The pink slip

Jag har fortfarande inte fått någon respons ang. mitt mejl och ortopedteknikern som skulle ringa till mig idag har inte gjort det. Förmodligen har hon i receptionen sjabblat till det men nu börjar jag bli lite småirriterad faktiskt. Jag får kika lite på skorna själv och se om jag kan lösa det. 

Vi har lekt och busat nästan hela dagen idag. Tjoddas är så rolig för hon skrattar nästan bara mer och mer för varje dag när man skojar med henne. Idag låg hon och flinade när jag försökte mata henne så mjölken rann lite som den ville. Vi hade en diskussion om detta men hon struntade fullständigt i min plädering. Nästa gång hon fick nappen i munnen bara skrattade hon igen och petade ut nappen med tungan så hon skulle komma åt att visa just precis HUR stort leende hon kan få till. Sen sög hon snabbt in nappen i munnen igen och drog några tag innan flörteriet började om.
Hon har lite av en på/av knapp verkar det som för rätt som det är kan hon slå om och bli en riktig grinolle som inte är nöjd med nåt. Då spelar det ingen roll om hon får mat, napp, ligger själv eller blir buren. Lilla fröken tar till lipen och så får man helt enkelt stå ut. Det kan bli lite påfrestande i längden när man inte kan hjälpa henne. Jag har försökt att ta av skenan och skorna men det verkar inte vara det heller som bekymrar henne. Förmodligen är hon oftast bara trött och vill försöka sova kan jag tänka mig.

I dag har jag råkat ut för en civilpolis som har lappat min bil. Jag fick "the pink slip" av en privatperson som förmodligen blev lite sur när jag felparkerade idag. Till mitt försvar får jag faktiskt säga att det fanns inte en enda skylt som sa att det var en privat parkering, det var ett ärligt misstag och jag gissar att det råsa pappret skulle mildra de hårda orden lite. Speciellt med tanke på att det är understruket två gånger.

Hade det hänt upprepade gånger hade jag förstått lappen men inte när jag stod där en gång i 30 minuter.

Jag tog några sköna bilder på Tjoddas igår efter att vi duschat på morgonen. (Hon kräktes upp sin frukost vilket är väldigt ovanligt.) Jag stod redan i duschen så det var bara att skruva ner värmen till ca 35-37 grader och hon verkade stornjuta av det.


Tjoddas i en, för henne, överdimensionerad handduk.

Jag har observerat att hon verkar bli mycket varmare nu och svettas en hel del sedan vi började ge henne medicin. Jag är ju väldigt varmblodad så förmodligen har hon det kanske efter mig men nu tycker jag nästan man kan se att hon får värmeutslag lite här och där. Imorgon ska vi vaccinera henne, det känns obehagligt att tänka på. Jag skrev ju igår om det där med tandläkarbesök och vanliga läkarbesök. Hur man ska förklara att det måste göra lite ont för att det ska bli bra senare. Nu är hon ju så liten att hon inte kommer ihåg nåt om ett tag ändå men iallafall. Man känner sig lite taskig faktiskt.

Idag var näst sista gången på målarkursen och jag hamnade i nåt slags frenesi och gjorde tre tavlor på en gång. Väldigt simpla men gud så skönt det kändes att bara få kladda helt okontrollerat med både kol och akvarell.
Jag borde egentligen avsätta några timmar en gång i veckan, även i fortsättningen för att ta mina saker och gå hemifrån för att måla lite. Få lite distans från allt för man uppskattar verkligen att komma hem sen igen. Det närmaste man får lite "betänketid" är ju när man promenerar och Tjoddas sover i vagnen. Då känner man sig inte stressad för man vet att hon sover och har det bra.

Jag har fått mycket respons på min blogg nu de senaste dagarna, både från nära håll som jag vetat om läser min blogg men även nya bekantskaper och några från en svunnen skoltid.
Jag vill bara tala om att det ni skrivit både här och i privata mejl, betyder väldigt mycket för mig. Det är en obeskrivlig känsla att ni tagit er tid att plöja igenom all deprimerande läsning där jag ofta varit väldigt upprörd och förbannat både det ena och det andra.
Jag har även fått positiva kommentarer på Facebook från människor jag knappt trodde tålde mig, ännu mindre kikade på min sida.
Även om det är längesedan jag träffade en del av er och även om jag aldrig ens har träffat några av er, vill jag, verkligen, verkligen tacka er. Det är ur sådana ord som ni givit mig jag hämtar kraft och ork att fortsätta med vårt liv och vår vardag.

Alla mammor och pappor som sitter i samma lilla optimistjolle som jag och paddlar förtvivlat i en cirkel med en stövel trädd på båtshaken, er tänker jag också lite extra på när jag får in bekräftelse på subtila frågor och diverse påståenden jag slänger ur mig titt som tätt här.
Det är ett väldigt unikt och speciellt "gäng" vi har hamnat i, intesant? (är det ett småländskt uttryck som är likvärdigt "eller hur" eller finns det på vanlig svenska?) Vi finns här för att stötta varandra och dela med oss av våra erfarenheter ur vardagen. Alla ni andra som INTE har samma sorts speciella barn som vad vi har, även om era barn naturligtvis också är unika, kika gärna in på några av de andra bloggarna jag länkat till och förundras över hur fiffiga och uppfinningsrika mammor och pappor det finns.

Till alla mammor och pappor med speciella barn:

Våra barn har valt oss med omsorg.
Hittills har jag inte hittat en enda downieförälder som INTE varit lite extra av allt de också, precis som sina barn.
Lyllos oss för att vi är de vi är och för att våra barn hamnade just hos oss, tänk om de hamnat hos någon annan som inte kunnat ta hand om dem lika bra som vi gör?

Hade jag kunnat ordna till en sommarträff hade jag hemskt gärna gjort det. Vi är spridda men visst hade det gått att göra? Vem vill inte till västkusten på semestern? (Jag har lovat mig själv att aldrig göra en smiley i min blogg, HADE jag gjort smileys skulle det varit en busig gubbe efter min sista pik.)

Nu te, sen sova.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0