Tjoddas-Loffe mamman

Oj, oj, oj.... det är så mycket så jag vet egentligen inte var jag ska börja. Återigen har vi haft en kanondag och alla lärare vi haft var verkligen fantastiska. Jag fattar inte att jag kommer ihåg alla tecken men det gör jag faktiskt, nu börjar man bli irriterad för att det inte går fortare att få tag på fler tecken. Jag har alltså blivit en teckenspråks-junky.... inget att vara stolt över. Idag gick vi igenom saker som mat och djur. Vi har avverkat 7 lärare av 12 och det ska bli spännande att få fortsätta de sista tre dagarna. Vi avrundade med en tipsrunda i det vackra vädret. Tjoddas hade skött sig exemplariskt och varit nöjd hela dagen, vilken superbebis vi har! Så tack vare hennes sunda inställning till livet idag (läses: såfort mamma och pappa inte är i närheten så charmar jag brallorna av precis vem som helst) så får vi barnvakt på fredag också, wheeeee!
Det blev ingen joggingrunda idag när  jag kom hem, det var lite för varmt för min smak och blåsorna från skorna (som tydligen inte alls var lämpade för långa tipspromenader) skvalpar lite sådär äckligt när man går. Jag är väl mesig kanske. Nu är det härligt strilande regn utanför iallafall och jag la märke till några försynta blixtar innan också, det var inte mycket till oväder får jag besviket säga.
Jag tycker det är svårt att hitta bilder för tecken på nätet, finns det någon som har några bra tips på det eller får jag fortsätta att fotografera i min egen bok och lägga upp det på nätet? Jag har hittat till något lexikon men jag vill ha en simpel ritad bild på tecknet. Lite sné blev jag också på att UR Teckenspråk verkade ha både fel tecken för en del saker och många av de gamla tecknen som enligt våra lärare inte används längre.
Ja,ja...nu slutar jag skriva och smackar in lite bilder istället. Längtar redan tills imorgon!!!


Matsalen


Terassen precis utanför matsalen. Härligt väder!


Doris dagisplats så länge hon löper. Vi litar inte ett smack på grannens pilska vaktelhanne.



Hmm..... om någon inte fattat än så kan jag väl informera om att jag hittade min bortstädade systemkamera på hatthyllan idag.

Lilla Tjoddas fyllde 6 månader idag, tänk att det är så pass längesen man låg och mumsade grönkål på BB och förundrades över den lilla skära klumpen som låg och sov i plastbyttan jämte sängen. Så rädda vi var för att vi skulle göra nåt illa. Tappa henne, hålla henne fel. Allt var så nytt. Det är fortfarande massor med nytt nästan varje dag.
Idag åt vi morotspuré för första gången tillexempel. Jag hann inte säga Bolibompa innan lilla damen sörplat i sig 2msk puré och en portion mjölk på det. Så, tummen upp för morötter alltså. Det KAN ha gått av bara farten också och hon inser nästa gång att det inte alls var så gott som hon trodde. Den erfarenheten hade vi nämligen med gröt. Det försökte vi också med i dag men det mesta hamnade överallt annars än i munnen. (Ett tips är att det ger grym stadga och volym i håret) Det började bra med gröten, sen att jag inte hann få i henne allt innan det blev kallt (och av minen att döma, skitäckligt) det är en annan sak. Hon betraktar mig mycket noga när jag stoppar in en låtsas tugga med skeden, idag ville hon testa att hålla lite i skeden själv. Det är en mycket röd och fin sked, väldigt distraherande när den åker fram och tillbaka mellan tallriken och munnen. Jag torkade av den och gav den till henne, försiktigt greppade hon den och la den på diagonalen tvärs över hela ansiktet, förmodligen ett försök att få in den i munnen, tungan fladdrade febrilt och försökte få tag på nåt som var det minsta slickbart. Munnen på vid gavel och ögonen i kors av koncentration..... det gick inge vidare får jag väl säga, men det är hemskt roligt att sitta på första parkett när föreställningar som denna börjar.

Doris gick en promenad idag, lite skraj för lastbilar annars verkar hon inte reagera så mycket på trafiken. Tjoddas satt och dinglade med benen i sin bärsjal och mådde gott. Rätt skönt att slippa vagnen faktiskt.
kom iväg lite sent till festen idag, Tjoddas hävdade bestämt att det var dags för mat lite tidigare än jag väntat mig så det var bara att förse henne med lite käk innan vi gav oss av. Lilla Doris blev väldigt glad för den järnberikade gröten som blev över iallafall. Smaskigt för en växande vovve.
Utan prut hoppade Doris in i bagaget idag, bara en lätt knuff i rumpan behövdes. Duktig kicka, det går lättare och lättare. Efter en stunds gråtande i bilen, insåg jag, att jag förmodligen inte skulle kunna lämna bort Tjoddas till Keka idag. Hon var så trött efter att inte ha fått sova middag ordentligt så flippade hon ur, skulle aldrig Keka kunna lugna henne igen. Doris fick vara i ensamt majestät istället. Tur det, hon kan behöva få bli lite bortskämd. Gulliga Keka ringde och frågade om hon fick ge Doris lite gottis. Det är skönt när folk har förståelse och inte bara prekar i någon annans djur/barn vad som helst utan att kolla först. Många guldstjärnor i kanten.

Midsommarfesten var jättetrevlig, jag kom ju som sagt var lite sent men jag fick mig en bit kött jag också. Den var svart och kolade av sig på ena sidan men det var gott ändå. (Den biten som var kvar skulle man med fördel kunnat använda som kolkrita) Jordgubbar och glass till efterrätt var inte heller fel. Vi spelade kubb och sopade banan med det andra laget. Det slutade 2-1 och sen blev det kallt och vi gick in.

Igår var vi hos familjen J och promenerade lite. Tjoddas fick en liten figur som mamma J designat och sytt själv. Den har fräsiga färger och man blir glad, bara av att titta på den. Tjoddas har kämpat som ett djur för att få in den i munnen, dumma,dumma den som inte får plats hela på en gång. Sorry men den konkurrerade inte ut Patrick får jag erkänna. Däremot står den i sängen så hon kan betrakta den och dra den till sig när hon känner för det.
Tiden flög som vanligt iväg och jag håller med dig min vän, jag önskar vi bodde nästgårds med varandra. Tänk så trötta vi hade varit på varandra då. Jag har ett förslag till när det gäller din karriär. Påminn mig nästa gång vi ses eller hörs och fråga gärna din mamma om mönster och garnsort, jag hittade ett mönster på nätet men vet inte om det stämmer.


Doris ligger utslagen vid den halvöppna balkongdörren, det är säkert varmt för henne stackars liten.
Jag vet att jag borde sova nu och jag ska strax gå och lägga mig. Imorgon är det BVC, vi ska ta påfyllnadssprutor. Hoppas vi har Alvedon hemma utifall att. Sen ska vi handla, hämta och lämna paket samt hämta upp vår fina lekmatta hos sjukgymnasten. Jag tror hon ska få en semesterpresent av mig. Hon fastnade för en av mina akvareller och även om jag har svårt för att ge bort nåt jag gjort (för att jag tycker det känns skrytigt och jag skäms lite när jag ger bort saker jag själv åstadkommit) så vill jag ju såklart gärna att hon ska ha den om hon verkligen tyckte om den.
Sen ska jag baka lite gott till midsommarfirandet och så ska vi städa inför alla en personerna som ska komma och titta på lägenheten.
Fullspäckad dag.

Svärmor, jag struntar i hur trötta vi kommer vara, imorgon kväll ska jag ha korvpizza ifall du tänkt göra det om jag så får köra upp ensam.

"Vickan", efter att ha pratat ännu mer med dig idag så inser jag att du är som klippt och skuren för jobbet att valla mina pojkar och hålla dem på "den rätta vägen". Det kommer gå jättebra och du passar perfekt in i gänget. Stort lycka till och grattis till det nya jobbet igen!

Fantastiska, älskade make. 6 månader har gått sen den där natten när du, under öppningsskedet flinade och frågade mig om jag är sugen på fler barn. Blir de alla som Tjoddas kan jag tänka mig några till min vän. För finare unge än den vi har, det tror jag är svårt att få. Vi får helt enkelt fortsätta försöka med att överträffa oss själva.



Design alá mamma J, vi har döpt vårt exemplar till "Kludden".




Hell yeah att min unge ska ha den coolaste bodyn någonsin!

Idag känner jag av lite sommarlättja och uppdaterar bloggen med bilder istället. (Vi har ändå bara hämtat/lämnat byggprylar, pillat med huset, lärt känna hunden och duttat med Tjoddas, precis som vanligt..)


Holy crap, I'm busted!!!


Skrattar lite, har börjat intressera sig mer och mer för kameran nu.


När hon tror sig osedd åker stackars Patrick in mellan gommarna igen.
Han blir grundligt smakad på.


Doris hjälper husse med att göra fint på lönnkrogen.


När jag öppnade bagaget vände hunden och lommade iväg runt hela huset, smet in och la sig i köket.
vill INTE åka bil.


Måste visa de fina byxorna gudtant Keka gav Tjoddas i present.


Doris på grönbete med spårlina, har inte hittat tillräckligt stor sele än.


Kossorna (och tjuren, den stora röda Black Angus'en) var väldigt fina.


Kalvarna var precis lika söta som alla bebisar alltid är.


Ett härligt hundliv!


Världens finaste lilla Doris.


Så två videoklipp på Tjoddas i full action. Ber om ursäkt för kvalitén, jag har "tjej" konverterat filmfilerna genom att helt enkelt screena dem med mobilen från PC'n. Jag har inget bra program för att konvertera MOV filer till nåt som youtube gillar.

Tjoddas blir påkommen

Tjoddas äter Patrick

Så var det då dags att sätta sig i bilen och styra kosan in i Smålands mörka skogar. Vi skulle ju åka och kika på nya tillskottet idag för att se om det var en av "oss" jag hittat på nätet. Jag få nog lov att säga att jag faktiskt var lite nervös och visste inte riktigt vad som väntade. Vi hade fått låna med oss en bur av svärfar men vi tvivlade lite på att valpen skulle få plats i den. Det kändes som om vi aldrig kom fram och jag satt mer eller mindre hela tiden och stirrade anklagande på GPS'en som visade förväntad tid för ankomst. Den käcka lilla animerade gubben på skateboard som "surfade" fram i displayen för att visa vägen blev mer och mer irriterande. Tillslut, efter vad som kändes som en mindre evighet, såg man en schackrutig flagga som mycket pedagogiskt markerade vårt mål.
Vi kryssade fram i ett trevlig villaområde och hamnade slutligen framför rätt hus. Inte mindre än fyra stora lurviga bestar stod och hoppade bakom en grind, som stoppade dem från att storma oss i hallen. Två Estrela tikar och en Pyreneisk mastiff gjorde "vår" hund sällskap. De spanade in oss och överöste oss med pussar, Tjoddas var högvilt och alla hundarna ville kolla in bebisen och pussa på henne. Hon tittade lite misstänksamt på dem men sa inget. Lätt att åka och titta på valp och INTE ta med en därifrån eller? Självklart hann jag titta på valpen i ungefär två microsekunder innan jag bestämt mig för att hon skulle med hem. Vilken pudding! Såfort Tjoddas börjar göra sig lite märkbar så är hon där med spetsade öron och tittar till henne, för säkerhets skull så pussas det lite också IFALL, det kanske hjälper. Det är väldigt tveksamt att hoppa upp i bagaget och efter ett halvhjärtat rymningsförsök till baksätet (klart det är skittrist att sitta själv i bagaget när all action är i framsätet) så satte min kluriga make fast hatthyllan som provisoriskt lastgaller. Det blev helt lugnt därbak, plötsligt kom det sakta en nos över kanten och ett par nyfikna ögon följde därpå, jag blängde på henne och morrade till lite, då försvann hon snabbt igen. Nästa gång vi stannade till så låg hon lugnt ihoprullad i bagaget och kikade lite anklagande på mig. Hon verkar vara väldigt lugn och godmodig till humöret. Svärfars jaktisar hoppade jämfota och skällde för full hals i sina hundgårdar, valpen tittade knappt på dem och verkade inte störas det minsta. Vi promenerade lite mellan dammarna och hon känns förvånansvärt fin tycker jag, mycket lätt att handskas med i kopplet. Hon KAN busa också för vi lattjade lite och stackars tjejen snubblade över sig själv och lade sig pladask på mittsträngen av traktorvägen.
Jag satte henne i spårlina när vi kom hem för att testa om hon vandrar iväg eller hänger på när man börjar försvinna. Resultatet är två tummar upp..... för det mesta. Vi fick låna en väldigt effektiv karda av grannen och satte i gång med att "rykta" vårt nya stjärnskott. Ungefär en samojedhund av fluffig, vit, munsökande, lös päls senare orkade vi inte mer och började röra oss innåt. Nästa hinder, trappan..... trappan var lite otäck men efter lite lockande och tålamod så gick det faktiskt.
Hon finner sig fort och har inga problem med att koppla av utan viker ut sig som en persisk matta på golvet och snarkar. Hon bryr sig knappt ens när vi hoppar över henne för att gå iväg och hämta nåt. Det känns väldigt bra!
Trappan var precis lika otäckt när vi skulle ner igen för att kunna gå ut och kvällskissa innan nannedags. Efter lite trampande på stället och några bedjande blickar så tog hon mod till sig och gick, mycket försiktigt och "lady like", ner för trappan.
Så fort vi kom in så traskade hon obehindrat upp igen så hon verkar lära sig fort. Hon fattade efter bara två tillsägningar(gjorda på håll) att hon inte får gå in i sovrummet. Det verkar som vi har hittat en go' och klyftig tjej.

