Ursäkta röran vi bygger om.....

Hm, så jag kände att det vad dags att försöka "hotta up" bloggen lite, vilket resulterar i lite olika...fruktansvärt, gräsliga färgförslag.
Av någon outgrundlig anledning slår den här "oj-vad-jag-känner-för-att-mixtra-med-htmlkoder-just-nu" känslan alltid till någonstans mellan halv ett på natten och varar gärna fram till runt fyra.... det är den lilla nörden som bor i mig, den som vill plocka fram Jolt colan, pennfodralet som passar perfekt i bröstfickan och leta CSS tutorials hela natten... jag är en sjuk, sjuk liten människa....
Så iallafall, det blev lite för sent för en ordentlig bloggning idag tyvärr och jag ber verkligen om ursäkt för skicket jag lämnar bloggen i nu men... jag orkar inte fixa längre. Mina ögonlock fastnar mellan tangenterna just nu....

Ska försöka återkomma snarast med inlägg om vår älskade lilla badanka som var på sitt första klädparty idag och som ska få finbesök till frukosten imorgon.

Ett bra tips är att kisa nästa gång ni kikar förbi bloggen....man vet aldrig vad jag råkat sätta för härlig färgkod som bakgrund när jag testar..... hm, undrar om det finns någon tillräckligt skarp för att man ska bli solbränd?


Aber

Synonymer på aber: oväntat hinder, streck i räkningen, hake, svårighet, stötesten, problem, olägenhet, men, krux.....

Ja, ungefär så känns det just nu. Om min mage kan benämnas som någonting just nu så är den definitivt ett aber. Jag har faktiskt dessutom, för första gången i mitt liv, blivit sjukskriven. Efter kontakten med läkaren och en diskussion senare, hittade han, av en ren slump nästan, ett myom. Han rullade runt en ultraljudssond på min mage för att kika lite vad som fanns där inne och när han körde över ett speciellt ställe på magen, kände jag på en gång att det var något som "bulade" under huden, nåt som inte skulle vara där och då han gick tillbaka för att trycka lite extra, strålade det ut på exakt samma ställen som det gör när en av attackerna kommer.
Så med lite tur är det problemet. Jag kan även ha blivit lite överkänslig mot mjölkprodukter för magen reagerar inte alls som den ska göra i många situationer just nu och den enda gemensamma nämnaren jag kan tänka på är just mjölk. Nu efter några dagar utan mjölk och mjölkprodukter tänker jag testa teorin i praktiken och ge mig ut på en promenad, det är då det brukar köra igång.

I helgen drev jag med vårt jaktlag... alltså, inte som i "ha,ha, där lurade jag er allt" utan mer som i " spring nu alla små älgar så vi får lite rullader" Jag hade, klädledes, förberett mig för att sitta still på pass, så efter någon kilometer måtte folk på avstånd trott att ett vedeldat lok tog sig fram i skogen, för om det INTE stod en plym av ånga efter mig vore jag synnerligen förvånad. Holy schmoly vad varm jag var!
De två mest överraskande företeelserna den dagen var dock när jag: 1. stack ner fingret i en hög med älgbajs för att se om det fortfarande var varmt (nej, bara lite ljummet) och 2. När min stövel, för andra gången i mitt korta liv som medhjälpare i jaktlaget, beslutade sig för att på ett snopet sätt skilja sig från min fot och stanna kvar i gyttjan jag trampat i. Det sista resulterade i ett snabbt, kallt och mycket oförberett bad i en ganska illaluktande dypöl. Jag hann tänka: Fan, inte nu igen. Innan jag stod i yogaställningen "kissande hund" med min strumpklädda fot upp i luften bakom mig. Mitt snälla sällskap fann sig fort och fick snabbt min stövel på plats igen.... jag hörde dock hur han fnissade lite men eftersom det senare visade sig att han snubblat och trillat med hela överkroppen först rätt ner i en stor pöl utan botten innan dagens slut, så kände jag mig lite bättre.



Igår var det iallafall simning och för en gångs skull kunde jag åka med och iallafall titta på när maken plaskade i bassängen med Tjoddas. Jag, som är ett riktigt vattendjur, blir lite lätt avundsjuk när man bara trippar omkring jämte och får titta på hur roligt de andra har. Jag hoppas jag får bada nästa gång och att det inte är så många då heller för det blir lite kaos i omklädningsrummet när vi är flera.
Efter ungefär fyra timmar hemma var det dags att göra om hela resan igen för då var det dags för teckenkurs. Vi hade inte övat någonting så det kändes lite nervöst, eftersom det blev avbokat sist är det ändå fem veckor sen förra gången så man är lite orolig över vad man har glömt och inte.
Det gick bara bra och lilla Tjoddas flirtade förtjust med Pappa J's mamma som satt bakom mig. Hon blev lite blyg och la ner huvudet mot mig och det kändes verkligen så himla gött att hon tyr sig så. Jag har aldrig riktigt upplevt att hon är så värst intresserad av att gosa eller mysa. Det ska liksom hända saker, kramas man måste man vara still. Hon skrattar när man pussar henne på magen för att det kittlas så det räknas väl knappast som mys. Men det kanske kommer när de blir lite större, att de klänger lite mer eller så.


Aber kadaver med magen ur led
Jag vill trolla dig rofylld, på dig är jag vred.
Du har väldigt bråttom och du gör mig så illa
Kan A-fil på burk dig möjligen stilla?

En A-fil sig visade vara rätt fel
Undrar om du nånsin blir lugn eller hel
En vecka med fritt ifrån mjölk och från smör
Då kanske problemet dyker fram, som sig bör.

Men soja och havre och ris är rätt päckel
Fast mage med brådska är också rätt äckel
Så snällt till min gröt jag nu havredyck har
och minst en proviva om dagen jag tar.


Men man vänjer sig väl?



















Sköt dig själv och skit i andra

Idag fick jag två väldigt grova kommentarer gällande ett äldre inlägg här på bloggen, jag har faktiskt väntat på det ett tag och varit förvånad över att de som är här och läser verkar tycka att det mesta jag svamlar om är ok.

Jag kan ärligt säga att det är många gånger jag funderat på att sluta skriva, eller låsa bloggen men, då försvinner ju hela meningen med varför jag började. Jag började ju för att avdramatisera allt det här, tala om att det är ok att må lite dåligt, tycka att det är svårt och vara ledsen och framförallt, visa att det ÄR inte farligt med ett barn som inte är "normalstört".
Om jag förstår kommentatorn rätt (som jag tror har skrivit båda inläggen?) men som uppenbarligen inte vågar helt och hållet stå för det som skrivits, eftersom ingen möjlighet till kontakt har givits.... så är det kanske dags att backa lite nu.

Tydligen är det inte ok att lägga upp en bild på en bebis utan kläder på nätet även om inte ställningen är provokativ på något sätt och upplösningen suger. Hade jag varit pedofil hade jag nog inte haft mycket nytta av den bilden. Det handlar om inlägget "Aprils fool" där det finns en bild på Tjoddas hos BVC när hon har sin skena på sig. Förstorar jag upp bilden extremt och sitter med lupp kanske jag kan ana nåt som inte är magen eller de rultiga låren.
JAG tycker att det vore mer stötande med filmen från Lund där de drar dränslangarna tillexempel. Men vi har ju alla olika trösklar och man väljer ju själv vad man vill och inte vill titta på.
I USA är ju allt naket banlyst medan våld är helt ok....och det verkar ju gå jättebra för dem.....

Jag har fått lära mig att man SKA kunna gå hem en sen kväll från puben, naken om man så vill, utan att riskera att bli påhoppad på vägen.
Jag har fått lära mig att man SKA få ha en egen åsikt och man måste kunna stå för den men även lyssna på andras åsikter.
Jag har fått lära mig att det ÄR naturligt med naket oavsett ålder och att vissa ord eller saker blir bara laddade för att samhället styr oss mot det. (Sen att det alltid finns rötägg som förstör för oss andra gör ju att vi ändå får tänka oss för ibland....inte för att många hade hoppat på mig om jag gått naken hem, möjligen för att ge mig kläder då kanske....)

Jag kan säga att jag, personligen, tycker det är lite löjligt att alla Pippi böcker som handlar om Kurredutt ön med Pipps pappa som negerkung, eller Krakel Spektakel som köper negerbullar, har blivit återkallade, brända och utbytta med de som är politiskt korrekta.... genom en sådan handling laddar man ju ord ännu mer.
Hänger ni med?
Då borde man för alltid bannlysa Sunes sommar med klassiker som "we call them wienerbreads" också. Eller sketcher av GAS (Galenskaparna After Shave) där man fritt och flertalet gånger skojar om personer med utländsk härkomst på ett sätt som absoult inte vore ok idag? Oh, oh...driver de inte med en stackars turk i Göta Kanal också? Bort med den isåfall...

Det finns så mycket här i världen jag gärna hade ändrat på om jag kunnat. Jag klarar tillexempel inte av att titta på dåliga debattprogram eller kassa dokumentärsåpor som innebär att alla ska ligga med alla på kortast tid möjligt, men vet ni vad jag gör då?
Jag byter kanal, eller stänger av. För det är min fulla rätt att göra det om jag tycker det är nåt jag tar anstöt av.

Så, till dig, för jag tror faktiskt bara du är en, men du hann kanske lugna ner dig lite medan du skrev ditt första inlägg?
Jag har din IP adress loggad i min blogg men jag tänker inte använda mig av det och jag tycker faktiskt det är lite väl fegt att inte våga lämna kontaktuppgifter eller ens ett påhittat alias. Är du helt fläckfri själv eller kommer du inte ihåg ett av de mest kända citaten från bibeln när de kastar sten hejvilt?

Om du tycker det är så farligt att se en bild på en tre månaders bebis, på håll med inget annat än sina skor på sig, som var hela poängen med bilden men uppenbarligen så missade du den trots bildtexten, så tycker jag du ska lägga lite mer av din  fantastiska energi på att kanske försöka rätta till sånt i vårt samhälle som faktiskt är fel istället.
Är det inte mer fel på att det INTE är ok med nakna bebisar än att det faktiskt fanns ett kort i ganska kass upplösning på mitt barn, i en icke, på något sätt, sexuell position? Det är ju inte direkt så att hon ligger och fläker sig. (En sådan bild hade jag definitivt inte lagt upp, jag har också mina gränser)

Vad kan vara mer naturligt än att vara naken? Det blir ju vad man gör det till och kanske är det som så att eftersom inte jag eller någon jag känner, hittills har tänkt på bilden som sexuellt.....kanske det är någon annan som behöver en dumstrut eftersom de tänker på barn som något de inte borde vara i första hand?
Det är min åsikt som jag står för!




Mitt hjärtas fördomar

Fördomar, vi bär alla på dem även om vi kanske inte alltid erkänner det ens för oss själva. Så i mörka stunder kanske det kryper fram, det där vi egentligen skäms för, som vi vet är fruktansvärt dumt men vi kan inte hjälpa det.
Det största försvaret vi har mot fördomar är kunskap och vishet.

Jag vet människor som automatiskt tror att en rullstol betyder att man är dum i huvudet också, eller att en CP-skada innebär ett dräglande kolli. När jag var riktigt, riktigt liten... kanske inte mer än tre, kanske fyra år, så höll jag faktiskt andan om jag passerade någon som var lite annorlunda för jag trodde det kunde smittas. Det skäms jag för idag men jag kan kanske skylla lite på min ålder också hoppas jag.
Så varför tar jag upp detta idag? Jo, därför att efter bara 9 månader har Tjoddas gång på gång spräckt alla gränser för mina inbyggda fördomar.
Det finns obetydligt mängd fakta om just bebisar eller barn med Downs, eller har jag kanske letat på fel ställen? Jag vet att jag grät på BB när jag febrilt sökte runt på nätet med min makes laptop bara två dygn efter förlossningen och hittade en tidningsartikel om en familj vars dotter var si och så gammal och hon kunde inte lyfta huvudet själv eller rulla över på magen. Hon låg som en säl på golvet. Alla som pratat med oss om hur vanligt det är med sondmatning, apati, dålig tonus, alla sjukdomar som skulle komma och knacka på dörren så fort vi kom hem, alla fel allt som skulle bli fel, allt hon inte skulle kunna.......
Tillslut är det kanske inte konstigt att tankarna börjar vandra sina egna vindlande vägar på fantasins mörka, kladdiga, spökstigar?
Man ställer in sig på det värsta och därifrån är allt en svindlande seger.
Jag vet att vi tänkte på hur hon sökte oss med ögonen, log och visade att hon kände igen oss, mamma och pappa. Att hon kunde följa en leksak med ögonen, sträcka sig efter den och hur det kändes som en lättnad att "hon iallafall kunde det" Oj, oj kan jag säga.... Jag vet inte riktigt vad vi hade tänkt oss, kanske ett vindögt, mähä som bara skulle ligga och drägla i ett hörn utan minsta kontakt med omvärlden? Som bara fick sjukdom efter sjukdom och som sakta skulle tyna bort ännu mer?
Istället idag har vi ju den finaste lilla flickan i världen, hon sträcker sig girigt efter sina kex på bordet och gör sitt bästa att få tag på så många som möjligt samtidigt för att stoppa i munnen. Trillar nåt ner på golvet så kommer Doris och då är Tjoddas snabb som blixten med att gräva ner båda händerna i pälsen och kvittra förtjust. (Doris står ut sålänge hon får kex, hon skiter i oss nu och går direkt på guldgruvan när det gäller att tigga mat) Vår lilla tjej sitter stadigt i sin gunga och tar i förbifarten tag i alla leksaker hon når när hon sträcker sig, smakar på dem och testar sen en ny, såfort något rör sig eller hörs så vänder hon sig efter det för att se om det är något spännande (eller möjligen ätbart) idag, när maken dammsög i källaren, så brusade det lite ur uttaget i köket (Vi har C-dammsugare) Hon spände blicken i uttaget och betraktade det som för att klargöra att det inte var något farligt. (Detta samtidigt som hon gungade så huvudet gick fram och tillbaka för att kunna hålla kvar blicken) Vår tjej pladdrar och pratar, testar sin röst, skrattar så det bubblar, rullar runt på mage och vet precis vad hon vill. Kommer någon hon tycker om och tittar på henne så spritter hon glatt och nästan studsar och hon ler med hela ansiktet.
Det märks att hon har börjat lära sig räkna ut saker (vrålar jag så kommer någon och hämtar mig tillslut.... aha, det är på detta hållet nappen ska vara...) varenda dag har nya saker som gör att bitar av gamla fördomar trillar bort hela tiden.
Vad som är viktigt är ju att på nåt sätt få ut till andra, hur det verkligen är, hur bra det kan vara. Det finns ju inga gränser för hur långt hon kan komma, kanske hon axlar min roll som president över hela världen när hon blir stor istället för mig? (Som enhällig diktator röstade jag fram mig själv till det på livstid....)
Jag tror att det är viktigt att göra våra barn "verkliga" för alla andra, att visa de som inte redan vet, att våra barn är minst lika perfekta som alla andras även om de kanske går lite senare eller inte pratar rent på en gång. Att de är barn, först och främst och att de kommer bli odrägliga tonåringar som man önskar man kunde låsa in i källaren, slutligen kommer de bli vuxna och vilja flytta hemifrån, skaffa en flick eller pojkvän, tycker mamma och pappa är skittöntiga som leker "gulabilen-leken" när föräldrar egentligen bara ska diskutera nyheter eller väder med varandra.....
Ett av mina många motton här i livet är: "Det blir vad man gör det till" och det gäller ju i alla riktningar såklart, både positiva och negativa. Ett annat som jag fått mycket nytta av är: "Det spelar ingen roll hur mycket du kämpar mot strömmen, det som ska hända kommer att hända, det är lika bra att bara flyta med och se vad som händer"

