Tjoddas-Loffe mamman

Tjoddas-Loffemamman fick göra en vaggvisa på stående fot igår till lille Loffe som fick psykbryt på förmiddagen. (Vi snackar helt bananarama!!! Med tanke på vad som hände sen är det väl troligt att lillemannen kanske hade ont i magen...låt oss säga att episoden gick över ganska snabbt....)
Tjoddas-Loffemamman spann vidare på projektet när psykbarnet äntligen hade somnat (och fått ny blöja).
Tjoddas-Loffemamman har lovat Tjoddas-Loffemorbror en videosnutt från Loffedopet men Tjoddas-Loffemamman har försökt undvika detta.
Tjoddas-Loffemamman bjuder nu istället på Loffes alldeles egna vaggvisa istället. Inte för att den är bättre men jag gråter iallafall inte när jag sjunger med pipig röst som på dopet. Jag är inte speciellt duktig på att sjunga men jag tyckte melodin på pianot blev riktigt söt. (Nu lät det som om jag skröt men ni som känner mig vet att jag är, i överkant, lite lätt självkritisk...så ta det för vad det är.)


"Din vaggvisa"


Så kommer det såklart några bilder...


Mutti, din anslagstavla till alla fina kort börjar bli klar. Den ska bara pyntas
och få lite foton på sig också. (Det är lite "testpynt" på den just här)


Idag var vår uteätardag och då blev det pizza. Tjoddas gillar pizza.



Jag vill också ha pizza, tycker Doris.



Jag är för liten att äta pizza. (Men jag smygäter alla bitar som Tjoddas tappar på golvet innan
mamma hinner se mig.)



För/nackdelen med att inte äta pizza så ofta, gällivarehäng på brallorna när de
börjar bli lite för stora. Not sexy.



Och tillsist, Tjoddas nya mössa som fick sin jungfrufärd idag. Gjorde klart den
igårkväll och pillade dit en boll på toppen i morse.



Mössa är nåt av det bästaste som finns att få ha på sig.



Jag är det sötaste som finns.

Idag hade jag en liten hjälpreda i köket, detta medan storasyster tog igen all förlorad sömn genom att sova, imponerande, 18h i sträck.... lång sovmorgon.....
Tyvärr blev det så många bra, roliga kort, så jag hade svårt att gallra...varning för upprepning av samma tema alltså.

Ser ni? Jag har tullat lite på mina egna regler och gullat till det med hjärtan i rubriken. Det är det närmsta en smiley någonsin får komma den här bloggen.

Jaha, Alla hjärtans dag blev kanske inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vi vaknade ungefär vid halv två i morse av att en väldigt liten tjej var väldigt mycket ledsen. Så var det då Tjoddas tur att bli dålig. Stackars liten. I mitt stilla sinne förbannade jag magåkommor i stort och smått samt dumma människor som verkar tro att baciller slutade smitta via smuts och avföring någon gång på medeltiden, innan handspritens gyllene tid. Jag tror också på att en rikt bakteriekultur är en bra medelväg för att hålla sig frisk i det långa loppet, men jag väljer att torka mina barn om munnen med en disktrasa avsedd för det ändamålet samt kanske torka matrester på bordet....inte att vada omkring i bajsvatten i det gemensamma duschutrymmet på kommunens badanläggning.

Men, men. Eftersom man får lyda magen mer än hjärnan när det är kräkisar som råder så la jag om kostplanen idag och gjorde lite våfflor till lunch. Det känns som ett snällt alternativ, lite som rostat bröd ungefär.
Loffe åt våfflor som om det inte fanns någon morgondag och lilla Tjoddas tog tacksamt emot ett hjärta eller tre att tugga på.

Igår hade vi ett möte med några andra föräldrar och med vår logoped..eller ja, med Tjoddas logoped. Vi fick prata igenom lite hur man bäst lägger upp det här med att få in tecken i vardagen, känna på att teckna lite till varandra och även tolka vad de andra tecknade. Vi fick även reda på några nya tecken men framförallt lämnade vi in en jättelista på saker man vill lära sig men inte kan hitta någonstans. Som...jordärtskocka tillexempel. Eller ananas.... fattar ni vilka problem det blir om man ska beställa någonting längre än fyra bokstäver? Man måste alltså stava alla grönsaker. Jag ger mig tusan på att man i många fall använder samma tecken som till andra grönsaker. Varför skulle man inte kunna göra samma tecken för zucchini och gurka tillexempel?

Kul var det iallafall och nyttigt.

Tack för de fina korten vi har fått i vår brevlåda! Hoppas alla får en fortsatt trevlig, kräkfri, alla hjärtans dag's afton.


Teckenhattentittarläge....



Två hyenor på rymmen i habiliteringens lokaler...



Ett klockrent alla hjärtans dag kort, med ett hjärta och allt!



Kram på alla hjärtans dag önskar vår lilla Tjoddas som var betydligt piggare men ack så trött nu i kväll.