Välkommen ska du vara till oss lilla Doris!


Såhär nöjd blir man när man fått tummen upp av ortopeden!


Den berömda "meeh, hur trög är DU då?"-minen som förekommer när man försöker skoja ibland.
Puckade föräldrar som inte fattar någonting.


DORIS


Gott att bli kliad och borstad på magen.


En bråkdel av pälsen som lossnade, Doris njuter av behandlingen.
någon som vill ha en kofta stickad av valpull?


Klart man ska bli lite bortskämd med ett grisöra så man vet att det är hyffsat folk man hamnat hos.
Hon valde automatiskt att lägga sig på "sin" filt efter att ha burit runt örat och letat efter bästa platsen.
Duktig tjej!


Helt utslagen!

Just nu sover lilla Tjoddas i sin säng, Patrick ligger nog som vanligt fastkilad mellan hennes armar, nappen, förmodligen utspottad sen länge, säkerligen fastkilad mellan kinden och kudden. Den söta lilla munnen, något halvöppen och de långa, mörka ögonfransarna vilar mot kinderna. Jämte mig just nu ligger "lilla" Doris på sina kaxiga (slarvigt uppskattat) 60cm i mankhöjd ännu så länge. Kan det bli så mycket bättre? Maken har tippat över i soffan och sover halvlutad mot några kuddar. Jag får väl tassa bort och väcka honom så han inte får nackspärr stackarn. Det ser inte så vidare ergonomiskt ut.

Ibland är det väldigt bra att få vara jag.

Hm, så hjärnan går på überfart just nu trots att klockan närmar sig halv tre på natten, kanske har jag gått över det där trötthetsstadiet när man ska passa på att sova, jag vet inte. Jag kan liksom inte få stopp på allt som snurrar och det bästa medlet brukar egentligen vara att ta papper och penna för att skriva ner allt så det försvinner ut ur huvudet, man kan lugnt lägga sig att sova för man vet att allt finns på pappret när man vaknar och det är ingen risk att nåt blir bortglömt. Saken är bara den att min lapp är borta.... så här sitter jag nu, nybakad paj står på svalning, jag tror jag sockrade den för lite men jag brukar oroa mig för mycket när jag bakat nåt eller lagat mat och i slutänden är det iallafall ätbart.
Vi har varit på besök hos ortopeden idag, det var Dr barnbensspecialist som var där, jag trodde det skulle vara Dr ben den yngre men det spelar ju egentligen ingen roll. Vi flinade lite i mjugg åt att han först tog upp hennes högra fot och berömde den för att sedan titta på den vänstra och även visa sitt gillande. Det är INGEN som någonsin tittat åt högerfoten sålänge den här karusnurren har varit i gång. Vi misstänkte starkt att han glömt bort vilken fot det var, kom på sig själv under undersökningen och fortsatte som om det regnade. Vi behövde iallafall inte komma tillbaka på ungefär 6 månader. Inget jag deppar över direkt.

Vi kanske ska få tillskott till helgen, nej, inga bebisar, inga riktiga iallafall. Möjligen en stor hårig bebis på 8 månader med fyra tassar och ingenstans att bo. Ni vet den där känslan (iallafall alla kvinnor där ute) man kan få när någonting bara stämmer, man vet i förväg exakt, att någonting bara kommer fungera perfekt såfort man får se objektet? Det kan röra sig från ett plagg man inte tänkt på att köpa som man bara "hittar" sin partner (förhoppningsvis) bilen, vänner....ja vad som helst egentligen. Jag fick se en bild på den här lilla tjejen och blev helsåld, de hade lika gärna kunnat stämpla bilden med "Såld till mamma pysselplupp" samtidigt som de la upp den. Såklart, det kanske inte var så lätt att veta i förväg att det skulle ringa en pysselplupp och förklara att de höll på att sälja hennes hund på blocket....
Rasen heter Landseer och är väl inte supervanlig här i Sverige, det är en stor ras (sån tur för jag älskar stora, bastanta hundar) Den är nära släkt med Newfounlandhunden, så kanske de flesta vet? Jag kan slänga in en liten länk också om någon vill kika närmare på rasen: Landseer, vill man se mer bilder så är det ju bara att googla.
Den här "lilla" tösen (som kommer väga ca 55kg när hon är stor) har hamnat lite snett här i livet, tydligen var det svårt att bli av med valparna, förmodligen eftersom det är en väldigt stor ras och då begränsas ju efterfrågan. Så de första 6 månaderna har hon bott hos sin uppfödare mitt ute på landet, de sista 2 månaderna var hon hos säljarens mamma. I lördags så dog plötsligt ägaren och dottern (som själv föder upp hundar) är tvungen att sälja av sig denna för det är redan fullt hemma. Så.... roadtrip till Sävsjö på lördag.

Idag har vi blivit presenterade inför jaktlaget, de fyra M'en var på plats inför mötet, Medlemmarna, Myrorna och Myggen...Många knott var där också....
Lite osäker på vad som egentligen beslutades, hade fullt sjå att pränta in namn och ansikten på folk, ja, samt vifta bort flygfän på ett nonchalant och diskret sätt. Knott är så jädrans oärliga, mygg hörs ju iallafall.
Vi avslutade med att grilla korv, sen blev det kaffe, överbliven födelsedagstårta och havrebollar.

Jag har fått en idé om hur jag ska göra på ett ställe i källaren, är det kanske det som håller mig vaken månne? Vi har, i matkällaren, varit tvungna att göra en "stenkista" på ett ställe för att berget kikar fram så mycket. Det har blivit en ganska stor platå. Där över skulle man kunna skruva fast några krokar i taket som man hänger linor mellan och sen torkar diverse örter. Det är ju både svalt och mörkt samtidigt som det är bra ventilation. Jag letade efter en lokal biodlare också men han som verkar vara ordförare i området dit vi flyttar, var mer intresserad av vart vi skulle flytta än att hjälpa mig. Lite irriterande, jag VET att jag sett någon stackars liten skylt någonstans på väg "hem" där det står att de säljer egen honung, aber wohin dann? Varenda gång jag kört förbi har jag ändå tänkt "åh, kolla... där kanske man skulle stanna och titta lite"

Wow nu är klockan tio i tre, snart borde de där tvångstankarna "aaaaahhhh måste soooooovaaaa" komma, men det är ju det bästa sättet att hålla sig själv vaken på så jag funderar på en kopp te och några minuters TV istället. Man behöver så lite sömn egentligen och när det bara handlar om någon enstaka gång så spelar det ju ingen roll. Jag brukar kunna somna fort bara min man snarkar men det är väl kanske för tyst idag.

Så mamma J, jag kommer gärna över på tisdag. Var inte orolig, hunden kommer följa med men den behöver inte följa med in. Den ÄR iofs kattvan för ägaren hade kattuppfödning....dock tror jag det kan råda platsbrist och jag vill inte riskera nedsvepning av någonting för det brukar vara lite taskig koll på var tassar och svans slutar när de inte är äldre.

Hoppas ni andra sover gott just nu, nu blir det lite te för mamma pysselplupp.

Vi var på återbesök nr 2 idag, dagen började med att jag hittade en nakenfis i sängen som låg och bredde ut sig sådär härligt med världens skönaste stil. Jag ville knappt stiga upp men nu när man ska vara ansvarsfull morsa så är det bara marsch upp och äta frukost. Det är inte speciellt lätt att försöka sova vidare när maken står jämte sängen och stirrar på en för att man ska stiga upp heller. (Gulle dig för teet!)
Sagt och gjort, upp kom jag, vi hängde på kärran efter bilen och lastade in allt krimskrams man automatiskt måste ha med sig såfort ungen behagat titta ut. (Jag saknar en bärbar handväska, enda anledningen till att man har en barnvagn egentligen är för att skötväskan nätt och jämnt är släpbar och behöver nåt med hjul på som hjälpmedel, att man kan sätta kidsen i vagnen är bara bonus.)

Åka bil verkar inte nu längre vara någon större favoritsysselsättning för Tjoddas, innan somnade hon såfort man satte henne i babyskyddet men nu är det gärna 35 minuters konstant missnöje som osar fram till oss hemska föräldrar. Vi i vår tur försöker göra det bästa av situationen men man kan ju bara höja radion till en viss gräns......
Kanske hon tidigare nöjde sig men nu tycker att det är lite tråkigt att sitta själv där bak i bilen? Eller så börjar hon kanske känna av åksjuka, jag har lite dålig koll på när det kan kicka in.
Fram kom vi iallfall och efter lite extra bök med P-plats pga släpet så anmälde vi oss på avdelningen.
Vår snälla sköterska som presenterade sig redan på BB fanns redo på plats idag. Lillstumpan vägde in på kaxiga 6,8kg, det betyder 0,5kg viktuppgång på ca 2 veckor... inte illa om jag får säga det själv (maken mumlade nåt om att hon snart kommer bajsa ut de där 0,5kg men jag är hoppfull).
Alla små blåa EKG fnuppar sattes på plats och vi lurade henne med fot och hand massage att ligga någotsånär stilla. UL gjordes av kardiologen och allt såg bra ut.
Jag frågade om läckaget idag och hålet som fortfarande var kvar. Såhär är det: Ibland, eftersom man får vara väldigt försiktig när man syr in GORE-TEX®, så kan det bli lite glapp i sömmarna. Liknelsen "att sy i smör" kom upp och då kan man ju förstå att det kanske inte är så lätt. Om man har otur så KAN ett stygn gå "sönder" och då blir det ett lite större hål just där. Men hos Tjoddas var det alltså bara lite glapp mellan stygnen och förmodligen skulle hennes egna celler så småningom växa över och allt blir bra. Skönt att höra. Berömen haglade över vår lilla favoritunge och man blir så lätt inombords när man gång på gång får höra att hon verkar väldigt stark, är med, söker kontakt, greppar saker etc. För självklart vill man väl att allt ska falla så väl ut som möjligt, eller hur? Vi tjuvkikade lite på bloggen och de skrattade gott åt sista bilden under april månad där jag photoshoppat Tjoddas till en "påskakärring".
Mamma J, kardiologen tycker det är fantastiskt att vi har hittat varandra och jag håller med henne om det, jag är fantastiskt glad att jag hittat dig och hela du är fantastisk! (återigen, jag har förbjudit mig själv från att göra löjliga smileys i min blogg men OM jag gjorde sådana skulle jag klämt in en stor här.)
Slutbeskedet blev guldstjärna, inga mer äckliga mediciner, inget Impugan som gör att min unge luktar som ett destilleri innan frukost. Det känns väldigt bra, lite konstigt att skära ner på rutiner men man är väl flexibel.


Ja men vad var det på släpet då, kanske du frågar dig nu, även om du inte gör det så blir du snart varse ändå. Vi skulle lämna in mallar för våra bänksivor i köket, bänkskivor jag bokstavligt talat fått vara med om att rita precis så som jag vill ha dem. Hade det inte varit för den där mistluren som startar i bilen ibland och tar en tillbaka till verkligheten, så hade jag nästan kunnat tro att jag dött och kommit till himlen. Hur i hela världen hamnade jag där jag är idag?
Hela gården var full med stora stenblock, stenskivor, gravstenar, flisor som blivit över och massor annat spännande. Det känns lite konstigt att gå in på en bakgård, omgiven av ett högt plank och innanför står långa rader (och ligger staplade) gravstenar, liten tendens till creepyness men, men. Maken tog tillfället i akt och visade upp sina briljanta bilköraregenskaper. Han backade runt hela byggnaden, på en smal gång mellan gravstenar och dylikt, endast för att visa mig den största cirkelsågen jag förmodligen kommer få se med egna ögon. Den såg ut som någonting från en Bond film, ni vet. Skurken har bundit fast James på någonting och en stor såg (eller laserstråle) är på väg upp i julafton på hjälten?