Jag blev så glad när jag såg att SVT började sända Glada Hudik-teatern med Elvis. Man får följa sjukt underbara personer med en blandad kompott av "handikapp", anledningen till fnuttarna runt handikapp är för att en del av de som är med borde knappt ens behöva klassas som handikappade eller funktionsnedsatta.
Här är en direktlänk till deras hemsida: Glada Hudik. Mats "Melon" Melin, även känd som "ICA-Jerry" (Som för övrigt var med i FUB tidningen sist) är ju en av stjärnorna i ensemblen och han berättade bland annat om sitt arbete som vaktmästare på sjukhuset, vi fick följa honom när han och hans tjej åt middag med mammorna. Flickvännen refererade till Mats mamma som "kärmor" istället för svärmor, bara för att hon tycker det låter bättre.

Jag bläddrade även förbi en kanal häromdagen och var tvungen att bläddra tillbaka för jag trodde jag sett fel. Det finns en serie som heter "the secret life of the american teenager" där i finns den här killen: Luke Zimmerman han hade långa dialoger med motspelare och medan jag satt som en handfallen fågelholk i soffan (knogarna nådde ner till golvet och hakan vilade på tv bordet... (Kom igen nu, erkänn att USA inte direkt är speciellt duktiga på att lyfta fram personer som faller utanför ramarna.. allt sånt är ju Guds straff liksom)) stod den här helsköna lite töntiga killen med cockerspanielögon och läxade upp en muskelknutte som var nästan en meter längre och som hade orden "High schools populäraste sportfåne" i det närmaste tatuerat i pannan. Serien i sig suger men 1-0 till dem ändå.

Jag ska försöka mig på ett citat så gott jag kan.... Pär Johansson, som startade Teatergruppen i Hudik sa ungefär så här när han fick frågan om hur de handikappade hade ändrat sig sen teatern startades, eftersom det gick så bra för dem nu. "De har inte ändrats ett dugg, men samhällets syn på dem har gjort det"



Jag vill också vara med och ha ett finger i spelet när det gäller att förändra världens sätt att se på saker som är lite annorlunda.... jag vet vara inte riktigt hur än.....














Rädslan

Vi var också rädda en gång, det var därför vi blev så ledsna när vi fick veta att Tjoddas hade en extra kromosom. Jag tror det är en helt naturlig reaktion för det är ju samtidigt någonting man kanske inte förstår sig på om man inte redan haft turen att leva nära någon med Downs Fenomen.
De som berättat att de tog det som världens självklaraste sak, är ju oftast de som har någon nära inpå sig redan innan.
Vår resa har inte hållit på så länge, den är inte ens ett år än och vi är egentligen bara två skraja nybörjare på allt det här med blöjbyten, kromosomtest och när bebisar ska klara av att göra ditt eller datt. Men jag vill bara poängtera ändå att man faktiskt får vara rädd, ledsen och ha massor av mörka tankar när man slungas in i nåt som verkar otäckt och främmande, iallafall gjorde det så för oss....till en början, man märker knappt när känslorna byts ut, men det gör de. Tillslut känner man sig som värsta dårpippin och fattar inte varför man tänkte som man gjorde.

Jag känner mig lite extra sentimental idag för jag har precis sträckläst "Eskil riddaren av syrenbersån" vilket jag inte tänker rekommendera någon som är förkyld att läsa, det är ett rent helvete när snoret och tårarna forsar fram samtidigt som man försöker läsa en av de bästa böckerna någon skrivit på länge. För oj vad jag grät. Jag skulle varmt rekommendera den till alla som kanske vill läsa en bok med "fötterna på jorden" som handlar om samma saker som vi föräldrar råkar ut för.
Mitt absoluta favoritcitat ur boken går såhär: "Konstigt att man är som man är när man inte är som man ska" Skulle jag tatuera in någonting i pannan (nej mamma, jag lovar, jag ska inte) men OM jag skulle ha tatuerat in någonting i pannan så är det garanterat mitt nyaste favoritcitat. För mer på pricken än så blir det inte när det gäller mig.

Så, hur är det så egentligen? Tja, jag tror vi var ur gängorna i ungefär två, tre veckor som mest. Värst var nätterna när man hann tänka efter och oroa sig.
Det är ju klart den absolut värsta tiden för man får massvis med information man inte kommer ihåg, nya kontaktpersoner till höger och vänster, folk som hela tiden försöker uppmuntra en, kontroller som ska göras för att det är ett barn med Downs, kontroller som ska göras för att det är en nyfödd liten bebis..... och mitt upp i alltsammans så ska amning fungera, avslaget ska läka, hormonerna ska försöka komma till ro (Holy crap vad hormonerna dansar macarena efter att man fött barn) man ska försöka ta till sig ett nytt barn.... Vi fick ju lite extra tack vare att Tjoddas värden helt plötsligt sköt i höjden för gulsot, hon var svårstucken så det blev några resor till neonatal, samt att vi hade "klumpfot" eller som jag hellre kallar det PEVA "pes equinovarus adductus"... det låter lite mindre 1300-tal att säga PEVA istället för klumpfot. De kunde inte besluta sig heller för om hon hade höftledsluxation också eller inte. Efter att fyra läkare böjt och vridit kördes hon slutligen ner för ett UL så att det skulle klargöras en gång för alla. Efter ett tafatt försök att kissa på doktorn (duktig flicka!!) så kom de iallafall fram till att höfterna inte var några problem.

Några månader senare så har jag fortfarande lite svårt för att tro på alla rosaskimrande berättelser man hör till höger och vänster från föräldrar med lite äldre barn. Kamprop som "stor glädje" "bästa som har hänt mig" och annat kan ibland klinga lite falskt i mina öron. Varför? jo, varför skulle nu detta vara fantastiska superungar då när alla andra snoriga kids blir som förbytta någon gång i tre års åldern? Sätter sig inte dessa "solstrålar" sig på tvären alls? Varför vill inte alla människor isåfall BARA ha massor med barn som har en extra kromosom....vilken fantastiskt värld vi hade levt i då.... eller?

Jag väntar med rysande spänning på trotsåldern, inte för att jag tror att den blir så kul men för att jag då tänker peka finger på samtliga som bara berättat solskenshistorier och tala om för dem att min unge kan vara fördjävlig ibland. Att hon kan tänka ut de mest kluriga grejer för att få som hon vill och då tänker jag vara stolt. Mitt i allt gråtande, tandagnisslande och svett som säkerligen kommer rinna i strida strömmer nerför nacken.... tänker jag vara stolt över att hon minsann kan sätta sig på tvären om hon vill.

Men samtidigt förstår jag precis hur de tänker. Allt det där jobbiga försvinner såfort nästa leende visar sig och jag känner redan nu att även om jag inte har nåt att direkt jämföra med så vågar jag säga såhär. "Vanliga" barn, förväntar man sig ska kunna saker inom viss tid, inom vissa normer och standarder men det här är något helt annat. Varje framsteg, varje ny sak betyder så mycket mer än vad det möjligen hade kunnat göra om det hade varit ett "normalbegåvat" standardbarn som delats ut på BB.
Att man blir så mycket lyckligare för varje omöjlig sak som bara tog lite längre tid, GÖR ju att allt det svåra blir som bortblåst. Allt blir ett töcken av glädje och stolthet... (sen försöker man nog släta över lite också för att man tror andra föräldrar som kanske inte förstår, skyller allt som inte är bra på Downs. Jaha, så Pelle var lite skrikig idag... ja men är inte det lite typiskt Downs barn? Förstår ni?) (Lite som att komma till valfri grupp med människor där det ingår fler än tre puckon som kan hålla varandra om ryggen när man råkar nämna att man har ont i magen och det första puckot säger överlyckligt "Vaddå, har du PMS eller?" sen skrattar alla idioterna åt det orginella skämtet som om de aldrig hade hört det förut och tada.... tack vare att jag är kvinna så har jag tydligen PMS 365 dagar om året såfort jag kanske käkat en taco kvällen innan jag inte borde....fler som varit i den sitsen?)


Hela resan, att bli med barn, att få barn, att bli chockad över att "fel" barn kom ut, bearbeta allt och att få lära känna barnet mer och mer för varje dag samtidigt som förälskelsen till barnet väcks, det är ett storslaget äventyr. I min värld och det går inte en dag utan att jag fantiserar om allt vi ska hitta på och som vi redan hittar på. Just nu hoppar vi i sängen när inte pappa är hemma (ok, så jag hoppar lite försiktigt och hon studsar runt samtidigt som hon kiknar av skratt varenda gång hon landar igen) Vi leker tittut med kökshanddukarna och gungar högt i gungan varje dag.
Jag fantiserar om pannkakshus vi skulle kunna bygga i de stora träden på baksidan, sådär som Lotta på Bråkmakargatan hade i böckerna.
När maken och jag går förbi spännande stenar eller på vindlande stigar med en sovande unge i vagnen hittar jag på hemliga sagor om förtrollade prinsar och troll som bara hon får höra när vi är ensamma. Jag har alltid haft mycket fantasi, det vet alla de som känner mig väl.
Min fantasi och kreativitet har blossat upp nåt enorm under de här månaderna och det är bara lilla Tjoddas jag kan tacka för det.

Så, var för allt i världen rädd om du känner för det. Men var det inte för länge för det är ett fantastiskt barn du har fått oavsett om just ditt barn har en extra kromosom, eller kanske en för lite, saknar en arm, har Cerebral Peres eller nåt annat som ni inte hade tänkt er från början.
Det kommer att gå bra och tack vare det barnet så kommer ni få vara med om massor med äventyr och upptäckter ni aldrig hade fått annars.






Det är väl fantastiskt ändå

Mitt i all villervalla, envist tröga magar (förmodligen mitt fel men det är så förbaskat skoj att se majskrokarna helt magiskt försvinna på någon sekund) och flyttlass, så får man sig emellanåt små tankeställare. Visst är det fantastiskt ändå att det trots allt bara är 1 på 800 som föds med Downs? Det är så nära en på tusen man kan komma utan att egentligen vara så förtvivlat nära ändå. Men det där med "syndrom" har jag alltid tyckt illa om och det känns lite...malplacerat?
Syndrom påvisar väl nästan mer någonslags sjukdom och sjukdomar mår man väl dåligt av? Mår personer med Downs dåligt av att de har Downs? Isåfall har det talats tyst om detta för JAG har aldrig hört det.
Hade jag varit president över hela världen....vilket jag såklart tänker bli, när jag har lite tid över.... så skulle jag vilja ta bort det där "Syndrom" och ersätta med nåt annat.
Downs Fenomen.... det låter genast lite trevligare och dessutom kan alla med talfel uttala det också utan att behöva skämmas för att "S" blir lite konstigt.

Jag vill också passa på att förklara lite skillnader mellan det här gamla: Downs Syndrom, och det mer, spännande, nya: Downs Fenomen. Vi vet ju alla vad man är mer benägen att få med Downs Syndrom, men innan vi stackars föräldrar drunknar i all deprimerande statistik och medicinska fakta (inte konstigt man blir förtvivlad och rädd när det första och enda vi får tillmatat från BB är allt tråkigt och ledsamt som kan hända ett barn med DS) så ska vi vända lite på myntet och kika på "baksidan" den inte många talar om i första hand.