Jag satt på vägen hem från vår lilla teckenkurs på habiliteringen idag och funderade på oss föräldrar....alltså, vi som har barn med speciella behov men även skillnaden mellan oss och alla andra vanliga föräldrar.
Visst gör väl alla föräldrar lite extra jobb, bara för sina egna barns skull, oavsett om allt är med eller utan handikapp....eller? Det är kanske inte alla föräldrar som behöver kånka omkring i smällkalla vintern för att besöka habiliteringen och diskutera sitt barns utveckling och försöka hänga med när liten börjar bli stor och sakteligen drar ifrån oss med sina teckenkunskaper?

Använder vi oss kanske ibland av allt som "måste" göras för att fylla igen hålen där man annars hade haft dötid att fundera på vad som egentligen händer? Hur många mammor med "vanliga" barn kokar egen vintersalva? Hur många mammor sjunger teckensånger till förbannelser? Skriver ut teckenbilder, laminerar, springer på undersökningar hejvilt, bygger banor hemma på golvet för att träna barnet att kunna stå och gå på rätt sätt? (Nu klämmer jag i med lite sånt jag själv gör och även en hel del sånt jag vet att andra gör)
Samtidigt som man är så gruvligt rädd inom sig för att man kanske ska missa den där avgörande nyckeln som kan vrida fram utvecklingen i stormsteg, så är iallafall jag en av de där som inte riktigt orkar engagera mig i allt. Jag tycker inte om att oroa mig och även om jag har visst tendenser till att få hysteriska utbrott....det är bara det att de går över så väldigt fort. Oftast har jag inte ens märkt att jag kanske borde fått ett.... och sen är det liksom försent.
Någonstans på vägen tror jag att jag bestämde mig för att dra linjen vid samma ställe som jag ändå skulle gjort när jag fick vilket barn som helst. Får jag en teckning från dagis då och då, någon som kallar mig mamma ibland. Någon jag kan skratta med, krama, pussa så mycket jag orkar och som har hälsan....ja, då löser sig resten på ett eller annat sätt.
För 40 år sedan fick inte de här stackars barnen hjälp med ett jota. Inte ett smack... monster, kallades de då och togs bort från sina mammor... många av dem har trots alla motgångar, faktiskt ett jobb idag, ett språk, vänner, en bostad.... Fattar ni vart jag vill komma? Jag VET att jag är ute på djupt vatten här men jag tror ändå det bästa jag kan göra för min tjej, det är att lyssna på vad vi känner för att göra, just idag när vi vaknar, utgå från henne som individ och inte försöka pressa på allt för mycket.
Min älskade pappa försökte lära mig ifrån tidig ålder att matte, det är minsann bra grejer att kunna det.....jag kallsvettas idag såfort någon frågar mig vad 3+5 är.
På proven i skolan fick jag hjärnstillestånd och kom jag ihåg mitt namn var jag lycklig. Betyder det att jag är dum? Att jag är mer ointelligent än dig som kanske hade höga poäng? (Jag KAN faktiskt räkna, bara ingen annan sitter jämte och väntar på svar...ville bara nämna det..men nu lät det som skryt och så duktig är jag faktiskt inte.)

Men till poängen....
Det jag vill att mitt barn ska ha, är inte mindre än det bästa, ett rikt och lyckligt liv såklart. Det fick ju jag, trots taskiga mattebetyg.
Och vad det innebär att ha ett rikt och lyckligt liv, det får hon faktiskt klura ut och bestämma själv när hon blir stor nog. Men jag lovar att göra allt jag kan för att hjälpa henne på vägen.
Att finnas där och visa henne tillrätta, alltså INTE tillrättavisa, jag tycker det är en viss skillnad. Hon har precis samma chanser som vem som helst och det ska bli så spännande när hon blir större att se vad hon intresserar sig för att arbeta med!


Jag hittade en länk idag där en mamma hade uttalat sig om hur det är att få ett barn med Downs Syndrom och i många saker är jag böjd att hålla med, kanske inte alltid till 100% men en bra bit på vägen och jag känner igen mig i en hel del av det hon säger. Iallfall från hur man kanske kände det först.
"Vi är inte allmän egendom" heter hennes berättelse som du kan läsa här: Michael med Downs syndrom


Jag vet att jag idag kan vara glad över att vi faktiskt fick tid att knyta an till Tjoddas lite extra innan någon delgav oss sina misstankar. Jag tror det spelade en ganska stor roll, iallafall för oss i början på hela den här resan.
Visst, det var massor och återigen massor av nya kontakter, information, möten, undersökningar etc....men jag minns att det var ganska skönt för då slapp vi liksom tänka och sen när vi kom hem så tydde vi oss helt enkelt till varandra ännu mer. Jag minns att vi grät en hel del (nåja, JAG grät en hel del) att man letade efter varför det här hade hänt, man irriterade sig på att de flesta man träffade på inom vården försökte trösta med exakt samma ord som föregående vårdkontakt och att det inte hjälpte alls. Det kändes.....inlärt på något sätt och inte alls så ärligt och som det kanske egentligen var menat. Vad säger man egentligen till två föräldrar som råkat ut för en smärre chockerande nyhet? Det kan inte vara lätt.
Idag har jag ju två små hyenor/monster att försöka göra det bästa av...förhoppningsvis blir vi kanske fler inom några år och en sak kan jag faktiskt säga, hade det inte varit så förbaskat svårt med köer och byråkrati, hade jag adopterat minst en underbar unge med Downs syndrom, om inte annat så för att livet blir så mycket mer, av allt, när man har ett barn med Downs.