Sen svängde vi inom jobbet för att värma lite käk till Tjoddas, det var kul att få träffa "gänget" igen, prata lite skit och bättra på minnet över hur alla såg ut. Jag gick upp till min vikarie en stund och vi satt också och pratade ett bra tag. Tjoddas var på bra humör och flirtade lite försiktigt med "vickan". När Le Grand Boss dök upp efter lunchen var det dags att krypa till korset så vi gick in på hans kontor och satte oss ner. Jag har, helt ärligt, aldrig någonsin haft en så bra chef förr och jag har haft väldigt många chefer. Jag har aldrig trivts så bra någon annan stans heller så det jag skulle till att göra kändes faktiskt lite tufft. Jag talade helt enkelt om att jag förmodligen inte kommer tillbaka mer efter min mammaledighet. Det blir för långt att köra varenda dag. Han förstod fullkomligt och vi gjorde som man alltid gör, lovar att hälsa på varandra. Så var en sak till avbockat på listan.

Min svägerska som hade ögonen med sig, hade spanat in madrasser till mina utemöbler på Jysk, dessa körde vi också och granskade idag. Tja, eftersom vi ändå hade släpet så.... en ny brevlåda till huset blev det också.

Nu har jag kokat väldigt flytande mos på päron, God damnit rackarunge, I will make you poo big time! Hon har kommit på ett nytt, enligt henne, helfestligt sätt att slippa svälja maten.
Jo, ta valfri kladdig, lättrinnande föda, häll en sked i munnen och behåll så mycket du kan på själva tungan. Placera sen tungspetsen mellan läpparna och gör ett så högt och långt pruttljud du kan. Din omgivning kommer storkna av förtjusning, speciellt om det är nåt sött och kladdigt som kommer locka in myror i hela lägenheten.
Jag tror hon är väldigt nöjd med sig själv den lilla damen. Hon kraschlandade i sin hundkorg, vi bar in den från köksgolvet och ställde den i soffan så hon fick vara med oss när vi skulle käka. Nu sover hon gott omgiven av Patrick, sin fina blädderbok från IKEA, lilla Anna och en piggig skär boll som är rolig att känna på.
Har hon skor på sig? Nopp. Tänker jag väcka henne? Nopp, inte för allt smör i Småland.

Nu ska den här, lite större damen, ta sin kvällskopp med te och sen leta upp kudden.


Sovstilen har vi gemensamt.


Banankontakt


Jag är helt utstirrad, vilken koncentration hon har i blicken.


Hon låg så härligt och myste med Patrick.


Många elektroder blir det.


en lampa, åentillåentillåentill...ungen hade whiplash efter en korridor.


My name isch Bond, Jamesch Bond.


Precis som pappa, somnar mitt i den spännande boken!

Fy rackarns för korsregn som fär åt alla håll, så länge det kommer uppifrån är det väl inte så farligt men när det blåser och regnet yr från alla möjliga håll och kanter tycker jag det börjar bli lite väl påträngande. Vi kasade iväg till Kållered för att besöka IKEA och göra oss själva lite fattigare. Vi klarade uppgiften väldigt bra och gjorde efter halva resan ett stopp i cafeterian för lite påfyllning i magen. Det satt en, i brist på bättre ord för att förklara, tant, i matsalen med en pojke som uppenbarligen hade Downs. De satt och skrattade och pratade när de åt, han gick iväg själv för att hämta mer dricka och när de ätit klart gick han för att hämta kaffe. Det var himmelsvid skillnad mellan denna killen och pojken som fanns i väntrummet på sjukhuset. Jag hamnade av en slump efter denna killen när jag skulle sätta tillbaka min bricka, när han satt in sin fick jag backa lite för att släppa förbi honom. Han tittade på mig, sken upp som en sol och sa: Tack, tack, innan han gick tillbaka till sitt sällskap.
Ytterligare av en helt otrolig slump hamnade vi med dem och bara dem i hissen till nästa avdelning. Tanten (som visade sig vara hans mamma i slutändan) började prata lite löst med oss i hissen, först beklagade hon sig över sin tröja som bara gled upp så hon fick dra i den hela tiden och sen började hon berömma Tjoddas där hon låg i sin vagn. (Flera utropade under dagen: Oh, så söt hon är. Som mamma får jag erkänna att man kan aldrig få höra det där för mycket, mer sånt!) Så vi talade iallafall om hur allt låg till och hon tittade snopet på oss, det hade jag aldrig gissat, sa hon. Det visade sig att killen hon hade med sig var 30 år gammal och hennes andra barn av fem totalt. Hon hade haft många DS barn som fosterbarn och totalt avgudade dem. Vi blev stående en bra stund och pratade om allt möjligt, det var helt fantastiskt att få höra hennes historia och hur hon uppfostrat sina barn. Mycket givande! Hon var precis sån mamma som jag vill vara och hoppas jag är. Full med livskraft och som inte förstod hur folk kunde jaga upp sig över ett barn med downs, hemligheten, sa hon; hemligheten är att inte göra mer av det än vad det egentligen är. Det är inte synd om dem, det ska inte daltas eller göras nåt speciellt av det hela. Hon berättade stolt att hennes kille minsann kunde gå när han var 18 månader, han fick lära sig att klä på sig tidigt och hon hade lärt honom hålla tungan i munnen utan habilitering. Vi blåste bomullstussar, skrattade hon glatt. Vilken underbar, underbar människa.
Näst efter mjukglassen på väg ut så var det höjdpunkten på den dagen.
Lite konfunderade stod vi sen oroligt och ögonmåttade våra nyinköpa IKEA-paket som på nåt magiskt sätt nu skulle få plats i vårt franska ökenskepp. Det var inga problem i slutänden men ett tag funderade vi på att skänka bort Tjoddas inklusive vagn och babyskydd, till någon bättre behövande. Vi sansade oss ganska snart och insåg att det vore ett bra sätt att få en anmälan på sig och att socialen förmodligen skulle vara med i förlossningssalen nästa gång det var dags. Redo att hämta bebis nr 2 såfort huvudet stack ut.
Stackars Tjoddas som sovit en lång stund, även inne på IKEA, vaknade med ett illvrål på vägen hem och tvärvägrade att sluta immitera en hungrig mistlur. Lagom på väg ringde vi svärmor och bad henne förbereda varmvatten så vi snabbt kunde fixa litet käk till rackarungen.
Det blev ungefär 100% nöjdare och tystare efter lite mat. Plötsligt kände man sig inte som världens mest urusla förälder längre.

Idag var det fortfarande väldigt grått ute men det har iallafall varit uppehållsväder. Jag fick, för första gången på väldigt länge, göra mig lite iordning för vi skulle på modevisning i "Östens Lada". Precis som namnet avslöjar så innehas ladan av en man vid namn Östen och som lador brukar göra, fanns denna smackpang ute på landsbygden. Vi började att fira födelsedagen av en god vän till mina svärisar, tårta och kaffe serverades på finporslin och det börjades planera inför nästa födelsedagsbarns äventyr. Efter detta bar det så av till modevisningen och eftersom man inte visste riktigt vad som väntade, var det faktiskt riktigt spännande. Ladan var pyntad och en röd matta hade rullats ut som catwalk. Det bjöds på vin till själva showen och fyra lokala modeller turades om att trippa ner för catwalken och visa upp sina plagg. Det var jättetrevligt och väldigt charmigt. Sen började köpfrossan och jag ställde mig lite, vid sidan av istället.
Många plagg var fina och det fanns nog nåt för de flesta smaker. Jag kände däremot inte nåt större köpsug eftersom jag precis har köpt sommarklänning. Dessutom fanns det inget jag blev direkt blixtförälskad i och då är det bättre att låta bli. Det dukades upp buffé och vi bjöds på sallad, bröd och mer vin. Till sist fick vi kaffe med en liten sommarbakelse som bestod av rabarbermuffins med lite grädde och en jordgubbe på toppen. Årets första jordgubbe! Vi hade alla betalat inträde och fick då tre lotter var. Under tiden kaffet serverades var det samtidigt prisutdelning och jösses vad priser där fanns. Många fick vinst på samtliga lotter och det fanns inte en enda som gick tomhänt därifrån.
På det hela taget en mycket trevlig dag. Skön avslutning på denna helgen, veckan som kommer blir lite mer hektisk med kardiolog, BVC, ortoped och psykolog.
Jag håller på att hjälpa svärmor med inbjudningarna till midsommar nu (yeah, jag visste att mina kunskaper i publisher skulle komma till nytta en vacker dag.) och det har utökats lite från det vanliga traditionella firandet.
Istället för vanligt midsommarfirande med sill och nubbe så blir det nu frukost, brännboll och sen får alla åka vagn dragen efter traktor upp till stället vi avslutar dagen på. Wow, det ska bli så himla roligt, brännboll är kul men ack så farligt. Enligt min erfarenhet brukar det vara en plåga att försöka röra på sig dagen efter en brännbollsmatch. Nu ska jag bara klura ut nåt gott till efterrätt också eftersom jag fått äran att göra den i år. 

Still no poo.... mamma J, du får visa hur du gör rumpmassage nästa gång vi ses så ska jag försöka preka i mitt lilla hjärta några skedar päronpuré.


Ungefär nu började vi fundera på vad vi gett oss in på.


Absolut inga problem när det väl kom till kritan. Citroën RULES!


Myspys


Pusskalas


Världens finaste Tjoddas!

Det verkar som om det finns en bestående vattenläcka hos de lite högre makterna just nu och hantverkarna är på semester. Regnet fortsätter strila i stadig ström. Igår blev jag nästan helt klar med mina utemöbler och när svärfar kom på inspektionsrunda så erkände han att han började vackla när det gällde färgvalet, han hade börjat vänja sig vid den himmelsblå färgen och pekade glatt på ställen jag missat med min pensel. Knäppkatten kom in på besök flera gånger och klättrade envetet upp i knäet på mig såfort jag satte mig på huk för att nå bättre när jag målade. Lite regn bekom henne inte, hon galopperade runt i trädgården och gjorde räder upp för närmsta trädstam, hoppade ner och kom skuttande tillbaka till mig igen. Det sista jag såg av henne så hade hon en blå rand på ryggen efter att ha smugit under en nymålad fåtölj.
Vi fick ta målandet i två omgångar eftersom Tjoddas vaknade och började protestera mot att ligga i en vagn som inte rörde sig.

Idag gjorde vi oss ett hemligt ärende och stannade sen för att köpa frukostfrallor. På vägen tutade vi och gjorde tummarna upp till en glad studentska som väntade på bussen utmed vägen. Hon vinkade skrattande tillbaka. Tjoddas mumsade friskt i sig en smakportion potatis, en hel flaska mjölk och någon tesked med katrinplommonpuré. Ytterligare en sak att lägga till på listan "saker jag inte visste om barn förrän jag fick ett eget" Mat som förs in i munnen måste på alla villkor puttas ut minst en gång innan man kan svälja det.
Mat som kommer på sked ska smörjas in i hela ansiktet för att verkligen göra jobbet.
Hinner man, så ska man stoppa in så många fingrar och händer i munnen det bara går såfort maten lassats in. Det förhindrar till viss del att maten puttas ut så snabbt men medverkar till "ansiktsmasken" av en blandad karaktär. Jag får nog ändå tycka att hon äter med god aptit, bara vi kunde få igång magen så hade jag varit nöjd. Ungen är resistent mot katrinplommon. Tips någon?
Hon är förresten skolös nu på dagarna, fötterna går som två små propellrar, helt underbart att se och så enormt härlig känsla att få lyfta, hålla och bära henne utan skena. Man kommer närmare på nåt sätt.
Jag fick det ärofyllda uppdraget idag att göra iordning en födelsedagspresent. Att få pynta är jag svag för så det var ett kul avbrott idag. Jag har filat lite på min tatuering, jag ska in den 7/7 kl 17:00 för att få lite mer bläck på kroppen. Det var längesedan sist. För de som inte själva är tatuerade förstår jag att tjusningen kanske är lite svårfunnen men, har man gjort en så får man mersmak. Det är endast självbehärskning och min snålhet som gjort att jag inte ser ut som en levande bilderbok. (Nja, kanske inte troligt ändå) Det ska iallafall bli kul att få sätta ett litet avtryck av Tjoddas på kroppen.
Imorgon funderade vi skarpt på IKEA, vi har en garderob att adoptera. Jag visade förresten runt min hund i huset idag och han sprang ivrigt omkring från rum till rum, stannade, tittade nyfiket på mig med öronen spetsade och huvudet på sned, sen fortsatte han yra runt och lukta på allt spännande.
Jag måste fixa lite fler flaskor och burkar till mina planerade syltningar, saftningar och konserveringar. Mamma J, jag längtar efter att få se dig snart igen, speciellt eftersom jag hemskt gärna vill prova salvan din mamma gjort. Mina stackars händer är helt spruckna och blöder lite här och där. Min värsta tid på dygnet måste vara på kvällarna när jag smörjer in händerna för natten...... extra karbamid för att det ska verka ordentligt.... och värker det gör det iallafall. Nu är de så torra så jag vågar faktiskt inte smörja in mig.
Jag skulle gå en kort runda innan lunch med Tjoddas så hon fick sova lite, det resulterade i en lite längre runda än jag tänkt från början. Dessutom körde jag på och sprang i alla uppförsbackar jag kunde hitta.
Därför, visste jag, att när vi var på väg till bilen från Gekås och det regnade, borde jag inte göra som alla andra och springa till bilen med kassar i händerna. För mitt ute i skogen när jag sprang som värst i mina backar, kanade byxorna ner till knäna.
I brist på svärmors goda fredagspizza fick vi köra nödlösning idag. Vi gjorde varma mackor med samma pålägg som brukar vara på favoritpizzan. Inte riktigt samma sak men det var en god lösning.