Med Downs Fenomen i familjen/bekantskapskretsen är du/ni mer benägen/benägna att:

Älska varandra lite extra
(Kom igen, det går inte låta bli när det sitter ett litet bustroll i mitten som bara flinar hela tiden))

Komma varandra närmare än tidigare
(Det bara blir så...det kommer med antalet kromosomer)

Lätta på trycket med några tårar lite oftare
(Så jag har alltid haft lätt för att böla, nu är det mer legitimt enligt andra, själv tycker jag inte ett dugg synd om oss)

Skratta oftare
(Det finns ju så mycket mer att vara glad åt)

Uppskatta vardagen mer än tidigare
(Lite drastiskt kanske men en hjärtoperation senare är man överlycklig åt tråkgrå vardag med hundra blöjbyten på en sparkande, ålande lipsill)

Tycka om minsta lilla framsteg
(Att pricka munnen med nåt ätbart är det absolut roligaste framsteget, varje smörgås/majskrok/annat ätbart, ger en hel föreställning varenda gång)

Ömma för andra
(Det är helt klart lättare att känna empati, jag tycker det är en bra egenskap)

Vara glad för det lilla
(Små korvar är också bajs, som det heter i vår familj)

Bli vardagshjälte, varje dag
(I vårt barns ögon är vi superhjältar såfort vi har nåt ätbart till hands, eller när vi orkar bära runt på Tjoddas lite)

Få kontakt med nya spännande människor
(Så bekantskapskretsen ökade med ca 60-70pers de första 4 månaderna...sen trappades det ner lite men de fortsätter att trilla in, titt som tätt)

Drastiskt ökande kunskapsbank
(Aldrig har vi googlat så mycket som efter vi fick Tjoddas, vi är levande uppslagsverk nu)

Få sjuk pejl på allehanda statistik
(Standardsvaret kan delas in i: 1 av 5, 120/år, 40%. Ni som har en vet vad jag menar.)

Bli mer kreativ
(I den här familjen är det inga problem, jag personligen, hade behövt läggas i koma ibland för att få vila lite från alla mina idéer)

Få lite mer skinn på näsan
(Att VÅGA säga till "proffsen" som cirkulerar runt barnet, det tar ett tag men till sist fattar man att det är trots allt en själv som förälder som bestämmer i slutänden)

Växa som människa
(Återigen, man har liksom inget val, det bara händer över en natt)

Orädd
(För sitt barns skull gör man massor med galenskaper, som att försöka klämma ner allt det där vita obestämbara i en baddräkt man aldrig trodde man skulle behöva använda, för att testa om babysim kan vara nåt kul)



Ibland har man svårt att förstå att man var så korkad att man överhuvudtaget ville skaffa barn, främst när inget fungerar och man måste lyssna på "jaghartråkigtplockauppmigochunderhållmignudinkärring-gnället" Downs Fenomen eller inte, den där stubben i skogen har varit lockande att sätta henne på några gånger. Så tror jag alla föräldrar känner ibland (Hoppas jag, snälla ring inte socialen).
Men, de där gångerna, när allt är bra och bara flyter på, som det oftast är ändå.
När man fnissar åt varandra, busar eller kramas.
Då tänker man att, visst är det fantastiskt ändå, meningen med livet? Visst är det fantastiskt att just vår familj är så speciell, nästan inte som någon annan familj.
Nästan inte som mer än en på tusen iallafall.....



Sov gott







Fortfarande här....

Nejdå, jag har inte försvunnit, nu har jag ÄNTLIGEN fått tag på en PC och lite internet så nu jäklar blir det åka av igen.
Snabbis uppdatering över de senaste fem dagarna: strålande solsken, inflyttning av diverse prylar till huset bland annat säng så, nu kan man ju räkna oss som inflyttade.
Alla stortrivs trots att enda externa strömkällan till radio, vattenkokare, mikro, kaffekokare etc består av en enda stackars förlängningssladd som blir runtsläpad överallt. Inga handtag på lådorna i köket resulterar i lite pyssel och öppnande av närliggande lådor för att få grepp om kanterna. Hela livet är fortfarande lite mer spännande än vanligt. Stort tack till familjen J som hjälpte till med tapetsering och annat "markarbete" under sin vistelse här. Ikväll var mina föräldrar här och nu har vi helt plötsligt tapeter i hallen. Mamma var med mig och storhandlade på nyöppnade Coop i Varberg. Tjoddas fick åka nyinköpta bärselen (vi gillar sjalen mer men den blir så varm nu på sommaren) Det tog ungefär fem minuter innan jag kände att hon somnat. Hon gillar verkligen att åka sele (och sjal)

Iallafall, en tanke slog mig igår kväll när jag gick igenom papper och rensade ut. Jag läste igenom förlossningsprotokollet och hittade även boken man får hem om hur det är att leva med barn. I den boken, såg jag igår, för första gången en historia om en mamma som fick ett barn vid namn Elsa. Elsa hade också Downs när hon föddes. Några sidor senare började man beskriva det här med CUB och NUPP test etc. Det känns verkligen annorlunda att läsa igenom de där kapitlen en gång till nu när man står på andra sidan tröskeln med massor av nya erfarenheter.
Nåt jag har hängt upp mig på (för jag gör ju det ibland), jag vet med säkerhet att jag inte är ensam... det är allt fingerpekande om att mitt barn är mer benäget till att bli sjukt. Större sannolikhet för öroninflammation, gråstarr, lunginflammation etc... (jag lovar, det tar aldrig slut med allt som är fel när man får ett barn med DS)
Hur skulle "vanliga" nyblivna föräldrar ta det om de vid varje kontroll blev bemötta såhär som exempel: Ja, hur känns det nu när det blev en pojke? Jag menar, han ÄR ju mer benägen till att trilla ner från ett träd och bryta nacken och dö än om ni fått en flicka, det finns ju risk för att han slarvar med kläderna i tonåren och blir sjuk, kanske dricker han hembränt och kör utan hjälm med mopeden. Det finns ju också möjlighet till att han utvecklar prostatacancer när han blir äldre eller att han får en ishockeypuck i pannan under träning och blir totalförlamad......
Jag tror, att de föräldrarna, precis som vi, tröttnat efter ett tag faktiskt. Kanske man skulle be sjukvården att informera om detta med att DS-barnen är mer infektionskänsliga vid ett tillfälle.... tro mig, man kommer ihåg sånt, vi vill inte heller veta allt som är fel varenda gång vi måste till Landstinget.
Det är säkert i all välmening men jag hade inte en tanke på att duscha min unge och sen sätta ut henne naken i en snödriva ändå.
Inte större funderingar på det än någon annan förälder förmodligen har på att göra det eller sätta sitt älskade barn i någon annan situation som förmodligen är skadligt. Det är ju liksom det föräldraskapet går ut på väl? Skydda bäst man kan, eller missade jag någon speciell kurs under graviditeten?

Jag vill varmt rekommendera boken "Jag älskar dig så mitt hjärta brister" ALLA föräldrar borde ha den till sina barn. Den är så genomsyrad av äkta kärlek så jag tror banne mig den kan hålla ihop en familj bara genom att stå i bokhyllan som avskräckande exempel. Anette Skåhlberg heter författaren.

Hösten närmar sig med stormsteg och det blev vi minsann påminda om i natt när det började storma utav bara tusan. Knäppkatten har fått flytta hem till oss igen men hon är väldigt tveksam till lilla Doris. De verkar på sätt och vis acceptera varandra ändå. Hunden tittar lite ledset på katten för att hon inte får gosa med henne och pussa på henne, katten blänger nonchalant tillbaka men varnar om Doris försöker bli lite närgången. Jag ger dem ungefär en vecka till sen kommer knäppkatten sova tillsammans med Doris tror jag.

Jag utlovade en bildkavalkad igen vet jag..... vi avslutar väl med den tycker jag.... håll i er...

Kan också ha tofs


Borstar tänderna och har nya Peltor hörselskydden på.


Lilla Doris vaktar snällt Tjoddas. Alltid vid hennes sida.


Evil eye från lilla Junarn.


Sötaste busungen.


Mönsterpassning och tillskärning i full gång. Min älskade pappa och pappa J hjälps åt på denna bilden.


Hej kompis, får jag ta lite på dig?


Kaffefilter kan också vara roliga. Stackars Tjoddas som har världens knäppaste mamma.


Mammas näsa är ytterst... ska vi säga... greppvänlig?


vafalls.... är maten redan slut?


Min pappa är finast i världen.


Älskade unge, ingen kan möjligen vara lyckligare än jag.


Till syvene och sist, när det kommer till ömtåliga degar, liftare eller helt enkelt bara vardagsänglar, så vet jag precis vart jag bör vända mig. Till hela familjen J, återigen, stort tack för att ni finns, för att ni är precis de ni är och för att vi får vara med ibland och bara "åka med". Vi saknar er såfort ni åker hem.
Ibland vill jag bara peka finger åt ödet och skratta åt hur genomskinligt det är någon har kluddat med spelreglerna och sett till så att vi har träffats. Det finns inget sådant som tillfälligheter, om man inte väljer att ta till vara på dem, glöm aldrig det.

Nu, te, sen, läggdags i min provisoriska säng och med vinden vinande genom fönstren som ännu inte tätats. Det är rätt underbart att vara jag just nu.



Mångt och mycket

Det verkar bli längre och längre mellan gångerna jag sitter här, just nu beror det mest på att klockan blir så mycket innan vi kommer in, att man inte får sitta ostört och att sängen känns som en underbar hägring.
Min man måste vara det mest fantastiska som gått i ett par skor tror jag, jag är helt övertygad om att det inte finns någonting han inte klarar av. Han gör makalösa insatser när det gäller husbygget.
Nu är det snubblande nära och tapeterna kommer förhoppningsvis upp på lördag. Idag fick vi vatten, vi har testspolat överallt. Jag var nära på att göra en dum dummare för den som vet vad det är.... 
Den 1/8 försvinner mitt lilla förråd i stan. Dags att börja rensa ut så mycket som möjligt. Planen är att bara ta med det man vill ha och sen lämnar vi resten till de bättre behövande och det som blir över får vi skicka på tippen.
Tjoddas verkar fortfarande inte ta illa vid sig av värmen. Peppar, peppar men inga insektsbett ännu sålänge. Jag sover med ett ben utanför täcket så de hellre ska sticka mig än henne..... löjligt va? Hon är så rolig nu, bara skrattar såfort man tittar på henne och just nu verkar pappa vara favoriten. Såfort maken tittar på  henne så nästan kiknar hon och det verkligen lyser ur ögonen på henne av förtjusning. Hon gör det lite svårt för oss när vi vill arbeta för somnar hon i vagnen tar det bara en kort stund efter att man stannat, innan hon vaknar igen och tycker det är hyfsat trist att behöva ligga där alldeles ensam. Ingen uppmärksamhet, ingen som tittar på en och skrattar åt en. Det verkar just nu vara det som är meningen med livet. Jag kan ha henne jämte mig och klagolåten är igång sålänge jag inte tittar på henne. Såfort vi får ögonkontakt så tvärtystnar och och börjar flina upp sig. Knasiga rackarunge.

Idag, en hel dag efter att jag började skriva detta inlägg, så har vi verkligen jobbat precis hela dagen. Fy katten vad duktiga vi har varit båda två. Eller alla fyra om man vill det.... Doris har burit sitt strå till stacken genom att agera flis och tuggar lyckligt upp allt brädspill som ligger utanför huset, när de var slut gav hon sig på gipset men då fick hon följa med mig ner i källaren istället. Tjoddas har skött sig exemplariskt idag. Det är första gången någonsin som vår älskade unge inte verkar ha känt på sig att vi är lite stressade och därför satt hälarna i backen. Hon har sovit mest hela dagen och däremellan varit nöjd som få. Så himla skönt!
Mina händer känns som rispapper och det har både spruckit i skinnet och lossnat lite större bitar efter allt mitt tvättande med starkt såpvatten idag. Just nu, när jag svettats så mycket att skinnet i nacken lossnar om jag kliar mig, så känner man sig tillfreds och mycket nöjd. En dusch vore helt på sin plats nu innan det är dags för sängen, annars kommer det ligga en skugga på lakanet imorgon när jag reser på mig. Usch.