Här kommer Tjoddas egna lilla specialfilm till mormor och morfar.
Några bilder säger uppenbarligen mer än många tusen ord. När hon tecknar "mormor/morfar + tycker om" så fick jag lite svårt att prata.

"kontakt med mormor&morfar "


Lycka till mammaliten, vi här hemma tänker på dig och pappa!

Jaha, som rubriken antyder har vi haft lite farsot på G här hemma, det är bara jag och Loffe som råkat illa ut och jag vet tyvärr förmodligen också precis varför. Vi var nämligen de enda två i familjen som kom i närkontakt med smittan när vi var och badade förra onsdagen. Dumt av mig att inte vara mer försiktig men jag gjorde just då det vettigaste jag kunde av situationen. Tydligen räckte inte det men nu är det iallfall bättre.
Lågvattenmärket, att sova på en strandmadrass, ensam, i källaren, utanför badrummet....är äntligen till ända. Det absolut värsta är ändå att se när de små blir sjuka och inte förstår vad det är som händer. En gråtande Loffe, helt täckt med stinkande smörja är inget minne man vill behålla.
Min mage mår idag som en stor geléklump och jag har tuggat banan med framtänderna, blandat det med A-fil i små doser och skedat i mig vår hemliga familjemedicin som bara den, fick oss barn att rysa av skräck och illamående, när vi var små. (Bonekampf och vatten blandat)
Stackars Tjoddasmormor och Tjoddasmorfar som var på besök med tanken att sova över. De fick vackert packa ihop sina saker och köra hela långa vägen tillbaka hem igen sent på kvällen. Som tur är, så är inkubationstiden över och det verkar som om de också har klarat sig. Jag skänker en tanke till min klorinblandning som står klar i en sprayflaska på toaletten. Jag tror den har sparat oss en hel del extra besvär.

Så för att lindra "chocken" lite av att inte mamsen och papsen fick chans att kela barnbarn så länge som de egentligen skulle ha gjort, så kommer här lite foton.


Jag läser bok...


Baaadaaa...


Tjoddas visar Loffe hur man tecknar ordet för båt.


Jag väntar på mat jag. (Innan magsjukan slog till)


Fina lilla Doris kan minsann också alltid tänka sig en matbit hon.



Vår julklappsbjörn Rupert som Loffe egentligen fick, har blivit en kär älskling för Tjoddas,
jag har redan fått lappa ihop honom med björntråd. Det är ett hårt jobb att bli älskad så mycket
av någon så liten.


Detta är en av mina "wall of fame" som finns här hemma. Detta är den senaste....
Jag tror mig kunna klämma in 3 foton till med lite planering.


Såhär glad kan man faktiskt vara, trots att det är ett knappt dygn sedan man var världens ynkligaste och alla ens egna rena kläder är slut så man har fått tulla på syrrans garderob.


Nyaste hindret att försöka överlista. En vägspärr till trappan. Loffe har minsann
dragit sig själv upp till stående nu i 5 dagar. Så premiären var alltså den 6/2, på Doris namnsdag och allt.

Solskensdagar kräver ett par ordentliga glarror. Loffemannen gjorde slag i saken och lånade Tjoddas solglasögon under middagen.

Det här är min nya skärmbakgrund:


I'll be back......


Jag känner att det inte är mycket som kan toppa det här fotot så jag ber att få återkomma någon annan dag istället med fler kort på både Loffemannen och lilla Tjoddas...

Det är inte alltid bra att vara mamma till ett relativt lättskrämt barn när man har lätt för att bli exalterad. Lilla Tjoddas gör sitt bästa för att ställa sig upp själv och vi brukar skratta, applådera och busa ihop hon och jag när hon börjar experimentera. I torsdags, när hon sannolikt var extremt trött (pga. total vägran gällande eftermiddagslur) så lyckades hon äntligen ställa sig upp, alldeles själv, rätt upp, i säkert 2-3 sekunder. (Som kändes som en hel evighet) varvid jag, såklart, blev helt till mig och började ropa på Tjoddaspappan som om det brann någonstans. Med stora, rädda ögon satte sig Tjoddas snabbt med en duns och började storgråta för att jag skrämt henne.....bravo, nu lär det väl dröja innan hon gör om konststycket i närheten av mig igen.