Förföljd av en svartvit röra, myronas krig i superzise!


Presenten jag fick "slå in"..... vaaaaaad kan det vaaaaaraaaa?


Vad skymtas där i terrängen? en dansk Pokal månne?


Jag var ute efter frisyren och det faktum att hon inte bär skor men minen är underbar!


Fortfarande rebellfrisyr ibland.


Vi kör en till favorit, jag skrattar så fort jag ser den här bilden. Tjoddas no likey den lilla röda lampan som lyser innan blixten slår till.

Vi vaknade till en kylig gråmulen morgon med moln som släpade sig fram precis över trädtopparna. Nåja, jag hade vaknat någon timme tidigare och råkade, fortfarande halvsovandes, köra en knytnäve i min stackars man när jag försökte häva mig upp och se varför i hela friden Tjoddas lät som en stucken gris. Hon sov... som vanligt.  Tillochmed när hon sover så gråter hon, en paus från det där ljudet kunde varit ganska skönt faktiskt. (Sådana här dagar är det skönt att "stjäla" lite extra ensamtid, när man åker och handlar så kan man äntligen brassa på favoritmusiken på hög volym och välja att köra det näst kortaste hållet hem istället.)

Vi fick i henne lite käk och körde iväg till tapet och målerifirman jag lånat tapetkataloger ifrån. Det känns skönt att ha bestämt vad man vill ha och var man vill ha det. (Tack mamma J, skönt att ha dig när man börjar vackla)
När vi kom fram började det droppa lite efter ett tag och snart var det som om någon glömt en kran på. Det var sånt där strilregn som verkligen letar sig in innanför ens kläder på rekordtid och ger skrynkliga fingrar på bara några minuter. Lite skillnad från i söndags när solen kikade fram mellan träden och man njöt av att stanna till och lyssna på rasslet från asplöven.
Jag tycker om när det regnar också, då och då iallafall. Det känns som om luften blir klarare och dofter från träd och blommor förstärks när man är ute och går. Är det dessutom bara ett regn utan vidare blåst eller annat oväder så fortsätter fåglarna att spela för fullt. Det känns rätt bra just då, när man får traska fram med vagnen framför sig och det ligger en fridfullt sovandes bebis däri, sålänge mina fötter är torra och varma får det regna bäst det vill.
Jag lyckades blöta ner dem igår till min svärfars förtret, han hade precis hunnit klart med lite trevligt landskapsarbete. Så tjusigt, tänkte jag och traskade glatt längre fram med vagn och allt för att kika lite närmare. Så förvånad jag blev när jag och vagnen sjönk betänkligt i gegga som sekunderna tidigare sett betryggande hållbar ut. Merde! Två djupa hjulspår avslöjade mitt tilltag som jag senare bekände på eftermiddagen. Det är inte varje dag man blir jämförd med diverse kreatur som inte kan hålla sig borta när betonggolv i ladugårdar härdar..... Jag får tillägga att han skrattade mest och skakade på huvudet.

Vi fortsatte med källaren idag och jag rollade klart sista väggen medan maken började olja betonggolvet. Resultatet blev lite nedslående vid första anblick, det blev så mörkt av oljan och alla sprickor och ojämnheter syntes sju resor mer. Säkert inget man tänker på sen när man inte kan jämföra med det obehandlade golvet som vi kunde idag. Speciellt inte när man får in lite prylar i källaren. Faktiskt så har första inofficiella flyttlådan gått iväg nu (läses: vi har för mycket skit i lägenheten för att kunna fotografera den till annons enligt mäklaren)

Efter lunch (tack snälla svärmor för all god mat jag får) stannade jag kvar uppe på kontoret i väntan på mina föräldrar. Pappa skulle fortsätta med att spackla väggarna i vardagsrummet. Mamma dök upp på kontoret och påpassligt nog avtog regnet en del. Vi stoppade ner Tjoddas i vagnen igen, trädde på regnskyddet och traskade iväg mot svägerskans brygghus, jag har ockuperat större delen av det med mina utemöbler, trots försäkran om att det inte gör någonting så känns det ju ändå bäst att bli klar snabbt och få bort sina saker. Jag började hela projektet med att fiska penslar, sittandes på huk med handen nedkörd i en avsågad plastdunk med blåfärgat vatten belönades jag inte mindre än fyra gånger med penslar som sugit åt sig vatten och sjunkit till botten.
Sen skulle jag öppna färgburken........ 10 minuter senare funderade jag nästan allvarligt på att slå ett hål i skiten med hammare och spik och hälla ut färgen direkt över det jag tänkte måla.
Jag sansade mig och började om med att försöka dela locket från burken med min morakniv. Locket flög i en mycket graciös båge innan det landade med den färgade sidan uppåt (dags för en lott kanske? Jag hade precis trotsat Murphy's lag), jag gjorde en liten segerdans för mig själv och började sen röra runt i färgen. (Om någon undrar varför det är en stor blå fläck på presenningen så är det för att min "rörarunt pinne" försökte rymma en gång....)

När Tjoddas lackade ur ordentligt och hon ville ha mat NU, så hade jag hunnit klart med två och en halv fåtölj samt bordsskivan.
Igår åt Tjoddas förutom mjölk: palsternacka och katrinplommonpuré samt lite banan på en sked i väntan på att mjölken skulle bli varm. Vid hicka rekommenderar jag varmt alla att äta lite lingonsylt, fungerar skrämmande bra.
Idag blev det lite potatispuré och katrinplommonpuré (magen krånglar) när hon hickat en stund och började bli arg så stack vi till henne lite lingonsylt.
Vi börjar nu misstänka att hon simulerar hicka för att komma åt sylten.
Hon var lite ledsen på vägen hem trots att hon sov och även lite orolig nu ikväll, det är verkligen skönt att hon somnar så bra efter kvällsmaten (peppar, peppar) jag borde också försöka sova lite, hon kommer vakna inom 5,5 timmar igen och sen börjar karusnurren om igen.

Så, en sista kopp te för att varva ner något och sen är det nanedags.
Förresten, jag frågade mamman som hade fler bilder ute på sina andra två barn än på sin Downs tjej, tydligen, finns det idioter som letar upp foton på barn med Downs, kopierar dem, lägger ut dem på diverse populära sidor och hånar dem öppet. Sånt blir man lite ledsen av och jag funderar allvarligt på att stänga sidan med lösenord. På så sätt blir man tvungen att be mig om lov första gången man loggar in och jag har lite koll på vem som är inne. Lite av hela idén med att försöka finnas här så att nyblivna mammor hittar hit på ett lätt sätt, försvinner och jag har inte bestämt mig än. Å andra sidan, går jag och "gömmer" mig så har jag ju på ett sätt gett idioterna rätt i att man ska skämmas. Vi får se, det tål att tänkas på.

Det känns nästan nu som om det varit mer lönsamt att slå upp ett tält på bakgården hos svärisarna istället för att ligga och pendla varje dag. Det går framåt med allt, vi målar och gräver, väljer tapeter och funderar på ugnar. Efter min sköna joggingpromenad så har det inte hunnit bli så mycket mer. Hela dagen igår gick åt till att rugga upp mina utemöbler, precis som jag sa så vill jag helst aldrig mer se ett sandpapper mer..... någonsin. Tyvärr så har jag en stor kökssoffa kvar att göra iordning samt en hallmöbel. Allt i sinom tid.
Idag har jag tvättat mina möbler och börjat måla dem. Efter en stunds tvättande insåg jag exakt hur alkaliskt "svagt alkaliskt" egentligen är när man redan har lite nariga händer. Jag visste inte att det var så lätt att få skinnet som ska hålla fast naglarna att lossna, spännande erfarenhet.

Farmor tog sig an Tjoddas idag och jag får faktiskt erkänna, hur skönt det är att kunna fokusera på det man jobbar med.
Svärfar fixade iordning massor i vår blivande trädgård och vi gjorde upp planer för hur det ska se ut utanför huset till en början. Vi fick sällskap av en kompis som skulle hjälpa mig med målningen. När maken och svärfar kom för inspektion stod svärfar tyst en lång stund innan han gav mig en blick som mer än ord sa vad han tyckte om färgen. Vad kan jag säga, jag gillar blått.
Tjoddas har varit lite ledsen nu några dagar och idag förstod vi varför, hon hade bunkrat upp en hel del i sin lilla mage som ville ut idag. Jag får nog köpa lite katrinplommon och göra puré till henne. Någon tesked om dagen efter middagen kan väl knappast skada. Jag gissar på att det är den "fasta" födan som ändrat hennes omsättning lite. För säkerhets skull ska jag ringa och kolla med BVC men jag kan inte tänka mig att det är någon fara att testa med lite katrinplommon? Hon verkar i vilket fall som helst tycka att palsternacka, det är inte så pjåkigt ändå. I övermorgon ska jag testa lite med potatis istället. Det verkar som om mer åker ner nu än ut igen iallafall.

Om vi får finbesök på tisdag ska jag flirta lite för att få Mutti att rulla vagnen så jag kan försöka måla klart. Det är bordet, soffan och en fåtölj kvar. Ja, alla benen på fåtöljerna också..... sen antar jag att allt ska målas två gånger... men sen, sen är det klart.

Jag jobbar på självförtroendet när det gäller att plocka fram min symaskin. Jag är rädd för min symaskin och jag har använt den ungefär tre minuter totalt. Jag avgudade min gamla symaskin som nåt pucko stal ur mitt källarförråd när jag bodde på A-ringen. Nu äger jag ett monster med en miljard läskiga knappar. Man kan sy overlock likvärdiga sömmar med den och det var jag väldigt förtjust i. Jag funderar på att släppa lös min man på den ett tag så jag kan fråga honom sen vad alla knapparna gör. Eller så får jag läsa manualen, igen. Jag var lite sugen på att åka till "tygriket" och leta upp nåt lämpligt till bordsduk i köket, stolöverdrag och liknande.

Så kom en liten dipp igen.
Jag kan inte undgå att lägga märke till en sak som faktiskt får mig att bli lite ledsen eller fundersam. Jag har en bekant som har ett bonusbarn och två egna. Ett av de egna barnen har DS. Hon har, precis som många av oss stolta föräldrar, foton på sina barn i ett album. Vad jag funderar lite över är, att om hon har, låt oss säga 100st foton. Så är endast 5-10st på barnet med DS och resten är på de andra barnen. Tankar som börjar snurra hos mig då är såklart, är det en ren slump eller finns det någon tanke bakom? Vi har inga andra barn (än) och vår stackars kamera är nästan rykande varm varenda kväll när vi kommer hem. Hon är ju den finaste i hela världen, alla våra barn kommer vara de absolut mest perfekta ungarna som någonsin skådats, extra kromosomer eller ej.
Jag är ganska nyfiken, jag ska försöka fråga på nåt snyggt sätt.