Tjoddas ändrar sig som sagt var från dag till dag och jag älskar när vi vaknar på morgonen, hon ligger och tittar på mig genom spjälorna, sen sträcker hon ut en hand för hon vill hemskt gärna känna att man är där. När hon inte nöjer sig med det längre, så får man lyfta över henne och vi börjar dagen med att ta av skorna, hon hjälper gärna till och pillar fascinerat på kardborrebanden. Nästa punkt på morgonritualen är att ligga och säga "ojojojojojoj" med nappen i munnen och Patrick i ett fast grepp, ögonen ser ut som om hon nästan skulle vilja somna om igen men vi vet båda att det är dags för frukost så få måste man sträääääääcka på sig och skruva sig lite i sidled innan man kan bli nerburen och få ny blöja och frukostvälling.
Pannkaka är smaskens, det kan man äta nästan hur mycket som helst. Omelett går också ner men det är inte lika gott, macka med messmör funkar fint men aprikospurén verkar inte vara någon större hit. konstigt, den som är så söt. Hon fick en gurkring idag (en tjockare bit gurka med mitten urgröpt så man kan trä fingrarna igenom den) det var spännande och hon slickade länge och eftertänksamt på den.
Vi provade sittdelen på vagnen idag, det gick lika bra att sova i den som i liggdelen konstaterade vi efter ungefär 1 minut på vägen. Att sitta i Bumbon och titta på när mamma och pappa jobbar verkade också roligt en bra stund, speciellt eftersom Doris kom och hälsade på ibland, pussades lite och la sig sen snällt ner för att bli klappad. Tjoddas blir alldeles till sig när Doris kommer och vill bara gräva i pälsen, helst hade hon nog velat smaka lite också men där går min gräns. Jag försöker hålla pussandet nere lite snyggt också utan att det ska kännas som ett förbud, vill inte att det ska bli fel mellan Tjoddas och Doris men oj, oj, oj... vi har haft riktig tur, jag VISSTE väl att hon hörde till oss.
Nu ska vi försöka sova, imorgon kommer helt säkert bli en väldigt lång dag och jag ska försöka laga mat, grilla och fixa efterrätt med hjälp av ingenting och en tom klotgrill. Blir en utmaning.
Ska försöka klämma in lite fler inlägg lite oftare och en drös med fina bilder snart!
Mamma och pappa, kör försiktigt.
Pappa J, det blir jag som hämtar dig.... ta med rena kallingar, imorgon blir det räser!
Mamma J,..... jag bara skojar...
Samtliga ovanstående, jag längtar efter er allesammans, vi ses snart.

Dusch och sen säng!


Vädergudarna har fått spatt!

Vad håller de på med, de där som bestämmer vilket väder det ska vara, har de fått lite solsting eller är det bara jäkligt svårt att besluta om det ska vara regn eller solsken. Just nu har det ju verkligen varit allt på en gång.
Det har egentligen inte hänt så mycket. Tjoddas växer och frodas, just nu känns det lite som om det händer nya saker hela tiden.
Så... eftersom jag börjar bli trött men egentligen har massor jag kunde skriva om (men inte borde, för det blev sent igår när maken och några andra stackare lyckades låsa in bilen i ett parkeringsgarage och därför inte kom hem förrän halv tre på natten...smidigt) så bjuder jag på inte mindre än 3st små filmsnuttar. Det var mest sentimentalt drabbel ändå.
Vill man skratta riktigt mycket ska man titta på "Ba,ba,ba" de andra båda är nog kanske lite mer för oss föräldrar och för mor/farföräldrarna.

Macka är gott

Tvagningstajm

Ba,ba,ba

Må väl.

För varmt

Wow vad varmt det har varit. Vi har haft 34 grader här och JAG FÅR INTE BADA! Jag har försökt uppdatera bloggen men vi sitter husvakter just nu. Det är ett hårt och slitsamt arbete som innebär att man måste grilla varje kväll när det är fint väder, på så sätt gör man klart för alla som kör förbi att, här finns det minsann folk så det är ingen mening med att försöka smyga i trädgården eller kika in i fönstren. Väldigt tröttsamt som ni förstår. Det ingår också att man måste förse sig med precis vad som helst som finns hemma, annars får man nog veta att man lever när svärmor kommer hem igen. (Tack snälla, rara för allt!)

Det var som sagt var några dagar sedan och främst beror det på att jag mest velat krypa ur skinnet pga värmen och knotten. Knott verkar ha köpt GPS billigt någonstans med mig som enda tänkbara slutdestination. Det finns inte en obiten tå på mina fötter, de har tillochmed bitit mig i hålfötterna. Eksemen florerar också gärna när det blir lite varmt och svettigt. Det blir snart bättre igen.

Tack snälla mamma AO, ditt fina långa mejl på Facebook var mycket omtyckt. Man måste vara lite objektiv och förstå att andras sanningar och värderingar kanske inte alltid behöver vara ens egna. Jag bygger ju vår verklighet varje dag genom många  av mina val. Vi har inte funderat på avlösare alls för än har vi inte haft behov av det och korttidsboende har jag inte heller brytt mig om att läsa på. Jag har väl lite ställt in mig på att så långt jag bara kan ska jag försöka, med alla mina barn får jag tillägga, ha så kul som möjligt. Leka och lära hemma, träffa andra barn när man kan och bara låta allt som vill, hända. Såklart får vi väl göra någon slags avstämning och se vad som är möjligt och inte. Kanske att man ändrat många värderingar om några år och inte tycker det är något speciellt märkvärdigt med en avlösare. Vem vet? Jag får återkomma i ämnet, ge mig några år bara.

Idag har jag haft en helt underbar dag. Egentligen började allt igår för vi fick mycket trevligt besök. Familjen J kom på besök och vi blev överösta med fina presenter. (Jag kan inte hjälpa att jag skäms de gångerna jag inte har något till er.... ett paket diskmedel i all ära, jag får ta i lite mer nästa gång.) Vi grillade (för det var man ju tvungen till som husvakt minns ni väl?) det blev lammkarré och kycklingfilé. Till efterrätt hade jag fuskat ihop en Gino, det är pinsamt enkelt men ack så gott. Till lite glass är det riktig kungamat tycker jag. Vi promenerade ner till vårt nya hus och kikade lite. Förvånansvärt nog fick vi önskemål om att få hjälpa till med tapetsering för mönsterpassning var tydligen kul.... alla har vi våra speciella intressen här i livet får jag säga. En del gillar hästar, andra matlagning och några fastnar för mönsterpassning.
Det hade varit lite ambivalent väder hela dagen (SMHI hade utfärdat klass 1 gällande åska, det såg vi inget av) Men på vägen hem från huset började det faktiskt regna. Tiden flög och det var dags att säga hejdå för denna gång. Mätta och nöjda med dagen gick vi och lade oss.
Idag har som sagt också varit en riktig pangdag. Vi gick ner till en av grannarna som haft loppis i helgen, jag hittade några fina potentiella köp men, ja, hon skulle kolla med sin man först innan hon började sälja hans saker också. Mycket förståndigt tyckte jag. Sen packade vi in oss i bilen och körde iväg för att hitta på lite. Vi hamnade i Spannarp och gick nästan vilse bland alla fina saker. Jag hade en mycket strikt lista med mig över saker jag skulle titta efter.... någon timme senare kom vi ut med händerna fulla men ingenting på listan var med ut. Förvånansvärt. Vi var mycket nöjda ändå. Jag hittade bland annat ett jättefint spetsband som skulle passa väldigt fint på en liten flickas örngott eller kanske påslakan. Förvirrat la jag ner rullen i babyskyddet och några minuter senare såg mitt barn ut som ett exklusivt paket med rosett. Hon var mycket nöjd och sög glatt på bandet. Vi bytte så hon fick mina solglasögon istället. Hon tittade lite på mig, sen stoppade hon snabbt in dem i munnen och slickade grundligt på glasen.

Vill du ha kaffe? Frågade min man mig lite pillemariskt. Ja, varför inte tyckte jag. Kaffe är nästan aldrig fel. Så vi hamnade i gröngräset på Öströö fårfarm. Alla andra satt så fint vid borden med sina fikakorgar (helt fantastiskt, man får en söt korg med sitt kaffe i termos, muggar och tillbehör) Men jag slängde mig ner i gräset och la Tjoddas på ett lakan jag hade med mig. Där fick hon ligga och lufta rumpan lite. Precis när maken klappade henne lite på magen och sa: nu kissar du väl inte på lakanet, så gjorde hon en perfekt kissbåge som snabbt bildade en stor blöt fläck på lakanet. Diskret flyttade jag henne till kanten av lakanet istället och hon kontrade genom att kissa en gång till, fast på gräset denna gången.
När vi fikat klart gick vi och hälsade på lammen. Sen körde vi i lite kringelkrokar hemåt.

Jag tog en snabbrunda ner till Gekås för jag missade en grej där sist. Jag letade efter en korg att slänga min galge i (vill inte ha med dem hem), när jag tittade upp såg jag att tjejen som satt precis jämte korgen hade DS. Uppenbarligen väntade hon på sitt sällskap. Hon var runt 25 skulle jag gissa. Hon gäspade jättestort och sen tittade hon förbigående på mig. Oj, sa jag, det var minsann ingen dålig gäspning det där. Då fnissade hon okynnigt och såg lite generad ut, sen såg man hur det blixtrade till i ögonen på henne och hon började febrilt rafsa bland kläderna som låg jämte henne. Stolt som en tupp lyfte hon fram en häftig T-shirt med ett färgsprakande tryck på. Så fin, sa jag, är det du som ska ha den? Hon nickade och sken upp som en sol, dinglade lite extra med den för att jag verkligen skulle se hur FIN den var.
Jag vet inte vem som var gladast av oss båda när jag gick därifrån. Jag för att hon återigen har bevisat för mig hur det kan vara, eller hon för att hon fick visa upp sin fina tröja hon skulle få. Tänk så underbar världen hade sett ut om man bytt ut många av de "tråknissar" som finns, mot en handfull sjukt sköna tjejer och killar som förgyller allt de rör vid genom att bara finnas till. Hade jag fått välja så hade det inte varit svårt.
Gör jag fel när jag inte kan låta bli att gå fram och prata lite? Lägga mig i och för en kort stund få "vara med på ett hörn"? Jag försöker bara agera så som jag önskar att andra ska göra mot Tjoddas, istället för att tissla och tassla bakom ryggen. Eller är det tillgjort och överarbetat?

Lite foto uppdateringar kommer här på vår lilla sjuslagare.





Jag läser mammas kokbok från BVC. Nåt gott måste här ju finnas.


Åh nej, hon kom på mig. Bäst jag ler och ser söt ut!


Välkommet besök.


Jag ser att du inte glömde kameran idag heller mamma.....


Blöjlös unge i gröngräset. Spana in fikakorgen i bakgrunden.


Aaaaaaaaaa, är en fin och användbar vokal som gör sig på bild också.


Fingrar är gott och kameran är intressant.


Lite tankfull.


Solhatten kom på med brättet på sniskan. Att få ha hatt var lite roligt.


Lammen var lite nyfikna på Tjoddas.


Puss på dig! Nästa gång får vi ta med en napp till lammet också för den försökte ta vår.


Jag läste "köttbad" på skylten, det hade vi lite roligt åt. Men kan någon förklara
varför det heter "konferens och slakteri"?
Näe, vi kände att Nisse gjort sitt här på företaget, så vi tänkte avsluta konferensen med en överraskning i år. Vi berättar vad det är över middagen ikväll....






Mycket på gång alltså

Jösses, jag ligger efter med... ja, med ungefär allt känns det som just nu. Jag fullkomligt avskyr att känna mig sådär vilsen och inte ha full koll på läget (sjukt kontrollbehov med en del saker.) Jag tycker inte om att glömma bort saker och jag ogillar skarpt när jag kommer ihåg att jag glömt bort någonting, jag kommer bara inte på vad det var.
Tre dagar sedan sista inlägget och hjärnan är som om du tagit en geléburk och rört runt grundligt med en sked. (oaptitlig, dallrig och i obrukbart skick) Så vad har hänt sen sist då... kortfattat så har jag badat lite till, fått några fler knottbett, Tjoddas har haft lite poo-problems, Doris har kissat på mattan.....igen (mea culpa) jag fick boka om min tatueringstid och vi är just nu kattvakter. Det fina vädret verkar ju hålla i sig och när det inte gör det så blir det bara värre. Kvalmigt och kladdigt är inte riktigt min grej, speciellt inte när vartenda blodsugande flygfä i hela socknen tycker det klart och tydligt står "buffé" i pannan på mig med blinkade neontext. Be gone suckers!!! bokstavligt talat.
Livet lunkar på och vi är på "nya jobbet" varje dag, promenaderna har blivit lite lidande för jag får så dåligt samvete när jag lämnar Doris hemma (hon får ju inte gå så långt än) så, jag försöker hålla igång lite extra på hemmaplan istället. Några ljuspunkter dessa dagarna har det varit, en av dem var när lilla Tjoddas fick äta jordgubbar för första gången. (Finns på bild längre ner)
Hon såg ut som en liten naken massmördare innan vi var klara, men nöjd var hon.
Hon har varit lite hård i magen så vi har tryckt i henne så mycket frukt vi bara kunnat och blandat ut vällingen med lite extra vatten och olja. Jag försökte ge henne vatten på sked mellan måltiderna men den blicken hon gav mig fick mig att skämmas. Jag testar med rent vatten igen om ett tag, just nu får hon ju i sig vätskan ändå.
Idag åt vi lite smörgås med mjukost, det var tydligen jättegott och hon mumsade utan prut i sig en ganska stor bit (skalklös och i småbitar såklart, hon tuggade duktigt med gommarna, hör du det nu vår lilla logoped?) sen smaskade hon i sig söndermosad ananas, det föll också lilla damen på läppen för hon skrattade förtjust och öppnade munnen på vid gavel såfort hon fick syn på skeden. (Den är röd och jättefascinerande, ibland glömmer man bort att äta för den är så fin att titta på.)