Vi tog BVC med storm och Loffe som fyllde 9 månader den 4:e februari klarade 10månaders kontrollen utan problem. (slå klossar mot varandra, applådera etc) det känns så himla skumt att man tappar greppet om hur nästan alla andra har det. Vi tycker ju Loffe är jättekonstig som redan kan massor av avancerade saker, skeptiskt tittar vi på honom och undrar om det kanske inte är dags att kontakta TV eller förlaget för Guinnes rekord.... det KAN inte vara normalt att man kan sitta upp redan vid 8 månader.....sen går vi ut och googlar på småbarns utveckling och häpnar över att barn visst ska kunna sitta upp vid 8 månaders ålder... Tveksamt kisar man på andras barn som är runt året och försöker föreställa sig att ha ett barn som springer omkring själv och faktiskt säger ord...vi har haft barn i över två år och det enda jag känner mig lite ledsen över, det är att jag fortfarande aldrig har blivit kallad för mamma av mina barn. Jag vet att det kommer också och det är absolut inget jag går och deppar över eller ens tänker på speciellt ofta men om man ska gräva fram någonting, så skulle det vara det.
Eller så får man passa på att njuta det lilla som är kvar innan det börjar såhär utan ände: Mammamammamammamamma, mammaaaaaaaa, maaaaammaaaaaa, mamma!!!! mamma,mamma,mamma,mamma.....
Jag vet att jag iallafall retade gallfeber på mina föräldrar.... fast jag mer petade hårt på mamma och sa:  du, dudududududududududu, duuuuuu..... det är för mig idag konstigt att inte mamma fick en hjärnblödning och sålde mig på annons i tidningen.

Vi försöker ta vara på att det är oerhört vackert väder men det känns inte ok att dra ut ungarna i -14grader oavsett hur mycket solen skiner heller. Tillochmed dagis tar en liten paus från utestunden med de minsta deltagarna.
I fredags fick jag nöjet att deltaga några timmar på dagis och de lite större barnen var inte sena att helgrilla mig (som en kulting på ett spett över öppen eld) på alla möjliga saker, olika tecken, kunde jag läsa, vad står det där, hur gammal är Tjoddas, hur gammal var jag, har jag fler barn, namn, ålder, vad heter Tjoddas pappa, klipper jag mig själv......ja....det var liksom inget slut på det hela och vad jag tyckte var så fantastiskt charmigt var den totala oblygheten (och det faktum att ett barn hade ett bedårande talfel där k blir t.... samt att han då fråkade en av fröknarna om hon också skulle ha fika som de dukat fram...fast med t då...)
En ville visa mig "brakfisen" i teckenhattenlexikonet och slog upp tecknet för vindruvor...


Det kanske ser lite ut som luft som pyser ut....jag får nästan hålla med.



På samlingen hoppade Tjoddas bestämt fram till sin plats på golvet där hennes lilla röda triangel med namn på sitter fasttejpad. Sen fick alla barnen i tur och ordning gå fram till fröken och hämta "sin" lapp av fröken, alltså en precis likadan som den de sitter på men denna hade barnets namn på ena sidan och ett foto av barnet på andra. Så skulle de tala om vad det var för färg på deras lapp och vilken form den hade (fyrkant, cirkel eller triangel) så fick man gå fram till väggen och där hänger ett stort troll som har massor av fickor på sin klänning, så kan man stoppa ner sin lapp i en av fickorna på trollet, hämta en äppelhalva av fröken och sen sätta sig på sin plats igen.
Såklart väntade jag med spänning på Tjoddas tur, hon blev uppropad, hoppade fram, plockade utan att tveka rätt lapp från högen och väntade på hjälp med att nå upp till trollet så hon kunde få ner lappen i en av fickorna, sen tog hon sitt äpple och hoppade tillbaka till sin plats igen.
jag satt som en fågelholk och nu börjar jag fundera på om inte de där fastklistrade lapparna skulle gå att använda på nåt smart sätt här hemma också.......
sen var det dags för lite sång med tecken och efter det kom lite morgongympa med dans och olika rörelser.

Innan jag gick hem kom ett av de större barnen fram, tittade på mig med allvarliga ögon och sa:
Man får inte ha halsduk på dagis
Jo, sa jag, jag får det för att jag är så stor.
Nähää, sa barnet, det får man inte ändå
Jodå, sa jag, för det har min mamma sagt att jag får.
Jahaaaaa, blev svaret med väldigt stor tvekan i ansikte och röst....

Goa ungar!

Sen kom helgen och vi hade lite middagsbesök av några "sköningar" ifrån trakten, det tog inte lång stund innan Tjoddas skulle upp i knäet först på den ena och efter en lång stund över till den andra. Sen satt hon där och ögonen blev lite glasaktiga och sjönk ihop mer och mer..... inte ofta den lilla tösen har ro att sitta och somna i någons knä minsann.
Igår fick de rusa av sig hos farmor och farfar medan maken och jag tog en väldigt skön, helt barnfri, kväll på stan. Vi satt med radion avstängd hela vägen in till ett lite större samhälle ungefär en timmes bilresa bort, hör du? frågade jag någon gång under vägen, hur tyst det är?

Idag är det såklart full rulle igen med alla mina två små troll hemma, de jagar varandra runt hela huset, Tjoddas fuskar och använder sig av sin Bobbycar för att ta sig runt snabbare, lille Loffe hoppar omkring precis som en säl gör på land och ibland stannar han för att testa ett av sina illvrål. Han tar i så han kröker tårna, sen skrattar han och så fortsätter han att hoppa runt. Det dröjer max två veckor innan han ställer sig upp mot någonting, jag förväntar mig nästan att han ska klara det när som helst. Då kanske det blir lite press på lilla fröken också och så får jag två vildar som börjar springa samtidigt. Tur jag har börjat löpträna redan för motion lär inte bli någon bristvara i sommar. Bara det någonsin blir sommar igen.....