Nu är ju inte vår Tjoddas så gammal än och jag har absolut noll erfarenhet av egna barn i övre trotsåldern, ännu mindre av barn med downs eller barn med downs kombinerat med trots. Det verkar som om DS föräldrar, som har fler barn, "tar en paus" ibland från sitt DS barn och bara umgås med de andra barnen ibland. Stämmer det? Jag har läst om avlösare, undrar om det är något som mer eller mindre alla har. Det kan väl inte vara alla som känner behov av det? Speciellt inte när kidsen går på dagis eller är i skolan?

Nu ska jag ta en god, efterlängtad kopp te. Försöka mata min stackars översolade hud med nåt som får den att lugna sig. Sen blir det läggdags, jag kommer bergis drömma om att måla möbler i natt. I går drömde jag allt på tyska, det var väldigt spännande och jag har ingen aning om hur jag gjorde men det lät väldigt bra och jag förstod själv precis allt jag sa. (Det är inte så självklart som det låter... ibland vet jag inte alls vad jag själv menar när jag säger nåt på svenska som är mitt modersmål)

Innan jag virrar till mer...... några foton från igår och idag.



Testsitter nya stolen igen. Denna gången hos farmor och farfar.


Jag ser ganska nöjd ut med att sitta själv. Iallafall en liten stund.


Katten mår som en drottning, så skönt att se henne springa omkring och trivas.


Mina fiiiiiiiina möbler. Inhandlade för en spottstyver. 4 stolar, 1 soffa och ett stooooort bord.


Svärmors tax ville kela, lätt att säga nej till den här blicken eller?

Det blev inte så illa med solbrännan ändå. Jag är förvånad faktiskt för det kändes som om jag brände mig lite igår. Så idag krämade jag på med solskyddsfaktor 50+ när jag tog min långrunda. Första gången sen graviditeten som jag försökte mig på att springa lite, det var lite taktik att köra vagn samtidigt men gick väldigt smidigt ändå. Det är lite trist att behöva inse exakt hur otränad men är och "börja om från början" med att köra 100/100. Vill dock inte skada mig så det är lika bra att skynda långsamt. (Försökte lägga in mina löpande 100 i uppförsbackar så det blev lite extra flås på det hela) Tjoddas sov precis hela härliga rundan på ungefär 9,7km (en kort paus efter 7,7km och sen ner till husbygget och hem igen) springa med vagn får jag minsann göra fler gånger.

Jag har kommit på en kul grej med min nya telefon som jag skrattat åt några gånger. Den kommer med ordförslag under tiden man skriver in ett ord. Väldigt smidigt om man kanske matat in någon bokstav fel, man kan då nämligen bara klicka på det ordet man egentligen ville ha istället för att behöva radera och skriva om. Iallafall, när man skriver in mitt förnamn får man upp ordet "osis" som förslag. Lite komiskt och passande ändå.

Jag använde mig av ett tips från mamma J igår och surfade in på lite olika tapettillverkares sidor. Det blir ju inte lättare att välja tapeter när man får så mycket att titta på. Vi köpte färg och lite andra pryttlar idag till huset och jag lånade med mig, inte mindre än 4st tapetböcker. Då var det dessutom inte alla jag ville ha, jag får kanske beställa lite provex från tillverkaren istället för jag litar inte på hur färgerna blir när man ser dem på skärmen.
Det drar ihop sig till att börja med förarbetet på utemöblerna.... nån som är sugen på att hjälpa till? Jag vet vad min helg kommer gå åt till att göra, jag kommer aldrig vilja se ett sandpapper mer efter söndag kan jag tro.

Vi kapade till mallar till bänkskivorna idag, det är så spännande att få vara med om allt det här och se två snillen i action. Att jag sen kom med eget förslag som mottogs på ett positivt sätt, gör allt ännu bättre. Jag har fått hjälpa till med hur det ska se ut, det känns helt fantastiskt och jag kommer förmodligen aldrig kunna, med ord, beskriva hur tacksam jag är över att det här händer.

Nu till lilla Tjoddas, det fortsätter att vara lite kinkigt ibland men det är väl alla barn till och från antar jag. Det är egentligen bara, när hon är uttråkad eller trött, som hon blir lite enerverande. Jag har tillexempel väldigt svårt för att göra nåt annat när jag hör henne gnälla, även om jag vet att hon inte direkt "menar nåt" med det. Vi har kanske skämt bort henne lite jag vet inte, man kan väl inte klandra de små liven heller för att de vill ha lite mänsklig kontakt allt som oftast. Det måste ju bli rätt tråkigt i längden att bara ligga på rygg och stirra rätt upp i taket. Den där jäkla nallen har hon ju sett tusen gånger och även om han är go att ha när man ska sova så kanske han inte är så kul att leka med i längden när man är vaken. Lilla gosehunden Patrick som fått vara med överallt.
Idag har vi minsann suttit själva i stol både hemma (uppstöttad med kuddar här och där) och hemma hos farmor och farfar. Vi testade kusinens barnstol med iläggsdyna och det verkade fungera rätt bra. Det var väldigt svårt att få ur henne dock, hennes små härliga lår ville fastna i stolen när man skulle ta upp henne och det tyckte hon inte alls om. Idag har vi ätit lite rivet äpple och lite palsternacka. Hon börjar bli stor nu min lilla sockerrumpa.


Måste ju flasha med mina nybakade kanelbullar. Det står ca 45 i receptet men jag får aldrig fler än max 25st.


Tokiga pappa som busar.


Jag fick sällskap på min runda idag. Finns det nåt mer nyfiket än nötdjur?


Pussmunnen är på plats.


Sitter som juten i stolen.

Mitt lilla pyre sitter och sover i sin gunga. Jag har stakat upp hennes huvud med en av mina sjalar, den är ihopknölad mellan örat och axeln för att skona hennes nacke. Hon piper lite med jämna mellanrum i sömnen och kan inte riktigt slappna av.
Idag har varit en fantastisk dag, jag kommer nog få ångra mina kaxigt bara axlar under promenaden idag. Trots solskydd så känner jag att det hettar en aning om överarmarna. Vi får väl se om jag hittar nåt matchande plagg till mina, snart så vackert, pölsekorvsröda armar.

Idag har mamma J varit på finbesök hos oss och vi tog en härlig runda, på en av de många vägar, dit vi snart flyttar. Enligt min stegräknare avverkade vi ungefär 11' steg på rundan och vi får väl anse oss nöjda med det tycker jag.
När man inte är så beroende av att ha nära till ett eluttag så kanske det kan bli längre rundor i stöten.
Det blev visst lite sent idag men annars var tanken att en liten joggingrunda varit på sin plats nu ikväll när det börjar bli lite svalare. Skorna får helt enkelt följa med upp till svärisarna imorgon så kanske de åker på en stund där. Att springa med vagnen går utmärkt, det har jag redan testat.

Vi fick en fin halvårspresent till Tjoddas, en ursöt lila T-shirt från Bennetton's barnkollektion. Vi ska bära den med andakt!
Som vanligt så gick tiden alldeles för fort och innan vi visste ordet av var det dags för oss båda att tänka på refrängen. Jag verkligen stormtrivs i sällskapet och allt känns bara bra. Det enda negativa är att jag blir dubbelt så laddad och precis knöfull med inspiration och energi efter varje gång vi ses.... det är ju redan trångt med idéer i mitt stackars huvud. Det är såklart, helt värt det!

Våra män har tydligen bestämt, helt oberoende av varandra, att det är minsann dags för oss att sluta agera matautomat och försöka få våra barn på andra tankar när det gäller input delen. (Helst till kommande teckenkurs i slutet av Juni)
Tjoddas har fått prova lite palsternacka nu och det går väl lite si och sådär. Hon är verkligen suverän på att hålla tungan helt stilla utanför munnen, helt medveten om att, mamma minsann lassat tungan full med äckligt kladd som inte smakar mjölk.
Samtidigt stirrar hon anklagande på mig. När hon tillslut drar in tungan kommer värsta äckelgrimasen (stackars unge, det ser ut på henne som om jag försöker förgifta henne) sen kisar hon förgrymmat på mig, tuggar lite med gommen och puttar bestämt ut ungefär 99% palsternacka med tungan igen. Däremot är det lajbans att få gegga med handen i munnen, extra kul när man får tag på puré att kladda med. Jag ska prova några dagar till, sen testar jag med potatispurén som ligger i frysen, käcka, hjärtformade purétärningar eftersom jag inte hittade den "riktiga" istärningsbehållaren. Det är nästan lite prettostämpel på det där.
Vi gjorde ett litet experiment idag, lingonsylt tar bort hicka, tydligen fungerar det på bebisar också. Tjoddas fick slicka lite på en sked med sylt och ett tu tre så var hickan som bortblåst!

Har jag berättat att jag gjort häggsaft? Jag gjorde med citron och min svägerska testade med lime istället. Jag rekommenderar verkligen den som orkar att testa för resultatet blev gott. Känns mycket bättre att dricka saft man själv gjort, där man vet vad den innehåller.
Syrénsaft står och drar, det ska bli väldans spännande att få se om det bara kommer smaka parfym, eller om man blir positivt överraskad. Återkommer med redovisning.

Det börjar bli hög tid att försöka hitta passande tapeter till bv. i huset. Jag har egentligen bara ett rum kvar som vill ha lite annat än nakna gipsväggar att visa upp.
Det är faktiskt lite knepigare än jag trodde. När det ska vara en speciell stil så är det lätt att köra fast och stirra sig blind.
Pressen jag känner, över att välja någonting vi ska stirra på 365 dagar om året de närmaste 10 åren, börjar göra sig påmind. Får inte glömma att vi behöver färg till badrumsmöblerna och utemöblerna. Någon som är sugen på att hjälpa mig måla?

Stor eloge till min far som är kung på att spackla och min svärfar som ser till att det minsann finns vägar att ta sig fram på där man minst anade det. All hjälp med hus och omnejd är ovärderlig!

Imorgon väntar psykologen på fm och sen bär det av till svärisarna, jag ser fram emot fredagspizzan som svärmor gör och jag ska se till att jag förtjänat min bit innan dagen är slut.

Jag är någons mittpunkt, någons numera fasta punkt som innebär kärlek, värme, mat och lycka.
Jag är aldrig mer ensam, jag kommer alltid vara bunden till någon hur hårt bandet än prövas.
Jag kommer alltid att ha någon att sätta främst, att älska mest av alla, att rå om och endast ge det bästa till.
Jag kommer få vara med när någon gör massor av spännande saker för första gången.
Jag kommer vara den som gör skrapade knän bra igen.

Tänk vilket ansvar det ändå är, detta förunderliga, att få ta hand om ett barn. En helt värnlös och oskyldig liten varelse som tyr sig till en utan några frågor, som litar på att du vet precis vad du håller på med hur vilsen du än känner dig.
Ögonen som vilar på dig, var du än befinner dig i rummet. Leendet som tänds när du kikar tillbaka.

Det spekuleras mycket i, vad meningen med livet är. Jag tror att det är just ett leende, eller ett skratt från sitt barn.

När man själv får uppgiften att värna ett barn, det är först då ens ögon verkligen öppnas för hur livet förmodligen sett ut i alla tider.
Hur föräldrar världen över anstränger sig för att ge sitt barn det bästa.
Att man själv varit liten och värnlös, haft fullkomlig tillit till mamma och pappa, att de alltid gjort sitt yttersta för att ge, just mig det bästa.

Folk har tidigare viftat åt en och sagt "äh, det kommer du förstå själv sen när du får barn" eller "du kommer ändra dig när du får barn". Tidigare har, iallafall jag tänkt många gånger: Nja, SÅ annorlunda kommer det väl ändå inte vara.
Som jag bedrog mig. Man bygger om hela sin grund, bara för en enda liten ny människa.
Världen känns helt ny.

Det sitter ett litet pyre, i sin pappas famn, redo för sängen.
Hon tittar uppmuntrande på mig och jag möter hennes blick. Hon ser mig allvarligt rätt in i själen med klara, pigga ögon, så plötsligt glänser världens vackraste leende till i ansiket på denna underbara lilla skapelse.

Den finaste i hela världen och hon är bara våran.

