Så var skorna på plats...eller?

Avgipsningen gick som vanligt smärtfritt och Tjoddas var supernöjd med att kunna veva runt med båda benen och lufta tårna. Så fick vi då skorna och skenan, skorna såg mindre farliga ut än vad jag trodde de skulle göra men skenan vägde en hel del. Tydligen finns det två sorters skor, de med kardborreband (då är de blå) och de med knäppspännen (då är de vita som våra) det fanns inga med kardborreknäppning i Tjoddas storlek såklart utan vi fick ett par vita skor inställda på skenan. En positiv överraskning är att man mycket lätt kan knäppa loss skorna från skenan för att klä på och klä av henne. Hon verkade inte protestera alltför mycket och efter lite taktiksnack och uppbokning av ny tid begav vi oss igen. Tjoddas sov gott i sitt babyskydd och verkade inte bry sig ett smack om att hon nu satt fast.

Lugnet höll i sig tills jag och Tjoddas kom hem. Hon gallskrek först en hel timme helt otröstligt, jag fick öppna den ena skon för att ta på henne en strumpa och sen lade jag märke till att den andra foten var på väg ur skon så jag fick öppna den också och rätta till eländet. Naturligtvis klarade jag inte av att spänna banden så hårt som teknikern gjort, jag fattar inte hur han gjort för jag tyckte det tog tvärstopp ganska så snart.
Lilla damen blev inte precis lyckligare men efter lite matning fick jag henne såpass lugn att jag kunde pumpa iallafall. Sen började det om igen och det enda jag kunde göra var att bära henne.

Tillslut grät vi tillsammans för det är tamejfan omänskligt att veta vad som gör att ditt barn gråter men inte få åtgärda det och göra allt bra igen. Jag fick på henne ytterkläderna och la ner henne i vagnen. En promenad brukar alltid få henne att somna. Hon sov en stund men började faktiskt gråta till och från under hela turen, då är det illa. Två timmar senare var vi hemma igen och jag skulle lyfta över henne till hennes säng så hon skulle få fortsätta sova.... plötsligt insåg jag att hon bara har strumporna på sig, skojävlarna har glidit av igen. Nu var jag redan ganska trasig i kanterna och började snegla på klockan för att se hur länge jag var tvungen att vänta innan maken skulle dyka upp efter jobbet. Jag kände att jag faktiskt inte klarade av att göra det där en gång till ensam. Jag satte mig på en stol i köket med skenan i handen och skorna fastsatta i varsin ände. Det var faktiskt längesedan jag bröt ihop och grät som jag gjorde idag men det var väl dags igen antar jag. Det kändes så hoppfullt och ljust i förmiddags när hon inte verkade bry sig om skenan och nu, när den bara trillar av hela tiden och man får upprepa det värsta momentet, nämligen att sätta tillbaka det som gör henne ledsen, gång på gång så tär det något fruktansvärt på psyket. Jag trodde faktiskt i ett svagt ögonblick att jag var stark men nu vacklar jag igen.

Jag känner också att jag har en tendens till att skjuta undan och stänga ute maken när det är "kaos" med Tjoddas, undrar om det är en normal mammareaktion eller om det bara är jag själv som fått för mig att "mamma vet och kan allt bäst" Det gör liksom fysiskt ont att sitta jämte och titta på när liten skriker och är ledsen. Så det är kanske också något jag borde jobba lite på med mig själv. Det sista jag vill är såklart att stänga ute honom och bädda för en separation.

Just nu har skorna glidit av helt eller delvis totalt 5 gånger sen vi fick på dem och vi har redan börjat experimentera med olika saker som borde underlätta för dem att sitta kvar. Det känns hemskt också att man ska behöva göra de man älskar mest, upprörda över hur ledsen Tjoddas är och att det inte går att göra nåt. Det går ju liksom inte att dölja över telefon om Tjoddas protesterar eller inte.
Efter otaliga försök att lägga ner henne i sängen sover hon nu äntligen iallafall och vi får väl se hur länge det håller i sig. Jag förstår att hon blir ledsen för att hon inte kan röra benen och för att hon fått konstiga saker på fötterna som klämmer och sitter fast. Dumma, dumma fot.
Jag hoppas att hon vänjer sig snabbt och att vi får ett par skor med kardborreband istället. Vi blev varnade för att barnen gärna pillar på kardborrebanden och öppnar skorna.... varför kränger man inte bara över en strumpa kan jag tycka då. Däremot verkade det kanske inte helt omöjligt med en Dobbs ändå om man lyssnade på teknikern. Jag ska försöka bearbeta doktor ben den Yngre och teknikern lite så kanske doktor Barnbensspecialist går med på det tillslut.... i mina mammaögon är 4 månader en j*vligt lång tid att inte få sparka med benen och 4 år känns också som en relativt längre period.

Håller iallafall tummarna för att teknikern ska svara på mitt mejl så vi får komma tillbaka in imorgon och se om man kan göra nåt så skorna sitter på plats.

Titta, jag har faktiskt två fötter. Gipset är äntligen av!

Tuff brud i jeans med sina nya pjux + skena

Här är en lite rörig bild på skena och skor. bättre bilder kommer snart.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0