Harru mjölk eller?

Jaha, igår satte jag mig ner och skrev ett mejl till berörda parter inom sjukvården som har hand om oss när det gäller Tjoddas små fossingar. Brevet löd såhär:

"Hej,

Vi har just nu Dobbs på natten och DB på dagen, vi har även skruvat ner graden till 60 på inrådan, jag är osäker på från vem.
Vi försöker, efter önskemål, även vänja flickebarnet vid att ha DB på natten och det har fungerat totalt två nätter i rad.
Igår skruvades skenan till 65 grader och nu verkar karusellen ha börjat om igen. Hon sover bara korta stötar i taget och gråter dels i sömnen men får även "attacker" under dagen, detta sker när hon försöker röra på benen. Dessa attacker går över när man kopplar loss skenan en stund. Vi försöker även låta henne somna om utan skena och så sätter vi fast den igen när hon sover. Kan vi försöka ställa den lite högre några timmar om dagen och utöka mer och mer för varje dag? Har vi förstört någonting med att inte ha skenan på 70 grader än?
Vi har knappt haft av skenan alls vissa dagar och andra dagar har hon kanske fått ligga utan den i 30-60 minuter.
Jag har uppmärksammat tryckpunkter på fötterna, vi tvättar och torkar fötterna varje dag.(Det har inte blivit sår än, mer röda tryckskador som jag övervakar noga.) Så det är nog inte fel att alternera mellan de båda paren vi har. Jag har däremot en fråga ang. Markellskorna som sitter på Dobbs skenan. Jag vet att de ska vara godkända till den men, uteblir inte en större del av effekten när skon inte går högre upp än den gör? En sko som har högre läst bör stabilisera foten och benet bättre och se till att det önskade läget bibehålls samtidigt som barnet ändå har större förmåga att röra sig. Detta utan att kompromissa slutresultatet såklart.
Är det därför vi har blivit ombedda att bara använda Dobbs så sparsamt som möjligt eller grundas detta på någonting annat?

Ni får ursäkta en "tjatmamma" som vill lära sig allt, jag vill bara förstå vad som händer och varför.
Hör jag inte av någon innan så ses ju förmodligen vi Jakob den 22/4 när Henrik kommer. Råd om hur jag bäst gör med hennes tryckskador/skavsår mottages tacksamt.

Tack för allt tålamod och för att ni alltid är trevliga och tillmötesgående mot oss."



Jag har fortfarande inte hört av någon av de tre doktorerna jag skickade mejlet till och personligen tycker jag faktiskt det är lite illa (det suger) särskilt när de sagt att det är OK att mejla och att de tittar av sin mejl flera gånger om dagen. Sannorlikheten att jag skulle pricka in en dag när alla tre är frånvarande är ganska liten, jag ringde också och sökte en av dem eftersom jag tyckte det var lite akut med trycksåren. Till svar fick jag att han hann minsann inte ringa idag och ville jag ha en tid var jag välkommen in kl 8 imorgon eftersom de fått in ett återbud. Kl 8 skulle innebära att jag får stiga upp runt kl 5 för att hinna mata, pumpa och få ner oss till sjukhuset. Jag var rätt sugen på att säga till damen i receptionen att: "Jag ska hälsa min tremånader gamla dotter det nästa gång hon gråter för att hon har ont i fötterna, tack så mycket" Men varför ska jag vara otrevlig? Jag tjänar då inget på det men vissa dagar lackar man ur lite lättare än andra.

Sjukgymnasten var här idag på förmiddagen och vi pratade lite löst om träning, massage etc. Tjoddas visade vilken fin dam hon var genom att tajma en sur fis rätt i fejan på sjukgymnasten. Det var inte speciellt snällt men man ska ju inte hålla inne såntdär så det var väl förlåtet.

Idag kräktes hon upp all sin frukost med medicin och hela paketet. Sen grimaserade hon äcklat när jag försökte få i henne det sista. Jag ringde till sjukhuset för att försöka få tag på läkaren som skrivit ut receptet. Jag ville höra om det gjorde nåt att hon kräkts för jag kände mig lite ambivalent till att blanda till en ny kur och försöka få i henne. Jag visste inte hur mycket hon kanske möjligen tagit åt sig redan av det som var i mjölken.
Någon ringde tillbaka två gånger ungefär vid den tiden de lovar men när jag svarade var det tyst i andra änden av luren. Tillslut tog jag ett eget beslut, jag hoppar för säkerhets skull över att ge henne en dos till. Hon får sin vanliga kvällsdos också så får det vara nog sen.