Så var min första mor sdag till ända och jag är sådär skönt trött. Vi fuskade lite och började med att fira min mamma igår och så fortsatte vi med svärmor idag.
Det har blivit mycket god mat och trevligt sällskap hela helgen. Svärmor och jag gick en "liten runda" på nätta tre timmar genom mindre barnvagnsvänliga delar av skogen.
Tjoddas sov som en stock i sin vagn där vi skumpade runt med henne, ibland fick vi röja lite på vägen eller lyfta förbi vagnen över stenar och trädgrenar. Vi smet in under elstängsel i en hage. Jag fick chansen att klappa lite kossor idag också (kossorna var egentligen kvigor), helt underbara djur. Det var tre fina rödkullor som betade längs med vägen, de var, på alla kossors vis, väldigt nyfikna men tillskillnad från många andra som bara bligar på avstånd, så kom dessa fram och jag fick klia lite bakom öronen. Sen förväxlade svärmors tax kossorna med högvilt och började försöka driva dem, sen höll de sig på avstånd.

Jag har kommit in i ett stim av mindre kul drömmar på nätterna, kan det vara det undermedvetna som börjar släppa efter lite och bearbetar det senaste vi varit med om? Särdeles otäckt var det i natt när vi helt plötsligt var tillbaka på sjukhuset igen och allt hade gått bra vid operationen. Några dagar senare så gav vårt barn upp och dog. Jag drömde att jag var tvungen att ringa min mamma och berätta detta, inte konstigt att man vaknade gråtandes. Jag steg upp för att försäkra mig om att allt var som det skulle med henne.
Det var nog den mest direkta drömmen jag haft som man kan koppla till sista tidens upplevelser. Samtidigt vet jag ju om, i drömmen, att jag faktiskt drömmer.
Det är otäckt ändå.

När vi kom hem nu ikväll fick jag en mors dags present av min man, han hävdade bestämt att det var Tjoddas som köpt den. En helt underbar nalle från nallegram.com (Hugo) den har en stickad röd tröja på sig där det står "världens bästa mamma"

Det här är Hugo.

Han är mjuk och go' och får sitta mellan min kamel Humphrey från tjänsteresan i Oman och Muminpappan från tjänsteresan i Finland. (jag får en souvenir från varje resa min man gör, japp... jag är bortskämd)

Nu ska jag göra det enda rätta och försöka sova, förhoppningsvis med trevligare drömmar eller "inga" drömmar alls.

Det har inte hänt så förskräckligt mycket de senaste två dagarna, igår vaknade jag upp och var helt inställd på att det var onsdag. Kl 10.05 kom jag på att det kändes som jag skulle göra nåt den dagen, mycket riktigt. Det var Tandspecialist hos BVC och det började om 10 minuter. Jag hittade inte min almanacka med telefonnummer till BVC och datorn var inte på så jag ringde faktiskt till min man och bad honom leta upp numret. Tjoddas skulle ju precis få mat så det var bara att hoppa över föräldragruppen för denna gång. Vi tog en runda med vagnen, en snabbhandling på ICA och sen hem igen. Väl hemma fick jag ett riktigt "nyttoryck" och började baka bröd, kanelbullar, koka saft och sätta surdeg. Allt detta samtidigt som jag och Tjoddas rockade loss en stund till radion, bara några minuter senare sov hon gott i sin myshörna på köksgolvet. Underbara unge.

Jag tror att den här kinkigheten hon har börjat med på eftermiddagarna, beror mycket på att hon inte verkar sova middag som tidigare. Idag har vi sett skillnad för idag har hon ändå sovit i sin vagn och i sin gunga. Kan det vara som så att, hon fortfarande tycker det är lite otäckt att somna och tro att vi ska lämna henne?
Idag har hon varit lite mer avslappnad och vi har haft en riktigt mysig dag med besök från Herr Hinterhofer och även vår logoped.
Först på schemat denna dag, hade vi ett besök till hos psykologen och det var intressant idag. Vi hade faktiskt kul och det bästa av allt var, att han påpekade många gånger, hur mycket det märktes att vi hörde ihop på riktigt. Att det var sann kärlek och att det var skönt att vi verkligen är ett välfungerande team. Balsam för själen att få bekräftat det man känner själv innerst inne.
Maken fick dessutom en positiv boost idag och det förtjänar han verkligen. Min man är snuskigt intelligent men verkar ha lite svårt för att tro det själv, jodå, jag HAR påpekat det många gånger men jag antar att det är lite hans jobb att inte lyssna på allt jag säger. Idag slog vi ner på ämnet och det var mycket beröm som haglade. Så... där fick han, förhoppningsvis gick det in.

Logopeden dök upp och vi gick väl igenom det vi borde, det börjar närma sig nu med teckenkursen så VISSA av oss kanske borde börja plugga alfabetet snart.... jag får köra en uppfräschning också, av någon anledning blandar jag alltid ihop x och z, jag har ingen aning om varför.
Vi blev tillfrågade om det var ok att logopeden lämnade ut våra uppgifter till en familj här i stan. De har en pojke med DS som är några år äldre än Tjoddas, självklart svarade vi. Ska bli spännande att se vad det är för några.


Imorgon blir det fullspäckat med tidig morsdagsfirande och födelsedagskalas. Det ser vi fram emot.
Mamma lilla, jag lovar att ta med mig kanelbullar! Pappa, jag ska genast ta fram väskan!

Vilket busväder vi hade igår, det regnade uppåt, neråt, åt sidorna och var soligt.... allt på en gång. Tjoddas och jag körde till ICA för att hämta ut ett brev innan vi fortsatte upp till huset. Från affären till bilen la jag brevet vid fötterna på Tjoddas i babysittern men när jag satte in henne i bilen och kikade på henne, hade hon ett fast tag om brevet och gnagde friskt på ett av hörnen. Jag inbillar mig säkert men hon såg nästan lite skamsen ut när jag kom på henne och hon släppte kuvertet för nappen istället.


Nom,nom gott med fibrer!


Status på alla mina odlingar är ok och med lite tur kommer mina stackars misshandlade rabarber, som vi varit tvugna att flytta på, överleva. Jag tog några av de grövre med mig hem, det kan ju bli en liten kaka iallafall. Vi tittade till knäppkatten och hon verkade må bra, Tjoddas kusin matade katten genom att hämta en torrfoderknapp i taget och lägga i matskålen. Jag fick  den nya bak och matboken av Leila medskickad hem för att kika lite i. Den gamla pannan skulle ut ur huset och den nya "nice n' shiny" ackumulatortanken skulle in i stället. Handjagade truckar är helt klart inte terränggående och jag tycker vi får räkna mackadam som någon slags terräng för fast satt den. Maken och svåger kämpade väl men ut kom den till slut och den nya pärlan kom också på plats så småningom. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter att få flyttpacka, köra flyttlass och bära tunga möbler som vad jag gör nu.
På väg hem körde vi "Hallands vackraste" och det var helt fantastiskt, dimman steg upp från ängar och vattendrag så det nästan kändes lite John Bauer över det hela. Otroligt vackert och stämningsfullt.


Jaha, jag gick i godan ro och väntade på att det skulle dimpa ner en kallelse i brevlådan eller att telefonen skulle ringa  men tillslut slog jag själv en signal till avd. 62. Vi ville ju komma på återbesök och få tummen upp på att allt är som det ska efter operationen. Speciellt eftersom det blivit sagt att man ska komma ganska så omgående efter operationen. Det visade sig att avdelningen inte fått våra papper från Lund och att de klagat på dem förr för att de är lite långsamma ibland. Sekreteraren ringde tillbaka på eftermiddagen och gav mig en tid idag.
Vi kom iväg i tid och hämtade maken på jobbet. Som vanligt gjorde Tjoddas precis tvärt om mot vad man tror. Vi hade redan mentalt förberett oss på tandagnissel (gomgnissel?) och högljudd gråt eftersom UL verkar vara nåt av det hemskaste som finns på denna jord att bli utsatt för. Vad hände? Såklart stoppade hon en EKG kabel i munnen, flirtade lite med personalen och visade upp sina färdigheter i att nästan slå till sig själv på näsan med skenan. Där satt vi som två grundlurade fågelholkar.

Allt ser bra ut, det är tydligen fortfarande ett hål mellan kamrarna. Vi kan inte komma ihåg att någon talat om det för oss, att det läcker i klaffen vet vi om men inget om att det fortfarande är hål kvar. Man behöver inte göra någon vidare operation utan hon kommer kunna klara sig galant ändå. Ändå, det blev lite "ah va fasen" upplevelse över det hela tyckte jag. Det är aldrig någonting som kan få vara bra, det kommer alltid ett "men" efter.
Det var även lite vätska kvar men det var en obetydlig mängd och är helt naturligt efter ett sånt ingrepp, vi ska fortsätta med medicinerna iallafall till nästa besök.


Vi fick sitta ner i väntrummet igen för vår "hjärtsköterska" som hälsade på oss på BB ville prata lite med oss också.
Medan vi satt där och väntade kom två medelålders kvinnor in med en kille, som uppenbarligen hade DS, han kan väl varit i tonåren gissar jag på. Mycket bestämd herre, han hade full koll på ordet nej och använde det flitigt trots alla försök att få honom med till undersökningsrummet. Sakta men säkert, han var tvungen att metodiskt prova alla spännande leksaker i väntrummet, så fick hans mamma och den andra damen honom närmare och närmare dörren. Hans mamma log lite ursäktande utåt rummet ibland, speciellt när pojken satte sig helt på tvären mot hennes tappra försök att få med honom. Hon gjorde stödtecken, pratade med honom och visade honom bilder från en bok vart de skulle gå.
Vad som gjorde mig ledsen var att det satt en mamma med en tonårstjej i väntrummet också. De höll på att knäcka sig och satt och härmade honom när de trodde det inte syntes, sa också nej och fnittrade så de höll på att trilla av stolarna när han högt sa ifrån att han inte var klar med en viss leksak. De såg sig runt i rummet ibland som för att få medhåll av oss andra, att vi också skulle skratta.
Det gjorde faktiskt ganska ont i mig då.
Tillslut satte sig pojkens mamma ner på en stol jämte honom och lät honom hållas, varenda gång personalen kikade in sa hon: vi kommer nog snart, han ska nog ta ett varv runt rummet bara så är han färdig sen. Så tittade hon på mig för hennes pojk hade spanat in Tjoddas (ingen kan låta bli att titta på en bebis om det finns en i rummet). Vi log som hastigast mot varandra och jag påpekade att det är väl klart det måste få ta lite tid när här nu är så många spännande leksaker att titta på. Då gav hon mig ett stort leende och lyckades tillslut lirka honom med sig och de försvann alla tre längre ner i korridoren.


Vem har sötaste dubbelhakan och coolaste mohaken? Hann nästan fotografera leendet, man ser efterdyningarna av ett riktigt flin på kortet.


Ibland blir det liksom lite för verkligt, den här killen kunde man inte direkt jämföra med de spunkiga ungdomarna i "The Specials" som jag har länkat till tidigare.
Han hade inget speciellt utvecklat språk och verkade distansiera sig ganska mycket även från de han kände. (Mest förmodligen för att få leka vidare skulle jag gissa på iofs.)
Det finns ju en hel skala och iallafall jag vill inte riktigt tänka på var på den skalan vi kommer hamna. Livet är så bra just nu men för att använda en tom fras som jag faktiskt tror stämmer i detta fallet, jag tror man växer med sin uppgift.
Sånt jag oroar mig för nu i förväg kommer vara en baggis när vi väl är där. Tjoddas och ev. framtida crazy kids of ours, lär ju inte (hoppas jag verkligen) vakna upp en morgon som en cranky tonåring. Förhoppningsvis kommer jag få vänja mig långsamt, precis som vi gjort hittills.
Ibland måste man bara intala sig det och ha ta ett andetag. Vi är ju inte först i världen och även om vi är lite unika så är vi inte alls SÅ unika som det ibland kan kännas. Det är ju dessutom dubbelt så många föräldrar som barn så teoretiskt sett, om det föds 120 barn med downs per år, så är vi alltså 240 föräldrar/år.... varje år.
Vi är fler än vi tror.

Nu ska jag avnjuta en kopp te innan sängdags. Tack mamma och pappa J för det.
Gott som omväxling till amningsteet från minimundus.

