsann. Extra roligt är det om man själv får hyvla ost med lite hjälp av mamma.

(9min kvar, nu får jag ju nästan skynda mig om jag ska bli klar samtidigt....)


Kidsen på promenad med sin far och vår hund. Vi njuter sålänge sämjan håller i sig.




Den årliga hjärtkontrollen är avklarad. Allt såg finfint ut, bättre än sist.
Kardiologen ansåg att det numera bara kan klassas som ett skönhetsfel och
det känns ju jättebra.



Den stackars sköterskan råkade nypa, en redan trött Tjoddas, med en av
krokodilklämmorna som ska sitta på EKG-klisterlapparna. Såklart att tårarna rullade då.
Skönt att ha pappa i närheten.



På kvällen provade vi hockeyhandskar medan vi väntade på Tjoddaspappan.
Fungerar fint, tycker Tjoddas!



Lille Loffe i syrrans badbrallor, en nöjd kille trots volang och skrikigt rosa.



Lilla Tjoddas fick låna brorsans ring när han klivit upp ur badet.



Såklart var jag tvungen att fråga om hon inte kunde ha den på huvudet,
bestämt placerade hon den där och sen skulle den vara där tills vi gick hem.



Sen ville jag bara visa en av orsakerna till att min man tycker att jag är
"lite väl tysk" ibland. Jag gillar lådor och etiketter. (Excel kalkylprogram är mitt favvisprogram på datorn, många fina fyrkanter där man bl.a kan stapla och ordna och sortera)
Till mitt försvar så har russinburken faktiskt
rundade kanter.....

Så var det ju filmklippet då, det är faktiskt inget speciellt med det men det tar alltid så lång tid när det är filmat med "kompakten" istället för mobilen. Lite högre upplösning kan man väl säga.

Iallafall....med lite god vilja kan man inbilla sig att hon "härmar" från när vi vispade smet...lägg gärna märke till att hon "provsmakar" den inbillade smeten: "Pankisbak"

Sen har jag glömt visa vad hon började med för några veckor sedan. De övar på att blåsa papperstussar och bubblor på dagis. Vi lyckades snabbt få henne att koppla ihop ordet "blåsa" med det hon faktiskt gjorde och hon blev själaglad när hon själv, för första gången, lyckades få ljud i den här: "truddelutt"



Det var alles för idag, nu borde teet vara lagom kallt för att bli drickbart.