Jag hade visst inte så många bilder som jag trodde, men några lyckades jag vaska fram.


Det kräver sin man för att bära upp en jumpsuit....



En demonstration, det är alltså inte bara personer med Downs som sover såhär...



Vi tog en vända på stranden men det var inget badväder och ovanligt
långgrunt innan man stötte på vatten.



En liten lunchrunda till favoritrestaurangen.

Ok, så en av anledningarna till att jag aldrig åker till stall eller vistas i närheten av hästar är för att jag någonstans innerst inne VET precis hur galet tokig jag egentligen är i hästar av alla dess slag. Jag är en av de där tjejerna som får lite ont i hjärtat varenda gång man ser någon annan rida förbi på deras alldeles egna häst eller ponny. Hade jag från första början haft lite bättre självförtroende så är det inte helt omöjligt att jag kanske hade ägt en häst eller fler men så kommer då den där största tröskeln.....tänk om något blir alldeles galet. Jag har sett på tok för många ledsna hästar och ponnyer för att ens våga fundera på att klara av allt det där själv. Jag har ridit och hållit på med dessa djur i gott och väl 20 år av och till och det har, förutom den obligatoriska ridskolan varit inridning, skogspromenader, tömkörning och allt möjligt annat spännande men...den som en gång själv vistats i ett privatstall utan att äga ens två hårstrån ur en hästsvans vet kanske hur svårt det är att hänga med i alla möjliga och omöjliga termer, de som lever och andas häst sedan blöjåren ligger ljusår före.... Det finns så skrämmande mycket man kan göra för att få hästen "rätt" och jag vågar bara gissa på att det finns minst lika mycket för att det ska gå väldigt, väldigt fel. Hur man väljer ut vad man bör ha, inte ha, vad som passar till just den här hästen och inte....nej, allt detta har alltid känts som om det bara blir för mycket och även om jag antar att man lär sig så finns det liksom ingen jag känner att jag kan vända sig till och fråga heller utan att vara till besvär.... så, då får det bli alternativ nr 2. Ridskola för Tjoddas och själv får jag, med ett hål i hjärtat, fortsätta att titta avundsjukt på de som skrittar i sakta mak längs med de underbara vägarna vi har här ute. Iallafall tills jag får lite mer jädra anamma.


Så igår bar det alltså av, Tjoddas skulle få titta lite närmre på de där underbara varelserna och vi skulle få prata lite med hennes möjligen framtida ridlärare E. Eftersom inte bygden är sådär värst überstor så kände maken och E varandra lite sedan tidigare.
Vi styltade in i ponnystallet, ledda av E, mitt under kvällsmaten. Tjoddas tittade med stora ögon på "hundarna" som hon frågande tecknade och jag svarade, nej men det är ju "häst" (tecknade samtidigt) det vet ju du vad det är, du har ju sett sådana på bild innan.
Det slog mig samtidigt som jag sa så att Tjoddas har nog faktiskt aldrig sett en riktig, levande, häst/ponny förr.....iallafall inte på såhär nära håll.
Vi blev presenterade för ett härligt russ som hette Blackie (Ja, ett russ....nu har jag nog en granne som gottar sig tror jag...vi såg ditt russ Favoriten också, vilken pudding!)
Tjoddas stirrade i vantro på denna massiva gigant (med sina respektingivande uppskattningsvis 126 i mankhöjd) Hon satt som limmad i mitt knä och bligade på när monstret malde i sig sitt hö.....
Vi satt så en stund inne i spiltan och jag visade att man kunde klappa Blackie lite försiktigt om man ville, efter en stund ville Tjoddas också försöka lite och E föreslog att vi kunde sätta henne på Blackie´s rygg.
Alla ni som har barn med Downs vet att, eftersom de är överörliga, kan de göra en mycket god imitation av seriefigurer som trotsar tyngdlagen om det är något som inte passar. Det enda som nuddade Blackie var rumpan på Tjoddas, alla ben alla armar pekade rätt upp mot taket som om hon vore helt viktlös. Det är helt fantastiskt men inte alltid så jättepraktiskt. Efter ytterligare en stund hade vi klappat lite mer och faktiskt vågat sitta en liten stund också. Plötsligt ville hon till E och det gick jättebra, jag smög mig ut ur spiltan för jag tänkte att det kanske kunde gå ännu bättre om inte jag var precis där och "störde" med min mammanärvaro. E visade Tjoddas att man kunde lägga huvudet och mysa lite mot ponnyn. Först höll hon emot lite men sen testade hon försiktigt och sen gick det också bra. Lille Loffe ville såklart också kika lite närmare på de där mysiga hårbollarna som vi klemade med. Glad i hågen borrade han in händerna i den raggiga vinterpälsen och bara skrattade förtjust. Jag provade försiktigt att sätta honom på och resultatet blev ett stort leende och applåder från honom så....förmodligen får vi väl sätta honom till häst också.
Under tiden jag och Loffe höll på lite med Blackie, stod maken och Tjoddas i stallgången och en av de andra ponnyerna kikade nyfiket över boxkanten på dem. På eget initiativ klappade Tjoddas den närmaste lite försiktigt. Det är ju ett bra framsteg och E tyckte vi skulle komma tillbaka snart igen för att träffa och bekanta sig lite mer med tillexempel Blackie.
Längst ner i stallet stod en liten shettisfröken och jämte henne fanns det en stor kaninbur. Tjoddas satt som förtrollad framför buren och kunde inte slita blicken från den lilla fluffiga varelsen där inne.... kanin, tecknade hon efter en liten stund med en snabb blick åt mitt håll och tittade sedan lyriskt på den igen. Inte lika läskig som övriga invånarna i stallet kanske.