Det är så jäkla roligt nu när hon rullar runt på bordet och flirtar med alla karlarna som jobbar där. Sen kommer vovven och springer förbi, då måste man titta på den, eller så rör sig nåt annat och måste studeras med stor koncentration.
Jag har så svårt att förstå, när man tittar in i de där klara små barnaögonen som genomskådar mig, det är så svårt att komma ur sin egen lilla bubbla och inse att, där många andra mammor är just nu med sina jämngamla, dit har vi inte kommit än och kanske inte gör på ett tag heller.... Jag har lite hängt filten över huvudet just nu, jag får erkänna mig feg eller svag jag vet inte men jag drar mig faktiskt för att träffa andra mammor med jämngamla småbarn som förmodligen ligger två parsek före oss.
Det känns jobbigt att tänka på det, därför gör jag inte det så ofta. Det tjänar ju ändå ingenting till. Hon sitter när hon sitter och lär sig allt annat i sin egen takt liksom.
Men, ibland bränner det lite extra i bröstet och man kan inte blunda för att allt kanske inte är som det ska riktigt, i nästa sekund har man glömt bort det igen...... för att citera en väldigt god vän:
"Sen tittar man in i ett leende ansikte som säger till en att "här är ju jag mamma" och då blir man så lycklig"
Helt underbara och sanna ord från någon som vet precis vad jag menar. Jag tror du och jag många gånger gömmer mycket för varandra, kanske för att vi inte tror att den andre känner likadant? Oftast tycker jag vi visar prov på att vara väldigt välsynkade får jag lov att säga.
När det väl kommer till kritan brukar jag rycka på axlarna åt allt och tänka att Tjoddas förmodligen kommer lära sig både krypa och äta själv innan hon fyller 18, hoppas det för hennes skull iallafall för annars blir det nog lite begränsat med arbetsplatser skulle jag tro. Undrar om det finns några konditori som vill anställa en mänsklig gräddsprits? Undrar om föräldrar får rabatterade priser på bakelser och fikabröd isåfall.....

En mamma till ett annat barn med Downs delade med sig av lite mer än jag frågat efter. Jag hade frågat henne om det där med avlösare, det är egentligen inget vi har funderat på men vi vet att det är ganska många som använder sig av det. (Vill man läsa mer om avlösare så har en annan snäll mamma skrivit ett inlägg i sin blogg om detta bara för min skull: avlösare .... nu menade jag såklart inte att JAG är snäll, jag vill starkt dementera sådana dumheter )
Samtalet fortsatte om hur hennes barn är och jag fick höra att jag skulle inte ha några illusioner, mitt barn skulle bli mer och mer udda ju äldre hon blev, hon skulle minsann inte ha några kompisar eller få komma på några barnkalas. (För det fick inte hennes son) Jag replikerade snabbt att vi bor på landet så det finns inte så många barn att gå på kalas hos där. Först tittade hon på mig och sen började hon prata om att hennes barn inte har något direkt språk än och jag frågade försiktigt om det inte oftast är så att flickor lär sig prata först? (hallå, vi är ju tjejer... det enda vi gör är ju att prata eller hur?) men då fick jag genast smäll på fingrarna igen, för det fanns minsann många tjejer med DS som aldrig lär sig prata alls, bara så jag var på det klara med det. Sen hade hon fått kämpa för ALLT, det verkade nästan som om hon inte fått någon hjälp alls och det enda jag tycker folk gör, så är det just att hjälpa oss i tid och otid. Så olika man kan uppfatta saker och ting.
Vad jag än sa, så vändes det mot mig och jag kände hur mitt hjärta sjönk till botten av magen.
Jag vill bara poängtera också att jag inte vill hänga ut någon men detta är bland annat (får jag tillägga) vad som sades. Så det är bara ren fakta där jag talar om hur det känns och att en del gör så här. Detta är en väldigt rak och öppen kvinna, hon menar egentligen säkert bara väl. Vad hon glömmer lätt är att hon ligger några år före och de hårda kanter hon lyckats bygga upp med åren är fortfarande mjuka hos oss, vi får fortfarande blåsor och skavsår. Det gör fortfarande ont på oss ibland och vi kan inte hjälpa det.

Det var med ett mycket ansträngt leende som jag tog min tomma kaffekopp, sa "hej så länge, vi ses" och gick tillbaka till nästa lektion i TSS, jag är definitivt inte redo för andra mammor som vet bättre än. Min älskade unge ska få storslagna barnkalas mitt i smällkalla vintern och om hon kanske inte får kompisar, så ska vi hitta på massor med låtsasvänner vi kan leka med tillsammans bara hon och jag. Jag ska se till så min älskade trollunge (och alla andra barn som behagar dimpa ner med åren) får den bästa uppväxt jag någonsin kan se till att ge dem, DET tänker jag kämpa för. Familjen är viktigast, inte vad man har rätt till för att man fått ett handikappat barn, det ÄR i första hand ett barn vi pratar om och handikapp finns bara för att samhället säger så enligt vissa normer och riktlinjer. Människor med Downs brukar klassas som dumma, sist jag kollade så hade inte en enda med Downs Syndrom byggt några massförstörelsevapen eller startat onödiga krig och sånt klassar iallafall jag som dumt. Men vad vet jag. Nu ska jag gå och pussa på de båda finaste som finns och imorgon, imorgon är det tatuering som står först på min lista.


Busunge!



Flirtar vilt med pojkarna i verkstan.


Jordgubbar är gott!


Ketchup någon?


Älskade unge med de vackraste ögonen i världen.


Några små filmsnuttar för er som inte bor så nära...

Mmmm, dressing! (16 sek)

Tjoddas nöjd på mage (ca 2 min lång)

Typ, årets varmaste dag

Bläääää, jag gillar sommaren. Iallafall utvalda delar av den men kom igen, 33 grader är lite väl mycket av det goda och som kaka på tårtan så väller det fram knott och mygg när solen börjar gå ner. Vi var lite slöa igår när värmen slog till, min man utnyttjade det faktum att jag somnade om på morgonen och tog med sig Tjoddas till ICA för att överraska med frallor till frukost. Efter frukost slöade han till och somnade så då smög JAG i min tur iväg till ICA för finns det nåt jag vill ha när det är varmt så är det kall frukt. (Och salt...emellanåt) jag choppade upp: honungsmelon, vattenmelon, nekatriner, färsk ananas och gröna äpplen.
Sen fick vi för oss att, grilla, vad vore bättre att göra när det är 33 grader varmt än att tända en varm mysig grill och äta kryddiga korvar? Vi körde upp till svärisarnas, för kvällen, tomma hus. Det blir så osigt om man grillar i lägenheten....
Doris och jag började med att hoppa i vattnet för att svalka av oss. Hon paddlade tappert på och gjorde sitt bästa för att dränka mig. Rätt som det var fick hon lite slagsida och när magen kom upp så fick jag kvickt som attan vända henne på rätt köl och bär-knuffa in henne till stranden igen. Tjoddas såg lite sugen ut och eftersom det var så varmt så tog jag henne helt sonika i famnen och vi plaskade lite med fötterna. Hon tittade frågande på mig och spretade lite med tårna så jag doppade oss lite mer, hon viftade med armarna och man såg i ansiktet att det var lite skräckförtjusning över upplevelsen för såfort jag ställde mig upp igen så skrattade hon. Snabbt in med henne i en handduk och sen upp till huset för lite välling.
Stor händelse: Tjoddas vände på sig själv och rullade över till mage på bordet så nu får vi se upp med var vi placerar henne.
Vår grillkompis vi ringt in dök upp och vi påbörjade en riktigt trevlig grillkväll med lite blandade korvar (orkade inte marinera kött så vafasen, korv kan vara ok ibland också)
Sen gick vi på de lite tyngre grejerna och slevade i oss glass. Tjoddas blev väldigt missnöjd efter ett tag men med lite välling i magen lugnade monsterbebisen ner sig. Märkligt att hon tagit värmen så bra som hon gjort, älskade unge vad hon är tålmodig de flesta gånger.

Idag var det födelsedagskalas på tapeten och vi började dagen med en ganska långpromenad för att hämta hem en kvarglömd bil i stan. Doris hade tungan nästan släpande efter sig i marken innan vi var hemma igen, jag hade erbjudit henne både dricksvatten och möjligheten att bada men hon fortsatte bara att lunka på. Maken mötte upp hemma, han hade redan hunnit hem med bilen, hämta frysväska och köpt glass på ICA den lilla sötnosen. Lätt att hålla igen när han bunkrar upp med glass och grejer. Vi tog en glass på gräsmattan utanför huset och Doris la till med ögon som fått Bambi att bli avundsjuk. Sen var det dags för dagens puré måltid, min dotter har ganska många karriärmöjligheter nu, clowntämjare, operasångerska, mistlur...... den nyaste karriären borde vara tårtsprits. Hon är en hejare på att göra långa fina korvar av puré som med stor precision formas genom att hålla läpparna i ett litet o. Vill hon var lite mer spontan och modern så tittar hon knipslugt på en innan hon pruttar med läpparna och sprider ett dis av valfri puré på allt inom en meters avstånd.

Hon var världens lyckligaste bebis idag på morgonen när hon fick tag på pappas glasögon och lyckades stoppa dem i munnen. Maken suckade lite beklagande över att han fick putsa om dem men det var ju dags ändå.
Vi satt och åt frukost idag förresten när han tittade på mig och sa, du... du läcker det vet du va? Jag har inte pumpat sen midsommar och helt plötsligt verkar det som om processen satt igång igen, skumt! Så fort jag bär Tjoddas så verkar det sätta igång. Det blev lite jobbigt nu ikväll när vi skulle iväg för helt plötsligt passade varken BH eller klänning längre och det kändes som om tvillingarna var på glid. Trots värmen svepte jag en kofta om mig för det kändes väldigt naket på en gång. Undrar varför det gör sådär.
Nu är det återigen nanedags för längesedan och jag har som vanligt lyckats missa det med flera timmar.


Vi kunde bara inte låta bli. Klassiskt Kodak moment!
(klart jag bringar dig i säkerhet vid eldfara älskling)



Spackelslipningen är äntligen klar, tack lilla Doris för all hjälp. Hade du inte
varit där och granskat allt samt tuggat på sandpappret hade jag nog aldrig lyckats.


Bada lite. Det var lite otäckt men ganska kul ändå.


Så här strålande glad är man när man lyckats vända sig själv på mage!


Välling är tydligen bra för humöret!


Yeah, Tjoddas vs pappas glasögon: 1-0.




Teckenkurs dag 3,4 & 5

DAG 3:
Får det plats mer? Ja, det får det tydligen. Idag var det lite värre dock. Den första lektionen började lite stapplande med samma lärare som avslutade i måndags. Jag tvivlar inte ett dugg på att hon är skicklig men hon verkar lite osäker på hur hon bäst ska lära ut TSS när hon själv bara håller på med TSP. Humöret sjönk först och jag får erkänna att de negativa tankarna började snurra, det skulle ALDRIG gå att lära sig nåt på denna lektionen eftersom vi blev serverade massor med alternativ på varje tecken som vi i slutänden egentligen inte skulle kunna. Så stolt man kände sig tillslut när alla ord satt, även de man inte behövde kunna.
Det var lite sämre väder men vi envisades med att sitta ute på terrassen. Alla de andra tittade på oss genom fönstret där vi, ensamma, mumsade på vår frukost och pratade om lite allt möjligt.
(Jag vill poängtera till pappa J att en fri tolkning i dans kanske kommer lite fortare om någon kompar till? bara ett tips...)
Efter fikat blev det allvar, vi fick en ny lärare och det märktes tydligt att han verkligen måste vara lärare på riktigt. Vi fick en stencil med uppgifter och vi kände inte igen hälften av det som stod på pappret. Det var massor av ord vi aldrig fått lära oss och modet sjönk lite. Ju mer man lär sig desto mer frustration tycker jag man känner över sitt knappa ordförråd. Han började gå igenom de okända orden med oss och det svåraste ordet jag hittills har lärt mig är tecknet för tidning. Det är förvisso ett ganska logiskt tecken men jag tycker det känns som om det är på "fel håll" på nåt sätt.
Bordsgrannarna viskade till oss att den övningen vi gjorde nu höll minsann en annan klass på med igår och de hade redan gått kursen ett år tidigare så egentligen var övningen inte för nybörjare, tydligen var denna lärarens klasser de svåraste också. Nu efteråt känns det faktiskt helt ok, samtliga tecken sitter fortfarande och det känns som om det faktiskt finns plats för mer. (Nu var det jäkligt nära att jag skrev: och det känns som om det finns lite tomrum kvar i skallen...)
Hela eftermiddagen gick åt till föreläsningar i en väldigt kvav aula. En mamma berättade om sitt beslut att inte träna sitt barn med downs hemma utan lämna över allt till dagis och skolpersonal. Efter henne föreläste en kvinna om sin son som också har downs, vi fick se bilder och hon berättade precis hur HON hade känt det, den där dagen på BB när man får veta att hela ens liv kommer bli en smula annorlunda än vad man trodde från början. Jag satt med tårar i ögonen och lyssnade de första minuterna för, hur mycket jag än älskar min Tjoddas, så blev man chockad och arg just då karusellen satte igång. Hon hade gjort en lång resa med sin kille och tillexempel lyckats kämpa till sig bidrag till en dator för att pojken skulle kunna öva lättare på språk och annat. Hon hade startat upp ett bokförlag som heter: Lilla TL förlag man blev hyggligt inspirerad får jag nog säga.
När det precis kändes som om man inte skulle kunna ta ett andetag till i den varma, syrefattiga aulan, så var det dags att sluta för dagen.
In i bilen, iväg och hämta bebis och hund.