Så, meningen med min blogg var alltså från allra första början att jag skulle skriva ner mina tankar, funderingar och upplevelser runt det som händer oss just nu. Detta för att kunna vara till lite stöd för blivande och nykomna mammor till Downs barn, för att mina nära och kära som bor en bit ifrån ska kunna följa oss och för att det om några år kommer vara intressant för mig själv att kunna blicka tillbaka.
Dessutom kommer säkert mina barn i framtiden tycka det är ganska coolt att morsan hållit koll på det mesta under deras uppväxt (nakenfisbilderna lär väl inte vara så poppis kanske men jag har ju minst 20 år på mig att mentalt förbereda ett försvarstal)
Jag skriver aldrig ut namn på förekommande personer, de som känner igen sig själva vet ju vilka de är och eftersom alla ändå inte känner varandra så är det oviktigt att nämna namn hit och dit. Det jag skriver om är hur JAG upplever saker, MIN syn på vad som händer och har hänt, MINA tankar om livet.
Om jag säger "gul" till dig och håller fram en färgkarta så kommer du alldeles säkert peka på en helt annan nyans än den jag tänkte på. Så fungerar människan. Alla gör sig en egen uppfattning av saker och ting. Viktigt att komma ihåg om mig är att jag tolererar inte skitprat, sånt går jag i taket för och jag är för gammal för sånt där. Kan man inte säga det man har att säga till en person, ska man inte säga det om den heller. Med åldern kommer nämligen vishet, som det så fint heter, efter ett tag lär man sig och framförallt vågar man, att gallra bort sånt som är onödigt.
Det är också viktigt att ha i åtanke att ett inlägg som kanske börjar på en smal väg med en tanke, snabbt som tusan, med rätt stor säkerhet, kan ändras till Autobhan där jag generaliserar ganska friskt. Varför inte? Jag blir ju generaliserad varenda dag. Bara för det är ju inte allt svart eller vitt heller.
Jag har lätt för att jaga upp mig och jag har mina obligatoriska 30 sekunder av valfri superlativ känsla. (Stackars, stackars min man..... han har vant sig nu när jag kommer studsande och hoppandes genom lägenheten, det är ju aldrig honom jag är arg på. Inte alltid iallafall. En boxboll älskling, skulle jag fortsätta kolla efter det?)
Det går fort över och jag är aldrig speciellt långsint, OM det inträffade är riktat till mig, går det ut över nån jag älskar kan jag vara putt rätt länge.

Alla mammor med ett unikt barn som känner igen det här sträcker upp en hand:
Åh, ni kommer få sån glädje/kärlek
De väljer sina föräldrar
De är så söta
Det finns inga mer tillgivna/kärleksfulla barn
De är så musikaliska
De ger så mycket tillbaka
Vet ni hur sjuk hon/han är? (sist jag kollade var hon frisk, blir hon dålig säger jag till om det intresserar nån)
Listan kan byggas på i oändlighet, jag hör nya käcka tillrop nästan varje dag.

När man är med barn, kräks man tillslut på alla som frågar om man vet vad det ska bli (dha... ett barn kanske?) hur lång tid det är kvar, om man har funderat på namn etc.... det är likadant när folk får veta att man renoverar eller bygger nåt.... samma jäkla frågor som mal om och om och om igen. hur går det? När flyttar ni, vad är kvar att göra, hur långt har ni kommit? (Snart go vänner, snart. Kommer jag över rädslan att förstöra mitt fina kök så lovar jag att laga/baka nåt gott att bjuda på)

Skillnaden är, att barnen kommer ploppa ut och huset kommer bli färdigt (hoppas jag iallafall) men Downs, Downs går liksom inte över och vi får dessa kommentarer tillstoppade var vi än kommer, en medlidande klapp på axeln..... det här kommer hålla på i sisådär... tja.... ska vi säga 50-60 år till för att vara lite optimistiska? Kan du tänka dig att var du än kommer så är det ingen som vet hur de ska reagera och därför börjar försöka "trösta"? Det blir ganska tjatigt i längden. Eller hur?
Har något hittills jag publicerats, känts som personligt påhopp eller situationen inte känns igen så var det förmodligen inte menat så som det tolkades av läsaren. Jag försöker hålla en ganska ofärgad syn på det som hänt på så sätt att jag lägger aldrig till någonting mer än möjligen hur jag kände när jag var med om det. För att vara jäkligt krass kan man väl på sätt och vis säga att tar någon åt sig så måste det ju finnas skäl till det? Eller? Återigen, bara en allmän reflektion. Det jag skriver måste vara helhjärtat och totalt ärligt, jag kan inget annat och många gånger får jag lida för det. Tänk så tråkigt om man bara gick igenom livet sluten och rädd för att göra saker eller bjuda på sig själv, som jag skulle ångrat mig då.

Så idag är en ny dag, där jag förmodligen kommer få "utbilda" fler stackare om att det inte alls är som de tror att ha ett barn med downs, att det är många med Downs som inte kan sjunga en melodi om så livet hängde på det, precis som Paris Hilton och att små bebisar som egentligen ska ligga helt apatiska ibland nästan behöver ett snöre och en sten för att bli kvar på samma ställe.

Ny dag, nya tag.

Igår har det åter varit lite kladdigt och kvalmigt, jag spanade mot horisonten hela tiden för det såg ut att kunna dra ihop sig till årets första brakväder men det hände inte något.
Tjoddas var lite lugnare, inte mycket men det verkar vara på väg åt rätt håll. Jag fick iallafall min mysometer helt fylld på morgonen när jag hämtade över henne till oss och pallade upp en kudde under henne. Hon tyckte att mammas näsa var alldeles utomordentligt välplacerad för att hålla kvar nappen i munnen och jag fick inte flytta mig en milimeter för då kom hon kasandes efter. Vi stannade faktiskt inne nästan hela dagen trots det fina vädret, mycket tack vare att Tjoddas somnade om efter några timmar och då passade jag på att smyga till mig en liten lur också. På eftermiddagen var det BVC som gällde (och kurvan ligger helt perfekt!) Gekås på kvällen, jag sa till mitt sällskap att jag minsann inte vågade gå till barnklädesavdelningen för jag har fullt i lådan hemma just nu med strl 68.... så jag köpte leksaker istället.... Ja,ja jag vet... Jag blev faktiskt nöjd med det jag hittade för det ena är en skön blomma som har en spegel, den var riktigt poppis får jag lov att säga, det andra var sådana där påbyggnadsringar man kan använda till babygymmet för att justera nivån på sakerna som hänger. (De är dessutom utomordentligt goda att stoppa i munnen, lätta att greppa och verkligen superläckra att ha som armband för en minifashonista)
När jag kom hem låg Tjoddas och sov gott i sin vagn, helt omedveten om att hennes pappa stod jämte och sålde sin fina motorcykel. Jag fick räkna pengarna och var hela tiden nervös över att slinta och sprätta iväg sedlar i vinden. Nu är det tomt i garaget, bara min lilla röda Bella kvar.

Idag steg vi upp och körde lite teamwork. Maken matade när jag pumpade, jag smög tillbaka och la mig i sängen igen och fick efter en stund sällskap av vårt lilla minitroll. En puss senare var maken försvunnen till jobbet och Tjoddas hade redan somnat om. Någon timme senare vaknade hon igen, på nåt sätt hade hon kommit ännu närmare och jag minns att jag såg en stor gapande tandlös mun i extrem närbild innan hon fick tag på min näsa. Yrvaket famlade jag efter nappen och bytte plats på den och min näsa. Hon suttade livligt vidare och iaktog mig vaket med de där klarblå ögonen. Jag kopplade av skenan och hon rullade genast över på sidan så vi kunde ligga och titta på varandra. Stackars liten, jag måste ju lukta pelikan i munnen på morgonen men hon verkar inte bry sig. (Note to self: be BVC om råd med att kolla igenom alla 5 sinnen så allt är intakt....)
Efter en stund när mamma inte var rolig längre och ljudnivån gick från lagom irriterad till, vaf*n fattar du inte att jag är hungrig eller? Så var det dags att stiga upp.

En matning senare kom jag på att Mutti und Vati förmodligen var uppstigna, var de sugna på lite besök månne? (Undervärdera aldrig att få komma hem till någon som vill kela bebis och som ger dig trevligt sällskap, mat och kaffe) Ett telefonsamtal senare så var all packning inklusive lite extra medicin och inhalatorer inpackade i bilen. Tjoddas kikade på mig från babyskyddet och körde igenom registret med olika grimaser som för att säga, kom igen någon gång då, åka bil! Det är så rackarns charmigt när hon hissar ögonbrynen upp och ner, gör stora ögon, fladdrar lite med tungan och tillslut spricker upp i ett leende.
Två sekunder efter att vi lämnat parkeringen sov Tjoddas som en liten gris.

Det var precis lika klibbigt och varmt hemma hos päronen som hemma hos oss, det luktar så gott av poppelträden när det är regn i antågande och jag hoppades återigen på en åskskur. Tjoddas vaknade såklart såfort motorn stängdes av och stirrade lite tvivelaktigt och yrvaket upp på mig och Tjoddasmormor innan hon kom för sig att börja tina upp lite. Efter hon fått lite mat så tog Tjoddasmorfar med henne ut på finpromenad i vagnen minsann. Tjoddasmormor och jag blev lämnade kvar på altanen och vi började diskutera allt som hänt det senaste halvåret igen.
För lite mer än tre år sedan befann jag mig på botten, sprucket förhållande, nybliven arbetslös och sittandes ensam i en stad där jag inte kände en kotte. Ingen bil att ta sig någonstans och en hyra som en ockrare skämts över. Vi enades över att allt jag gjort tidigare har liksom förberett mig för där jag är idag. Det är ju inte säkert att min äskade make varit intresserad av mig annars. Det är inte säkert att jag hade varit intresserad av honom heller. Vi gick igenom andras syn på Downs syndrom, religion, hur allt har varit fram tills idag och jag kan bara sammanfatta det såhär. Jag har aldrig varit lyckligare i mitt liv än vad jag är idag, jag skulle inte byta någonting om jag så finge. Hela mitt liv har förberett mig för det jag håller på med just nu. Jag liknade allt jippo som händer runt Tjoddas med att dansa schottis, ni vet, momentet där man springer i zickzack mot varandra i en stor ring och tar första mötande i höger hand och nästa mötande i vänster hand? Det är precis så det är, allt avlöser vartannat men såfort jag släppt den där handen på personen jag nyss mötte så tänker jag inte mer på det som varit, jag vet att jag kommer träffa på samma personer om och om igen, precis som i ringen. Det är en trygg bra cirkel. Alla som är med i vår lilla cirkel är verkligen toppen och jag hoppas att jag inte snålar med att tala om det för dem.
Jag känner inte att jag ångrat nåt jag frågat, eller inte frågat. Jag vet att om det är nåt jag undrar över så kan jag bara lyfta luren, eller skicka ett mejl.
Ibland kan jag dock få lite dåligt samvete för att jag kanske inte nojar så mycket som jag borde göra över första barnet? Jag har ganska svårt att se oss om några år, sitta här med en tonåring som har blöja, napp och fortfarande lever på välling. Hon får ta allt i sin takt, just nu går det ändå i räcerfart tycker jag. Alla våra barn ska få ta det i sin takt. Jag tror man mår bäst av det.

Rätt som det var började det mullra och regnet började smattra sådär härligt på altantaket, smattrandet steg till ett öronbedövande dån och vi var tvungna att ropa till varandra för att göra oss hörda. Då tog jag faktiskt Tjoddas och gick in, onödigt med så högt buller för en sån liten. Vi kikade på regnet ut genom ett fönster istället. Hon håller huvudet så mycket bättre nu, det är en markant skillnad bara från innan operationen.
När regnet lugnat sig lite så satt vi oss i hammocken, jag satt med hennes huvud under min haka. Hon låg och suttade på sin napp och den ena handen pillrade lite med mitt halsband, strax därpå sov hon. Vi satt nog så i två timmar, jag är inte riktigt säker och det spelar egentligen ingen roll.
Man hamnar i ett sånt rus av att sitta med en liten i famnen, det är lite svettigt och klistrigt med hud mot hud, man får kramp i armar eller händer av konstiga ställningar men det är alltid värt det.
Jag är så glad att hon är min.
Så satt vi medan regnet föll och renade luften, sakta avtog det och fåglarna började sjunga igen. Det luktade fortfarande nyutslagna löv och framförallt den där lockande poppeldoften.
Mitt i allt ringde maken och talade om att knäppiskatten var försvunnen, de hade letat överallt men hon var borta. Jag trodde inte hon sprungit iväg utan försökte lugna lite och resonera logiskt. Hon är rädd för bilar, hon skulle inte springa iväg långt för trakten är obekant, alltså har hon antingen klättrat upp i ett träd eller gått in någonstans där det varit öppet. Ikväll visade det sig att jag hade rätt. Hon hade råkat smyga in i ett uthus och var lite blyg när de skulle locka fram henne. Stackars kisseliten.

