Nu är det slutförklarat minsann

Idag har varit en lång dag med en Tjoddas som har varit lite halvnöjd med allt. Vi började med en god frukost på omelett och fortsatte till ett samtal med psykologen. Det bli faktiskt lättare för varje gång och idag fick jag lite läxa med mig hem.
Nu är det slutförklarat förstår ni. Jag är en av de där människorna som förklarar för telemarketingpersonen varför jag inte vill köpa produkten innan han ens frågat. Jag försöker förklara mina handlingar för alla för att jag är rädd att missuppfattas. Idag fick jag frågan, vad skulle hända om du INTE förklarar utan låter en del saker vara osagt och så får folk runtomkring dig istället acceptera allt för vad det är? Precis så har min syster också sagt vid nåt tillfälle. Tydligen bryr jag mig kanske lite för mycket om vad folk runtomkring tycker.
Jorå, jag är lite som en Marianne karamell.... hård på ytan men mjuk i mitten.

Det är lite spännande får jag lov att säga. Tänk att få vara lite som en fyraåring, rycka på axlarna och svara "därför" om jag känner för det.
Jag tror jag är ganska typiskt kvinnlig när det kommer till saker som att kunna gå omkring med dåligt samvete, känslor av att inte riktigt räcka till, behöva förklara mig (och mina handlingar som sagt var) mycket förmodligen på grund av dåligt självförtroende och självkänsla. Nu är det fegt att skylla ifrån sig men har folk talat om för en, större delen av ens uppväxt i skolan att man är värdelös, så är det ganska lätt att börja behandla sig själv därefter. Finns det en F5 knapp i verkliga livet så man har en möjlighet att "refrescha" sin syn på sig själv? Det är iallafall dags att börja om, vårstäda lite bland både det ena och det andra.

En bra sak man bör göra, som jag lärde mig för längesedan (som kan vara ganska svårt) det är att kapa onödiga band som inte tillför dig någonting. Detsamma gäller sk. "energitjuvar" som tar av din kraft och energi, som kanske får dig att känna dig trött och lite nedstämd när ni umgåtts. Behåll de som tillför nåt är kanske onödigt att poängtera, lite övertydligt men, testa.
Hur många av alla de där 800 personerna du har som kompis på FB är egentligen någon du har relation med, varför envisas vi med att lägga till folk vi knappt känner eller människor vi kände för längesedan som vi ändå inte kommer kontakta? 
Så, om det kommer nåt argt mejl, telefonsamtal eller man får höra nåt via "djungeltrummor".... kan jag nu svara "därför" för det har vår psykolog sagt. Fiffigt va?
Det blir rätt mycket "rantande" idag men det var ju det som var meningen från början, att liksom "få utlopp" via det skrivna ordet.
Vi fick många tuffa, svåra frågor idag. Hur vi mottog beskedet, hur det kändes att berätta för andra, vad vi tänkte och hur vi mådde på BB. Hur uppfattade vi det när folk gratulerade oss?
Det var knepigt att väcka allt detta till liv igen och gå tillbaka in i det gamla. Många tårar föll idag med, jag hävdar bestämt att någon har haft sönder min "av"knapp på tårkanalerna. Nästa gång du träffar mig, stirra mig in i ögonen och fråga med huvudet lite på sned "hur mår du?" så kommer du få se på nåt kul. Att det däremot betyder att man är skör eller labil, tycker jag vore att överdriva. Vi i min släkt är väldigt gråtmilda, det är så vi hanterar saker. Jag börjar lipa när jag blir förbannad också det är liksom inget jag kan hjälpa men jag avskyr det för ingen tar en på allvar när man går och bölar hela tiden.
Jag upptäckte att vi kommit en lång bit på väg, visst, man stör sig fortfarande på hur folk runtomkring en reagerar ibland när de generaliserar eller, min favorit, försöker "släta över" genom att kläcka en massa onödiga kommentarer som de tror på nåt sätt ska hjälpa. Vem? Vem ska det hjälpa när folk får nåt fjärran i blicken och säger: "åååååhhh, de är såååå söta" De? barn då eller?
Mamma J är minst lika trött som jag på att höra: "Åh, det kommer bli såååååå braaaaaa, det är ju de som väljer sina föräldrar" Jo, det kanske stämmer..... men det är ungefär lika originellt som att ringa in till en huvudväxel och antingen sjunga "växeln hallå, hallå" eller, att i samma stund man kommer fram fråga: Kan jag få ett nummer. (Fy, alla ni som ringer in och gör sådär förresten, vi är sjukt trötta på er)