DAG 4
Korvstoppningen bara fortsatte, vädret blev iallafall bättre och man ville gärna sitta ute igen. Nu började jag, samtidigt som jag var väldigt taggad, känna att jag tappade ord för att det blev för rörigt för mig. Jag har kollat upp var de närmaste utbildningarna finns för, tolk, det hade varit fantastiskt kul att bli. Eller lärare, tänk att få, precis som en av lärarna vi hade, få hjälpa barn och vuxna att komma tillrätta och göra det lite lättare. Jag känner lite tvekan över avståndet dock, vill ju inte vara ifrån min familj så länge. Tänk så smidigt det hade varit att kunna läsa på distans och få sin utbildning via webben, jag menar det borde ju gå att ordna lektioner via skype/MSN eller andra program där man kan ha headset och en webcam? Jag började bli förtretad över hur svårtillgänglig utbildning i teckenspråk är. Det är ju inte så att det inte finns döva och/eller hörselskadade i varje stad..... om man har kurser i massor av konstiga språk..... varför har vi inte lättåtkomlig utbildning för teckenspråk? borde inte det vara en självklarhet? Trist är det iallafall. Vi framförde våra önskningar idag om att få lära oss mer barnanpassade ord, lekar, sånger, djur och kroppsdelar.... vi KAN en kroppsdel, inget man vill lära ut till barnen dock. Vi gick igenom siffror också och råkade i min iver "säga" att min man hade skostrl 86... eller nåt (det är apsvårt att hålla reda på vilka fingrar man har uppe, vi är ju vana vid att börja räkna på tummen som 1) när läraren tittade förvånat på mig och skrattade lite tecknade jag skamset helt enkelt en paddel och låtsades att jag satt i en kanot (för att man kan ha så stora skor så man seglar/ror iväg i dem) det glittrade lite i ögonen på läraren och han flinade stort. "Humor" tecknade han och skrattade.

DAG 5
Idag var det sista dagen och tecknen fullkomligt sprutade ur öronen på mig, vid det här laget förstod jag ingenting någon tecknade för mig. Jag som känt mig så glad och säker i början på veckan förstod inte ens den stackars lärarens försök att önska oss en god morgon. Jag bara stirrade tomt på henne och funderade på om jag tappat några hjärnceller på vägen upp i trappan. Det blev många nyttiga nya ord idag, snor tillexempel, det känns som ett ord en småbarnsförälder lär få använda lite då och då. Mamma J är bättre än hon tror och Pappa J började på allvar visa framfötterna. Han har viftat som värsta grymma tolken idag, jag och maken står som två tomma fågelholkar och kan på sin höjd teckna avancerade meningar som "den bruna hästen äter gräs". Vi får helt enkelt öva vidare känns det som. Vi fick avsluta dagen med lite lek och föreställning. Leken gick vi ut och gjorde, först fick vi alla varsin ihopvikt lapp, den bytte man med alla man mötte så man fick hela tiden en ny (så man inte kunde fuska och kika i förväg) när läraren klappade i händerna öppnade man lappen och skulle teckna det ordet man hade blivit tilldelad. Sen gällde det att hitta sin "partner in crime", armkroka och huka sig ner. De som blev sist åkte ut till nästa omgång. Riktigt roligt var det, en helt perfekt lek att repetera tecken med på tillexempel habiliteringen sen. Det ska jag försöka lämna förslag på. (Om jag kommer ihåg det såklart)
Lek nr 2 var som viskleken, fast med tecknen. Två lag står i varsin rad och "sista" personen står vänd mot lekledaren som tecknar stafettmeningen. Sen vänder sig en person i taget och blir tecknad för, knackar nästa på axeln och för vidare. "Först" i kön (men sist att få tecknat för sig) ska sen teckna för lekledaren så inte andra laget ser och antingen börjar det om eller så får man poäng. Väldigt roligt, lite svårt för lärarna har alla lite olika dialekter och sätt att teckna olika saker. Vår sista lärare fick en flaska Amarone i present, jag hade stannat kvar nere och pratat med en annan lärare om det här med tolk, på vägen upp blev jag stannad i trappan och fick en kram som tack för vinet. Kul att det blev uppskattat! (Hoppas det smakade)
Sen var det spex i aulan, oj vad vi skrattade hela tiden, det var egentligen ingen ordning alls men det blev jättebra ändå. Prisutdelning för tipsrundan och lite andra bemärkelser. Lärarna fick varsin presentlåda med lite choklad etc. Två lärare hade en kort sketch, en lärare berättade först en historia om cowboys på en saloon och sen om en stackars liten fågel vars träd någon elak människa sågade ner med motorsåg. Det är verkligen helt fantastiskt att se minspel och kroppspråk hos någon som framför teckenspråk, det är så smidigt och mjukt på nåt sätt. Kontroll till tusen!
Allra sist kom allesammans ut på scenen utklädda till det deras grupper hade hetat. Vi letade febrilt efter en nyckelpiga men kunde inte hitta någon. Jag ska kolla igenom filmen en gång till och se, en tjej hade tagit på sig peruk.... kanske hon skulle vara piga och hade en knippe nycklar.....långsökt kanske.....
På det hela taget är jag übernöjd och kan knappt vänta till nästa gång. Med lite tur kanske jag kan få tag på någon som är villig att ge privatlektioner eller så kanske jag får försöka hoppa på någon utbildning någonstans. Den ena är ju så pass nära att det skulle gå att lösa om man sover hos päronen på veckorna och kommer hem till helgen. Motståndet att lämna familjen vind för våg finns där ganska starkt så vi får väl se. Annars får jag väl helt enkelt vänta tills alla tolv barn vi ska ha, blir såpass stora så de kan gå på toa själva och kanske bre en smörgås.
Nu te, inte pumpa längre men te.




Teckenkurs dag 2

Oj, oj, oj.... det är så mycket så jag vet egentligen inte var jag ska börja. Återigen har vi haft en kanondag och alla lärare vi haft var verkligen fantastiska. Jag fattar inte att jag kommer ihåg alla tecken men det gör jag faktiskt, nu börjar man bli irriterad för att det inte går fortare att få tag på fler tecken. Jag har alltså blivit en teckenspråks-junky.... inget att vara stolt över. Idag gick vi igenom saker som mat och djur. Vi har avverkat 7 lärare av 12 och det ska bli spännande att få fortsätta de sista tre dagarna. Vi avrundade med en tipsrunda i det vackra vädret. Tjoddas hade skött sig exemplariskt och varit nöjd hela dagen, vilken superbebis vi har! Så tack vare hennes sunda inställning till livet idag (läses: såfort mamma och pappa inte är i närheten så charmar jag brallorna av precis vem som helst) så får vi barnvakt på fredag också, wheeeee!
Det blev ingen joggingrunda idag när  jag kom hem, det var lite för varmt för min smak och blåsorna från skorna (som tydligen inte alls var lämpade för långa tipspromenader) skvalpar lite sådär äckligt när man går. Jag är väl mesig kanske. Nu är det härligt strilande regn utanför iallafall och jag la märke till några försynta blixtar innan också, det var inte mycket till oväder får jag besviket säga.
Jag tycker det är svårt att hitta bilder för tecken på nätet, finns det någon som har några bra tips på det eller får jag fortsätta att fotografera i min egen bok och lägga upp det på nätet? Jag har hittat till något lexikon men jag vill ha en simpel ritad bild på tecknet. Lite sné blev jag också på att UR Teckenspråk verkade ha både fel tecken för en del saker och många av de gamla tecknen som enligt våra lärare inte används längre.
Ja,ja...nu slutar jag skriva och smackar in lite bilder istället. Längtar redan tills imorgon!!!


Matsalen


Terassen precis utanför matsalen. Härligt väder!


Doris dagisplats så länge hon löper. Vi litar inte ett smack på grannens pilska vaktelhanne.



Hmm..... om någon inte fattat än så kan jag väl informera om att jag hittade min bortstädade systemkamera på hatthyllan idag.




Halvårsdag

Lilla Tjoddas fyllde 6 månader idag, tänk att det är så pass längesen man låg och mumsade grönkål på BB och förundrades över den lilla skära klumpen som låg och sov i plastbyttan jämte sängen. Så rädda vi var för att vi skulle göra nåt illa. Tappa henne, hålla henne fel. Allt var så nytt. Det är fortfarande massor med nytt nästan varje dag.
Idag åt vi morotspuré för första gången tillexempel. Jag hann inte säga Bolibompa innan lilla damen sörplat i sig 2msk puré och en portion mjölk på det. Så, tummen upp för morötter alltså. Det KAN ha gått av bara farten också och hon inser nästa gång att det inte alls var så gott som hon trodde. Den erfarenheten hade vi nämligen med gröt. Det försökte vi också med i dag men det mesta hamnade överallt annars än i munnen. (Ett tips är att det ger grym stadga och volym i håret) Det började bra med gröten, sen att jag inte hann få i henne allt innan det blev kallt (och av minen att döma, skitäckligt) det är en annan sak. Hon betraktar mig mycket noga när jag stoppar in en låtsas tugga med skeden, idag ville hon testa att hålla lite i skeden själv. Det är en mycket röd och fin sked, väldigt distraherande när den åker fram och tillbaka mellan tallriken och munnen. Jag torkade av den och gav den till henne, försiktigt greppade hon den och la den på diagonalen tvärs över hela ansiktet, förmodligen ett försök att få in den i munnen, tungan fladdrade febrilt och försökte få tag på nåt som var det minsta slickbart. Munnen på vid gavel och ögonen i kors av koncentration..... det gick inge vidare får jag väl säga, men det är hemskt roligt att sitta på första parkett när föreställningar som denna börjar.

Doris gick en promenad idag, lite skraj för lastbilar annars verkar hon inte reagera så mycket på trafiken. Tjoddas satt och dinglade med benen i sin bärsjal och mådde gott. Rätt skönt att slippa vagnen faktiskt.
kom iväg lite sent till festen idag, Tjoddas hävdade bestämt att det var dags för mat lite tidigare än jag väntat mig så det var bara att förse henne med lite käk innan vi gav oss av. Lilla Doris blev väldigt glad för den järnberikade gröten som blev över iallafall. Smaskigt för en växande vovve.
Utan prut hoppade Doris in i bagaget idag, bara en lätt knuff i rumpan behövdes. Duktig kicka, det går lättare och lättare. Efter en stunds gråtande i bilen, insåg jag, att jag förmodligen inte skulle kunna lämna bort Tjoddas till Keka idag. Hon var så trött efter att inte ha fått sova middag ordentligt så flippade hon ur, skulle aldrig Keka kunna lugna henne igen. Doris fick vara i ensamt majestät istället. Tur det, hon kan behöva få bli lite bortskämd. Gulliga Keka ringde och frågade om hon fick ge Doris lite gottis. Det är skönt när folk har förståelse och inte bara prekar i någon annans djur/barn vad som helst utan att kolla först. Många guldstjärnor i kanten.

Midsommarfesten var jättetrevlig, jag kom ju som sagt var lite sent men jag fick mig en bit kött jag också. Den var svart och kolade av sig på ena sidan men det var gott ändå. (Den biten som var kvar skulle man med fördel kunnat använda som kolkrita) Jordgubbar och glass till efterrätt var inte heller fel. Vi spelade kubb och sopade banan med det andra laget. Det slutade 2-1 och sen blev det kallt och vi gick in.

Igår var vi hos familjen J och promenerade lite. Tjoddas fick en liten figur som mamma J designat och sytt själv. Den har fräsiga färger och man blir glad, bara av att titta på den. Tjoddas har kämpat som ett djur för att få in den i munnen, dumma,dumma den som inte får plats hela på en gång. Sorry men den konkurrerade inte ut Patrick får jag erkänna. Däremot står den i sängen så hon kan betrakta den och dra den till sig när hon känner för det.
Tiden flög som vanligt iväg och jag håller med dig min vän, jag önskar vi bodde nästgårds med varandra. Tänk så trötta vi hade varit på varandra då. Jag har ett förslag till när det gäller din karriär. Påminn mig nästa gång vi ses eller hörs och fråga gärna din mamma om mönster och garnsort, jag hittade ett mönster på nätet men vet inte om det stämmer.


Doris ligger utslagen vid den halvöppna balkongdörren, det är säkert varmt för henne stackars liten.
Jag vet att jag borde sova nu och jag ska strax gå och lägga mig. Imorgon är det BVC, vi ska ta påfyllnadssprutor. Hoppas vi har Alvedon hemma utifall att. Sen ska vi handla, hämta och lämna paket samt hämta upp vår fina lekmatta hos sjukgymnasten. Jag tror hon ska få en semesterpresent av mig. Hon fastnade för en av mina akvareller och även om jag har svårt för att ge bort nåt jag gjort (för att jag tycker det känns skrytigt och jag skäms lite när jag ger bort saker jag själv åstadkommit) så vill jag ju såklart gärna att hon ska ha den om hon verkligen tyckte om den.
Sen ska jag baka lite gott till midsommarfirandet och så ska vi städa inför alla en personerna som ska komma och titta på lägenheten.
Fullspäckad dag.

Svärmor, jag struntar i hur trötta vi kommer vara, imorgon kväll ska jag ha korvpizza ifall du tänkt göra det om jag så får köra upp ensam.

"Vickan", efter att ha pratat ännu mer med dig idag så inser jag att du är som klippt och skuren för jobbet att valla mina pojkar och hålla dem på "den rätta vägen". Det kommer gå jättebra och du passar perfekt in i gänget. Stort lycka till och grattis till det nya jobbet igen!

Fantastiska, älskade make. 6 månader har gått sen den där natten när du, under öppningsskedet flinade och frågade mig om jag är sugen på fler barn. Blir de alla som Tjoddas kan jag tänka mig några till min vän. För finare unge än den vi har, det tror jag är svårt att få. Vi får helt enkelt fortsätta försöka med att överträffa oss själva.