Sen måste jag bara berätta att kvällen fick en härlig guldkant innan det var dags för Tjoddas att sova. Hon skrattade högt en gång så Mutti hörde det i telefon, sen var det tvärstopp. Det var noll på skrattkontot. Nu, för bara en liten stund sen fick jag henne att skratta igen och det var så härligt för hon skrattade åt att jag skrattade, så det blev lite rundgång när vi stod där och skrattade åt varandra. Sämre avslut på dagen kan man ha.
Till Mutti und Vati, tack för en underbar dag. Det är så skönt att få komma hem ibland och bara vara.




Tjoddas sover sig igenom sitt första åskoväder. Pappa, vi vill ha en hammock!


Oh, och så vill jag slå ett slag för det här störtsköna gänget: The Specials

Så var vi då äntligen hemma, det står fortfarande någon påse i hallen, tvättkorgen känns överfull nu när resväskorna är tömda men saker och ting börjar så smått trilla på plats igen. Ja, förutom en viss misstanke om att vi fått Tjoddas elaka okända tvillingsyster med oss hem i stället. Jag är väldigt glad över att vi har en frisk liten prick med oss hem, även om hon ser lite lappad och lagad ut men.... detta humör, Göta Petter säger jag bara. Vi har nu en helt digital liten dotter som antingen är på eller av. Någon har haft sönder ratten för mellanregister. Jag nämner inga namn men en viss kirurg kanske kom åt nåt reglage när han var inne och pillade?

Hon äter ofantliga mängder mat och jag hinner knappt med i hennes tempo, det har gått från stadiga 120ml/måltid till minst 150, gärna 200ml/måltid. Inga gulliga små uppvaknanden på morgonen där hon ligger och flinar lite mysigt utan istället vaknar hon med ett avgrundsvrål som Beelzebub skulle varit mäkta stolt över. Inte sitta eller ligga själv, inte samma ställning i famnen för länge, kan vakna i vagnen och vara lite ledsen hon gör ifrån sig flera gånger om dagen vilket är väldigt ovanligt för denna tjejen. Helt utbytt!
Vi, helt utsjasade föräldrar som inte är vana vid vår lilla bortbytings fasoner mitt i nätterna, tror att det är en stor omställning för den lilla lekamen efter operationen. Det måste ju dessutom sträcka, nypas och kanske klia i ärren också.
Mycket att bearbeta för en sån liten knodd och jag tror nog de kommer ihåg lite av nåt såhär stort iallafall ett tag efteråt.
En annan mamma på samma avdelning berättade att hennes dotter, som är jämngammal med Tjoddas, var mer orolig efter sin operation och att hon inte fick gå ifrån henne för då blev flickan ledsen.
Så lite intryck sätter nog sitt spår minsann.

Saker vi lagt märke till som ändrat sig postoperativt:

inga svettningar vid matning längre
starkare i händer och nacke
varm om händerna
rosigare kinder
större matlust
mer stimulanskrävande, mer vakentid
magen verkar kommit igång (kan vara tillfälligt)


Vi har kommit på att flytande Alvedon är vattenlösligt så vi "slipped it in the breakfast" dv.s vi häller Alvedon i lite av mjölken som hon drack upp helt utan misstankar. Vi är hemska, hemska föräldrar.... alla knep är bra utom de dåliga.
Att försöka spruta in flytande Alvedon har resulterat i att vårt barn började lukta svarta vinbär, inte helt oangenämt iofs (bättre än sur mjölk) men medicinen ska ju verka på insidan inte användas som parfymering. (eller marinering beroende på hur mycket som kommer ut igen)
Annars är hon tillbaka på Impugan och Spironolakton igen. Hon får inhalera två gånger om dagen Pulmicort och sen har vi en annan sort, liknande ventolin.
Limmet över ärret håller redan på att vittra sönder och har kryllat sig lite här och där. Det borde nypas i skinnet kan man tycka, speciellt om det får fäste i kläderna när hon rör sig.

Vi gjorde stan igår på farmors bekostnad och ekiperade vårt nya hypertillskott i familjen. (Om någon hittar Tjoddas så får ni gärna sätta en adresslapp på henne och skicka hem henne med bussen, vi tar henne givetvis tillbaka också även om vi naturligtvis behåller den vi fick med oss.... hon är rätt festlig ändå)


Så, några snabba tips för god överlevnad i Lund stad samt universitetssjukhuset med omnejd:

När det är skyfall, håll dig undan Entrén i block A, bara för att det är ett tak där betyder det inte att det håller tätt. Detsamma gäller barnakutmottagningen. Strax utanför hissen får man dra på vadarstövlarna.

Försök aldrig skoja med en inföding om vädret genom att antyda hur mycket bättre du trodde det skulle vara här i söder.

Välj kokt korv om du nödvändigtvis måste äta korv i en moje någonstans, de blir gröna efter 30min och måste bytas ut. En grillad kan ligga på hela dagen.

Äta ute i Lund? Gå ner till Valvet, ställ in dig på att det kommer ta en bra stund att välja mellan allt gott på menyn. Billig, god mat till bra priser.

Ta aldrig några genvägar, inga av de äldre kvarteren är logiska och slutar helt plötsligt i en återvändsgränd.

Tanten på ICA tycker om att se sur ut, försök inte vara trevlig mot henne.

Oavsett hur knepigt folk har klätt sig, glo inte, de har flyttat till stan för att de inte smälte in hemma på landet. Att Limegröna sneakers och tubsockar inte går ihop med beige shorts och en skär skjorta är inte ditt problem.

Likadant, stirra inte på den stackars tanten som sitter och kedjeröker utanför sjukhuset medan hon förtvivlat hänger sig fast i sin droppställning, det är ofint och hennes man kunde se ganska irriterad ut.

Förstod du inte vad doktorn sa, fråga sköterskan när han/hon har gått istället, doktorn har alldeles för mycket att göra för att svara på frågor eller upprepa det som sades.

Det bor ingen stackars tant i hissen som talar om för dig att dörrarna öppnas, stängs eller vilken våningsplan du är på. Det är fritt fram att härmas varenda gång hon glatt kvittrar vad som händer.

Det är dumt att vara kissnödig när man väntar på hissen i block K, trapphuset är nämligen utrustad med högtalare som ska spela lugnande läten som fågelkvitter....och porlande bäckar.....

Apoteket (som inte är ett apotek för det är ett vårdapotek) som ligger vid patienthotellet, har inte öppet på helger. Apoteket hjärtat på Mårtenstorget 12 (jämte Donkan) är det enda apoteket som har öppet på söndagar och då är det öppet till 19.

Köp handkräm, du kommer aldrig ha tvättat och spritat händerna så mycket i hela ditt liv som när du är på sjukhuset. För att förhindra att händerna trillar av efter några dagar.... köp handkräm.

Ett vackert ställe att promenera på i närheten av sjukhuset är Norra kyrkogården tvärs över stora vägen. Gå inte dit hungrig eller kissnödig dock, det är ett stort område och jag gick vilse två gånger.

Om en gräsand landar i ett träd, bli inte förvånad, tydligen gör de sånt i skåne. Jag hade inte heller trott på det om jag inte hade sett det själv.

Sådär, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst med en överlevnadsguide för ett tillfälligt liv i skåne men eftersom jag rantat på en bra stund här nu känns det som om det vore på plats för lite nya bilder istället.
Alla ni som har skickat mejl till mig men inte fått svar, jag är hemskt ledsen men jag dabbade mig när jag la om mitt E-postkonto. Jag glömde såklart klicka i den lilla boxen "vidarebefordra", inte konstigt att det varit så "tyst" från en del av er. Det kommer nog en ny E-post igen inom kort dock med eget domän istället för att köra via gmail. Problemet är iallafall löst just nu så det är bara att mejla på som vanligt.

Holy schmoly, the beast is awake! Dags för en ny dust med vår sprillans nya bebis.
Jag vill iallafall tillägga en sak, trots allt extra vi haft, har och kommer att få.
Hon gör det väldigt lätt att vilja ha många fler, i vår familj är alla barn välkomna.

Tack till all personal på BIVA och avdelning 67. Doktorer i all ära, inget hade fungerat utan sjuksköterskor eller undersköterskor!
Ni har varit helt underbara mot oss nyfikna, frågvisa föräldrar som tryckt upp kameror i ansiktet på er dygnet runt när något ska göras med Tjoddas. (Lite läskigt att vakna mitt i natten av att det stod främmande människor i ens rum var det, man vänjer sig fort.)







Som jag sitter.


Mitt försök att kamouflera Tjoddas, lilla och stora polkagrisen


Se, jag skojade inte. Änder i ett träd!


En drogad Tjoddas som fått snedtändning, pacemakern ska dras ur.


Mammas finaste Tjoddas.


nyekiperad i snajsiga leggings och tjusig klänning.

Jaha, då var det redan dag fem idag. Igår rullade allt på som vanligt, mormor och morfar hälsade på, morbror kom och gästspelade en runda också. Dagarna flyter ihop lite, de gör de ju alltid när man tillexempel inte jobbar men här är det upprepade rutiner hela tiden så jag tycker det är svårt att särskilja vad som hände när. Jag kommer ihåg att vi tog en liten sväng nere på ljusgården igen för att spana in fiskarna. Tjoddasmorbror förklarade generöst att, det var väl klart Tjoddas skulle ha ett eget akvarium, så nu har hon ett litet akvarium hon fått ärva av en kusin. Tack så mycket, vi ska döpa första guppyn efter dig morbror.
Helt otroligt nog förresten, så hände en annan sak när vi satt och åt Maken och jag, en familj, vars usprung jag är mycket osäker på men det var inte svenskt, satt med sin lilla bebis i vagnen jämte sig inne i lunchrummet och de hade även två lite större barn där. Rätt som det var kom det in en lång doktor och presenterade sig som ortoped, han ville kika lite på bebisens fötter..... hänger ni med vad som komma skall? jo,jo... sen kom hela harangen om gipsning och att allt kommer att bli bra. Maken och jag tittade menande på varandra. När ortopeden gått presenterade vi oss för familjen och berättade om Tjoddas och hennes fötter. De ville hemskt gärna titta på skorna och vi förklarade allt vi kom på samt berättade sånt vi själva upptäckt, förberedde dem lite på att det kunde vara jobbigt osv. De fick även adressen hit så de kan kika lite på bilderna av skenor, skor och hitta länkar.
Det kändes lite häftigt att få träffa några andra, bara sådär helt appropå, som också har Peva.
När vi matade henne och precis hade gett henne järntillskottet hon skulle ha hände allt samtidigt. Hon tog i för att göra ifrån sig och det blev väl förmycket på full mage så allt järn och lite mjölk kom tillbaka upp. Det luktar fruktansvärt med järnmedicin! Jag kände hur varmt det blev i knäet och mycket riktigt, när vi plockade av henne byxorna var det "dodo" hela vägen upp till armhålorna...

Vi sov gott inatt jag och Tjoddas, ingen av oss vaknade när farbror sjuksköterska var inne vid tre och gav henne medicin, hon svalde allt utan att vakna ens en gång. Han påpekade vid halv sex att hon inte ätit vad hon borde på ett dygn och jag talade om att vi fått dygnet uppdelat fram till nio på morgonen, han såg lite skeptisk ut men ryckte på axlarna och gick igen. Vid sju åt hon 170ml utan att blinka, så var den kvoten fylld.

Idag har vi dragit ut pacemakern och PKV'n, hon fick lugnande innan men snedtände såklart, de kan tydligen göra det ibland de här små liven. Så istället för att somna sjöng hon sig igenom hela föreställningen. Dagen började faktiskt med stora leenden och mys men hon har blivit jättegnällig och skrikit massor idag, vi tror det är magen men vi är inte säkra. Jag kan tala om att tillskottet luktar järn även i andra änden.... min man stod och funderade på varför i hela friden det luktade plåttak inne på dass när han bytte blöja.
Det har ösregnat hela dagen och när jag skulle gå och handla fick jag dels vada i vatten inne på själva sjukhuset i stora entrén.... stabilt.

Vår lilla ålis ligger nu och snusar i sin egen vagn efter en lång härlig promenad, vi fick lite permis för att äta och promenera, laddade med medicinsprutor så släppte de iväg oss. Så himla skönt.
Imorgon kanske vi får åka hem, det gjordes EKG, flatröntgen av lungor samt UL idag. Tackvare att hon är lite rosslig fortfarande så fortsätter vi med inhalationer det är ventolin vid behov, Pulmicort morgon och kväll samt Natriumklorid när hon låter lite väl rosslig. Hon verkar gilla det för hon vänder ansiktet efter masken och håller gärna själv lite i kanten om hon kommer åt. Hoppas bara det magonda släpper.

Nu är det dags för lite lördagsmys!