Så, vad vill jag med det här då? Jo, ridning och hästhållning är, förutom ett fantastiskt tillfälle till att umgås med enormt trevliga djur, också meditativt, ökar koncentrationsförmågan, hjälper till att kunna tänka lite i flera led, lösa problem, komma ut i natur och mark, träna balans, träna muskulatur, ta ansvar.....och så luktar det gott också.... en extra bonus är ju att man samtidigt har någonstans att göra av alla dessa eländiga morötter, knäckebröd och äpplen som bara ligger och skräpar överallt hela tiden....
Det är ju ingen sport som liksom betalar sig själv eller som ens är en "lönande" hobby/sport. Men det är f*n så mycket roligare än hockey tillexempel.... Ett knäskydd för 2000kr kommer inte att titta på dig med stora snälla ögon och tacka dig för att du klappar på det.... en häst kommer aldrig begära att du ska packa ner den i en stor väska fem gånger i veckan och köra x antal mil tur och retur för att ni ska kunna träna eller umgås.
Det är också ytterst sällan man tar på sig hela hockeymunderingen och tar en avkopplande runda i skogen.....
Å andra sidan svälter inte en hockeyklubba ihjäl när du åker på semester.

Sök gärna på ordet "hippotherapy" på google, det finns väldigt lite information på svenska men ge mig några år till så....




Såklart måste vi ha en liten vinterbild med härlig bakgrund på Loffe också
annars vore det väl ingen rättvisa här i världen?


Vi är på väg in efter att ha släppt ut hönsen och hämtat ägg. Det är roligt
att känna lite på snön under tiden pulkan rör sig.


Mammas vantar på.


Det blir fasligt mycket bubblor av vanlig mjölk och jag som mamma borde
vetat bättre än att fnissa första gången det hände, för sen var det liksom målet.
Inte lära sig suga med sugrör utan istället skapa stora skumpelare av mjölkbubblor....
men så plötsligt hände det och här är den enda bilden i världshistorien där Loffe faktiskt DRICKER
mjölk ur sugrör.


Loffeloppan pratar med mormor i telefon.


Efter en bufflig morgon så tar vi igen oss på sofflocket med fötterna i högläge
och en majskrok i beredskap.


Katten vet att hon är i trubbel för allt hon hittar på inomhus under vintertid.
Här tror jag att hon över på att få empati som hemlös katt om vi slänger ut henne....


Nu når snart lillkillen också ner från bilen och det kommer bli krig om den anar jag....
Att lära sig hur man faller av snyggt ingick dock inte i grundkursen så vi avvaktar lite till med själva
användandet.


Tjoddas med fröken E och Blackie, vad kelgrisen till katt heter glömde jag av att fråga.

Vi åt kvällsmat och Tjoddas fick sin favvis kvarg (samma sak som Kesella men Kesella är ett märke på en kvargsort) Hon brukar skotta i sig maten när det är nåt hon tycker om men såklart är det inte lika roligt när man är förkyld och man varken kan andas genom näsan eller känna vad nåt smakar. Så, vi hade försökt med en annan favorit innan nämligen hirsgröt med kanel och mjölk (nyttigare version av risgrynsgröt) och den blev snabbt ratad. Så vi gav efter och plockade fram hennes älskade kvarg.
Någon tvekande sked slank ner och sen tittade hon bara på mig som om det var mitt fel att det inte smakade som det skulle. "Kan du själv?" är de förlösande orden just nu och då brukar hon glatt visa att jodå, även om det blir på hennes sätt så kan hon minsann själv. (uppochnerobakofram)
Hon råkade ta skeden med innehållet uppåt och mot sig, vilket resulterade i en vit kladd på näsan. När jag lutade mig fram för att skoja med henne.....satte hon en likadan på mig.....
När vi hade skrattat en stund åt våra vita näsor, lutade hon sig rätt som det var fram och slickade bort kvargen från min näsa. Omtänksamt.
Jag var inte lika sugen på att gengälda tjänsten då hon som sagt var är förkyld.....med tillbehör. Så hon fick en försiktig puss på nästippen och sen torkade jag bort resten med tummen "föräldrar style" ni vet, sådär som man lovade sig själv som liten att man aldrig skulle göra.
Än har jag inte harklat mig, spottat i en näsduk och försökt rengöra mina barn.
Kanske vi skulle tacka tillverkarna av våtservetter iallafall? Trots att de är 30 år försent.....