Design alá mamma J, vi har döpt vårt exemplar till "Kludden".




Hell yeah att min unge ska ha den coolaste bodyn någonsin!





Fotouppdatering

Idag känner jag av lite sommarlättja och uppdaterar bloggen med bilder istället. (Vi har ändå bara hämtat/lämnat byggprylar, pillat med huset, lärt känna hunden och duttat med Tjoddas, precis som vanligt..)


Holy crap, I'm busted!!!


Skrattar lite, har börjat intressera sig mer och mer för kameran nu.


När hon tror sig osedd åker stackars Patrick in mellan gommarna igen.
Han blir grundligt smakad på.


Doris hjälper husse med att göra fint på lönnkrogen.


När jag öppnade bagaget vände hunden och lommade iväg runt hela huset, smet in och la sig i köket.
vill INTE åka bil.


Måste visa de fina byxorna gudtant Keka gav Tjoddas i present.


Doris på grönbete med spårlina, har inte hittat tillräckligt stor sele än.


Kossorna (och tjuren, den stora röda Black Angus'en) var väldigt fina.


Kalvarna var precis lika söta som alla bebisar alltid är.


Ett härligt hundliv!


Världens finaste lilla Doris.


Så två videoklipp på Tjoddas i full action. Ber om ursäkt för kvalitén, jag har "tjej" konverterat filmfilerna genom att helt enkelt screena dem med mobilen från PC'n. Jag har inget bra program för att konvertera MOV filer till nåt som youtube gillar.

Tjoddas blir påkommen

Tjoddas äter Patrick







Lilla vovven

Så var det då dags att sätta sig i bilen och styra kosan in i Smålands mörka skogar. Vi skulle ju åka och kika på nya tillskottet idag för att se om det var en av "oss" jag hittat på nätet. Jag få nog lov att säga att jag faktiskt var lite nervös och visste inte riktigt vad som väntade. Vi hade fått låna med oss en bur av svärfar men vi tvivlade lite på att valpen skulle få plats i den. Det kändes som om vi aldrig kom fram och jag satt mer eller mindre hela tiden och stirrade anklagande på GPS'en som visade förväntad tid för ankomst. Den käcka lilla animerade gubben på skateboard som "surfade" fram i displayen för att visa vägen blev mer och mer irriterande. Tillslut, efter vad som kändes som en mindre evighet, såg man en schackrutig flagga som mycket pedagogiskt markerade vårt mål.
Vi kryssade fram i ett trevlig villaområde och hamnade slutligen framför rätt hus. Inte mindre än fyra stora lurviga bestar stod och hoppade bakom en grind, som stoppade dem från att storma oss i hallen. Två Estrela tikar och en Pyreneisk mastiff gjorde "vår" hund sällskap. De spanade in oss och överöste oss med pussar, Tjoddas var högvilt och alla hundarna ville kolla in bebisen och pussa på henne. Hon tittade lite misstänksamt på dem men sa inget. Lätt att åka och titta på valp och INTE ta med en därifrån eller? Självklart hann jag titta på valpen i ungefär två microsekunder innan jag bestämt mig för att hon skulle med hem. Vilken pudding! Såfort Tjoddas börjar göra sig lite märkbar så är hon där med spetsade öron och tittar till henne, för säkerhets skull så pussas det lite också IFALL, det kanske hjälper. Det är väldigt tveksamt att hoppa upp i bagaget och efter ett halvhjärtat rymningsförsök till baksätet (klart det är skittrist att sitta själv i bagaget när all action är i framsätet) så satte min kluriga make fast hatthyllan som provisoriskt lastgaller. Det blev helt lugnt därbak, plötsligt kom det sakta en nos över kanten och ett par nyfikna ögon följde därpå, jag blängde på henne och morrade till lite, då försvann hon snabbt igen. Nästa gång vi stannade till så låg hon lugnt ihoprullad i bagaget och kikade lite anklagande på mig. Hon verkar vara väldigt lugn och godmodig till humöret. Svärfars jaktisar hoppade jämfota och skällde för full hals i sina hundgårdar, valpen tittade knappt på dem och verkade inte störas det minsta. Vi promenerade lite mellan dammarna och hon känns förvånansvärt fin tycker jag, mycket lätt att handskas med i kopplet. Hon KAN busa också för vi lattjade lite och stackars tjejen snubblade över sig själv och lade sig pladask på mittsträngen av traktorvägen.
Jag satte henne i spårlina när vi kom hem för att testa om hon vandrar iväg eller hänger på när man börjar försvinna. Resultatet är två tummar upp..... för det mesta. Vi fick låna en väldigt effektiv karda av grannen och satte i gång med att "rykta" vårt nya stjärnskott. Ungefär en samojedhund av fluffig, vit, munsökande, lös päls senare orkade vi inte mer och började röra oss innåt. Nästa hinder, trappan..... trappan var lite otäck men efter lite lockande och tålamod så gick det faktiskt.
Hon finner sig fort och har inga problem med att koppla av utan viker ut sig som en persisk matta på golvet och snarkar. Hon bryr sig knappt ens när vi hoppar över henne för att gå iväg och hämta nåt. Det känns väldigt bra!
Trappan var precis lika otäckt när vi skulle ner igen för att kunna gå ut och kvällskissa innan nannedags. Efter lite trampande på stället och några bedjande blickar så tog hon mod till sig och gick, mycket försiktigt och "lady like", ner för trappan.
Så fort vi kom in så traskade hon obehindrat upp igen så hon verkar lära sig fort. Hon fattade efter bara två tillsägningar(gjorda på håll) att hon inte får gå in i sovrummet. Det verkar som vi har hittat en go' och klyftig tjej.

Välkommen ska du vara till oss lilla Doris!


Såhär nöjd blir man när man fått tummen upp av ortopeden!


Den berömda "meeh, hur trög är DU då?"-minen som förekommer när man försöker skoja ibland.
Puckade föräldrar som inte fattar någonting.


DORIS


Gott att bli kliad och borstad på magen.


En bråkdel av pälsen som lossnade, Doris njuter av behandlingen.
någon som vill ha en kofta stickad av valpull?


Klart man ska bli lite bortskämd med ett grisöra så man vet att det är hyffsat folk man hamnat hos.
Hon valde automatiskt att lägga sig på "sin" filt efter att ha burit runt örat och letat efter bästa platsen.
Duktig tjej!


Helt utslagen!

Just nu sover lilla Tjoddas i sin säng, Patrick ligger nog som vanligt fastkilad mellan hennes armar, nappen, förmodligen utspottad sen länge, säkerligen fastkilad mellan kinden och kudden. Den söta lilla munnen, något halvöppen och de långa, mörka ögonfransarna vilar mot kinderna. Jämte mig just nu ligger "lilla" Doris på sina kaxiga (slarvigt uppskattat) 60cm i mankhöjd ännu så länge. Kan det bli så mycket bättre? Maken har tippat över i soffan och sover halvlutad mot några kuddar. Jag får väl tassa bort och väcka honom så han inte får nackspärr stackarn. Det ser inte så vidare ergonomiskt ut.

Ibland är det väldigt bra att få vara jag.








Övervarv

Hm, så hjärnan går på überfart just nu trots att klockan närmar sig halv tre på natten, kanske har jag gått över det där trötthetsstadiet när man ska passa på att sova, jag vet inte. Jag kan liksom inte få stopp på allt som snurrar och det bästa medlet brukar egentligen vara att ta papper och penna för att skriva ner allt så det försvinner ut ur huvudet, man kan lugnt lägga sig att sova för man vet att allt finns på pappret när man vaknar och det är ingen risk att nåt blir bortglömt. Saken är bara den att min lapp är borta.... så här sitter jag nu, nybakad paj står på svalning, jag tror jag sockrade den för lite men jag brukar oroa mig för mycket när jag bakat nåt eller lagat mat och i slutänden är det iallafall ätbart.
Vi har varit på besök hos ortopeden idag, det var Dr barnbensspecialist som var där, jag trodde det skulle vara Dr ben den yngre men det spelar ju egentligen ingen roll. Vi flinade lite i mjugg åt att han först tog upp hennes högra fot och berömde den för att sedan titta på den vänstra och även visa sitt gillande. Det är INGEN som någonsin tittat åt högerfoten sålänge den här karusnurren har varit i gång. Vi misstänkte starkt att han glömt bort vilken fot det var, kom på sig själv under undersökningen och fortsatte som om det regnade. Vi behövde iallafall inte komma tillbaka på ungefär 6 månader. Inget jag deppar över direkt.

Vi kanske ska få tillskott till helgen, nej, inga bebisar, inga riktiga iallafall. Möjligen en stor hårig bebis på 8 månader med fyra tassar och ingenstans att bo. Ni vet den där känslan (iallafall alla kvinnor där ute) man kan få när någonting bara stämmer, man vet i förväg exakt, att någonting bara kommer fungera perfekt såfort man får se objektet? Det kan röra sig från ett plagg man inte tänkt på att köpa som man bara "hittar" sin partner (förhoppningsvis) bilen, vänner....ja vad som helst egentligen. Jag fick se en bild på den här lilla tjejen och blev helsåld, de hade lika gärna kunnat stämpla bilden med "Såld till mamma pysselplupp" samtidigt som de la upp den. Såklart, det kanske inte var så lätt att veta i förväg att det skulle ringa en pysselplupp och förklara att de höll på att sälja hennes hund på blocket....
Rasen heter Landseer och är väl inte supervanlig här i Sverige, det är en stor ras (sån tur för jag älskar stora, bastanta hundar) Den är nära släkt med Newfounlandhunden, så kanske de flesta vet? Jag kan slänga in en liten länk också om någon vill kika närmare på rasen: Landseer, vill man se mer bilder så är det ju bara att googla.
Den här "lilla" tösen (som kommer väga ca 55kg när hon är stor) har hamnat lite snett här i livet, tydligen var det svårt att bli av med valparna, förmodligen eftersom det är en väldigt stor ras och då begränsas ju efterfrågan. Så de första 6 månaderna har hon bott hos sin uppfödare mitt ute på landet, de sista 2 månaderna var hon hos säljarens mamma. I lördags så dog plötsligt ägaren och dottern (som själv föder upp hundar) är tvungen att sälja av sig denna för det är redan fullt hemma. Så.... roadtrip till Sävsjö på lördag.

Idag har vi blivit presenterade inför jaktlaget, de fyra M'en var på plats inför mötet, Medlemmarna, Myrorna och Myggen...Många knott var där också....
Lite osäker på vad som egentligen beslutades, hade fullt sjå att pränta in namn och ansikten på folk, ja, samt vifta bort flygfän på ett nonchalant och diskret sätt. Knott är så jädrans oärliga, mygg hörs ju iallafall.
Vi avslutade med att grilla korv, sen blev det kaffe, överbliven födelsedagstårta och havrebollar.

Jag har fått en idé om hur jag ska göra på ett ställe i källaren, är det kanske det som håller mig vaken månne? Vi har, i matkällaren, varit tvungna att göra en "stenkista" på ett ställe för att berget kikar fram så mycket. Det har blivit en ganska stor platå. Där över skulle man kunna skruva fast några krokar i taket som man hänger linor mellan och sen torkar diverse örter. Det är ju både svalt och mörkt samtidigt som det är bra ventilation. Jag letade efter en lokal biodlare också men han som verkar vara ordförare i området dit vi flyttar, var mer intresserad av vart vi skulle flytta än att hjälpa mig. Lite irriterande, jag VET att jag sett någon stackars liten skylt någonstans på väg "hem" där det står att de säljer egen honung, aber wohin dann? Varenda gång jag kört förbi har jag ändå tänkt "åh, kolla... där kanske man skulle stanna och titta lite"

Wow nu är klockan tio i tre, snart borde de där tvångstankarna "aaaaahhhh måste soooooovaaaa" komma, men det är ju det bästa sättet att hålla sig själv vaken på så jag funderar på en kopp te och några minuters TV istället. Man behöver så lite sömn egentligen och när det bara handlar om någon enstaka gång så spelar det ju ingen roll. Jag brukar kunna somna fort bara min man snarkar men det är väl kanske för tyst idag.

Så mamma J, jag kommer gärna över på tisdag. Var inte orolig, hunden kommer följa med men den behöver inte följa med in. Den ÄR iofs kattvan för ägaren hade kattuppfödning....dock tror jag det kan råda platsbrist och jag vill inte riskera nedsvepning av någonting för det brukar vara lite taskig koll på var tassar och svans slutar när de inte är äldre.

Hoppas ni andra sover gott just nu, nu blir det lite te för mamma pysselplupp.


Återbesök nr2

Vi var på återbesök nr 2 idag, dagen började med att jag hittade en nakenfis i sängen som låg och bredde ut sig sådär härligt med världens skönaste stil. Jag ville knappt stiga upp men nu när man ska vara ansvarsfull morsa så är det bara marsch upp och äta frukost. Det är inte speciellt lätt att försöka sova vidare när maken står jämte sängen och stirrar på en för att man ska stiga upp heller. (Gulle dig för teet!)
Sagt och gjort, upp kom jag, vi hängde på kärran efter bilen och lastade in allt krimskrams man automatiskt måste ha med sig såfort ungen behagat titta ut. (Jag saknar en bärbar handväska, enda anledningen till att man har en barnvagn egentligen är för att skötväskan nätt och jämnt är släpbar och behöver nåt med hjul på som hjälpmedel, att man kan sätta kidsen i vagnen är bara bonus.)