Vi pratade vidare om hur omgivningen kanske uppfattar saker och ting, hur har kompisar och bekanta reagerat osv.
Alla har vi väl en "bekant" som aldrig hör av sig annars, men som när man råkar träffas ute på krogen, slänger sig runt halsen och ropar "Heeeeeeej, men GUD så kul att se dig"? Ungefär så har vi det nu. Folk man inte hört av på aslänge har helt plötsligt börjat pocka på uppmärksamheten. Vad, krävdes det ett barn med lite för många kromosomer för att väcka intresset igen eller? Jag vet att jag förmodligen kommer trampa folk på tårna och att jag har generaliserat nåt enormt men....tja... "Därför".

Lika tyst har det blivit från några håll också. Hur hade man själv reagerat? Hade jag kanske, om jag haft en drös med normalbegåvade barn, tagit avstånd från kompisar som oss? Ett par med ett enda barn som dessutom har en diagnos? Jag skäms nästan lite för att jag mycket väl kan tänkas ta avstånd från en sådan familj. Inte för att jag har problem med ett diagnosbarn utan för att jag tycker det känns hemskt att jag själv haft sån tur och fått "friska" barn. Nån som hänger med? (Nu började jag förklara igen, ajabaja...)
Ett barn med Downs är förresten inte sjukt. Ett sjukt barn har tillexempel feber eller nåt annat fel som öroninflammation, hjärtfel, astma eller vad som helst annat som alla andra också har.
Det blir rätt strängt efter ett tag att man delar in allt i vissa specifika kategorier här i världen.
Jag avskyr kategorier och frågar hellre folk jag vill lära känna, vilken bok de läst, vad de hade som drömjobb när de var små, eller var nästa semester bär av, istället för "jaha, såååå..... vad jobbar du med då?" Varför är indelning så viktigt i våra liv? Många frågor idag men jag får nog säga att psykologen tog fram den stora sleven till bykgrytan idag när han rörde runt.


Så, efter besöket hos psykologen körde vi en liten extra runda för att prata igenom det vi diskuterat idag, det är faktiskt helt ok att få bolla lite med en tredje, utomstående person.
Vi tog en lunch på stan och bara trivdes i varandras sällskap medan det började regna utanför fönstret vi placerat oss vid. Servitrisen hade skjutit ihop två stolar och ställt Tjoddas i sitt babyskydd på dem så vi kunde kika på varandra över bordet. Nåja, hon har mest blängt idag faktiskt.

Planen var ju att besöka "Kom i kapp" men vi snöade in så mycket på att prata vidare när vi kom hem, så det drog ut lite för länge på tiden. Vi beslöt oss istället för att åka och titta på utfyllnad till vår framtida trädgård.
Plantskolan vi besökte var lite rörig men väldigt charmig, det fanns växter, buskar och träd precis ÖVERALLT. Vi kände oss väldigt ansvarsfulla när vi lyckats slarva bort Tjoddas i ett grönt babyskydd bland alla växtlighet inte mindre än två gånger. Så... en unge att hålla reda på kanske är tillräcklig? Jag hävdar fortfarande att ett GPSchip i nacken inte vore helt fel att få vid födseln. JAG vill iallafall ha ett. GSM/GPS om jag får be.
Vi körde och kollade in var FUB håller till, jag är lite stolt över att jag lyckades guida maken rätt efter endast ett tidigare besök, till fots var det ju då också. Vi avslutade Valborg hemma med lite fredagsmys bestående av alla svenskars favorit nämligen tacos. Det enda sättet är på rent svenskt nötkött och massor med god sallad till.
Så, inga brasor idag, varför?..... "Därför"


Kommentarer
Postat av: ulrika

Känner igen mig i en del av det du skriver, bland annat tårkanaler och jag borde nog också ta lärdom av "därför-taktiken".

Ha en fortsatt bra dag. Kramar

2010-05-02 @ 08:11:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0