Jag har fastnat i ett Greys anatomy träsk nu igen när jag matar eller pumpar. Det är en av de absolut bästa serierna som någonsin visats på TV tror jag och med precis lagom långa avsnitt. En sista pumpning gjordes innan jag fick ner Tjoddas i babyskyddet, slängde skötväskan över axeln och hängde en kylväska över armen. Ner till grannens förråd och lasta i all bröstmjölk vi hämtat hem från vår stora frysbox. Det blev tungt!
Jag fick fylla i en hälsodeklaration och lämna lite blod på avdelning 17 när jag lämnade över väskan. Jag tog faktiskt inte med all mjölk som är inom spannet på 13 veckor för jag kände mig lite egoistisk och ville spara lite mjölk till Tjoddas IFALL nåt skulle hända.

Saker att tänka på om man vill donera mjölk:

- Tvätta händerna noga med tvål och vatten före pumpning.
- Bröstvårtan och vårtgården tvättas av med vatten med en tvättlapp
- Flaskan som används att pumpa i ska vara noggrant diskad, koka flaskan 1g/dygn.

- Den mjölk som spontant rinner ur det bröst som inte pumpas eller ammas är olämplig som donationsmjölk pga för låg fetthalt.
- Nypumpad mjölk får ej blandas med kylskåpskall mjölk, den måste först kylas och sedan blandas ihop.
- Frys mjölk så snart som möjligt. Senast inom ett dygn.
- Märk förpackningarna med namn, datum och ungefärlig mängd.
Om du är förkyld utan feber kan du lämna bröstmjölk som vanligt. Vid övriga sjukdomar samt intag av läkemedel, rådgör med personal.


Jag noterade när jag kom hem att jag fått två meddelande från försäkringskassan men glömde lika snabbt bort det igen, jag satt och lekte med Tjoddas en bra stund innan hon kinkade ihop och tyckte att allt var pest oavsett om hon fick ligga själv eller om jag höll henne. Maken kom hem och avlöste. Skönt!
Nerverna kryllar sig lite lätt i kanterna när hon inte går att göra nöjd. Vi gick på en härlig promenad utmed ån och tittade på hur högt vattnet stod mot vad det brukar göra. När vi kom hem och lagade mat så öppnade vi breven från försäkringskassan. I det ena kuvertet var det beslut om vårdbidrag. Vi är berättigade till halvt vårdbidrag nu fram tills Tjoddas fyller ett år. Därefter är vi berättigade till fullt stöd. Jag kan inte låta bli att känna mig illa till mods. Jag ska alltså få pengar för att mitt barn är handikappad? Det känns lite grisigt på nåt sätt. "Här, som plåster på såren för att hon inte blev helt som hon skulle får ni lite pengar istället, köp nåt fint." Jag fattar ju att det inte är menat så men.... nä, det känns olustigt och kladdigt på nåt konstigt sätt. Igår när jag var hos tandläkaren och samma idag när de tog blodprov slog mig en tanke. Hur går det när barn i allmänhet, inte bara efterblivna barn, ska gå till doktorn/tandläkaren? hur förklarar man det när de är små och allt de förstår är att det gör ont när det sticker eller när någon borrar i tänderna så man tror hela hjärnan ska trilla ner i magen? Plötsligt började jag oroa mig för sjukdomar, skrubbsår, vaccinationer och annat som förmodligen inte kommer inträffa än på några år. Hur tar man itu med sånt som förälder?
Är det försent att fega ur än? Jag vet ju hur JAG brukar göra och mycket av det tror jag faktiskt jag vill tacka min pappa för. (Blir inte arg nu om du läser det här) Min pappa, som förmodligen många andra pappor i samma ålder, höjer inte ens på ögonbrynet om de får storsmäll, det ingår liksom inte i den generationens matchomönster att visa om det gör ont, iallafall inte hur mycket. Man bara tar det.
Detta var jag väldigt fascinerad av som liten och till min stora förtjusning som barn kom jag på att om jag liksom ignorerade att det borde göra ont och intresserar mig för själva "ingreppet" istället, så kändes det inte lika hemskt längre. Visst, det KÄNNS när de sticker mig i armen och geggar runt nålen för att hitta blod (svårstucken som en död sten) men eftersom jag på nåt sätt inte tillåter mig att riktigt känna efter utan gör mig delaktig och är lite nyfiken, så gör det faktiskt inte så ont.
Kan man föra över det till sina barn? Det skulle jag hemskt gärna vilja göra för då blir det inte så otäckt längre. Att föda barn var en baggis, att veta att jag aldrig mer kommer kunna skydda mitt barn mot sånt som verkligen gör ont..... det skrämmer mig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0