Åka bil verkar inte nu längre vara någon större favoritsysselsättning för Tjoddas, innan somnade hon såfort man satte henne i babyskyddet men nu är det gärna 35 minuters konstant missnöje som osar fram till oss hemska föräldrar. Vi i vår tur försöker göra det bästa av situationen men man kan ju bara höja radion till en viss gräns......
Kanske hon tidigare nöjde sig men nu tycker att det är lite tråkigt att sitta själv där bak i bilen? Eller så börjar hon kanske känna av åksjuka, jag har lite dålig koll på när det kan kicka in.
Fram kom vi iallfall och efter lite extra bök med P-plats pga släpet så anmälde vi oss på avdelningen.
Vår snälla sköterska som presenterade sig redan på BB fanns redo på plats idag. Lillstumpan vägde in på kaxiga 6,8kg, det betyder 0,5kg viktuppgång på ca 2 veckor... inte illa om jag får säga det själv (maken mumlade nåt om att hon snart kommer bajsa ut de där 0,5kg men jag är hoppfull).
Alla små blåa EKG fnuppar sattes på plats och vi lurade henne med fot och hand massage att ligga någotsånär stilla. UL gjordes av kardiologen och allt såg bra ut.
Jag frågade om läckaget idag och hålet som fortfarande var kvar. Såhär är det: Ibland, eftersom man får vara väldigt försiktig när man syr in GORE-TEX®, så kan det bli lite glapp i sömmarna. Liknelsen "att sy i smör" kom upp och då kan man ju förstå att det kanske inte är så lätt. Om man har otur så KAN ett stygn gå "sönder" och då blir det ett lite större hål just där. Men hos Tjoddas var det alltså bara lite glapp mellan stygnen och förmodligen skulle hennes egna celler så småningom växa över och allt blir bra. Skönt att höra. Berömen haglade över vår lilla favoritunge och man blir så lätt inombords när man gång på gång får höra att hon verkar väldigt stark, är med, söker kontakt, greppar saker etc. För självklart vill man väl att allt ska falla så väl ut som möjligt, eller hur? Vi tjuvkikade lite på bloggen och de skrattade gott åt sista bilden under april månad där jag photoshoppat Tjoddas till en "påskakärring".
Mamma J, kardiologen tycker det är fantastiskt att vi har hittat varandra och jag håller med henne om det, jag är fantastiskt glad att jag hittat dig och hela du är fantastisk! (återigen, jag har förbjudit mig själv från att göra löjliga smileys i min blogg men OM jag gjorde sådana skulle jag klämt in en stor här.)

Slutbeskedet blev guldstjärna, inga mer äckliga mediciner, inget Impugan som gör att min unge luktar som ett destilleri innan frukost. Det känns väldigt bra, lite konstigt att skära ner på rutiner men man är väl flexibel.


Ja men vad var det på släpet då, kanske du frågar dig nu, även om du inte gör det så blir du snart varse ändå. Vi skulle lämna in mallar för våra bänksivor i köket, bänkskivor jag bokstavligt talat fått vara med om att rita precis så som jag vill ha dem. Hade det inte varit för den där mistluren som startar i bilen ibland och tar en tillbaka till verkligheten, så hade jag nästan kunnat tro att jag dött och kommit till himlen. Hur i hela världen hamnade jag där jag är idag?
Hela gården var full med stora stenblock, stenskivor, gravstenar, flisor som blivit över och massor annat spännande. Det känns lite konstigt att gå in på en bakgård, omgiven av ett högt plank och innanför står långa rader (och ligger staplade) gravstenar, liten tendens till creepyness men, men. Maken tog tillfället i akt och visade upp sina briljanta bilköraregenskaper. Han backade runt hela byggnaden, på en smal gång mellan gravstenar och dylikt, endast för att visa mig den största cirkelsågen jag förmodligen kommer få se med egna ögon. Den såg ut som någonting från en Bond film, ni vet. Skurken har bundit fast James på någonting och en stor såg (eller laserstråle) är på väg upp i julafton på hjälten?

Sen svängde vi inom jobbet för att värma lite käk till Tjoddas, det var kul att få träffa "gänget" igen, prata lite skit och bättra på minnet över hur alla såg ut. Jag gick upp till min vikarie en stund och vi satt också och pratade ett bra tag. Tjoddas var på bra humör och flirtade lite försiktigt med "vickan". När Le Grand Boss dök upp efter lunchen var det dags att krypa till korset så vi gick in på hans kontor och satte oss ner. Jag har, helt ärligt, aldrig någonsin haft en så bra chef förr och jag har haft väldigt många chefer. Jag har aldrig trivts så bra någon annan stans heller så det jag skulle till att göra kändes faktiskt lite tufft. Jag talade helt enkelt om att jag förmodligen inte kommer tillbaka mer efter min mammaledighet. Det blir för långt att köra varenda dag. Han förstod fullkomligt och vi gjorde som man alltid gör, lovar att hälsa på varandra. Så var en sak till avbockat på listan.

Min svägerska som hade ögonen med sig, hade spanat in madrasser till mina utemöbler på Jysk, dessa körde vi också och granskade idag. Tja, eftersom vi ändå hade släpet så.... en ny brevlåda till huset blev det också.

Nu har jag kokat väldigt flytande mos på päron, God damnit rackarunge, I will make you poo big time! Hon har kommit på ett nytt, enligt henne, helfestligt sätt att slippa svälja maten.
Jo, ta valfri kladdig, lättrinnande föda, häll en sked i munnen och behåll så mycket du kan på själva tungan. Placera sen tungspetsen mellan läpparna och gör ett så högt och långt pruttljud du kan. Din omgivning kommer storkna av förtjusning, speciellt om det är nåt sött och kladdigt som kommer locka in myror i hela lägenheten.
Jag tror hon är väldigt nöjd med sig själv den lilla damen. Hon kraschlandade i sin hundkorg, vi bar in den från köksgolvet och ställde den i soffan så hon fick vara med oss när vi skulle käka. Nu sover hon gott omgiven av Patrick, sin fina blädderbok från IKEA, lilla Anna och en piggig skär boll som är rolig att känna på.
Har hon skor på sig? Nopp. Tänker jag väcka henne? Nopp, inte för allt smör i Småland.

Nu ska den här, lite större damen, ta sin kvällskopp med te och sen leta upp kudden.


Sovstilen har vi gemensamt.


Banankontakt



Jag är helt utstirrad, vilken koncentration hon har i blicken.


Hon låg så härligt och myste med Patrick.


Många elektroder blir det.


en lampa, åentillåentillåentill...ungen hade whiplash efter en korridor.


My name isch Bond, Jamesch Bond.


Precis som pappa, somnar mitt i den spännande boken!

IKEA & modevisning

Fy rackarns för korsregn som fär åt alla håll, så länge det kommer uppifrån är det väl inte så farligt men när det blåser och regnet yr från alla möjliga håll och kanter tycker jag det börjar bli lite väl påträngande. Vi kasade iväg till Kållered för att besöka IKEA och göra oss själva lite fattigare. Vi klarade uppgiften väldigt bra och gjorde efter halva resan ett stopp i cafeterian för lite påfyllning i magen. Det satt en, i brist på bättre ord för att förklara, tant, i matsalen med en pojke som uppenbarligen hade Downs. De satt och skrattade och pratade när de åt, han gick iväg själv för att hämta mer dricka och när de ätit klart gick han för att hämta kaffe. Det var himmelsvid skillnad mellan denna killen och pojken som fanns i väntrummet på sjukhuset. Jag hamnade av en slump efter denna killen när jag skulle sätta tillbaka min bricka, när han satt in sin fick jag backa lite för att släppa förbi honom. Han tittade på mig, sken upp som en sol och sa: Tack, tack, innan han gick tillbaka till sitt sällskap.
Ytterligare av en helt otrolig slump hamnade vi med dem och bara dem i hissen till nästa avdelning. Tanten (som visade sig vara hans mamma i slutändan) började prata lite löst med oss i hissen, först beklagade hon sig över sin tröja som bara gled upp så hon fick dra i den hela tiden och sen började hon berömma Tjoddas där hon låg i sin vagn. (Flera utropade under dagen: Oh, så söt hon är. Som mamma får jag erkänna att man kan aldrig få höra det där för mycket, mer sånt!) Så vi talade iallafall om hur allt låg till och hon tittade snopet på oss, det hade jag aldrig gissat, sa hon. Det visade sig att killen hon hade med sig var 30 år gammal och hennes andra barn av fem totalt. Hon hade haft många DS barn som fosterbarn och totalt avgudade dem. Vi blev stående en bra stund och pratade om allt möjligt, det var helt fantastiskt att få höra hennes historia och hur hon uppfostrat sina barn. Mycket givande! Hon var precis sån mamma som jag vill vara och hoppas jag är. Full med livskraft och som inte förstod hur folk kunde jaga upp sig över ett barn med downs, hemligheten, sa hon; hemligheten är att inte göra mer av det än vad det egentligen är. Det är inte synd om dem, det ska inte daltas eller göras nåt speciellt av det hela. Hon berättade stolt att hennes kille minsann kunde gå när han var 18 månader, han fick lära sig att klä på sig tidigt och hon hade lärt honom hålla tungan i munnen utan habilitering. Vi blåste bomullstussar, skrattade hon glatt. Vilken underbar, underbar människa.
Näst efter mjukglassen på väg ut så var det höjdpunkten på den dagen.
Lite konfunderade stod vi sen oroligt och ögonmåttade våra nyinköpa IKEA-paket som på nåt magiskt sätt nu skulle få plats i vårt franska ökenskepp. Det var inga problem i slutänden men ett tag funderade vi på att skänka bort Tjoddas inklusive vagn och babyskydd, till någon bättre behövande. Vi sansade oss ganska snart och insåg att det vore ett bra sätt att få en anmälan på sig och att socialen förmodligen skulle vara med i förlossningssalen nästa gång det var dags. Redo att hämta bebis nr 2 såfort huvudet stack ut.
Stackars Tjoddas som sovit en lång stund, även inne på IKEA, vaknade med ett illvrål på vägen hem och tvärvägrade att sluta immitera en hungrig mistlur. Lagom på väg ringde vi svärmor och bad henne förbereda varmvatten så vi snabbt kunde fixa litet käk till rackarungen.
Det blev ungefär 100% nöjdare och tystare efter lite mat. Plötsligt kände man sig inte som världens mest urusla förälder längre.

Idag var det fortfarande väldigt grått ute men det har iallafall varit uppehållsväder. Jag fick, för första gången på väldigt länge, göra mig lite iordning för vi skulle på modevisning i "Östens Lada". Precis som namnet avslöjar så innehas ladan av en man vid namn Östen och som lador brukar göra, fanns denna smackpang ute på landsbygden. Vi började att fira födelsedagen av en god vän till mina svärisar, tårta och kaffe serverades på finporslin och det börjades planera inför nästa födelsedagsbarns äventyr. Efter detta bar det så av till modevisningen och eftersom man inte visste riktigt vad som väntade, var det faktiskt riktigt spännande. Ladan var pyntad och en röd matta hade rullats ut som catwalk. Det bjöds på vin till själva showen och fyra lokala modeller turades om att trippa ner för catwalken och visa upp sina plagg. Det var jättetrevligt och väldigt charmigt. Sen började köpfrossan och jag ställde mig lite, vid sidan av istället.
Många plagg var fina och det fanns nog nåt för de flesta smaker. Jag kände däremot inte nåt större köpsug eftersom jag precis har köpt sommarklänning. Dessutom fanns det inget jag blev direkt blixtförälskad i och då är det bättre att låta bli. Det dukades upp buffé och vi bjöds på sallad, bröd och mer vin. Till sist fick vi kaffe med en liten sommarbakelse som bestod av rabarbermuffins med lite grädde och en jordgubbe på toppen. Årets första jordgubbe! Vi hade alla betalat inträde och fick då tre lotter var. Under tiden kaffet serverades var det samtidigt prisutdelning och jösses vad priser där fanns. Många fick vinst på samtliga lotter och det fanns inte en enda som gick tomhänt därifrån.
På det hela taget en mycket trevlig dag. Skön avslutning på denna helgen, veckan som kommer blir lite mer hektisk med kardiolog, BVC, ortoped och psykolog.
Jag håller på att hjälpa svärmor med inbjudningarna till midsommar nu (yeah, jag visste att mina kunskaper i publisher skulle komma till nytta en vacker dag.) och det har utökats lite från det vanliga traditionella firandet.
Istället för vanligt midsommarfirande med sill och nubbe så blir det nu frukost, brännboll och sen får alla åka vagn dragen efter traktor upp till stället vi avslutar dagen på. Wow, det ska bli så himla roligt, brännboll är kul men ack så farligt. Enligt min erfarenhet brukar det vara en plåga att försöka röra på sig dagen efter en brännbollsmatch. Nu ska jag bara klura ut nåt gott till efterrätt också eftersom jag fått äran att göra den i år. 

Still no poo.... mamma J, du får visa hur du gör rumpmassage nästa gång vi ses så ska jag försöka preka i mitt lilla hjärta några skedar päronpuré.


Ungefär nu började vi fundera på vad vi gett oss in på.


Absolut inga problem när det väl kom till kritan. Citroën RULES!


Myspys


Pusskalas


Världens finaste Tjoddas!

Tidigare inlägg
RSS 2.0