Så kom då snön, det var väl på tiden kan man tycka. Vi är väl några av de få som tycker det iallafall fortfarande är lite kul med snön. Speciellt eftersom man får inviga sin julklapp (snowracern) Så igår bar det då äntligen av på både pulka och snowracer. Barnen verkade trivas och väl påpälsade som de var, fanns det ingen större risk för att någon skulle frysa i första taget. Snart gick dock åkturen från att vara som hämtar ur en vacker familjefilm, till att bli en riktigt "normal" småbarnsdag, snor, tappade vantar, gnäll, frågetecken om huruvida det kanske skett en liten olycka under alla de där kläderna....och så tillsist....en mycket graciös avåkning från Tjoddas sida. Hon får lätt 10 poäng av sin mamma i själva "avtrillningstekniken" som nog var det närmaste en hjulning jag sett från en tvååring. (Hon gjorde en precis likadan idag) Då blev det lite tårar och ännu mer snor, vilket kanske inte är jättekul när det är kallt ute men hon tog det som en hjältinna..... tills snowracern startade med ett ryck och hon slog näsan i ratten. Mer gråt, mer snor. Sen fick pappa bära henne hela vägen hem och hon flinade pillemariskt mot mig över hans axel. Jag tror det var uträknat minsann.
Lille Loffe satt så stolt i sin pulka och log bakom nappen. När vi slängt in hönorna för kvällen så gjorde hans pulka en wheelie, dv.s den ställde sig rätt upp på "bakhasorna" Loffe skrattade så nappen trillade ur, det är ett gott betyg.
Idag däremot, hade jag planerat att vi skulle åka på öppnis men eftersom det aldrig blir sådär som man tänkt från början (och barn verkar känna på sig när det är nåt på gång) så har ingen sovit idag oavsett vad jag försökt med. Nu somnade äntligen Loffemannen i sin säng (försökte med vagnen innan men icke sa nicke) och lilla Tjoddzilla här jämte mig (som provar lillebrors badbyxor....på huvudet just nu...) ska minsann också få sig en flygtur till ovanvåningen.
Hon klättrade upp för trappan själv två gånger idag så nu har vi bytt ut köksstolarna mot en stor masonitskiva istället. Jag gick bakom henne båda gångerna och var beredd på att ta emot men man är ju rädd att hon ska lyckas forcera stolarna någon gång när man råkar vara upptagen på annat håll tillfälligt,

Här följer ett kort meddelande från Tjoddzilla som blir lite tokig varenda gång jag petar bort henne från tangentbordet... varsågoda:
14 iom,'  gffffffffffffdxc dsanmjinmjnmjnmjnmj i8 i öäkjj1j4nnnnnnnnbBInnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnn

Så, nu ligger hon i sin säng och kommer förhoppningsvis somna om en kort stund.


Såhär fint står Tjoddas numera på knän och kryper även långa sträckor istället
för sitt vanliga rumpehasande.


Loffe hjälper pappa bygga en låda till mikron så vi kan få bort den från köksbänken.



Fått låna tumstocken, lycka!



Bilen är väldigt populär just nu. Tyvärr visade jag en gång hur roligt det är att få sitta på
och någon knuffar bilen försiktigt framåt.... lite samma effekt som att kasta boll med en hund.



Det ÄR rätt vackert ändå....



Ute på premiärtur för året. Loffes första riktiga snö överhuvudtaget tror jag.



Såhär intogs frukosten idag. En lätt avslappnad stil i kökssoffan.




Det där med "inga fötter på bordet fröken" tas med en nypa salt av ägarinnan till sagda fot.
Tekniskt sett är det ju faktiskt inga fötter på bordet heller... allt är relativt.




Här ser man skrapsåret som blev till när hon störtdök från snowracern igår.




Katten blev sjukt sné på alla fåglar som retas.
De ser katten och sätter sig på fönsterbrädan för att titta lite på henne.
Så tillslut ville hon faktiskt ut, trots snö och kyla. Nästa gång jag såg henne
jagade hon Doris. De har ett väldigt konstigt förhållande till varandra.



Tjoddas följde med mig för att släppa ut hönorna, så jag passade på att ta
en riktig vinterbild med dammen och skogen i bakgrunden. Tänkte det kunde vara kul
om det kanske inte blir mer snö förrän hon är stor.

Kunde inte låta bli att klä upp Tjoddas för dagisbesöket idag eftersom det är en fredag och då kan det gärna få vara lite glammigt tycker jag.
Så här kommer en morgonbild på finstassen.

En sak jag ofta undrar över är vilka tusan NI egentligen är, ni som återkommande läser mitt svammel. För skojs skull googlar jag ibland min egen blogg för att se om det dykt upp några nya roliga bloggar som lagt till mig på sin länklista, på så sätt "hittar" ju vi varandra och jag kan lägga till dem tillbaka... och det var då jag hittade den, en sida som för statistik över besökare på den här bloggen och även om jag inte kan se precis vem ni är så ser jag att jag har en blå prick på kartan i Genève...det kan ju inte vara så många andra än Fru E det... och en liten prick i Finland visade att härliga Eivor fortfarande är inne och kikar ibland. Stockholm, Falkenberg, Malmö, Helsingborg Strömstad, Halmstad, Linköping, Göteborg, Ronneby, Tingsryd, Ljungby, Visby och tillochmed några i soliga Kalifornien (!!!!) har hittat hit..... detta var det häftigaste jag varit med om på länge. Tydligen blir pricken större ju fler i det området som går in (så pricken i Strömstad var inte direkt nåt att skryta med, Fjällmor...du vet vem du är)
Några av er kunde jag faktiskt klura ut för en del av er känner jag ju sedan tidigare. Men oj, så glad jag blev! Hit ska jag gå in ibland och titta när man känner sig lite ensam i världen, så ser man på en gång att det är man minsann inte alls det.

