BF 4 ever?

Idag vill jag förvarna för att det blir lite mer grådaskiga ältande tankar och jag hoppas att ingen känner sig träffad av saker jag skriver för det är bara "draget över en kam". Anledningen till att jag skriver är fortfarande för att få ur mig det värsta, kunna gå tillbaka senare i livet och se över hur vi hade det samt på nåt sätt, försöka hjälpa andra som är i samma sits. Det kanske stärker någon annan att läsa just det här, få känna att fler mår dåligt och tillåter sig att göra det ibland. Jag har bra dagar och dåliga dagar. Idag var en dålig dag trots strålande solsken.


Jag började fundera mer idag på träffen med andra mammor igår, jag har försökt få tag på en promenadkompis i ungefär 3½ månad nu utan att det verkar vara någon som vill nappa på det. Allra helst ska det ju vara en som också bara har ett barn i ungefär samma ålder så att man ligger på samma nivå.
Jag har börjat känna mig mer och mer isolerad och ensam trots att det nu går att promenera varenda dag.
Sådana här stunder suger det verkligen att man flyttat hejvilt över hela landet och inte brytt sig speciellt mycket om att skaffa vänner.

Jag fick som sagt var ingen respons igår från de andra mammorna, är de kanske rädda att mitt barn ska smitta deras barn med efterblivenhet? De mumlade bara nåt vagt båda två och sen var det ingen som sa nåt mer om det.
Eller är det bara jag som gör ett jävligt dåligt intryck på folk? Jag hoppas, så mycket, varenda gång det är dags att träffa nya människor,att det ska klicka, att man på nåt sätt ska få återuppleva lite av den där bästa kompisen man hade som liten, där man kunde prata och fnittra om allt, bråka ibland men ändå veta att man alltid blev sams igen och höll ihop. Någon som finns där i vått och torrt, som aldrig tröttnar på en eller byter ut en mot en bättre kompis.
Varför måste sånt ändra sig när man blir vuxen? Det är ju nuförtiden man behöver en god vän som mest.

Ska jag behöva göra som alltid förr och stänga av för att inte bry mig och hålla alla på avstånd, inte fästa mig vid någon, allt för att inte behöva vidröra den där kalla, kladdiga känslan som inger en ångest inför att vara ensam med sig själv? Jag har gjort det förr och jag kan säkert göra det igen, iallafall ett tag.
Hur ska man vara för att få vänner idag och behålla dem? Var börjar man?

Vi har ett hektiskt liv jag och min man, vi väntar dessutom på en operation av ett litet hjärta. Vi vet inte hur det kommer gå med vår familj, vi vet ingenting om framtiden eller hur vi ska hantera den, vi vill ha fler barn båda två men är osäkra på hur det skulle gå med situationen som den är nu. Vi försöker ta oss utanför hemmets väggar, antingen tillsammans eller var och en för sig, vi har blivit varse hur viktigt det är att inte skjuta upp saker till morgondagen. Just nu försöker vi ta reda på så mycket det bara går om kommande operation, egentligen bara för att kunna kamouflera oss och gömma oss bakom fakta, menlösa ord som egentligen inte betyder nåt när det är ens eget barn som ligger där men på nåt sätt känns det ändå bättre.

Min man är en underbar, intelligent, älskvärd människa men det ÄR inte och kommer aldrig att bli, samma sak att diskutera med honom som med en annan kvinna.
Min enda räddning just nu är faktiskt BVC, utan dem hade jag inte haft någon att ärligt ventilera med. Vem annars orkar lyssna på allt medicinskt dravel som rusar omkring oss som en skenande karusell? Dessutom är det ju bara upprepningar och ältande hela tiden. Jag blir också trött på mig själv och mitt orerande om samma återkommande, förbannade ämne.
Jag känner hur jag, sakta håller på att förvandlas, till en prettomorsa som maktgalet ska ha full kontroll på allt medicinskt mitt enda barn kommer i beröring med. Till vilken glädje?
Jag har faktiskt en väninna här, där jag bor, vi ses sällan då hon har två barn, många vänner och mycket i görningen, den äldsta är runt 2 år, så hon har även där, lite andra förutsättningar.Hon har fullt upp med sitt och jag får faktiskt säga att, på ett sätt; känns det som bortkastat med tid att försöka prata om ett sånt här problem med någon som har "normala" barn. Man kan på sin höjd få empati eller sympati men de kommer aldrig riktigt förstå och iallafall jag känner mig obekväm med att ta upp ett sådant allvarligt ämne. Varför svärta ner någon annans vardag vars största problem är att deras 4 månadersbebis suckar och verkar ha tråkigt?

Eftersom vi speciella föräldrar inte direkt växer på träd så blir det istället att man sväljer och sväljer och sväljer det man går och bär på. Jag behöver föräldrar med ett lika speciellt barn som det vi har fått, som vet vad det handlar om, som förstår alla förbjudna tankar man haft, oron inför framtiden och samtidigt den strålande glädjen för alla små framsteg som vanliga föräldrar tar som en självklarhet.
Det är ungefär lika enkelt som att försöka räkna ut kvadratroten ur pi för hand. Inte lätt men det går säkert.
( Kvadratroten ur Pi är ungefär 1.7725, om någon skulle vara nyfiken)

Jag hoppas bara inte psykologen läser min blogg någon gång snart för då får jag säkert ett samtal om att han vill boka in enskilda samtal med mig. Jag har väldigt svårt för att prata och gråta samtidigt.







Kommentarer
Postat av: Ninnie

Gumman, vad jag önskar att du bodde närmre... kram

2010-04-17 @ 15:39:23
URL: http://ninnies.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0