Varma dagar.

Vilket helt fantastiskt väder det har varit! Igår var jag i Halmstad och lämnade tillbaka lite kläder som jag passade på att byta mot nya så nu har Tjoddas fått ännu mer att ha på sig. Jag hittade äntligen nåt att ha på dopet och det kändes väldigt skönt.
Alla överdelar är för små över bysten just nu, jag är inte direkt vidjesmal i vanliga fall men det här är löjligt. Jag får ta i ordentligt i storlek för att hitta nåt som inte ser in mellan knapparna på och då blir plagget som ett tält på resten av kroppen. Undrar om man får behålla lite av behaget även efter man slutat med amningen?
Vi passade på att hälsa på mina arbetskamrater och störa dem lite genom att hålla opera i fikarummet medan mjölken stod på värmning. Jag fick några kommentarer när jag nyttjade pingisbordet som skötbord men va fasen, det får de bjuda på.
På det stora hela var det en riktigt bra dag faktiskt.
Fick även veta att man är berättigad till 10st extra gemensamma föräldradagar när man har barn med handikapp. Kan vara bra att lägga på minnet.

Idag bar det av till BVC för en liten extra väg och mätning eftersom hon tappat i vikt förra gången. Jag tipsade om att Downies har en egen kurva men jag visste inte riktigt när den "kickar" in. Enligt den kurvan låg vi väldigt bra till så det är ju skönt. Det skiljer nästan 2kg i vikt på vad ett "normalstört" barn och ett Downie barn ska väga vid ett års ålder. Här är länken till den sighten: http://www.growthcharts.com/charts/DS/charts.htm

Man ska nog lyssna på vad de säger när man gör kontroller men det viktigaste är ändå att se helheten och så länge barnet verkar piggt och nöjt behöver man inte skruva upp sig i onödan över att man inte följer kurvan perfekt. Jag är så glad över att jag går dit jag gör, speciellt när man hör vänner som berättar om sina BVC och att de bytt för att de inte trivts etc. Vi trivs och jag vet att ni läser min blogg när ni hinner så jag skickar många varma tankar till er härifrån. Jag skryter med er så fort jag kommer åt!

Tjoddaspappa var faktiskt med på kontrollen idag tack vare att vi skulle vara där ganska tidigt, vi blev precis klara i lagom tid för att fortsätta in till Sparbanken och besöka utställningen där "Dahlingruppen" hänger ut alster.


I hörnet aaaaaallra längst ner till höger jämte busken som står där, det är mina tavlor det.


En annan vinkel av rummet.


Ytterligare en vinkel för att man ska få en uppfattning av hur det ser ut.


Mitt bidrag.

Porträtten och sagobilden är jag själv ganska nöjd med men akvarellen av en sydländsk flicka hänger jag faktiskt mest ut för att andra kommenterat just den.
När man gick omkring och tittade blev man bara mer och mer imponerad och jag fattar inte att jag vågade vara med och ställa ut när man ser hur duktiga alla andra är... jösses, jag får försöka bättra på mig till nästa år om det blir fler gånger. Jag önskar jag hade lite mer tid för då hade jag velat måla en serie med vackra tavlor att hänga inne i Tjoddas rum sen när huset är klart. Det hade varit grejer det. Nu är man mest koncentrerad på att allt ska flyta på så smidigt som möjligt och att i första hand dopet ska klaras av.
Idag tog vi en paus från allt och gick på promenad i det fina vårvädret. Tre timmar var jag ute lite styvt och stegräknaren visade imponerande 16347 steg när jag kom hem. Då var inte förmiddagsturen till BVC inräknad och jag kände mig väldans nöjd med mig själv. Jag hoppas bara mina fötter förlåter mig tills imorgon.
Tjoddas sov som en stock i vagnen och jag tultade på i gegga och snömodd. Det var 14,9 grader ute när jag kom hem. Jag såg flera motorcyklar och det sved lite i gashanden när jag såg dem puttra förbi.... aaaawwww vill också kränga på mig stället och min absurt råsa hjälm. Sista gången var i September förra året och kort därefter kunde jag inte knäppa jackan längre, byxorna hade jag fått ge upp för länge sedan. Jag ska lägga ut en bild på hur stor mage jag hade på slutet, det är konstigt att hon var så liten och söt när hon kom ut.