Och så vill jag ge er en alldeles förträfflig länk till en samlingsplats för massor med bloggar och hemsidor om Downs.
Klicka här: "Blogg länkar"

Tack snälla för att ni genom att läsa om oss och kanske många andra, ökar medvetenhet, kunskapen, toleransnivån och förståelsen för oss som inte är som alla andra!!

Ikväll har jag hållit i min första syjunta och till min förskräckelse insåg jag att jag tydligen är beroende av handarbets/slöjd/pyssel/inredningsböcker och på nåt sätt mörkat för mig själv hur många jag egentligen har i min ägo.
Vi var fyra stycken ikväll för någon var sjuk och någon hade sin barnvecka och kunde därför inte vara med. Isen lossnade efter en liten stund och med några kaffe och vindruvor innanför västen började vi alla flamsa och berätta mer om oss själva.
Två av mammorna som var med idag har barn med CP, alltså var vi en grupp där 75% utgjorde föräldrar till handikappade barn. Det är inte varje dag statistiken är på "vår" sida när det gäller att vara vanliga. Som vanligt blev det väldigt mycket prat om just barnens väl och ve, jag har noll koll på CP skador och de var såklart nyfikna på vad Tjoddas kan och inte kan. Vi skrattade åt hur man tappar perspektivet helt på vad som är "normalt" för olika åldrar och att man tror att alla tvååringar på dagis är runt fem, man är så sjukt imponerad av att de "redan går" och "Oj, pratar han också"? "Han måste vara överintelligent? Ni har aldrig funderat på ett MENSA test?"

Vår lilla Tjoddas tecknar mer och mer och det är så härligt när vi kollar på teckenfilm och hon försöker hinna med. Oftast tecknar hon alla tecken innan sången börjar och sen sitter hon bara och dansar lite istället. Vad jag tycker är helt fantastiskt är våra pianostunder när hon plinkar själv, med ETT finger (ibland) och att hon försöker härma hur jag spelar. Hon tecknar glatt med i alla barnvisor utan att man sjunger orden till och det tolkar jag som att hon ärvt min musikaliska ådra (jag jublar inombords).
Hon kryper långa sträckor nu istället för att kasa och kommer gärna spontant med sin gå-vagn, man får hjälpa henne att vända ibland när det dumma kylskåpet eller fåtöljen i vardagsrummet står i vägen, annars knallar hon på.
Loffe visade minsann nya färdigheter idag också, förutom att vilja dra sig upp...typ....på ALLT som når ner till golvet, så har han nu kommit på att han kan vinka till folk som inte står för nära. Står man för nära så blir han jätteblyg och ler lite fånigt, vänder bort ansiktet och borrar in huvudet i min halsgrop. Sen kikar han lite försiktigt där ifrån. Men när MammaJeja stannade kvar efter träffen så vinkade hon och han vinkade blygt tillbaka, så löjlig man är som mamma men man blir så stolt så man nästan spricker. (Och lite hemligt tårögd)



Vi hade Tjoddas försenade kalas häromdagen, tant Keka passade på att avlägga en visit
och tog med lite presenter.



Förutom massor av fina kläder och böcker var det ett jättestort spännande paket.
En hel låda med fina Duplobitar i härliga färger att leka med.



Glass går tydligen alldeles utmärkt att äta själv...



När den har smält såpass att det går för sakta med sked...ja då tar vi till sugrör.




Dagen till ära fick vi leka lite med pappas Lego också.... lycka!



Loffe med sin första banan, i ickemosat format, som han får hålla själv.
Vi bråkar lite om huruvida man ska äta skalet först eller sist Loffe och jag.
Jag tycker sist för då kanske man är så mätt så man låter bli.....



Mmmmmmm, gott!



Tulpanens dag inföll den 15 januari i år. Det hade minsann min man koll på.




Det är extremt inspirerande promenadväder just nu.... i skrivande stund
är det dessutom lite is och frusen snöblask på vägen också.



Vi trotsade vädret för att handla och Tjoddas fick köra kundvagnsbil.
Hon var väldigt trött men helt lyrisk och styrde som värsta Formel 1 chaffisen.



Lillebror var minst lika glad, på snudd till hysterisk, när det var hans tur...
Jag bävade lite inför när vi skulle ha ut dem och lämna tillbaka vagnen men det gick
över förväntan.



Tjoddas spanar in alla verktyg och utrustning som snickarna dräller överallt.
Vid några tillfällen fick vi lyfta bort henne för hon skulle klättra på snickarna när de arbetade, för att se vad de gjorde såklart.



Det här gör jag nu med lite övervakning.



En trött tjej busar med en trött pappa.



Gosar lite...



vill pussas lite...



och ställer sig upp mot väggen en stund för att sen dunsa rätt ner på pappas mage
med ett flabb.