5/12, 18 dagar kvar innan Tjoddas dimper ner. ni som såg mig då, kommer ni ihåg?


Pepparkaksbak med familjen. Jag fick hissa upp förklädet och knyta det över magen. 8 dagar kvar, fast det visste vi ju inte då.



Och så lite nyare bilder igen när vi nu har varit på nostalgitripp i fotoarkivet.



Sover gott i vagnen med nappen i ett stadigt grepp.



Såhär söta små nassar går och bökar jämte promenadstigen där jag brukar gå.


Och så ville jag bjuda på ett vårtecken.



Idag när vi var ute och gick började helt plötsligt tänka på den där allra första promenaden när personalen på BB tvingade ut oss. De shanghaiade helt sonika en vagn från neonatalavdelningen, såg till så vi fick kläder på oss och vinkade av oss vid ytterdörren. Det känns som ett helt liv sedan. Vi var fortfarande helt chockade över att ha blivit föräldrar och allt som hände runtomkring oss i och med Tjoddas extra små kromosomer. Jag vill återigen hylla personalen. Både läkare, barnmorskor och sköterskor.
Har vi hunnit känna efter än egentligen, eller flyter vi bara med strömmen för att det hela tiden är någonting som händer med oss? Ibland kan jag känna mig lite rädd för att behöva känna efter, eller för att alla måsten helt plötsligt tar slut så vi stannar upp och tvingas ta itu med den riktiga verkligheten.
Det är ju så svårt att fatta att man blivit förälder trots att man själv sett med egna ögon hur det lilla livet sprätte ut och in i vana händer hos barnmorskan.
Jag funderar på om jag verkligen accepterat på alla plan att jag, JAG, faktiskt har fött och fått ett barn. Ett alldeles eget barn att värna och ta hand om för resten av mitt liv.
Ofta känns det nästan overkligt, som om vi bara har henne till låns. Vi sitter barnvakt åt några mystiska föräldrar som snart kommer och hämtar henne för vi är ju knappt vuxna själva än.
Jag känner mig då inte speciellt vuxen. När gör man det?

Jag har accepterat att folk kallar mig för mamma men jag har fortfarande svårt att ta orden "min dotter" i munnen utan att rycka till och fundera på om jag verkligen sa rätt. Har jag en dotter? Vad hände med hon som aldrig, aldrig, aldrig skulle ha några barn? När växte det fram en mångpysslande, handarbetande bullmamma som vill fylla ett helt hus med underbara ungar?
Jag längtar mig sjuk efter att få kladda med fingerfärg, dela ut pepparkaksdeg med förmaning om att inte äta allt och att få köpa första lilla gungan man kan hänga i ett stort träd till sommaren. Jag önskar oss många vänner som gärna kommer och hälsar på oinbjudna och spontant när de ändå var i närheten. Frysen kommer alltid ha nåt gott hembakat att bjuda på och någon gång måste jag faktiskt lära mig att koka kaffe.

När jag läser igenom de sista raderna så inser jag att jag borde ha vuxenpoäng en pensionär skulle vara avundsjuk på.  



Jag har kommit på hur man kan beskriva hur hjärnan blir när man ammar.... ni vet isen vid polerna? Det fungerar likadant.
Allt ser bra ut på ytan men alla tankar och allt man ska komma ihåg bara forsar ut genom ett svart hål som smältvatten genom ena örat. Det enda man kan göra är lite sporadisk damage controll ibland och försöka föra anteckningar över sin dag.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0